strömmen slogs på

24 november

Tidning. Red Leistur sen, ganska mysigt. Sen åt jag mat, och sen var vi på internet, jag, Maria, Anna. Hem och t.ex. spela trummor.

Det var för exakt ett år sen som jag blev kär i Paul. Då hade jag sett honom även innan, men det var just den fredagen som strömmen slogs på. Efter naturkunskapslektionen, klockan tio i två. Jag gick förbi honom i korridoren, och kom på att det var han jag skulle vara kär i från och med då. Och kär blev jag. Hela nästa vecka handlade bara om honom trots att jag knappt såg honom. Han var allt, och jag åt närapå upp skolkatalogsbilden. OM jag bara kunde få en millisekunds ögonkontakt vore hela världen en dröm, kände jag då.
Visst har jag väl mognat LITE i min syn på killar. Inte ser jag på Paul på samma sätt som jag gjorde då, även om jag ännu är lika kär, lