Jag är inte dum och jag är inte lat

1 oktober

Klockan är halvtio på kvällen, snart sovdags. Imorgon ska jag stressa upp och fixa en del grejer, så småningom åka till Jägerhaus, ett skruttställe där de har hagar och utestall och just nu tre hästar. Ska mocka där, fodra vildkatter och hästar. Sen ska jag kontrollera eksemhästarna här i stallet, tvätta Baldurs sår, hjälpa till i huset och leka med Johanna. Och sen, äntligen, ska jag och Miriam åka iväg med tåget till Wien, och sen nära tre timmars härlig resa till Graz. Där ska vi bo på Lenas (hon svensken som fixade mitt jobb) pojkväns gård. Det gör även Loidl-familjen, men jag och Miriam  fick inte plats i bilen. Lena är där, så då får jag träffa henne, och en svensk tjej som jobbar där ska jag dela rum med. Äntligen prata svenska. Jag har "ledigt" denna helg. Ska bara slappa, se på islandshästtävlingarna, och njuta av att vara på ett nytt ställe. Det här kan nog bli riktigt kul.
Söndag kväll ska jag få åka med några okända folk till Wien, där jag sover och tar tåget hit måndag morgon. Harriet har faktiskt kämpat en del för att ordna till allting åt mig, jag har inte behövt tänka nåt.

Men det känns ofta som att jag hamnat lite fel. Som det känns nu tror jag knappast att jag orkar längre än till jul. Har man såna här arbetstider bör man nog ha ett riktigt roligt och trivsamt arbete för att det ska funka, och inte går jag direkt och spyr på mitt arbete, men det är ändå jobbiga grejer. Det är kul med variation, men jag tror att jag är en person som behöver veta säkert vad jag ska göra, vad som är mina uppgifter. Det blir så mycket irrande, och hela tiden måste man fråga vad man ska göra för att i nästa sekund höra ett rop av någon som är sur för att man inte är där just då. Och så händer det att jag frågar Harriet, hon säger att jag ska hjälpa Reinhard, han säger att jag ska vänta ett tag, och så kommer Harriet och är sur för att jag bara står där...
I morse när Harriet skrivit på en lapp att jag skulle åka till Jägerhaus och jag inte hittade nycklarna, stack jag ut till stallet och letade Reinhard som inte var där, jag frågade Krizan, funderade, gick in igen, och då sa Harriet "VAR har du varit?", och när jag förklarade tyckte hon det var hemskt att jag ägnat hela 20 minuter åt att i stort sett inte göra nånting (men hon låg ju och sov). Det är det där att man helt enkelt inte FÅR ha nån dötid. Jag får ofta dagens uppgifter på ett papper, men det är inte så mycket, så då har man en massa tid över när man ska göra allt som behövs och aldrig nåt i onödan, och är jobbig ifall man hela tiden frågar, och oftast om man hittar på nåt själv är man dum. Jag HATAR sånt där. Jag vill kunna slappna av, sköta mig själv, känna att jag gör ett bra jobb. Jag skulle också ha lättare att skaffa kompisar ifall jag kände att jag faktiskt kunde få ta en liten paus och snacka lite med nån ridtjej, men det går ju inte. Arbetstid är arbetstid, och hela mitt liv är ju en enda arbetstid eftersom jag knappt har nån fritid. Det är väl lite onormalt egentligen?

Jag tänker i alla fall höra med dom på svenska kyrkan i Wien om de har nåt förslag på vad man kan hitta på, för skulle jag hitta nåt annat jobb så har jag nog faktiskt inte så stora krav på typen av jobb. Ifall det skulle innebära att man fick umgås med folk, ha roligt ihop med andra, antingen under arbetstid eller fritid.
Nästa ledighet efter denna helg blir om två veckor, och då blir det nog Bratislava. Jag har träffat Miriams dotter, en snäll och gullig tjej, inte jättebra på engelska, men så att det går att snacka lite, så det ska bli kul att träffa henne i Bratislava och få se sig om lite där. Hon tyckte jag skulle hänga med till Prag sen också.

Var en dag i Wien förra veckan, det var kul. Det var en kick för självförtroendet att åka dit alldeles själv, gå omkring helt planlöst, och sen utan problem hitta tillbaka och komma på rätt tåg. När jag gick där kändes det som att jag kunnat gå omkring där en hel vecka utan att bli uttråkad, det var trist när dagen var över. Jag fattar inte längre hur jag kunnat vara nervös för att åka bort själv och sådär. Vad är det egentligen som kan hända?

Vet inte om jag är pjålig för att det hela känns lite tungt här. Jag vet ju att de inte vill mig nåt illa egentligen, och att nån annan kanske skulle vara duktigare på det här jobbet än jag. Men jag är inte dum och jag är inte lat, och jag behöver ibland få nåt berömmande ord, nån vänlig kommentar, bland alla anmärkningar, för jag FÖRSÖKER ju faktiskt, det skulle aldig falla mig in att försöka smita undan arbete, även om de tycks tro det.  Det känns rätt ofta som att jag räknar tummarna, och så, äntligen, har ännu en dag gått, blivit undanstökad, en dag närmare min lediga dag. Sen går den, och man har hela skiten framför sig igen.
Men det KAN blir bättre. Ibland kan jag vara på bra humör också. Det kan ju hända att det blir oftare och oftare.