30 november
Dagssoundtrack: Faded / Afghan whigs
Lugn dag. Slöat, läst, lyssnat musik, sett på tv, inte gjort nåt vettigt.
Allt är bara borta.
Paul saknar betydelse.
"Kär" är ett ord ur det förflutna.
Visst saknar jag det, ändå är jag ganska nöjd nu.
Varför just han, tänker jag, och har för tillfället inget svar. Framför allt har alla drömmarna försvunnit. Det berörde mig inte det minsta när Ingrid sa att han kollade åt mitt håll titt som tätt igår.
Jag vet ju att han inte är intresserad. Det blir nog kul att sticka ner på musikgården på torsdag, men jag bryr mig inte speciellt över om han kommer att vara där eller inte. Roligare om Oliver och Erik är där. De accepterar mig i alla fall, till skillnad från vissa andra. Det är precis som om jag blivit lite sur på Paul nu. Less på det faktum att han låtsas som jag inte finns. Småirriterad.
Det är nog så.
onsdag 30 november 2011
tisdag 29 november 2011
har väl lessnat
29 november
Dagssoundtrack: At my mercy / American music club
Dum dag. Till skolan, teckenspråk, ner på stan, på teater, hem, åt varmisar, ner på byn, till Maria. 7 bussturer idag.
Paul är så snygg. Jag skulle kunna äta upp honom med blicken.
Men mer då?
Jag känner inte mer än så.
Så enkelt är det.
Jag är inte deppig över att det är helg, längtar inte tills på måndag när jag får se honom igen. När jag snackade med Åsa vid hennes skåp idag och han var där kändes det inte nervöst alls. Jag är avsvalnad. Jag har väl lessnat på hans kyliga ögon och sättet han vänder bort blicken på. Han ser ner på mig, och det beror inte bara på att han är drygt 2 decimeter längre än mig.
Då känns det fint att det finns killar som inte verkar tycka likadant. Erik är ju helt klart lite impad av mitt trumspelande. Tänker på hur han såg på mig igår, när han satt och fumlade. Han visste väl hur nyfiken jag var på att se honom spela. Har jag nånsin haft en kille i underläge på det sättet? Det gav mig en kick att se honom sitta och se besvärad ut. Och sen den där kommentaren, "du som är trummis". Han är onekligen bra på att skjuta mitt självförtroende uppåt, och inte kyligt avståndstagande som Paul. Jag gillar honom. Men han är Åsas span. Jag får inte känna nåt för honom.
Dagssoundtrack: At my mercy / American music club
Dum dag. Till skolan, teckenspråk, ner på stan, på teater, hem, åt varmisar, ner på byn, till Maria. 7 bussturer idag.
Paul är så snygg. Jag skulle kunna äta upp honom med blicken.
Men mer då?
Jag känner inte mer än så.
Så enkelt är det.
Jag är inte deppig över att det är helg, längtar inte tills på måndag när jag får se honom igen. När jag snackade med Åsa vid hennes skåp idag och han var där kändes det inte nervöst alls. Jag är avsvalnad. Jag har väl lessnat på hans kyliga ögon och sättet han vänder bort blicken på. Han ser ner på mig, och det beror inte bara på att han är drygt 2 decimeter längre än mig.
Då känns det fint att det finns killar som inte verkar tycka likadant. Erik är ju helt klart lite impad av mitt trumspelande. Tänker på hur han såg på mig igår, när han satt och fumlade. Han visste väl hur nyfiken jag var på att se honom spela. Har jag nånsin haft en kille i underläge på det sättet? Det gav mig en kick att se honom sitta och se besvärad ut. Och sen den där kommentaren, "du som är trummis". Han är onekligen bra på att skjuta mitt självförtroende uppåt, och inte kyligt avståndstagande som Paul. Jag gillar honom. Men han är Åsas span. Jag får inte känna nåt för honom.
Trummis
28 november
Dagssoundtrack: Mostly i sleep / Lorelei
Lite nervös dag. Hade skytte på gympan, de frågade om jag använde glasögon annars. På musikgården, han hade stuckit. Oliver och Erik ser mig som trummis.
Åsa var i skolan, så dan har gått åt till glada och nervösa funderingar. Och så var det dags, magen var i uppror när jag närmade mig musikgården. Ingen Paul i fönstret, onda aningar. Ingen grön jacka vid klädhängarna. Jag insåg faktum och dog. Paul hade stuckit redan. Det var denna torsdag, det. De hade slutat tidigare, så det var bara Åsa, Oliver och Erik kvar. Erik satt vid trumsetet. Han är inte speciellt bra på att spela trummor, och det var fint att se att han blev lite nervös när jag kom och satte mig och kollade när de spelade en låt. Han iakttog mig i smyg, och beklagade sig över hur dåligt det gick. "Och där sitter du och kollar, du som är trummis", sa han till mig. Jag flinade. "Är du?" sa Oliver. "Ja just ja, det är du ja". Jag blev lite sådär smått varm.
Jahapp, man är alltså trummis enligt två musikestetkillar som sett mig spela. Men att Oliver kan tycka så fattar jag inte riktigt, för när han såg mig spela var ju för evigheter sen, då när vi spelade ilag med honom. Men han kan ju ha hört mig nån gång på senare tid också.
Oliver satte sig i varje fall och glänste efter att Erik försökt klart. Jag iakttog honom suckande. Han var väldigt bra. De flesta killar tar knäcken på en när de sätter sig vid ett trumset.
Sen tog jag över basen, och det kändes inte alls så farligt att inte kunna spela bas när man just blivit kallad trummis.
Ja, det är ganska gulliga pojkar det där. De är Åsas favoriter båda två, och jag gillar dom nog också. Men det är ändå Paul, alltid Paul, den enda. Även om hans känns lite ute ur skallen nu igen, lite oviktig, onödig.
Kanske KOMMER jag att ge upp honom, sluta drömma. Plötsligt känns det inte så svårt, plötsligt känns han inte sådär fantastiskt underbar längre. Han är ju bara en dröm. Han blir aldrig nåt mer.
Händer det ingenting drastiskt snart kommer jag snart att ha glömt honom. Men han finns alltid uppe vid ytan, varje aldrig så liten detalj kommer att leda till att jag blir dödligt kär i honom igen.
Det är ju han.
Han försvinner ju aldrig.
Det är nåt med honom som aldrig släpper taget om mitt sinne riktigt.
Dagssoundtrack: Mostly i sleep / Lorelei
Lite nervös dag. Hade skytte på gympan, de frågade om jag använde glasögon annars. På musikgården, han hade stuckit. Oliver och Erik ser mig som trummis.
Åsa var i skolan, så dan har gått åt till glada och nervösa funderingar. Och så var det dags, magen var i uppror när jag närmade mig musikgården. Ingen Paul i fönstret, onda aningar. Ingen grön jacka vid klädhängarna. Jag insåg faktum och dog. Paul hade stuckit redan. Det var denna torsdag, det. De hade slutat tidigare, så det var bara Åsa, Oliver och Erik kvar. Erik satt vid trumsetet. Han är inte speciellt bra på att spela trummor, och det var fint att se att han blev lite nervös när jag kom och satte mig och kollade när de spelade en låt. Han iakttog mig i smyg, och beklagade sig över hur dåligt det gick. "Och där sitter du och kollar, du som är trummis", sa han till mig. Jag flinade. "Är du?" sa Oliver. "Ja just ja, det är du ja". Jag blev lite sådär smått varm.
Jahapp, man är alltså trummis enligt två musikestetkillar som sett mig spela. Men att Oliver kan tycka så fattar jag inte riktigt, för när han såg mig spela var ju för evigheter sen, då när vi spelade ilag med honom. Men han kan ju ha hört mig nån gång på senare tid också.
Oliver satte sig i varje fall och glänste efter att Erik försökt klart. Jag iakttog honom suckande. Han var väldigt bra. De flesta killar tar knäcken på en när de sätter sig vid ett trumset.
Sen tog jag över basen, och det kändes inte alls så farligt att inte kunna spela bas när man just blivit kallad trummis.
Ja, det är ganska gulliga pojkar det där. De är Åsas favoriter båda två, och jag gillar dom nog också. Men det är ändå Paul, alltid Paul, den enda. Även om hans känns lite ute ur skallen nu igen, lite oviktig, onödig.
Kanske KOMMER jag att ge upp honom, sluta drömma. Plötsligt känns det inte så svårt, plötsligt känns han inte sådär fantastiskt underbar längre. Han är ju bara en dröm. Han blir aldrig nåt mer.
Händer det ingenting drastiskt snart kommer jag snart att ha glömt honom. Men han finns alltid uppe vid ytan, varje aldrig så liten detalj kommer att leda till att jag blir dödligt kär i honom igen.
Det är ju han.
Han försvinner ju aldrig.
Det är nåt med honom som aldrig släpper taget om mitt sinne riktigt.
Jag och hela livet är ett totalt ingenting
27 november
Dagssoundtrack: On fire / Sebadoh
Neutral. Känner inget ens för Paul. Lite tänd på gitarr nu kanske.
Jag har drabbats av ingenting.
Jag känner ingenting
Ingenting betyder nånting.
Ingenting gör mig ledsen.
Ingenting gör mig glad.
Jag och hela livet är ett totalt ingenting.
Ett ganska behagligt tillstånd egentligen, men tråkigt. Jag blir så oberörd.
Jag känner inget för Paul. Det måste helt enkelt va tillfälligt.
På skolan idag var det enda jag kände en slags pinsamhet som fick mig LITE nervös. Men de välbekanta sköna fjärilarna i magen hade flygit nån annanstans.
Kanske tröttnat på att ödsla onödiga tankar på denna kille när allt bara står så här still. men tanken på att inte va kär är skrämmande. Varenda dag skulle ju vara en tisdag. Men han är säkert tillbaka i min skalle om högst några dagar.
Just nu är det enda jag känner nåt för gitarren. Jag SKA lära mig. Det är bara hyfsat dödligt svårt, så det tar väl några år. Men jag borde inte va överdålig, jag kan säkert lära mig fortare än många andra.
Vilken himla estet jag blivit på sista tiden. Jag är en typisk sån där samhällare som önskar hon vore estet och klär sig i lite annorlunda kläder och försöker kunna spela. Det finns fler såna. Anses nog som lite töntig av esteterna, och lite flummig av icke-esteterna. Men hellre det än att inte finnas till alls.
En i S3a, Pontus heter han, kom jag, Selvina och Ingrid på att han kollade in nån av oss. Det visade sig vara Selvina. Synd, för han hade jag passat ihop med. Samma stil.
Jag gillar att se alla fula, konstiga, knäppa personer som ändå har killar. De får mig att tänka att det inte borde vara så svårt för mig heller. Både Selvina och Ingrid har haft flera killar förr i tiden. Jag ser mig faktiskt som bra mycket ofulare än dom. Så varför skulle inte jag kunna få en kille då? För blyg förstås. Men gör det det hela omöjligt?
Dagssoundtrack: On fire / Sebadoh
Neutral. Känner inget ens för Paul. Lite tänd på gitarr nu kanske.
Jag har drabbats av ingenting.
Jag känner ingenting
Ingenting betyder nånting.
Ingenting gör mig ledsen.
Ingenting gör mig glad.
Jag och hela livet är ett totalt ingenting.
Ett ganska behagligt tillstånd egentligen, men tråkigt. Jag blir så oberörd.
Jag känner inget för Paul. Det måste helt enkelt va tillfälligt.
På skolan idag var det enda jag kände en slags pinsamhet som fick mig LITE nervös. Men de välbekanta sköna fjärilarna i magen hade flygit nån annanstans.
Kanske tröttnat på att ödsla onödiga tankar på denna kille när allt bara står så här still. men tanken på att inte va kär är skrämmande. Varenda dag skulle ju vara en tisdag. Men han är säkert tillbaka i min skalle om högst några dagar.
Just nu är det enda jag känner nåt för gitarren. Jag SKA lära mig. Det är bara hyfsat dödligt svårt, så det tar väl några år. Men jag borde inte va överdålig, jag kan säkert lära mig fortare än många andra.
Vilken himla estet jag blivit på sista tiden. Jag är en typisk sån där samhällare som önskar hon vore estet och klär sig i lite annorlunda kläder och försöker kunna spela. Det finns fler såna. Anses nog som lite töntig av esteterna, och lite flummig av icke-esteterna. Men hellre det än att inte finnas till alls.
En i S3a, Pontus heter han, kom jag, Selvina och Ingrid på att han kollade in nån av oss. Det visade sig vara Selvina. Synd, för han hade jag passat ihop med. Samma stil.
Jag gillar att se alla fula, konstiga, knäppa personer som ändå har killar. De får mig att tänka att det inte borde vara så svårt för mig heller. Både Selvina och Ingrid har haft flera killar förr i tiden. Jag ser mig faktiskt som bra mycket ofulare än dom. Så varför skulle inte jag kunna få en kille då? För blyg förstås. Men gör det det hela omöjligt?
lördag 26 november 2011
vill att nåt ska hända
26 november
the goldheart mountain top queen directory / Guided by voices
Normal Förmiddag. Sen ner på stan, på café skutan för reportagekoll. Åsa är sjuk nu igen.
Ingenting nytt såklart. Paulfritt som vanligt, och inga förändringar av mina känslor. Som jag känner nu skäms jag nästan så mycket för den jag är att jag knappt har lust att visa mig för honom. Men vaddå, han bryr sig ju inte, han ser mig nog knappast, så det borde inte va så farligt. Det bara råkar kännas så av nån anledning. Jag har i alla fall ingen lust att hålla på och tramsa och gå förbi honom. Ingen lust att stå vid Ingrids skåp och kolla på honom. Ingen lust att bara bortse från att han har rast heller. Det enda jag kanske har lust med är väl att snacka med Åsa när han är i närheten, och försöka mig på att göra ett BRA intryck ifall han skulle stå och lyssna.
Jag vill att nåt ska hända!
Det är inte kul att va kär längre!
Men det kan inte hjälpas.
Nånting är det med Samuel i klassen, har jag kommit underfund med. Förut tyckte jag inte alls att han såg bra ut, men nu är han faktiskt söt. Han har fina ögon. Det är väl för att jag lärt känna honom en del, upptäckt att han är väldigt sjysst. Då kommer utseendet liksom in i hans personlighet.
Nåt får mig att bli lite spänd när han är i närheten. Mycket lite, det går knappt att ta på, men nåt finns där, som det bara finns en regel för: dölj det. Aldrig att jag skulle låta mig själv börja gilla Samuel mer än som kompis. Säkert också bara tillfälligt att jag känner lite så här.
SKIT SKIT SKIT, Åsa ringde och sa att hon är sjuk. Nu igen. Bihåleinflammation typ, så hon blir nog borta denna vecka också. Inget lirande. Skit!
Allt står ju bara still.
Inget händer.
Det gör mig så desperat.
Det känns i alla fall himla bra med Jonna nu. På samma våglängd, även om vi inte pratar med varann särkilt mycket, vi har ju "våra" kompisar. När vi väl pratar känns det totalokej. Det kan bli bra det där, bara Åsa kommer på benen.
the goldheart mountain top queen directory / Guided by voices
Normal Förmiddag. Sen ner på stan, på café skutan för reportagekoll. Åsa är sjuk nu igen.
Ingenting nytt såklart. Paulfritt som vanligt, och inga förändringar av mina känslor. Som jag känner nu skäms jag nästan så mycket för den jag är att jag knappt har lust att visa mig för honom. Men vaddå, han bryr sig ju inte, han ser mig nog knappast, så det borde inte va så farligt. Det bara råkar kännas så av nån anledning. Jag har i alla fall ingen lust att hålla på och tramsa och gå förbi honom. Ingen lust att stå vid Ingrids skåp och kolla på honom. Ingen lust att bara bortse från att han har rast heller. Det enda jag kanske har lust med är väl att snacka med Åsa när han är i närheten, och försöka mig på att göra ett BRA intryck ifall han skulle stå och lyssna.
Jag vill att nåt ska hända!
Det är inte kul att va kär längre!
Men det kan inte hjälpas.
Nånting är det med Samuel i klassen, har jag kommit underfund med. Förut tyckte jag inte alls att han såg bra ut, men nu är han faktiskt söt. Han har fina ögon. Det är väl för att jag lärt känna honom en del, upptäckt att han är väldigt sjysst. Då kommer utseendet liksom in i hans personlighet.
Nåt får mig att bli lite spänd när han är i närheten. Mycket lite, det går knappt att ta på, men nåt finns där, som det bara finns en regel för: dölj det. Aldrig att jag skulle låta mig själv börja gilla Samuel mer än som kompis. Säkert också bara tillfälligt att jag känner lite så här.
SKIT SKIT SKIT, Åsa ringde och sa att hon är sjuk. Nu igen. Bihåleinflammation typ, så hon blir nog borta denna vecka också. Inget lirande. Skit!
Allt står ju bara still.
Inget händer.
Det gör mig så desperat.
Det känns i alla fall himla bra med Jonna nu. På samma våglängd, även om vi inte pratar med varann särkilt mycket, vi har ju "våra" kompisar. När vi väl pratar känns det totalokej. Det kan bli bra det där, bara Åsa kommer på benen.
Förbannat pinsam
25 november
Dagssoundtrack: Outside this bar / American music club
Tråkigt, pinsamt. Usch vad jag skäms för den jag är för Paul. Men bandet har alla medlemmar på hugget nu. Försökt plugga matte.
Nu kan jag va nedstämd för Pauls skull, för allt annat är nog rätt så bra. Snackat med Jonna om bandet, det här KAN faktiskt bli nåt.
Paul har jag bara känt mig förbannat pinsam för idag.
Vi satt i cafeterian, jag, Ingrid och Selvina. Så kom de in på en fin rad, hårdrockarna, den första, den andra, den tredje, och sist Paul. Samtliga med jämna mellanrum på fem meter, de är nästan komiska de där fyra. Jag satt och försökte se oberörd ut när de satte kurs mot ett bord alldeles nära vårt. Men att JAG försökte se oberörd ut hjälpte ju inte när Ingrid och Selvina blev som galna, skrattade halvt ihjäl sig åt mig som satt och stirrade ner i bordet och mumlade "håll käften, håll käften, håll käften". De lade aldrig av heller, utan fortsatte att flina och stirra på mig, medan jag bara kunde se allvarlig och generad ut. Jag vågade såklart inte se åt Paul och hans glada kompisar som satt bara några meter från oss.
Sen så blev han sedd på lunchen också, stod och tog mjölk bakom ryggen på mig, jag vände mig INTE om.
Efter maten, på håltimmen, blev det pinsamt igen. Jag och Ingrid hade ett litet roligt slagsmål, barnsligt skojbråk. Den klassen kom förbi när vi var igång som värst. Jag såg inte när Paul kom, men det var tydligen när jag höll på och gav Ingrid lagom hårda knytnävsslag. Han hade sneglat och småflinat och John hade skrattat åt oss, sa Ingrid.
Vilken tönt han måste tycka att jag är! Sen så hände inget mer speciellt, förutom att jag gjorde mig dödligt pinsam igen före sista lektionen. Jag måste ha tag i Åsa, så jag gick förbi skåpena flera gånger, hon var aldrig där, bara Paul som såg varenda gång. Klart jag borde ha frågat var hon var. Men jag hade inte mod. Hon var tydligen i cafeterian, för sen kom hon ut, och sen stormade även jag iväg och mejade nästan omkull en stackars tjej som bara gapade medan jag flinade och drog vidare.
Jag suckar över Paul nu. Långsamt och tungt.
Dagssoundtrack: Outside this bar / American music club
Tråkigt, pinsamt. Usch vad jag skäms för den jag är för Paul. Men bandet har alla medlemmar på hugget nu. Försökt plugga matte.
Nu kan jag va nedstämd för Pauls skull, för allt annat är nog rätt så bra. Snackat med Jonna om bandet, det här KAN faktiskt bli nåt.
Paul har jag bara känt mig förbannat pinsam för idag.
Vi satt i cafeterian, jag, Ingrid och Selvina. Så kom de in på en fin rad, hårdrockarna, den första, den andra, den tredje, och sist Paul. Samtliga med jämna mellanrum på fem meter, de är nästan komiska de där fyra. Jag satt och försökte se oberörd ut när de satte kurs mot ett bord alldeles nära vårt. Men att JAG försökte se oberörd ut hjälpte ju inte när Ingrid och Selvina blev som galna, skrattade halvt ihjäl sig åt mig som satt och stirrade ner i bordet och mumlade "håll käften, håll käften, håll käften". De lade aldrig av heller, utan fortsatte att flina och stirra på mig, medan jag bara kunde se allvarlig och generad ut. Jag vågade såklart inte se åt Paul och hans glada kompisar som satt bara några meter från oss.
Sen så blev han sedd på lunchen också, stod och tog mjölk bakom ryggen på mig, jag vände mig INTE om.
Efter maten, på håltimmen, blev det pinsamt igen. Jag och Ingrid hade ett litet roligt slagsmål, barnsligt skojbråk. Den klassen kom förbi när vi var igång som värst. Jag såg inte när Paul kom, men det var tydligen när jag höll på och gav Ingrid lagom hårda knytnävsslag. Han hade sneglat och småflinat och John hade skrattat åt oss, sa Ingrid.
Vilken tönt han måste tycka att jag är! Sen så hände inget mer speciellt, förutom att jag gjorde mig dödligt pinsam igen före sista lektionen. Jag måste ha tag i Åsa, så jag gick förbi skåpena flera gånger, hon var aldrig där, bara Paul som såg varenda gång. Klart jag borde ha frågat var hon var. Men jag hade inte mod. Hon var tydligen i cafeterian, för sen kom hon ut, och sen stormade även jag iväg och mejade nästan omkull en stackars tjej som bara gapade medan jag flinade och drog vidare.
Jag suckar över Paul nu. Långsamt och tungt.
torsdag 24 november 2011
strömmen slogs på
24 november
Tidning. Red Leistur sen, ganska mysigt. Sen åt jag mat, och sen var vi på internet, jag, Maria, Anna. Hem och t.ex. spela trummor.
Det var för exakt ett år sen som jag blev kär i Paul. Då hade jag sett honom även innan, men det var just den fredagen som strömmen slogs på. Efter naturkunskapslektionen, klockan tio i två. Jag gick förbi honom i korridoren, och kom på att det var han jag skulle vara kär i från och med då. Och kär blev jag. Hela nästa vecka handlade bara om honom trots att jag knappt såg honom. Han var allt, och jag åt närapå upp skolkatalogsbilden. OM jag bara kunde få en millisekunds ögonkontakt vore hela världen en dröm, kände jag då.
Visst har jag väl mognat LITE i min syn på killar. Inte ser jag på Paul på samma sätt som jag gjorde då, även om jag ännu är lika kär, lika besatt. Jag tror inte längre att jag kan bli kär i en helt okänd namnlös kille som jag blev förut. Jag hade med all säkerhet slutat tänka på Paul ifall jag inte haft Åsa som inträdesbiljett i hans värld, börjat uppfatta honom som person. Jo, jag hade ju faktiskt slutat vara kär och drömma om Paul i våras. Och sen tände det igen i september, när jag upptäckte att jag lätt kunde få honom att fatta att jag fanns i alla fall. Mitt första mål. Mål kan få en att brinna. DET målet klarade jag av. Vad är det jag brinner för nu?
Tidning. Red Leistur sen, ganska mysigt. Sen åt jag mat, och sen var vi på internet, jag, Maria, Anna. Hem och t.ex. spela trummor.
Det var för exakt ett år sen som jag blev kär i Paul. Då hade jag sett honom även innan, men det var just den fredagen som strömmen slogs på. Efter naturkunskapslektionen, klockan tio i två. Jag gick förbi honom i korridoren, och kom på att det var han jag skulle vara kär i från och med då. Och kär blev jag. Hela nästa vecka handlade bara om honom trots att jag knappt såg honom. Han var allt, och jag åt närapå upp skolkatalogsbilden. OM jag bara kunde få en millisekunds ögonkontakt vore hela världen en dröm, kände jag då.
Visst har jag väl mognat LITE i min syn på killar. Inte ser jag på Paul på samma sätt som jag gjorde då, även om jag ännu är lika kär, lika besatt. Jag tror inte längre att jag kan bli kär i en helt okänd namnlös kille som jag blev förut. Jag hade med all säkerhet slutat tänka på Paul ifall jag inte haft Åsa som inträdesbiljett i hans värld, börjat uppfatta honom som person. Jo, jag hade ju faktiskt slutat vara kär och drömma om Paul i våras. Och sen tände det igen i september, när jag upptäckte att jag lätt kunde få honom att fatta att jag fanns i alla fall. Mitt första mål. Mål kan få en att brinna. DET målet klarade jag av. Vad är det jag brinner för nu?
Varför ska man alltid innerst inne veta
23 november
Åkte till mormor och åt äcklig mat. På kvällen kom Maria hit, såg film.
Tänker mycket på honom. Och den där blicken. Sånt kör man i huvet hur många gånger som helst. Han var sådär verkligt nära, medveten om mig. Jag älskar när det känns så. Jag önskar att det alltid fick vara så. Jag önskar att jag fick komma ännu närmare honom, men vet att det aldrig blir så.
Varför ska man alltid innerst inne veta att allt man drömmer om är omöjligheter?
Åkte till mormor och åt äcklig mat. På kvällen kom Maria hit, såg film.
Tänker mycket på honom. Och den där blicken. Sånt kör man i huvet hur många gånger som helst. Han var sådär verkligt nära, medveten om mig. Jag älskar när det känns så. Jag önskar att det alltid fick vara så. Jag önskar att jag fick komma ännu närmare honom, men vet att det aldrig blir så.
Varför ska man alltid innerst inne veta att allt man drömmer om är omöjligheter?
tisdag 22 november 2011
som om han tänkte säga hej
22 november
Slutade skolan kvart i elva, åt mat, Paul gick förbi mig sen och såg ut som om han tänkte heja. Till sundsvall, köpte massa krafs i Birsta. Trevlig babbelbusstur hem igen.
Denna skoldag hade inte kunnat sluta så mycket bättre. Nej då, inga stora händelser, men ibland är man så nöjd med det lilla.
Jag satt och väntade på Maria på ett bord i vår skåpfyrkant. Inte en enda människa var där, jag var alldeles ensam och satt och glodde, och hoppades att han skulle komma förbi, önskade att han skulle gå innanför skåpraden, nära förbi mig. Så kom Axel förbistormande, och sen stund efter kom Paul runt hörnet. Han gick rätt väg.
Vilken blick. Han såg verkligen på mig, och jag såg på honom. Han dröjde kvar med blicken och såg exakt ut som om han funderade på om han skulle säga hej eller inte. Så gick han förbi, och jag satt omtumlad var och kom mig inte ens för att titta efter honom som jag brukar. Underbart. Ljuvligt.
Han borde ju enligt mina fina slutsatser som jag analyserat fram ha slängt blicken framåt så fort han noterat att jag satt där. Men nu var det som att nåt fick hans blick att fastna. Så gled han undan med blicken lite, och såg sen trevande på mig igen. Jag kan väl inte tro fel när jag tyckte att han såg exakt ut som om han nästan tänkte säga hej. Han såg lite osäkert frågande ut.
Jag orkar inte hålla på och analysera honom mer. Det stämmer ju ändå inte. Varför såg han på mig sådär? Orkar inte grubbla mer.
Han såg på mig idag.
Det vet jag.
Behöver jag veta mer just nu?
Trots att jag inte orkar egentligen måste jag helt enkelt grubbla lite ändå.
Det vore inte onaturligt om jag och Paul hejade på varann. Trots att vi aldrig talats vid har vi ju träffats, vi känner inte varann, men vi känner till varann. Jag har varit nere på musikgården en massa gånger. Nej, inte vore det onaturligt att heja på varann i en skolkorridor. Men skulle han ens fundera på att heja ifall det vore som jag tänkt, att han är väl medveten om hur jag ser på honom, och väl inriktad på att försöka hålla distans till denna stackars tönt så att hon inte får för sig något?
Men han MÅSTE ju bara vara medveten.
Jag FATTAR ingenting.
Men nu får det vara slutsnackat.
Jag är ganska nöjd.
En skön blick.
Mysig ögonkontakt.
Jag älskar hans ögon.
Jag älskar Paul Moberg, och jag vet mycket väl att jag inte känner honom tillräckligt för att kunna säga så, men jag gör det nu, har aldrig nånsin sagt eller skrivit dom orden förut.
Jag måste få va lite nöjd nu. Det kommer en måndag i framtiden, en måndag då jag kommer att känna mig lika osynlig för honom som jag alltid gjort. Det kommer att ta mig ner på jorden med en tung duns. Men än så länge är det bara fredag.
Won´t you come and see
you´re the only one
I am for you
You should pay rent in my mind
Well I don´t know who you are
but I know what I would like you to be
Jag hoppas alltid att du tänker på mig
I samma stund en tanke jag skänker dig
If I could talk I´d tell you
when I could smile I´d let you know
I´m dreaming it so it must be true
nothing else could look as good as you do
Ringing the doorbell in your mind
but it´s locked from the outside
And if you wanna see
what you´re doing to me
look into my eyes
Tell me why are you like this
are you the same with anyone?
save me from my sickness and tell me
why are you like this
why are you like this?
Oh I´m always there
dreaming of you
I somehow can´t wipe you off my iris
Slutade skolan kvart i elva, åt mat, Paul gick förbi mig sen och såg ut som om han tänkte heja. Till sundsvall, köpte massa krafs i Birsta. Trevlig babbelbusstur hem igen.
Denna skoldag hade inte kunnat sluta så mycket bättre. Nej då, inga stora händelser, men ibland är man så nöjd med det lilla.
Jag satt och väntade på Maria på ett bord i vår skåpfyrkant. Inte en enda människa var där, jag var alldeles ensam och satt och glodde, och hoppades att han skulle komma förbi, önskade att han skulle gå innanför skåpraden, nära förbi mig. Så kom Axel förbistormande, och sen stund efter kom Paul runt hörnet. Han gick rätt väg.
Vilken blick. Han såg verkligen på mig, och jag såg på honom. Han dröjde kvar med blicken och såg exakt ut som om han funderade på om han skulle säga hej eller inte. Så gick han förbi, och jag satt omtumlad var och kom mig inte ens för att titta efter honom som jag brukar. Underbart. Ljuvligt.
Han borde ju enligt mina fina slutsatser som jag analyserat fram ha slängt blicken framåt så fort han noterat att jag satt där. Men nu var det som att nåt fick hans blick att fastna. Så gled han undan med blicken lite, och såg sen trevande på mig igen. Jag kan väl inte tro fel när jag tyckte att han såg exakt ut som om han nästan tänkte säga hej. Han såg lite osäkert frågande ut.
Jag orkar inte hålla på och analysera honom mer. Det stämmer ju ändå inte. Varför såg han på mig sådär? Orkar inte grubbla mer.
Han såg på mig idag.
Det vet jag.
Behöver jag veta mer just nu?
Trots att jag inte orkar egentligen måste jag helt enkelt grubbla lite ändå.
Det vore inte onaturligt om jag och Paul hejade på varann. Trots att vi aldrig talats vid har vi ju träffats, vi känner inte varann, men vi känner till varann. Jag har varit nere på musikgården en massa gånger. Nej, inte vore det onaturligt att heja på varann i en skolkorridor. Men skulle han ens fundera på att heja ifall det vore som jag tänkt, att han är väl medveten om hur jag ser på honom, och väl inriktad på att försöka hålla distans till denna stackars tönt så att hon inte får för sig något?
Men han MÅSTE ju bara vara medveten.
Jag FATTAR ingenting.
Men nu får det vara slutsnackat.
Jag är ganska nöjd.
En skön blick.
Mysig ögonkontakt.
Jag älskar hans ögon.
Jag älskar Paul Moberg, och jag vet mycket väl att jag inte känner honom tillräckligt för att kunna säga så, men jag gör det nu, har aldrig nånsin sagt eller skrivit dom orden förut.
Jag måste få va lite nöjd nu. Det kommer en måndag i framtiden, en måndag då jag kommer att känna mig lika osynlig för honom som jag alltid gjort. Det kommer att ta mig ner på jorden med en tung duns. Men än så länge är det bara fredag.
Won´t you come and see
you´re the only one
I am for you
You should pay rent in my mind
Well I don´t know who you are
but I know what I would like you to be
Jag hoppas alltid att du tänker på mig
I samma stund en tanke jag skänker dig
If I could talk I´d tell you
when I could smile I´d let you know
I´m dreaming it so it must be true
nothing else could look as good as you do
Ringing the doorbell in your mind
but it´s locked from the outside
And if you wanna see
what you´re doing to me
look into my eyes
Tell me why are you like this
are you the same with anyone?
save me from my sickness and tell me
why are you like this
why are you like this?
Oh I´m always there
dreaming of you
I somehow can´t wipe you off my iris
måndag 21 november 2011
bättre att vara ingen alls än en ren tönt
21 november
Dagssoundtrack: Oh what a disappointment / Lambchop
Svenskaprovet gick väl rätt bra tror jag. Ryskadiktamen också. Spelade pingis med Samuel hela gympatimmen, han bara vann. Var lite Henrikvakt hemma, ute och så.
Ner
Olycklig
Var så spiksäker på att Åsa bara inte kunde vara borta på en torsdag. Men det var hon. Hon är väl sjuk, nu som förra veckan, men då var hon ju där på torsdan i alla fall.
Så avslaget!
Så tråkigt!
Fick se honom litegrann i alla fall, när han satt i en soffa. 3 gånger ertappad idag. Jag gillar det. Samtidigt som jag inte gör det. Jag blir ju besviken att han inte en enda gång kan låta bli att låta sina ögon kyligt glida undan från mina.
Egentligen var det ju lättare att vara kär när han inte visste att jag fanns, och han bara var ett utseende för mig. Jag behövde inte fundera på hur han såg på mig, vad han hade för uppfattning. Jag behövde inte se honom ha kul med sina tjejkompisar. Jag behövde inte känna hur han såg ner på mig, jag behövde inte bli desperat över att denna oerhört charmiga person aldrig skulle bli intresserad av mig.
Jo, det var nog lättare då, när jag var ingen alls för honom.
Det kanske känns bättre att vara ingen alls än att vara en ren tönt. Så känns det just nu i alla fall.
Upptäckte en söt långis bakom en skåprad idag. En etta. Jag gillade att se honom i ögonen ett par sekunder. Eventuell andrahandsspanvarning. Men en etta..? Suck.
Dagssoundtrack: Oh what a disappointment / Lambchop
Svenskaprovet gick väl rätt bra tror jag. Ryskadiktamen också. Spelade pingis med Samuel hela gympatimmen, han bara vann. Var lite Henrikvakt hemma, ute och så.
Ner
Olycklig
Var så spiksäker på att Åsa bara inte kunde vara borta på en torsdag. Men det var hon. Hon är väl sjuk, nu som förra veckan, men då var hon ju där på torsdan i alla fall.
Så avslaget!
Så tråkigt!
Fick se honom litegrann i alla fall, när han satt i en soffa. 3 gånger ertappad idag. Jag gillar det. Samtidigt som jag inte gör det. Jag blir ju besviken att han inte en enda gång kan låta bli att låta sina ögon kyligt glida undan från mina.
Egentligen var det ju lättare att vara kär när han inte visste att jag fanns, och han bara var ett utseende för mig. Jag behövde inte fundera på hur han såg på mig, vad han hade för uppfattning. Jag behövde inte se honom ha kul med sina tjejkompisar. Jag behövde inte känna hur han såg ner på mig, jag behövde inte bli desperat över att denna oerhört charmiga person aldrig skulle bli intresserad av mig.
Jo, det var nog lättare då, när jag var ingen alls för honom.
Det kanske känns bättre att vara ingen alls än att vara en ren tönt. Så känns det just nu i alla fall.
Upptäckte en söt långis bakom en skåprad idag. En etta. Jag gillade att se honom i ögonen ett par sekunder. Eventuell andrahandsspanvarning. Men en etta..? Suck.
Tjejer ska hålla på och hata andra tjejer
20 november
Spanskaprovet gick rätt dåligt. Tv-kväll hemma, samt lite svenskaprovspluggning. Ser Paul min blick eller inte???
Hela denna skoldag har dragit förbi utan att jag för en sekund tänkt på vilket humör jag varit på. Ganska neutral, med andra ord. Men just nu känner jag mig lite le, vet ej varför. Onsdagar brukar väl va lite avslagna.
Inte sett Paul mycket, men före spanskan hade han rast, gick omkring lite och gick förbi min rygg två gånger. Jag vågade inte vända mig om. Men sen när vi skulle på spanskaprov och jag skyndade iväg stod han därborta, rättvänd, och såg väl min blick tror jag. Ja jag TROR att jag ser på honom när han märker att jag kollar på honom. Det händer nåt med hans ögon, och sen kommer den blixtsnabba lilla vridningen av hans blick. Jag tror att han ertappat mig många gånger. Jag tror jag är fruktansvärt avslöjad. Och jag vet inte om det känns bra eller inte.
Imorgon lär det ju bli musikgården, och jag har kluvna känslor för det. Jag känner mig ju lite dum där, som om alla tänker "Jahapp, där kommer Åsas konstiga kompis, varför kommer hon alltid hit för?" Paul tänker ju säkert också så. Jag känner mig alltid lite dum bland dom i den klassen, som om de tittar kritiskt på mig, tycker att jag verkar vara en enorm tönt som inte har något i deras "kvarter" att göra. Så känns det som om många av dom tycker, speciellt tjejerna, men det är förmodligen bara min känsla (jag är väl lite sotis på ett par av dom). Axelgänget känns också rätt distanstagande. Erik och Tony verkar sjyssta i alla fall, och de fyra hårdrockskillarna (där ingår Paul)känns ju inte så farliga faktiskt. Två av dom verkar svinblyga, och John känner jag ju.
Så det där gänget som är nere på musikgården på torsdagar borde jag ju inte va rädd för. Det är ju bara Åsa, Erik, Oliver, och de där fyra. Nä, jag är nog inte så rädd för dom heller. Men det skulle räcka med att bara nån av tjejerna var där för att jag skulle känna mig mycket bortkomnare, mycket mer som en inkräktande utböling. Jag har svårt för tjejer ibland. På gymnasiet har jag mer och mer börjat inse att killar ofta är betydligt lättsammare än tjejer. De bedömer en inte på samma vis liksom, accepterar en mer som man är. Jag tror inte killar går och tänker "Åh fy fan vad jag hatar den där, och den där går jag inte alls ihop med, och vad ska den där hänga efter oss för, åh hoppas inte de där sätter sig vid vårat bord nu, då står jag bara inte ut, åh varför ska den där jobbiga personen gå just i våran klass?"
Tjejer ska va så kritiska på sina kompisar, och alla som inte är deras kompisar. Tjejer ska hålla på och hata andra tjejer, bara för att de inte riktigt går ihop alltid. För tjejer ska alla vara lättsamma och roliga personligheter för att få "vara med". Visst FÅR även töntarna vara med, om de vill, men då är det alltid några i "gruppen" som inte vill ha dom där egentligen, och håller på och snackar skit, och börjar hata de töntarna som är så jobbiga bara genom att existera. Alla tjejer är inte sådär såklart, men många. Jag tror inte att killarna är några änglar, men jag har fått känslan att de är annorlunda, avspändare liksom. Man känner sig mindre kritiskt granskad. Är det bara en känsla jag har, att det är så? Var kommer den ifrån i så fall? Jag önskar jag hade lite killkompisar.
Spanskaprovet gick rätt dåligt. Tv-kväll hemma, samt lite svenskaprovspluggning. Ser Paul min blick eller inte???
Hela denna skoldag har dragit förbi utan att jag för en sekund tänkt på vilket humör jag varit på. Ganska neutral, med andra ord. Men just nu känner jag mig lite le, vet ej varför. Onsdagar brukar väl va lite avslagna.
Inte sett Paul mycket, men före spanskan hade han rast, gick omkring lite och gick förbi min rygg två gånger. Jag vågade inte vända mig om. Men sen när vi skulle på spanskaprov och jag skyndade iväg stod han därborta, rättvänd, och såg väl min blick tror jag. Ja jag TROR att jag ser på honom när han märker att jag kollar på honom. Det händer nåt med hans ögon, och sen kommer den blixtsnabba lilla vridningen av hans blick. Jag tror att han ertappat mig många gånger. Jag tror jag är fruktansvärt avslöjad. Och jag vet inte om det känns bra eller inte.
Imorgon lär det ju bli musikgården, och jag har kluvna känslor för det. Jag känner mig ju lite dum där, som om alla tänker "Jahapp, där kommer Åsas konstiga kompis, varför kommer hon alltid hit för?" Paul tänker ju säkert också så. Jag känner mig alltid lite dum bland dom i den klassen, som om de tittar kritiskt på mig, tycker att jag verkar vara en enorm tönt som inte har något i deras "kvarter" att göra. Så känns det som om många av dom tycker, speciellt tjejerna, men det är förmodligen bara min känsla (jag är väl lite sotis på ett par av dom). Axelgänget känns också rätt distanstagande. Erik och Tony verkar sjyssta i alla fall, och de fyra hårdrockskillarna (där ingår Paul)känns ju inte så farliga faktiskt. Två av dom verkar svinblyga, och John känner jag ju.
Så det där gänget som är nere på musikgården på torsdagar borde jag ju inte va rädd för. Det är ju bara Åsa, Erik, Oliver, och de där fyra. Nä, jag är nog inte så rädd för dom heller. Men det skulle räcka med att bara nån av tjejerna var där för att jag skulle känna mig mycket bortkomnare, mycket mer som en inkräktande utböling. Jag har svårt för tjejer ibland. På gymnasiet har jag mer och mer börjat inse att killar ofta är betydligt lättsammare än tjejer. De bedömer en inte på samma vis liksom, accepterar en mer som man är. Jag tror inte killar går och tänker "Åh fy fan vad jag hatar den där, och den där går jag inte alls ihop med, och vad ska den där hänga efter oss för, åh hoppas inte de där sätter sig vid vårat bord nu, då står jag bara inte ut, åh varför ska den där jobbiga personen gå just i våran klass?"
Tjejer ska va så kritiska på sina kompisar, och alla som inte är deras kompisar. Tjejer ska hålla på och hata andra tjejer, bara för att de inte riktigt går ihop alltid. För tjejer ska alla vara lättsamma och roliga personligheter för att få "vara med". Visst FÅR även töntarna vara med, om de vill, men då är det alltid några i "gruppen" som inte vill ha dom där egentligen, och håller på och snackar skit, och börjar hata de töntarna som är så jobbiga bara genom att existera. Alla tjejer är inte sådär såklart, men många. Jag tror inte att killarna är några änglar, men jag har fått känslan att de är annorlunda, avspändare liksom. Man känner sig mindre kritiskt granskad. Är det bara en känsla jag har, att det är så? Var kommer den ifrån i så fall? Jag önskar jag hade lite killkompisar.
lördag 19 november 2011
tisdagsöverraskning
19 november
Ganska så okej tisdag, Paul var till och med i skolan på eftermiddan. Pluggade spanska hela kvällen.
Lite trist som dessa paulfria tisdagar brukar vara, men jag orkade. Efter historian upptäckte jag att en grön jacka, exakt som Pauls, hängde där hans jacka brukar hänga. Men det måste ju va nån annans, Paul är aldrig i skolan på tisdagar, tänkte jag, och glömde saken. Tills Ingrid kom in i cafeterian där jag satt, och sa åt mig att sticka till skåpen, för han var där. Jag sa "jag tror inte på dig, men ska hursomhelst gå och hämta en bok" och så gick jag ut, och det första jag såg var en Paul som stod i korridoren med ögonen åt rätt håll. En ganska trevlig tisdagsöverraskning. Letade efter svepskäl att gå förbi honom sen, men Ingrid och Selvina skulle gå till bussen, och jag kunde stå och prata med dom och ha Paul i bakgrunden, med en vanlig skön mikrosekund som resultat. Sen rafsade jag ihop lite prylar och gick jag förbi honom upp till en studiecell, och han stod rätt vänd så det blev lite ögonkontakt igen. Han vek snabbt undan med blicken som han brukar.
Och han ger mig aldrig nåt svar på frågan om han märkt att jag gillar honom eller inte. Fast borde jag egentligen undra överhuvudtaget? Det borde va självklart att han märkt det. Men det vore så fint att veta. Och allra finast vore att veta hur han ser på mig. Näe förresten, det skulle nog göra mig knäckt att få veta det.
2 dagar tills nästa musikgården. Jag har tänkt att jag borde strunta i att gå dit nån gång, som omväxling, folk borde ju undra varför Åsas töntiga kompis kommer varje himla torsdag. Jag kommer inte att klara av att strunta i att komma dit. Det suger för mycket i mig efter att få vara där. Bli nervös av Pauls närvaro, längta efter att han ska säga nåt, spänt vända mig om så fort en person kommer in i rummet. Musikgården är ett fint ställe. Världens underbaraste spanställe.
Ganska så okej tisdag, Paul var till och med i skolan på eftermiddan. Pluggade spanska hela kvällen.
Lite trist som dessa paulfria tisdagar brukar vara, men jag orkade. Efter historian upptäckte jag att en grön jacka, exakt som Pauls, hängde där hans jacka brukar hänga. Men det måste ju va nån annans, Paul är aldrig i skolan på tisdagar, tänkte jag, och glömde saken. Tills Ingrid kom in i cafeterian där jag satt, och sa åt mig att sticka till skåpen, för han var där. Jag sa "jag tror inte på dig, men ska hursomhelst gå och hämta en bok" och så gick jag ut, och det första jag såg var en Paul som stod i korridoren med ögonen åt rätt håll. En ganska trevlig tisdagsöverraskning. Letade efter svepskäl att gå förbi honom sen, men Ingrid och Selvina skulle gå till bussen, och jag kunde stå och prata med dom och ha Paul i bakgrunden, med en vanlig skön mikrosekund som resultat. Sen rafsade jag ihop lite prylar och gick jag förbi honom upp till en studiecell, och han stod rätt vänd så det blev lite ögonkontakt igen. Han vek snabbt undan med blicken som han brukar.
Och han ger mig aldrig nåt svar på frågan om han märkt att jag gillar honom eller inte. Fast borde jag egentligen undra överhuvudtaget? Det borde va självklart att han märkt det. Men det vore så fint att veta. Och allra finast vore att veta hur han ser på mig. Näe förresten, det skulle nog göra mig knäckt att få veta det.
2 dagar tills nästa musikgården. Jag har tänkt att jag borde strunta i att gå dit nån gång, som omväxling, folk borde ju undra varför Åsas töntiga kompis kommer varje himla torsdag. Jag kommer inte att klara av att strunta i att komma dit. Det suger för mycket i mig efter att få vara där. Bli nervös av Pauls närvaro, längta efter att han ska säga nåt, spänt vända mig om så fort en person kommer in i rummet. Musikgården är ett fint ställe. Världens underbaraste spanställe.
fredag 18 november 2011
jag bara tror
18 november
Vanlig måndag, en del spaning som vanligt. Fick ej nåt gjort hemma, så lekfull med trummorna. Bra humör.
Dag med många spantillfällen, men inga av guld.
Paul vet inte att man syns jättebra när man sitter i en studiecell, speciellt om man har lampan tänd. Där satt han och hårdspanade ner på ett par tjejer vid ett bord, med ansiktet pressat mot rutan, och jag som satt åt ett annat håll nere i cafeterian iakttog honom svartsjukt.
Senare i cafeterian satt han vid ett bord för nära vårt så jag vågade inte kolla så mycket. Så hände nåt läskigt. En tjej kom in i cafeterian, och gick raka spåret fram till Paul, som flinande lade armen om henne. Paniken sköljde över mig, jag satt som förstenad och hade dom i ögonvrån, och tänkte "det är bara en kompis, bara en kompis". Då kom Jimmy, Pauls kompis, och det stod genast klart vem denna tjej var. Jimmys tjej såklart. Att jag inte känt igen henne. Det kändes riktigt skönt att se dom två kyssa varann. Underbart. Jag skulle bara inte klara av att se Paul med en tjej. Jag skulle förtvina.
TALA OM FÖR MIG
Tala om för mig hur du tycker att jag spelar trummor
Tala om för mig om jag passar i att ha håret bakom öronen
Tala om för mig om du märkt att jag gillar dig
Tala om för mig om du tycker att mina blickar är irriterande
Tala om för mig om du känner dig besvärad
Tala om för mig om jag betyder nåt för dig
Jag vet ingenting
Jag bara tror
Jag tror att du tycket att jag spelar trummor uselt
Jag tror att du skiter i hur jag har mitt hår
Jag tror du har noterat att jag gillar dig
men bryr dig för lite för att bli besvärad
Jag tror inte att jag betyder nånting alls för dig
Jag tror att jag tror rätt
Men önskar att du skulle tala om för mig
så jag visste.
Vanlig måndag, en del spaning som vanligt. Fick ej nåt gjort hemma, så lekfull med trummorna. Bra humör.
Dag med många spantillfällen, men inga av guld.
Paul vet inte att man syns jättebra när man sitter i en studiecell, speciellt om man har lampan tänd. Där satt han och hårdspanade ner på ett par tjejer vid ett bord, med ansiktet pressat mot rutan, och jag som satt åt ett annat håll nere i cafeterian iakttog honom svartsjukt.
Senare i cafeterian satt han vid ett bord för nära vårt så jag vågade inte kolla så mycket. Så hände nåt läskigt. En tjej kom in i cafeterian, och gick raka spåret fram till Paul, som flinande lade armen om henne. Paniken sköljde över mig, jag satt som förstenad och hade dom i ögonvrån, och tänkte "det är bara en kompis, bara en kompis". Då kom Jimmy, Pauls kompis, och det stod genast klart vem denna tjej var. Jimmys tjej såklart. Att jag inte känt igen henne. Det kändes riktigt skönt att se dom två kyssa varann. Underbart. Jag skulle bara inte klara av att se Paul med en tjej. Jag skulle förtvina.
TALA OM FÖR MIG
Tala om för mig hur du tycker att jag spelar trummor
Tala om för mig om jag passar i att ha håret bakom öronen
Tala om för mig om du märkt att jag gillar dig
Tala om för mig om du tycker att mina blickar är irriterande
Tala om för mig om du känner dig besvärad
Tala om för mig om jag betyder nåt för dig
Jag vet ingenting
Jag bara tror
Jag tror att du tycket att jag spelar trummor uselt
Jag tror att du skiter i hur jag har mitt hår
Jag tror du har noterat att jag gillar dig
men bryr dig för lite för att bli besvärad
Jag tror inte att jag betyder nånting alls för dig
Jag tror att jag tror rätt
Men önskar att du skulle tala om för mig
så jag visste.
17 november
17 november
Upp, packade, åt mat, fikade, och for till Kerstin. Handlade fika, fikade, for hem, fikade, och lade mig.
Upp, packade, åt mat, fikade, och for till Kerstin. Handlade fika, fikade, for hem, fikade, och lade mig.
Inte är jag så ful
16 november
Upp och åt mat, till faster en sväng och fikade. Gick på rätt lång kvällspromenad.
Visst skulle en kille kunna tycka att jag var lite söt.
Inte är jag så ful att Paul skulle skämmas över mig. Men han är inte intresserad. Vore jag en framåt, rolig och intressant person skulle jag kanske ha chanser, men så är det inte. Vad skulle det hjälpa om jag tog kontakt, försökte prata med honom? Han har redan fått den uppfattning han behöver om mig, han vill inte veta mer. Han tycker nog att jag verkar vara en väldigt blyg och lite konstig tråkig tönt, och jag kan inte göra nåt för att förändra hans bild. Det tar tid innan jag blir så trygg med personer att jag kan prata som en normal person. Då kan jag va kul, underhållande, pratsam. Men den sidan kan ingen som inte lärt känna mig väl veta om, och Paul kommer aldrig att ha lust att lära känna mig väl.
Alltså kommer jag alltid att vara den jag är för honom.
Allt är meningslöst.
Jag är hopplöst förälskad ändå.
Det är märkligt att man får sämre och sämre självförtroende ju bättre man blir på något. Då i början av september, när trumsetet just kommit hem, och jag och Ingrid brukade vara i musiksalen på håltimmarna, då kände jag mig nästan lite bra på att spela trummor. Jag önskade inget hellre än att Paul skulle ramla in genom dörren och se mig spela. På nåt vis hade jag nån dröm om att det skulle få honom att upptäcka mig. Nu har Paul sett mig bränna på med bra många fler och säkrare komp än jag kunde på den tiden, men jag vet att det inte fått honom att upptäcka mig, jag vet att han tycker att jag är dålig, för det är jag ju.Och han tror säkert att jag tror att jag är bra. Det måste jag ändra på, jag måste beklaga mig över hur dålig jag är nån gång när han hör på.
Det är synd att han inte är en blyg kille. Vore han det skulle jag kunna drömma skönt, för det finns en hel del tecken som skulle tyda på att han faktiskt ÄR intresserad, om det inte vore så att han aldrig skulle agera på det sättet eftersom han är framåt. Ifall han VORE intresserad så skulle det yttra sig på andra sätt, han skulle möta min blick, prata med mig. Det skulle han våga.
Men visst, vore jag väldigt naiv skulle jag kunna tänka att hans bortvända blick berodde på nervositet, och att det inte var nån tillfällighet att han hängde runt i rummet där jag var i torsdags. Hans röda kinder skulle också kunna betyda nåt, jag har lagt märke till dom själv, och även Maria, Ingrid och Selvina har noterat det flera gånger.
Men jag KAN inte tro att jag skulle göra honom nervös, generad. Hans rodnande måste ha nån naturlig förklaring.
Varför håller jag på så här? Har jag inget viktigar att ägna mina tankar åt?
Jag förstår inte.
Jag har kollat in samma kille i ett helt år, inte ett skit har hänt, och ändå håller jag på och tänker på honom och skriver sida upp och sida ner med totalt menlösa analyseringar.
När ska jag lägga av?
Jag borde ge upp.
Jag borde ge upp.
Jag ger inte upp, men jag gör ju heller ingenting, så egentligen har jag väl gett upp på nåt vis. Egentligen gav jag väl upp hoppet om Paul redan då, för ett år sen, när jag just upptäckt honom. Jag har gett upp, men mina tankar verkar aldrig kunna göra det.
Jag har börjat hata ordet avståndskär.
Upp och åt mat, till faster en sväng och fikade. Gick på rätt lång kvällspromenad.
Visst skulle en kille kunna tycka att jag var lite söt.
Inte är jag så ful att Paul skulle skämmas över mig. Men han är inte intresserad. Vore jag en framåt, rolig och intressant person skulle jag kanske ha chanser, men så är det inte. Vad skulle det hjälpa om jag tog kontakt, försökte prata med honom? Han har redan fått den uppfattning han behöver om mig, han vill inte veta mer. Han tycker nog att jag verkar vara en väldigt blyg och lite konstig tråkig tönt, och jag kan inte göra nåt för att förändra hans bild. Det tar tid innan jag blir så trygg med personer att jag kan prata som en normal person. Då kan jag va kul, underhållande, pratsam. Men den sidan kan ingen som inte lärt känna mig väl veta om, och Paul kommer aldrig att ha lust att lära känna mig väl.
Alltså kommer jag alltid att vara den jag är för honom.
Allt är meningslöst.
Jag är hopplöst förälskad ändå.
Det är märkligt att man får sämre och sämre självförtroende ju bättre man blir på något. Då i början av september, när trumsetet just kommit hem, och jag och Ingrid brukade vara i musiksalen på håltimmarna, då kände jag mig nästan lite bra på att spela trummor. Jag önskade inget hellre än att Paul skulle ramla in genom dörren och se mig spela. På nåt vis hade jag nån dröm om att det skulle få honom att upptäcka mig. Nu har Paul sett mig bränna på med bra många fler och säkrare komp än jag kunde på den tiden, men jag vet att det inte fått honom att upptäcka mig, jag vet att han tycker att jag är dålig, för det är jag ju.Och han tror säkert att jag tror att jag är bra. Det måste jag ändra på, jag måste beklaga mig över hur dålig jag är nån gång när han hör på.
Det är synd att han inte är en blyg kille. Vore han det skulle jag kunna drömma skönt, för det finns en hel del tecken som skulle tyda på att han faktiskt ÄR intresserad, om det inte vore så att han aldrig skulle agera på det sättet eftersom han är framåt. Ifall han VORE intresserad så skulle det yttra sig på andra sätt, han skulle möta min blick, prata med mig. Det skulle han våga.
Men visst, vore jag väldigt naiv skulle jag kunna tänka att hans bortvända blick berodde på nervositet, och att det inte var nån tillfällighet att han hängde runt i rummet där jag var i torsdags. Hans röda kinder skulle också kunna betyda nåt, jag har lagt märke till dom själv, och även Maria, Ingrid och Selvina har noterat det flera gånger.
Men jag KAN inte tro att jag skulle göra honom nervös, generad. Hans rodnande måste ha nån naturlig förklaring.
Varför håller jag på så här? Har jag inget viktigar att ägna mina tankar åt?
Jag förstår inte.
Jag har kollat in samma kille i ett helt år, inte ett skit har hänt, och ändå håller jag på och tänker på honom och skriver sida upp och sida ner med totalt menlösa analyseringar.
När ska jag lägga av?
Jag borde ge upp.
Jag borde ge upp.
Jag ger inte upp, men jag gör ju heller ingenting, så egentligen har jag väl gett upp på nåt vis. Egentligen gav jag väl upp hoppet om Paul redan då, för ett år sen, när jag just upptäckt honom. Jag har gett upp, men mina tankar verkar aldrig kunna göra det.
Jag har börjat hata ordet avståndskär.
tisdag 15 november 2011
Ett klassiskt citat
15 november
Halvokej fredag. Han ser mig inte... Metallicatönt. Direkt till farmor och farfar, mat och slökväll.
Vad jag skrev i min dagbok den 15 november förra året kan jag utantill i mitt huvud, det är ett klassiskt citat, det var första gången jag nämnde honom.
"För första gången detta århundrade (känns det som) kollar jag in någon som inte är ett dugg lik Martin. Han är alltför snygg egentligen. Ändå faller jag. Långsamt ner i ravinen."
Jag hade blivit småtänd på hans gulliga utseende, och hans weezertröja, när jag kollade genom skolkatalogen. Så började jag se honom i skolan också. Mer och mer.
Att det skulle hålla i sig än!
Ikväll har han farit på metallicakonsert. Tönt! Är det nåt jag är skeptisk till så är det hans musiksmak. Gammal tönthårdrock. Weezer är i och för sig bra, men jag tror knappt på att han gillar dom, det är inte hans stil, men han har sin weezertröja ibland, så då borde han ju gilla dom.
Han är ingen stilfull kille.
Adidaströja. ständigt svarta jeans. T-shirts med Metallica och Iron Maiden. Tönt! Det känns rätt fint att få tänka så om honom, eftersom han sannolikt tänker så om mig.
Men jag älskar hans fula jeans, dumma tröjor och dåliga musiksmak. Det är ju han.
Halvokej fredag. Han ser mig inte... Metallicatönt. Direkt till farmor och farfar, mat och slökväll.
Vad jag skrev i min dagbok den 15 november förra året kan jag utantill i mitt huvud, det är ett klassiskt citat, det var första gången jag nämnde honom.
"För första gången detta århundrade (känns det som) kollar jag in någon som inte är ett dugg lik Martin. Han är alltför snygg egentligen. Ändå faller jag. Långsamt ner i ravinen."
Jag hade blivit småtänd på hans gulliga utseende, och hans weezertröja, när jag kollade genom skolkatalogen. Så började jag se honom i skolan också. Mer och mer.
Att det skulle hålla i sig än!
Ikväll har han farit på metallicakonsert. Tönt! Är det nåt jag är skeptisk till så är det hans musiksmak. Gammal tönthårdrock. Weezer är i och för sig bra, men jag tror knappt på att han gillar dom, det är inte hans stil, men han har sin weezertröja ibland, så då borde han ju gilla dom.
Han är ingen stilfull kille.
Adidaströja. ständigt svarta jeans. T-shirts med Metallica och Iron Maiden. Tönt! Det känns rätt fint att få tänka så om honom, eftersom han sannolikt tänker så om mig.
Men jag älskar hans fula jeans, dumma tröjor och dåliga musiksmak. Det är ju han.
de där äppelröda kinderna
14 november
Ganska normal och okej torsdag. Han såg mig spela idag också men inget speciellt hände. Roligt ändå.
Stressade iväg efter gympan, bussen gick 7 minuter efter att vi slutat, ändå hann jag duscha. Jag ville gärna med tjugoöverbussen för att tjäna in 10 minuter värdefull musikgårdstid. Man vet ju aldrig när Paul kan tänkas ha lust att sticka hem. Nervöst satt jag och läste "pop" på biblioteket innan klockan var tjugo i och dags att våga sig dit (man kan ju inte komma innan de slutat lektionen).
Den första jag såg genom fönstret var Paul, och han var den enda därinne som såg mig. Han brukar tydligen alltid se mig och säga till Åsa, säger Åsa. Fint att höra.
Det var bara han, Åsa och musiklärarn i rummet, och Paul satt bortvänd när jag kom in, lyssnade på nåt band. Åsa och Harry höll på med en låt, och jag stod och såg på. Så småningom gick Paul, och jag vågade sätta mig vid trumsetet för att plåga Åsa och Harry litegrann. Sen kom Paul in igen, och fick mig helt usel ett tag, så gick han, sen kom han, surrade på om de inte var klar med bandspelaren snart. Jag tänkte på det där att jag får bättre takt om jag slår lite hårdare, så jag vågade ta i lite, men det lät väldigt osäkert. När jag lekte lite inlägg landade jag fel hela tiden, och Åsa och Harry började vifta för att de inte hörde ett skit av vad de höll på med, så jag fick ta det lugnare. Paul gick, och kom in ännu en gång, jag vågade mig på att titta på honom, och noterade knallröda kinder. Han undvek att titta åt mitt håll. Medvetet, omedvetet? Jag blir tokig på det där, att inte veta vad han vet och anar, noterar och märker, tycker och tänker.
Men de där äppelröda kinderna, det tror jag är hans grej, han ser nog ofta ut så. Det har inte nåt med mig att göra. Skulle han bli så besvärad att han hade anledning att rodna, då skulle han väl inte hänga omkring i rummet jag är i, i onödan. Sen tog han bandspelarn och gick iväg i alla fall, och jag och Åsa lirade lite. Jag var himla tänd idag, hittade på opassande extragrejer och inlägg hej vilt. Det var kul. Sen gick hon på toa och då satte jag full fart ensam i rummet. Helt okontrollerat, snabbt och hårt, och pinnarna flög i golvet flera gånger, en gång for den ena tvärs över rummet. Ingen hörde mig väl tänkte jag, dörren var i och för sig öppen, men de andra var väl instängda på sina rum. Så fel jag hade, när vi skulle sticka till bussen satt en viss person i ett rum med vidöppen dörr, och lyssnade på band med ganska låg volym. Hjälp. Nu behöver jag inte va nervös ifall han ser mig spela längre.
Jag borde ge upp. Ifall jag inte bara vill avståndsspana kan jag inte hålla fast vid Paul. Men jag hoppas ändå djupt inuti mig, och kan inte sluta tänka på honom.
Ganska normal och okej torsdag. Han såg mig spela idag också men inget speciellt hände. Roligt ändå.
Stressade iväg efter gympan, bussen gick 7 minuter efter att vi slutat, ändå hann jag duscha. Jag ville gärna med tjugoöverbussen för att tjäna in 10 minuter värdefull musikgårdstid. Man vet ju aldrig när Paul kan tänkas ha lust att sticka hem. Nervöst satt jag och läste "pop" på biblioteket innan klockan var tjugo i och dags att våga sig dit (man kan ju inte komma innan de slutat lektionen).
Den första jag såg genom fönstret var Paul, och han var den enda därinne som såg mig. Han brukar tydligen alltid se mig och säga till Åsa, säger Åsa. Fint att höra.
Det var bara han, Åsa och musiklärarn i rummet, och Paul satt bortvänd när jag kom in, lyssnade på nåt band. Åsa och Harry höll på med en låt, och jag stod och såg på. Så småningom gick Paul, och jag vågade sätta mig vid trumsetet för att plåga Åsa och Harry litegrann. Sen kom Paul in igen, och fick mig helt usel ett tag, så gick han, sen kom han, surrade på om de inte var klar med bandspelaren snart. Jag tänkte på det där att jag får bättre takt om jag slår lite hårdare, så jag vågade ta i lite, men det lät väldigt osäkert. När jag lekte lite inlägg landade jag fel hela tiden, och Åsa och Harry började vifta för att de inte hörde ett skit av vad de höll på med, så jag fick ta det lugnare. Paul gick, och kom in ännu en gång, jag vågade mig på att titta på honom, och noterade knallröda kinder. Han undvek att titta åt mitt håll. Medvetet, omedvetet? Jag blir tokig på det där, att inte veta vad han vet och anar, noterar och märker, tycker och tänker.
Men de där äppelröda kinderna, det tror jag är hans grej, han ser nog ofta ut så. Det har inte nåt med mig att göra. Skulle han bli så besvärad att han hade anledning att rodna, då skulle han väl inte hänga omkring i rummet jag är i, i onödan. Sen tog han bandspelarn och gick iväg i alla fall, och jag och Åsa lirade lite. Jag var himla tänd idag, hittade på opassande extragrejer och inlägg hej vilt. Det var kul. Sen gick hon på toa och då satte jag full fart ensam i rummet. Helt okontrollerat, snabbt och hårt, och pinnarna flög i golvet flera gånger, en gång for den ena tvärs över rummet. Ingen hörde mig väl tänkte jag, dörren var i och för sig öppen, men de andra var väl instängda på sina rum. Så fel jag hade, när vi skulle sticka till bussen satt en viss person i ett rum med vidöppen dörr, och lyssnade på band med ganska låg volym. Hjälp. Nu behöver jag inte va nervös ifall han ser mig spela längre.
Jag borde ge upp. Ifall jag inte bara vill avståndsspana kan jag inte hålla fast vid Paul. Men jag hoppas ändå djupt inuti mig, och kan inte sluta tänka på honom.
instabilt småtråkigt
13 november
Väldigt less på Ingrid. Fruktansvärt less. Avslagen med Paul. Duktig på att jobba matte idag. Snö.
På lite instabilt småtråkigt humör. Så less på denna töntiga USA-inspirerade stockholmarn Ingrid, som faktiskt på allvar tycker att hon är rätt cool. Hon är inte dryg, inte alls, det är det jag som är, men hon är så påfrestande, barnslig, överdriven. Och Selvina påverkas av Ingrid. Jag brukar palla med det där, jag kan ju ha kul med dom också, men idag blev det bara för mycket, utan att va nåt speciellt.
Jag är nog lite avslagen vad gäller Paul. Inte alls samma nerver.
Väldigt less på Ingrid. Fruktansvärt less. Avslagen med Paul. Duktig på att jobba matte idag. Snö.
På lite instabilt småtråkigt humör. Så less på denna töntiga USA-inspirerade stockholmarn Ingrid, som faktiskt på allvar tycker att hon är rätt cool. Hon är inte dryg, inte alls, det är det jag som är, men hon är så påfrestande, barnslig, överdriven. Och Selvina påverkas av Ingrid. Jag brukar palla med det där, jag kan ju ha kul med dom också, men idag blev det bara för mycket, utan att va nåt speciellt.
Jag är nog lite avslagen vad gäller Paul. Inte alls samma nerver.
Hittills har jag varit knäpptyst
12 november
Smärtfri och fin tisdag, bra humör, men jag var ganska dryg och klagande på Ingrid och Selvina. Mest varit i datasalen idag.
Nu är livet fint.
Jag kände det redan i morse, hur allt var avslappnat och skönt.
Snackat lite med Jonna också, inget har väl direkt löst sig, men det känns bättre änänk då.
Att spela trummor är hyperkul för tillfället. Skulle Paul se mig när jag är ordentligt "in action", då skulle han KANSKE tycka det var lite coolt. Tyvärr kommer jag aldrig lyckas visa upp den sidan för honom.
Längtar tills på torsdag. Tänk om Paul kunde säga nåt till mig. Klart jag borde komma på nåt JAG kunde säga till honom, men jag vet inte vad. Skulle inte va så svårt att hitta på nåt om jag visste att han inte skulle ha nåt emot att prata med mig. Men han skulle nog bara tycka jag var jobbig, fatta vart jag ville komma. Och hittills har jag varit knäpptyst. Men OM han säger nåt, då ska jag svara ordentligt, och inte korthugget, utan lite vidaredrivande om det går... Men det är ju så otroligt lätt att vara förklok.
Smärtfri och fin tisdag, bra humör, men jag var ganska dryg och klagande på Ingrid och Selvina. Mest varit i datasalen idag.
Nu är livet fint.
Jag kände det redan i morse, hur allt var avslappnat och skönt.
Snackat lite med Jonna också, inget har väl direkt löst sig, men det känns bättre änänk då.
Att spela trummor är hyperkul för tillfället. Skulle Paul se mig när jag är ordentligt "in action", då skulle han KANSKE tycka det var lite coolt. Tyvärr kommer jag aldrig lyckas visa upp den sidan för honom.
Längtar tills på torsdag. Tänk om Paul kunde säga nåt till mig. Klart jag borde komma på nåt JAG kunde säga till honom, men jag vet inte vad. Skulle inte va så svårt att hitta på nåt om jag visste att han inte skulle ha nåt emot att prata med mig. Men han skulle nog bara tycka jag var jobbig, fatta vart jag ville komma. Och hittills har jag varit knäpptyst. Men OM han säger nåt, då ska jag svara ordentligt, och inte korthugget, utan lite vidaredrivande om det går... Men det är ju så otroligt lätt att vara förklok.
snacka med Jonna
11 november
Okej humör på förmiddan, dåligt sen. Paul känns trist, och spelandet tungt.
Jag känner nog vad mitt smådeppiga humör beror på. Det är detta med spelandet. Det är så jobbigt med Jonna, jag kommer mig aldrig för att prata med henne. Idag hade jag läge, men Ingrid satt bredvid, så det blev för tungt att ta två flugor i en smäll.
Det känns som om det vore skönt om Jonna sa att hon ångrat sig och inte vill va med. Då skulle allt va över och enkelt. Men samtidigt vet jag ju att OM bara jag skulle lära känna Jonna lite mer skulle vi säkert kunna ha skitkul ihop, det SKULLE kunna bli himla bra.
Vägen dit är för lång. Det finns för mycket barriär, jag har för dåligt självförtroende och så förstorar jag upp allt så väldigt. Gör allt dödsallvarligt och grubblar ihjäl mig.
Paul bidrar också till min deppighet. Jag är inte lyckligt spanande kär längre. Vet att jag aldrig kan komma längre, så jag dråsar ner i en dyster grå olyckligt kär-brunn.
Både Jasmin och Ingrid tjatar ihjäl sig om att jag ska prata med honom. De är ju knäppa. Vaddå prata? Vad skulle jag säga? Och vad skulle det göra? Han skulle bara tycka att jag vore ännu knepigare än vad han redan tycker.
Om jag vore på fint och avspänt humör med okej självförtroende, då skulle jag kanske kunna drömma om saken. Nu vill jag inte tänka på Paul. Orkar inte.
Skulle behöva snacka med Jonna på tu man hand ett tag. Jag tror hon är rätt lätt att prata med. Hon skulle fatta mitt Ingrid-dilemma också. Jonna och jag skulle säkert kunna sitta och prata musik i en timme om det ville sig. Men nu är det så spänt, de enda gångerna vi pratat har varit kort vid skåpena. Jag har fått för mig att hon ser ner på mig, det gör mig så himla spänd, inget blir naturligt. Ändå vet jag att vi är rätt lika egentligen. Hon är bara mycket säkrare på sig själv, har högre status.
Det MÅSTE bara lösa sig nu snart, så jag kan släppa det.
Okej humör på förmiddan, dåligt sen. Paul känns trist, och spelandet tungt.
Jag känner nog vad mitt smådeppiga humör beror på. Det är detta med spelandet. Det är så jobbigt med Jonna, jag kommer mig aldrig för att prata med henne. Idag hade jag läge, men Ingrid satt bredvid, så det blev för tungt att ta två flugor i en smäll.
Det känns som om det vore skönt om Jonna sa att hon ångrat sig och inte vill va med. Då skulle allt va över och enkelt. Men samtidigt vet jag ju att OM bara jag skulle lära känna Jonna lite mer skulle vi säkert kunna ha skitkul ihop, det SKULLE kunna bli himla bra.
Vägen dit är för lång. Det finns för mycket barriär, jag har för dåligt självförtroende och så förstorar jag upp allt så väldigt. Gör allt dödsallvarligt och grubblar ihjäl mig.
Paul bidrar också till min deppighet. Jag är inte lyckligt spanande kär längre. Vet att jag aldrig kan komma längre, så jag dråsar ner i en dyster grå olyckligt kär-brunn.
Både Jasmin och Ingrid tjatar ihjäl sig om att jag ska prata med honom. De är ju knäppa. Vaddå prata? Vad skulle jag säga? Och vad skulle det göra? Han skulle bara tycka att jag vore ännu knepigare än vad han redan tycker.
Om jag vore på fint och avspänt humör med okej självförtroende, då skulle jag kanske kunna drömma om saken. Nu vill jag inte tänka på Paul. Orkar inte.
Skulle behöva snacka med Jonna på tu man hand ett tag. Jag tror hon är rätt lätt att prata med. Hon skulle fatta mitt Ingrid-dilemma också. Jonna och jag skulle säkert kunna sitta och prata musik i en timme om det ville sig. Men nu är det så spänt, de enda gångerna vi pratat har varit kort vid skåpena. Jag har fått för mig att hon ser ner på mig, det gör mig så himla spänd, inget blir naturligt. Ändå vet jag att vi är rätt lika egentligen. Hon är bara mycket säkrare på sig själv, har högre status.
Det MÅSTE bara lösa sig nu snart, så jag kan släppa det.
Det skulle aldrig gå.
10 november
Tidning. Sen slöande bara. Normalt humör.
Ja, vad meningslöst allt känns. Inget i framtiden känns längtansvärt. Möjligtvis kanske jag längtar lite tills på torsdag, för då kanske det känns lite sådär skönt i luften som förra torsdan, då kanske han säger nåt till mig igen.
Men jag vill prata riktigt med honom. Han kommer aldrig att va intresserad av att prata med mig. Varför skulle han det? För övrigt skulle jag inte va intressant att prata med heller, jag skulle ju bli helt konstig, svara hyperkorthugget och psykstört. Näe, det skulle aldrig gå.
Jag måste inse det här nu.
Förhoppningsvis skaffade inte Paul nån tjej på estetfesten i fredags. Jag kan inte tänka mig hur det skulle kännas. Allt skulle rasa inuti mig. Jag förtränger tanken som det är nu, tänker att det inte kan hända. Men det kan det ju. Bara att hoppas att det dröjer.
Tidning. Sen slöande bara. Normalt humör.
Ja, vad meningslöst allt känns. Inget i framtiden känns längtansvärt. Möjligtvis kanske jag längtar lite tills på torsdag, för då kanske det känns lite sådär skönt i luften som förra torsdan, då kanske han säger nåt till mig igen.
Men jag vill prata riktigt med honom. Han kommer aldrig att va intresserad av att prata med mig. Varför skulle han det? För övrigt skulle jag inte va intressant att prata med heller, jag skulle ju bli helt konstig, svara hyperkorthugget och psykstört. Näe, det skulle aldrig gå.
Jag måste inse det här nu.
Förhoppningsvis skaffade inte Paul nån tjej på estetfesten i fredags. Jag kan inte tänka mig hur det skulle kännas. Allt skulle rasa inuti mig. Jag förtränger tanken som det är nu, tänker att det inte kan hända. Men det kan det ju. Bara att hoppas att det dröjer.
Jag vill ha honom
9 november
Dagssoundtrack: Bulletproof / Radiohead
Lugn förmiddag, inget speciellt alls. Anna och Maria kom hit, hyrde Vinterviken och Höstlegender, drack läsk och åt chips.
Det känns inte som om den kommande skolveckan har så mycket att ge. Jag är inte sugen på att spana på Paul. Jag längtar inte efter att gå förbi honom, eller snegla mot hans skåp.
Jag vill prata med honom. Jag vill känna känslan av att vara någon för honom.
Jag vill ha honom.
Dagssoundtrack: Bulletproof / Radiohead
Lugn förmiddag, inget speciellt alls. Anna och Maria kom hit, hyrde Vinterviken och Höstlegender, drack läsk och åt chips.
Det känns inte som om den kommande skolveckan har så mycket att ge. Jag är inte sugen på att spana på Paul. Jag längtar inte efter att gå förbi honom, eller snegla mot hans skåp.
Jag vill prata med honom. Jag vill känna känslan av att vara någon för honom.
Jag vill ha honom.
tisdag 8 november 2011
han såg mig ju igår
8 november
Dagssoundtrack: Song for a blue guitar / Red house painters
Upp och ner.... Deppigt. Desperat håltimme. Trevligare kväll. Anna och Maria kom, skolkatalog...
upp,upp,upp,upp,ner.
Nej förresten.
Upp,upp,ner,ner,ner,ner,ner,upp,ner,ner,ner,upp,ner,upp
Det svänger ju
Jag blev dödsdeprimerad ungefär i mitten av denna dag. Ingen särskild anledning, men jag var så inlåst i mig själv att jag bara inte stod ut. Ingrid och Selvina hade åkt hem, så jag satt med några i cafeterian helt knäpptyst, och kämpade mig igenom sekund för sekund. Och Paul var bara ledsam att tänka på också.
Ibland lindrades hjärnan, jag förstod inte vad som var så hemskt med mitt liv, och började må bättre, tills nästa deppanfall slog ner mig med våldsam kraft.
Jag vet inte vad det är. Jag mår helt enkelt inget vidare nuförtiden. Hoppas att det är tillfälligt, är livrädd för att det kanske inte är det.
Jag vill bli välmående, harmonisk igen.
Just nu, lite senare, är jag ganska harmonisk faktiskt, bättre än i eftermiddags. Att Paul inte sett mig idag känns inte heller så farligt. Han såg mig ju igår. Under de 5 minutrarna jag satt vid trumsetet var jag nog det mesta han tänkte på, för det är klart att han måste ha varit nyfiken över hur jag spelade, det var klart att han bedömde mig.
Åsa sa att han såg ut som om han tyckte det var kul. Han flinade. Jag undrar om han hånflinade, eller... Han kanske var uppriktigt road över hur tafflig jag var. Jag kanske gjorde bort mig totalt. Men det var det värt. Verkligen. "Det svänger ju" är nog en lätt idiotisk kommentar. Kanske var han egentligen lite spydig. Men han är en så fruktansvärt söt kille. Jag är så glad över att jag faktiskt får vara någon för honom. Nu vet han precis hur dålig jag är på att spela trummor.
Visst såg han lite sådär kylig ut idag som om han inte ville se mig. Men jag tror det är som jag inbillar mig. Igår var han ju inte kylig. Han var söt och flinnade, när han gick omkring och grejade med sladdar, retades med kompisarna, och spelade små gulliga snuttar på gitarren.
Igår var jag närmare honom än jag varit nån gång tidigare. Då är det som en annan stämning, det känns inte likadant i luften som när jag är i närheten av honom i skolan. Han är overkligt verklig, men det känns naturligare, inte lika läskigt som när han är på avstånd. Och det känns helt onaturligt att glo på honom. Jag kikade bara MYCKET diskret igår. Det var väl egentligen bara just när jag kom in i rummet som vi fick ögonkontakt. Minns hans lätt nyfikna, på nåt vis igenkännande ögon tydligt.
Det har gått framåt för mig sakta. Det tog inte stopp exakt där jag trodde att det skulle göra det. Men snart så. Synd att man inte blir nöjd. Men egentligen vore det ju helt onormalt om jag VORE nöjd med mitt nuvarande läge.
Det är klart jag vill att killen ska bli min.
Tyvärr är jag chanslös.
Dagssoundtrack: Song for a blue guitar / Red house painters
Upp och ner.... Deppigt. Desperat håltimme. Trevligare kväll. Anna och Maria kom, skolkatalog...
upp,upp,upp,upp,ner.
Nej förresten.
Upp,upp,ner,ner,ner,ner,ner,upp,ner,ner,ner,upp,ner,upp
Det svänger ju
Jag blev dödsdeprimerad ungefär i mitten av denna dag. Ingen särskild anledning, men jag var så inlåst i mig själv att jag bara inte stod ut. Ingrid och Selvina hade åkt hem, så jag satt med några i cafeterian helt knäpptyst, och kämpade mig igenom sekund för sekund. Och Paul var bara ledsam att tänka på också.
Ibland lindrades hjärnan, jag förstod inte vad som var så hemskt med mitt liv, och började må bättre, tills nästa deppanfall slog ner mig med våldsam kraft.
Jag vet inte vad det är. Jag mår helt enkelt inget vidare nuförtiden. Hoppas att det är tillfälligt, är livrädd för att det kanske inte är det.
Jag vill bli välmående, harmonisk igen.
Just nu, lite senare, är jag ganska harmonisk faktiskt, bättre än i eftermiddags. Att Paul inte sett mig idag känns inte heller så farligt. Han såg mig ju igår. Under de 5 minutrarna jag satt vid trumsetet var jag nog det mesta han tänkte på, för det är klart att han måste ha varit nyfiken över hur jag spelade, det var klart att han bedömde mig.
Åsa sa att han såg ut som om han tyckte det var kul. Han flinade. Jag undrar om han hånflinade, eller... Han kanske var uppriktigt road över hur tafflig jag var. Jag kanske gjorde bort mig totalt. Men det var det värt. Verkligen. "Det svänger ju" är nog en lätt idiotisk kommentar. Kanske var han egentligen lite spydig. Men han är en så fruktansvärt söt kille. Jag är så glad över att jag faktiskt får vara någon för honom. Nu vet han precis hur dålig jag är på att spela trummor.
Visst såg han lite sådär kylig ut idag som om han inte ville se mig. Men jag tror det är som jag inbillar mig. Igår var han ju inte kylig. Han var söt och flinnade, när han gick omkring och grejade med sladdar, retades med kompisarna, och spelade små gulliga snuttar på gitarren.
Igår var jag närmare honom än jag varit nån gång tidigare. Då är det som en annan stämning, det känns inte likadant i luften som när jag är i närheten av honom i skolan. Han är overkligt verklig, men det känns naturligare, inte lika läskigt som när han är på avstånd. Och det känns helt onaturligt att glo på honom. Jag kikade bara MYCKET diskret igår. Det var väl egentligen bara just när jag kom in i rummet som vi fick ögonkontakt. Minns hans lätt nyfikna, på nåt vis igenkännande ögon tydligt.
Det har gått framåt för mig sakta. Det tog inte stopp exakt där jag trodde att det skulle göra det. Men snart så. Synd att man inte blir nöjd. Men egentligen vore det ju helt onormalt om jag VORE nöjd med mitt nuvarande läge.
Det är klart jag vill att killen ska bli min.
Tyvärr är jag chanslös.
måndag 7 november 2011
Han var den enda som sa nåt
7 november
Dagssoundtrack: Sometimes / fIREHOSE
Total DEPPDAG tills klockan kvart i tre. Efter bibliotekssittande blev det musikgården. Trummor inför fin publik. Det svänger ju.
Det svänger ju.
Tre ord som ekar i mitt huvud. Det tog mig 20 sekunder att förstå att det var mig han menade. Och sen jag förstod det kan jag inte tänka på nåt annat.
Det var pinsamt att kliva in på musikgården idag. Alla var ju i samma rum och höll på och flummade på, Paul tittade upp, såg på mig en liten smula längre än han brukar. Så stod jag där och kände mig bortkommen, pratade med Åsa och vågade inte kolla på Paul.
Så tyckte Åsa att jag skulle spela lite, näe tack, tyckte jag, men de började plocka ihop, så jag funderade på om jag skulle våga sätta mig och leka lite. Fattar inte nu att jag vågade, det var ju 4 killar där i rummet förutom musiklärarn och Åsa. I och för sig höll de på och småspelade och tramsade med annat, men jag tror nog inte att de undgick att iaktta mig. Jag vågade inte se efter.
Det gick SVINDÅLIGT. Det var väl väntat. Jag blir totalt ur led när Paul är i närheten, så det var rätt förutsägbart hur det skulle gå att spela trummor i det tillståndet. Jag helt enkelt darrade ihjäl mig, fullkomlig hjärtklappning, och inget gick som det skulle. Testade olika komp, inget lät ju bra. Så gjorde jag lite långsamma säkra fills, några varv. Paul flinade och sa "Det svänger ju".
Och nu grämer jag mig ju för att jag inte svarade honom, men min hjärna var helt enkelt inte i tillstånd att förstå att denna lilla kommentar var ämnad för mig, därför reagerade jag först inte ens.
Men sen har jag mått bra ända sen dess.
Men OM jag bara sagt nåt, han måste tycka jag är en väldigt opratsam människa, tråkig, frånvarande, konstig. Men det är förbannat trevligt att han ägnade en sekund åt att skänka mig en kommentar. Då är han ju inte totalt distanstagande till mig, han ogillar mig nog inte. Näe, Paul är nog en snäll kille. Kanske har han märkt att jag gillar honom, och kanske han tycker det är lite kul. Eller så har han inte märkt nåt. Men om han vet är han ju i alla fall inte surt besvärad över att jag kollar in honom, för då skulle han aldrig glädja mig med en sån där liten kommentar.
Han var den enda som sa nåt. Inte ens John sa nåt, men HAN gjorde det.
Vad han menade spelar mindre roll. Han var antagligen lite ironisk, och det var bara en liten inflikskommentar utan mening.
Men det värmer.
DET SVÄNGER
En baskagge som inte lyder
dunkar i otakt
foten är förtvivlad
och darrar nästan
Hi-haten finner sig i att bli träffad
av alltför obestämda slag
Virveln ligger retsamt och lurar
i en vinkel så att trumstocken bara träffar kanten
och ett klickande ljud är det enda som hörs
handen som håller stocken
vågar egentligen inte finnas till
Pukorna kvider av ett taffligt inlägg
som landar fel
på en oundvikligt öronbedövande cymbal
Du ser på.
Dagssoundtrack: Sometimes / fIREHOSE
Total DEPPDAG tills klockan kvart i tre. Efter bibliotekssittande blev det musikgården. Trummor inför fin publik. Det svänger ju.
Det svänger ju.
Tre ord som ekar i mitt huvud. Det tog mig 20 sekunder att förstå att det var mig han menade. Och sen jag förstod det kan jag inte tänka på nåt annat.
Det var pinsamt att kliva in på musikgården idag. Alla var ju i samma rum och höll på och flummade på, Paul tittade upp, såg på mig en liten smula längre än han brukar. Så stod jag där och kände mig bortkommen, pratade med Åsa och vågade inte kolla på Paul.
Så tyckte Åsa att jag skulle spela lite, näe tack, tyckte jag, men de började plocka ihop, så jag funderade på om jag skulle våga sätta mig och leka lite. Fattar inte nu att jag vågade, det var ju 4 killar där i rummet förutom musiklärarn och Åsa. I och för sig höll de på och småspelade och tramsade med annat, men jag tror nog inte att de undgick att iaktta mig. Jag vågade inte se efter.
Det gick SVINDÅLIGT. Det var väl väntat. Jag blir totalt ur led när Paul är i närheten, så det var rätt förutsägbart hur det skulle gå att spela trummor i det tillståndet. Jag helt enkelt darrade ihjäl mig, fullkomlig hjärtklappning, och inget gick som det skulle. Testade olika komp, inget lät ju bra. Så gjorde jag lite långsamma säkra fills, några varv. Paul flinade och sa "Det svänger ju".
Och nu grämer jag mig ju för att jag inte svarade honom, men min hjärna var helt enkelt inte i tillstånd att förstå att denna lilla kommentar var ämnad för mig, därför reagerade jag först inte ens.
Men sen har jag mått bra ända sen dess.
Men OM jag bara sagt nåt, han måste tycka jag är en väldigt opratsam människa, tråkig, frånvarande, konstig. Men det är förbannat trevligt att han ägnade en sekund åt att skänka mig en kommentar. Då är han ju inte totalt distanstagande till mig, han ogillar mig nog inte. Näe, Paul är nog en snäll kille. Kanske har han märkt att jag gillar honom, och kanske han tycker det är lite kul. Eller så har han inte märkt nåt. Men om han vet är han ju i alla fall inte surt besvärad över att jag kollar in honom, för då skulle han aldrig glädja mig med en sån där liten kommentar.
Han var den enda som sa nåt. Inte ens John sa nåt, men HAN gjorde det.
Vad han menade spelar mindre roll. Han var antagligen lite ironisk, och det var bara en liten inflikskommentar utan mening.
Men det värmer.
DET SVÄNGER
En baskagge som inte lyder
dunkar i otakt
foten är förtvivlad
och darrar nästan
Hi-haten finner sig i att bli träffad
av alltför obestämda slag
Virveln ligger retsamt och lurar
i en vinkel så att trumstocken bara träffar kanten
och ett klickande ljud är det enda som hörs
handen som håller stocken
vågar egentligen inte finnas till
Pukorna kvider av ett taffligt inlägg
som landar fel
på en oundvikligt öronbedövande cymbal
Du ser på.
söndag 6 november 2011
Det gör nästan ont
6 november
Dagssoundtrack: Sea / Codeine
Lite deppig, i alla fall i slutet av dagen. Jag är en nolla för honom, det har jag ju alltid vetat. Olyckligt kär.
För första gången på cirka 2 månader tar det emot att tänka på Paul. Det gör nästan ont.
Visst tittade han till litegrann som han brukar när jag gick förbi honom flera gånger på lunchrasten. Men vad hjälper det, när jag sen var med Maria i väntan på bussen, och såg hur han verkligen inte såg mig. Han gick förbi mig 3 gånger utan ett minsta ögonkast. Jag såg på honom i cafeterian också, men han såg bara åt ett annat håll hela tiden. Jag kände mig så enormt OSYNLIG, och det gör mig enormt deprimerad. Hela hans utstrålning talade om vilken betydelselös nolla jag är för honom. Känns så förbannat tungt!
Jag vet såklart inte om han vet, ingen klarhet denna dag heller. Men jag tror nästan det. Han märker nog att jag kollar på honom, och han tycker att jag är en jobbig tönt som vrider nacken ur led för hans skull hela dagarna.
Idag var jag vid Ingrids skåp en kort stund när han var vid sofforna. Då tittade han på sina kompisar och såg ut att flina ihjäl sig. Men inte tror jag att det var för mig, för även om han tycker jag är så töntig så jag är skrattretande skulle han aldrig ödsla tid åt att ha roligt åt mig, jag är ju ingenting.
På fredag är det estetfest. Jag fasar för om Åsa gärna vill ha mig med, men jag får väl ha nån ursäkt. Jag vill verkligen inte dit. Inte minsta anledning.
Dagssoundtrack: Sea / Codeine
Lite deppig, i alla fall i slutet av dagen. Jag är en nolla för honom, det har jag ju alltid vetat. Olyckligt kär.
För första gången på cirka 2 månader tar det emot att tänka på Paul. Det gör nästan ont.
Visst tittade han till litegrann som han brukar när jag gick förbi honom flera gånger på lunchrasten. Men vad hjälper det, när jag sen var med Maria i väntan på bussen, och såg hur han verkligen inte såg mig. Han gick förbi mig 3 gånger utan ett minsta ögonkast. Jag såg på honom i cafeterian också, men han såg bara åt ett annat håll hela tiden. Jag kände mig så enormt OSYNLIG, och det gör mig enormt deprimerad. Hela hans utstrålning talade om vilken betydelselös nolla jag är för honom. Känns så förbannat tungt!
Jag vet såklart inte om han vet, ingen klarhet denna dag heller. Men jag tror nästan det. Han märker nog att jag kollar på honom, och han tycker att jag är en jobbig tönt som vrider nacken ur led för hans skull hela dagarna.
Idag var jag vid Ingrids skåp en kort stund när han var vid sofforna. Då tittade han på sina kompisar och såg ut att flina ihjäl sig. Men inte tror jag att det var för mig, för även om han tycker jag är så töntig så jag är skrattretande skulle han aldrig ödsla tid åt att ha roligt åt mig, jag är ju ingenting.
På fredag är det estetfest. Jag fasar för om Åsa gärna vill ha mig med, men jag får väl ha nån ursäkt. Jag vill verkligen inte dit. Inte minsta anledning.
lördag 5 november 2011
Spelade med Ingrid
5 november
Dagssoundtrackupp,upp,upp,ner / bob hund
Kär, trots Paulbristen. Ingrid kom hit, spelade hejdlöst, ganska kul (jag på bas). Till stan en liten sväng till.
Som vanligt är tisdagar lugna.
Men jag är väldigt kär.
Spelade med Ingrid här hemma och hade jättekul. Satte på bob hund på cd-spelaren på hög volym, och så spelade hon trummor så gott hon kunde, och jag lekte med basen och sjöng med för full hals. Tyvärr är jag inte vidare bra på skånska, men basen gick rätt fint på upp upp upp ner.
Vi hade väldigt kul, och mitt spelsug bara växer, men det är så svårt!
Jag vet inte hur jag hanterar det här att Jonna ska va med och spela, det känns så taskigt mot Ingrid. Men Ingrid är en lite påfrestande person, vi har kul ihop, men hon kan va skön att vila från. Jag spelar gärna med Ingrid, men i ett riktigt band vill jag nog inte ha henne med, taskigt men sant. Och det är ju trummor hon är tänd på. Får se hur det blir.
Dagssoundtrackupp,upp,upp,ner / bob hund
Kär, trots Paulbristen. Ingrid kom hit, spelade hejdlöst, ganska kul (jag på bas). Till stan en liten sväng till.
Som vanligt är tisdagar lugna.
Men jag är väldigt kär.
Spelade med Ingrid här hemma och hade jättekul. Satte på bob hund på cd-spelaren på hög volym, och så spelade hon trummor så gott hon kunde, och jag lekte med basen och sjöng med för full hals. Tyvärr är jag inte vidare bra på skånska, men basen gick rätt fint på upp upp upp ner.
Vi hade väldigt kul, och mitt spelsug bara växer, men det är så svårt!
Jag vet inte hur jag hanterar det här att Jonna ska va med och spela, det känns så taskigt mot Ingrid. Men Ingrid är en lite påfrestande person, vi har kul ihop, men hon kan va skön att vila från. Jag spelar gärna med Ingrid, men i ett riktigt band vill jag nog inte ha henne med, taskigt men sant. Och det är ju trummor hon är tänd på. Får se hur det blir.
T-shirt-omdömen i skolkatalogen
4 november
Dagssoundtrack: Bubble / Red house painters
Fick skolkatalogen idag. Spanat en del, rätt så kul, verkligen KÄR.
Jag darrar. Så spänd att jag inte kan slappna av i ryggen, den är bara en hård klump. Försöker andas lugnt. Försöker spänna av, men hela jag är en stålfjäder.
Jag är nog lite kär.
Har fått skolkatalogen idag. Paul är så välfångad. Ser mycket bredare ut än han är, men annars är han så EXAKT. Han har precis det där uttrycket i ansiktet som han alltid har, där han sitter och tittar rakt in i kameran med bestämda ögon och en lite överlägsen min.
Det är han. Verkligen.
Han ser på mig från det där fotot på precis samma sätt som han gör under korta ögonkontaktssekvenser i verkligheten. Lugna, kyliga men nyfikna och lite kritiskt granskande ögon, och så en allvarlig självsäker mun.
Jag älskar den bilden, och ser mig inte mätt på den just nu.
Egentligen har han ett ganska drygt och självsäkert utseende, Paul. Jag brukar inte gilla sånt. Jag brukar gilla när killar ser snälla och osäkra ut. Paul hör inte till den kategorin, ändå älskar jag hans utseende. Mycket.
Men klädseln i årets skolkatalog får han obegränsat minuspoäng för. Vad är han för nån egentligen? Han har en ful vit gammal metallica t-shirt. VARFÖR?? Man är alltid mycket väl medveten om vad man ska välja för kläder när man tar skolfoto, så han har nog valt tröjan med omsorg.
En naturare skulle ha fattat bättre än att klassa sig som en sån tönt.
Vågar knappt visa brorsan den där bilden, han kommer att förbanna mitt omdöme vid val av killar att bli kär i.
Lilla bortglömda Hans får högre poäng. Han ser så enormt ointressant ut. Han betyder inte ett skit för mig längre. Men vad står det på hans tröja om inte "Mindjive". En faktiskt rätt cool grupp. Jag trodde inte han hade nån musiksmak alls, men han har ju kanske bättre än Paul, i alla fall bättre t-shirtomdöme.
Har sett Paul mycket idag, som vanligt på måndagar. Kollade en del på en rast, det verkade inte som han märkte det, men visst gjorde han sina ögonglidningar. Sen satte han sig på nån bänk långt bort och kollade i katalogen med nån kille. Jag vände mig om ditåt några gånger, kändes rätt avslöjande. Så började deras lektion och Paul gick till skåpet utan att ägna mig ett ögonkast. Det är just det som strider mot det där som Ingrid försöker säga mig, att han verkar intresserad. Varför skulle han vara det, anser jag, och om han vore det skulle han väl åtminstone se på mig en liten sekund när han har chansen. Det gör han inte. Men idag satte även Jasmin igång efter att hans klass gått iväg. "Han glodde på dig, jag lovar! Såg inte du det Ingrid?" Hon påstod att han sett på mig ordentligt flera gånger, och såg nog ut som om han märkt att jag kollar på honom.
Jag protesterade såklart. Som vanligt. Jasmin insisterade. Och Ingrid höll med, och sa att vi alltid kollar på varann växelvis, aldrig samtidigt. Ehm, så mycket som jag kollar på Paul blir det väl ingen tid över för honom.
så börjar de tjafsa om att visst har jag chanser, varför gör jag ingenting, jag måste visa nåt.
VARFÖR HÅLLER DE PÅ SÅDÄR?
Det är klart att jag påverkas. Det är klart jag blir glad när Jasmin säger "han glodde på dig, jag lovar", men jag har tillräckligt med förnuft för att inte ta det på allvar. Tur det.
Jag vet hur chanslös jag är, ingen ska komma och säga åt mig att göra nåt, när det bara skulle förstöra mina drömmar, jag trivs så bra med att bara drömma, jag vill inte veta vad han tycker om mig, för jag vet egentligen redan, och vill inte få det jag vet bekräftat.
Ändå värmer det mina snälla naiva kamrater säger till mig. Fastän jag vet redan så värmer det.
Älskar red house painterslåten "Bubble"
I embrace the moment
I´m in love with a dream
and toy with ideas
that burn deep inside me
cause a picture is all you are to me
a picture is all you´ll ever be
Dagssoundtrack: Bubble / Red house painters
Fick skolkatalogen idag. Spanat en del, rätt så kul, verkligen KÄR.
Jag darrar. Så spänd att jag inte kan slappna av i ryggen, den är bara en hård klump. Försöker andas lugnt. Försöker spänna av, men hela jag är en stålfjäder.
Jag är nog lite kär.
Har fått skolkatalogen idag. Paul är så välfångad. Ser mycket bredare ut än han är, men annars är han så EXAKT. Han har precis det där uttrycket i ansiktet som han alltid har, där han sitter och tittar rakt in i kameran med bestämda ögon och en lite överlägsen min.
Det är han. Verkligen.
Han ser på mig från det där fotot på precis samma sätt som han gör under korta ögonkontaktssekvenser i verkligheten. Lugna, kyliga men nyfikna och lite kritiskt granskande ögon, och så en allvarlig självsäker mun.
Jag älskar den bilden, och ser mig inte mätt på den just nu.
Egentligen har han ett ganska drygt och självsäkert utseende, Paul. Jag brukar inte gilla sånt. Jag brukar gilla när killar ser snälla och osäkra ut. Paul hör inte till den kategorin, ändå älskar jag hans utseende. Mycket.
Men klädseln i årets skolkatalog får han obegränsat minuspoäng för. Vad är han för nån egentligen? Han har en ful vit gammal metallica t-shirt. VARFÖR?? Man är alltid mycket väl medveten om vad man ska välja för kläder när man tar skolfoto, så han har nog valt tröjan med omsorg.
En naturare skulle ha fattat bättre än att klassa sig som en sån tönt.
Vågar knappt visa brorsan den där bilden, han kommer att förbanna mitt omdöme vid val av killar att bli kär i.
Lilla bortglömda Hans får högre poäng. Han ser så enormt ointressant ut. Han betyder inte ett skit för mig längre. Men vad står det på hans tröja om inte "Mindjive". En faktiskt rätt cool grupp. Jag trodde inte han hade nån musiksmak alls, men han har ju kanske bättre än Paul, i alla fall bättre t-shirtomdöme.
Har sett Paul mycket idag, som vanligt på måndagar. Kollade en del på en rast, det verkade inte som han märkte det, men visst gjorde han sina ögonglidningar. Sen satte han sig på nån bänk långt bort och kollade i katalogen med nån kille. Jag vände mig om ditåt några gånger, kändes rätt avslöjande. Så började deras lektion och Paul gick till skåpet utan att ägna mig ett ögonkast. Det är just det som strider mot det där som Ingrid försöker säga mig, att han verkar intresserad. Varför skulle han vara det, anser jag, och om han vore det skulle han väl åtminstone se på mig en liten sekund när han har chansen. Det gör han inte. Men idag satte även Jasmin igång efter att hans klass gått iväg. "Han glodde på dig, jag lovar! Såg inte du det Ingrid?" Hon påstod att han sett på mig ordentligt flera gånger, och såg nog ut som om han märkt att jag kollar på honom.
Jag protesterade såklart. Som vanligt. Jasmin insisterade. Och Ingrid höll med, och sa att vi alltid kollar på varann växelvis, aldrig samtidigt. Ehm, så mycket som jag kollar på Paul blir det väl ingen tid över för honom.
så börjar de tjafsa om att visst har jag chanser, varför gör jag ingenting, jag måste visa nåt.
VARFÖR HÅLLER DE PÅ SÅDÄR?
Det är klart att jag påverkas. Det är klart jag blir glad när Jasmin säger "han glodde på dig, jag lovar", men jag har tillräckligt med förnuft för att inte ta det på allvar. Tur det.
Jag vet hur chanslös jag är, ingen ska komma och säga åt mig att göra nåt, när det bara skulle förstöra mina drömmar, jag trivs så bra med att bara drömma, jag vill inte veta vad han tycker om mig, för jag vet egentligen redan, och vill inte få det jag vet bekräftat.
Ändå värmer det mina snälla naiva kamrater säger till mig. Fastän jag vet redan så värmer det.
Älskar red house painterslåten "Bubble"
I embrace the moment
I´m in love with a dream
and toy with ideas
that burn deep inside me
cause a picture is all you are to me
a picture is all you´ll ever be
torsdag 3 november 2011
chat
3 november
Tidning, till datorn en sväng själv, halvkul. Normal söndag.
En sån här trevlig liten söndag kan man ägna åt att sitta vid datorn några timmar, leta upp låttexter och försöka babbla. Hittade en som var 17 år och spelade gitarr i ett hardcoreband. Ett mycket givande samtal, jag bara missade det han skrev, och han missade det jag skrev, och så ägnades en massa tid åt att klaga på min dumma dator och upprepa alla meddelanden. Jag var inte i högform heller, utan skrev hyfsat tråkigt, men han var ingen höjdare han heller, så det gör väl inget.
Det är en lustig känsla det där att få kontakt med en vilt främmande människa nånstans, kunna prata anonymt, och man vet egentligen inte ett skit om huruvida han talar sanning om sig själv eller inte. Man får va som man vill, man behöver inte va blyg, det är så mycket enklare att prata med fingrarna än med munnen, man hörs mer också.
Ja ja. Det lär ju inte komma nåt brev från honom, även om han bad om min adress och fick den. Chat är nöjen för stunden.
Imorgon blir det ordentligt nöje. Också för stunden skulle jag väl tro, för det är ju bara JUST när jag ser Paul som jag mår bra. Efteråt är jag mestadels besviken över att han inte såg mig när jag såg honom, och desperat över att min spanstund är över.
Men att få kort ögonkontakt när jag går förbi honom mår jag ju rätt bra av. Det är väl lite vardagsmat nuförtiden, men ändå lite upphettande.
Men jag vill ju ha mer.
Jag kommer alltid att vilja ha mer av honom. Det är ju alltid så att man aldrig blir nöjd. Jag önskar och drömmer. Jag önskar att jag kände honom och att han kände mig. Känns som att då vore allt bra och fint i mitt liv. Men jag vet att det inte skulle bli så. Jag blir aldrig nöjd. Man sätter sina mål högre och högre, det är bara när man är på extremt bra humör som man är nöjd med vad man har, nöjd med livet. Ändå har jag ju aldrig varit riktigt olyckligt kär i Paul. Smått deppig stundtals, men aldrig några längre perioder.
Jag är nog en person som trivs med att vara kär, även om det bara är på avstånd. Jag trivs med det, men nöjd och tillfredsställd blir jag aldrig.
Tidning, till datorn en sväng själv, halvkul. Normal söndag.
En sån här trevlig liten söndag kan man ägna åt att sitta vid datorn några timmar, leta upp låttexter och försöka babbla. Hittade en som var 17 år och spelade gitarr i ett hardcoreband. Ett mycket givande samtal, jag bara missade det han skrev, och han missade det jag skrev, och så ägnades en massa tid åt att klaga på min dumma dator och upprepa alla meddelanden. Jag var inte i högform heller, utan skrev hyfsat tråkigt, men han var ingen höjdare han heller, så det gör väl inget.
Det är en lustig känsla det där att få kontakt med en vilt främmande människa nånstans, kunna prata anonymt, och man vet egentligen inte ett skit om huruvida han talar sanning om sig själv eller inte. Man får va som man vill, man behöver inte va blyg, det är så mycket enklare att prata med fingrarna än med munnen, man hörs mer också.
Ja ja. Det lär ju inte komma nåt brev från honom, även om han bad om min adress och fick den. Chat är nöjen för stunden.
Imorgon blir det ordentligt nöje. Också för stunden skulle jag väl tro, för det är ju bara JUST när jag ser Paul som jag mår bra. Efteråt är jag mestadels besviken över att han inte såg mig när jag såg honom, och desperat över att min spanstund är över.
Men att få kort ögonkontakt när jag går förbi honom mår jag ju rätt bra av. Det är väl lite vardagsmat nuförtiden, men ändå lite upphettande.
Men jag vill ju ha mer.
Jag kommer alltid att vilja ha mer av honom. Det är ju alltid så att man aldrig blir nöjd. Jag önskar och drömmer. Jag önskar att jag kände honom och att han kände mig. Känns som att då vore allt bra och fint i mitt liv. Men jag vet att det inte skulle bli så. Jag blir aldrig nöjd. Man sätter sina mål högre och högre, det är bara när man är på extremt bra humör som man är nöjd med vad man har, nöjd med livet. Ändå har jag ju aldrig varit riktigt olyckligt kär i Paul. Smått deppig stundtals, men aldrig några längre perioder.
Jag är nog en person som trivs med att vara kär, även om det bara är på avstånd. Jag trivs med det, men nöjd och tillfredsställd blir jag aldrig.
onsdag 2 november 2011
inte skulle han kunna bli så full att han blir intresserad av mig
2 oktober
Dagssoundtrack: Who´s knocking / the Bear Quartet
Slöig förmiddag, till Peterssons på kvällen, Simon och Kristina var där. Bingolotto är ju kul.
Idag ska jag INTE ägna tid åt att skriva ner dumt analyserande. Jag har förresten knappt ägnat honom en tanke idag. Eh, jo förresten, men inte överdrivet mycket. Jag vet i alla fall att det är måndag i övermorgon. Det är fint. Mycket fint.
Sen är det onsdag ganska snart också. Och så småningom torsdag och fredag.
Jag har mycket att se fram emot.
Många tillfällen att snegla.
Det blir gymnasiefest senare. Jag kommer nog inte att gå, möjligtvis om Maria vill ha med mig absolut.
Gymnasiefester är inte intressanta.
Estetfest däremot. Betydligt intressantare, skulle det hända nåt så skulle det ju va på en estetfest. Men vore det kul egentligen då? Paul brukar inte va nykter, och kanske inte jag heller skulle va det på en estetfest. Det som skulle kunna hända skulle alltså bara vara ett normalt "strul", och Paul skulle ångra det sen, och inte se åt mig. Inte för att jag är erfaren på sånt där, men jag gissar att det är så det skulle bli.
Men antagligen skulle det ju inte bli nåt alls, jag skulle snegla på honom, och han skulle hålla sig ur vägen för mig. Näe, inte skulle han kunna bli så full att han blir intresserad av mig.
Äh, nu har jag börjat grubbla igen, jag tänkte ju inte göra det idag. Estetfest är en senare fråga, och antagligen rätt obetydlig, det är klart att det inte skulle bli nåt speciellt. Solklart. Det där är bara drömmar. Lägg av nu.
Dagssoundtrack: Who´s knocking / the Bear Quartet
Slöig förmiddag, till Peterssons på kvällen, Simon och Kristina var där. Bingolotto är ju kul.
Idag ska jag INTE ägna tid åt att skriva ner dumt analyserande. Jag har förresten knappt ägnat honom en tanke idag. Eh, jo förresten, men inte överdrivet mycket. Jag vet i alla fall att det är måndag i övermorgon. Det är fint. Mycket fint.
Sen är det onsdag ganska snart också. Och så småningom torsdag och fredag.
Jag har mycket att se fram emot.
Många tillfällen att snegla.
Det blir gymnasiefest senare. Jag kommer nog inte att gå, möjligtvis om Maria vill ha med mig absolut.
Gymnasiefester är inte intressanta.
Estetfest däremot. Betydligt intressantare, skulle det hända nåt så skulle det ju va på en estetfest. Men vore det kul egentligen då? Paul brukar inte va nykter, och kanske inte jag heller skulle va det på en estetfest. Det som skulle kunna hända skulle alltså bara vara ett normalt "strul", och Paul skulle ångra det sen, och inte se åt mig. Inte för att jag är erfaren på sånt där, men jag gissar att det är så det skulle bli.
Men antagligen skulle det ju inte bli nåt alls, jag skulle snegla på honom, och han skulle hålla sig ur vägen för mig. Näe, inte skulle han kunna bli så full att han blir intresserad av mig.
Äh, nu har jag börjat grubbla igen, jag tänkte ju inte göra det idag. Estetfest är en senare fråga, och antagligen rätt obetydlig, det är klart att det inte skulle bli nåt speciellt. Solklart. Det där är bara drömmar. Lägg av nu.
tisdag 1 november 2011
vardagliga men så fruktansvärt enormt VARMA drömmar
1 november
Dagssoundtrack: Time has told me / Nick Drake
På Ikea först, sen till Nils. Han fick doftlampa av mig. Kinamat, trevligt, alltför gott. Tårta hos Nils, och hem.
Näe, det var ju som jag trodde. Nils fick mig att känna mig dum över att jag ens kunde misstänka att han sagt nånting. Och det var ju det jag visste hela tiden.
Kan ju inte utesluta att John fått nys om det på nåt annat vis, eller så kanske Paul märkt det och sagt det till John. Jag tror dock inte det riktigt... det är nog jag som tror för mycket och förstorar upp allt jag ser.
John vet nog inte ett skit. Möjligen kan han tro att jag kollar in HONOM. För hur kan han veta om det är Paul eller han jag kollar på när de nästan alltid är bredvid varann? Jag blir dödligt nervös när John och Paul är i närheten av mig. Jag klarar inte av att säga når vettigt normalt till John ifall Paul är bredvid. Och Paul ÄR nästan alltid där John är. Visst kan det misstolkas.
Vad fel. Jag är definitivt inte sugen på att John ska tro att jag är kär i honom. Det får bara inte vara så. Men jag vet inte. Jag tror i alla fall Paul har fattat att det är just Paul jag kollar in.
Och vad jag har hållt på och analyserat nu på det här lovet. Jag är ju sjuk. Vilka meningslösa funderingar man har, vad jag håller på och hattar hit och dit, tror, anar, misstänker, funderar. Helt meningslöst. Jag får väl veta hur det ligger till tids nog, och hur som helst är det inget som förändrar mitt liv. Jag vet ju redan vad jag behöver veta, jag vet att jag är totalt chanslös för Paul. Resten borde egentligen vara ointressant.
Men det är det inte.
Jag måste bara på nåt vis lyckas lista ut hur pass medveten Paul är om att jag avgudar honom, iakttar varenda rörelse han gör, kan alla hans raster utantill, saknar honom förtvivlat varenda tisdag, tänker på honom hela höstlovet... Och lyckas jag lista ut det måste jag försöka komma på hur han ser på det.
Men jag har inga fina vetenskapliga metoder för att ta reda på sånt där. Det enda jag kan göra är alltså att hålla på och analysera så här, förstora alla små detaljer.
Löjliga jag.
Men jag är sån.
Jag drömde om Paul i natt, vi pratade en hel del, vardagligt men skönt snack. Sen skulle jag åka hem med bussen och jag mådde helt suveränt. Sen vaknade jag och fortsatte må suveränt i 5-10 sekunder. Sen förstod jag att jag bara drömt, och så låg jag och tänkte svordomar tills jag somnade om.
Jag helt enkelt hatar att drömma om Paul, för det är så grymt att vakna och inse att läget bara är det vanliga, att jag aldrig haft nåt samtal med paul, eller sett honom länge i ögonen i flinande samförstånd.
Det är alltid sånt jag drömmer om, verklighetsnära händelser som är lätta att tro på. Just därför att de är så vardagliga har man så svårt att fatta att det bara var en dröm sen, när man vaknar. För nån vecka sen till exempel drömde jag om en helt normal skoldag, och på rasten före spanskan gick jag bort till Åsas skåp och pratade. Så kom paul dit. Jag minns exakt var han stod, denna sorts drömmar är så klara och tydliga. Han tittade till och jag kände hur tydligt han märkte att jag såg på honom. Så såg han på mig igen, och lät blicken stanna, med undrande ögon. Jag var ertappad. Han flinade och fortsatte se på mig, jag såg tillbaka, flinade lite jag också. Sen skulle jag på lektion, och var så enormt ivrig att leta upp Ingrid, och berätta. Men jag hann inte berätta. Jag vaknade.
Jag drömmer ju aldrig några hisnande drömmar om Paul. Alltid dessa vardagliga men så fruktansvärt enormt VARMA drömmar. Jag känner ju så mycket i dom. Det är så grymt att vakna.
"everytime I dream about you baby
with your hands all over me
I never forget anything
don´t forget that I´m asleep"
(Afghan whigs)
Dagssoundtrack: Time has told me / Nick Drake
På Ikea först, sen till Nils. Han fick doftlampa av mig. Kinamat, trevligt, alltför gott. Tårta hos Nils, och hem.
Näe, det var ju som jag trodde. Nils fick mig att känna mig dum över att jag ens kunde misstänka att han sagt nånting. Och det var ju det jag visste hela tiden.
Kan ju inte utesluta att John fått nys om det på nåt annat vis, eller så kanske Paul märkt det och sagt det till John. Jag tror dock inte det riktigt... det är nog jag som tror för mycket och förstorar upp allt jag ser.
John vet nog inte ett skit. Möjligen kan han tro att jag kollar in HONOM. För hur kan han veta om det är Paul eller han jag kollar på när de nästan alltid är bredvid varann? Jag blir dödligt nervös när John och Paul är i närheten av mig. Jag klarar inte av att säga når vettigt normalt till John ifall Paul är bredvid. Och Paul ÄR nästan alltid där John är. Visst kan det misstolkas.
Vad fel. Jag är definitivt inte sugen på att John ska tro att jag är kär i honom. Det får bara inte vara så. Men jag vet inte. Jag tror i alla fall Paul har fattat att det är just Paul jag kollar in.
Och vad jag har hållt på och analyserat nu på det här lovet. Jag är ju sjuk. Vilka meningslösa funderingar man har, vad jag håller på och hattar hit och dit, tror, anar, misstänker, funderar. Helt meningslöst. Jag får väl veta hur det ligger till tids nog, och hur som helst är det inget som förändrar mitt liv. Jag vet ju redan vad jag behöver veta, jag vet att jag är totalt chanslös för Paul. Resten borde egentligen vara ointressant.
Men det är det inte.
Jag måste bara på nåt vis lyckas lista ut hur pass medveten Paul är om att jag avgudar honom, iakttar varenda rörelse han gör, kan alla hans raster utantill, saknar honom förtvivlat varenda tisdag, tänker på honom hela höstlovet... Och lyckas jag lista ut det måste jag försöka komma på hur han ser på det.
Men jag har inga fina vetenskapliga metoder för att ta reda på sånt där. Det enda jag kan göra är alltså att hålla på och analysera så här, förstora alla små detaljer.
Löjliga jag.
Men jag är sån.
Jag drömde om Paul i natt, vi pratade en hel del, vardagligt men skönt snack. Sen skulle jag åka hem med bussen och jag mådde helt suveränt. Sen vaknade jag och fortsatte må suveränt i 5-10 sekunder. Sen förstod jag att jag bara drömt, och så låg jag och tänkte svordomar tills jag somnade om.
Jag helt enkelt hatar att drömma om Paul, för det är så grymt att vakna och inse att läget bara är det vanliga, att jag aldrig haft nåt samtal med paul, eller sett honom länge i ögonen i flinande samförstånd.
Det är alltid sånt jag drömmer om, verklighetsnära händelser som är lätta att tro på. Just därför att de är så vardagliga har man så svårt att fatta att det bara var en dröm sen, när man vaknar. För nån vecka sen till exempel drömde jag om en helt normal skoldag, och på rasten före spanskan gick jag bort till Åsas skåp och pratade. Så kom paul dit. Jag minns exakt var han stod, denna sorts drömmar är så klara och tydliga. Han tittade till och jag kände hur tydligt han märkte att jag såg på honom. Så såg han på mig igen, och lät blicken stanna, med undrande ögon. Jag var ertappad. Han flinade och fortsatte se på mig, jag såg tillbaka, flinade lite jag också. Sen skulle jag på lektion, och var så enormt ivrig att leta upp Ingrid, och berätta. Men jag hann inte berätta. Jag vaknade.
Jag drömmer ju aldrig några hisnande drömmar om Paul. Alltid dessa vardagliga men så fruktansvärt enormt VARMA drömmar. Jag känner ju så mycket i dom. Det är så grymt att vakna.
"everytime I dream about you baby
with your hands all over me
I never forget anything
don´t forget that I´m asleep"
(Afghan whigs)
31 oktober
31 oktober
Dagssoundtrack: the goldheart mountaintop queen directory / Guided by voices
Var med Henrik, lekte med båtar och gick upp på berget. Red Leistur. Såg på två filmer.
Dagssoundtrack: the goldheart mountaintop queen directory / Guided by voices
Var med Henrik, lekte med båtar och gick upp på berget. Red Leistur. Såg på två filmer.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)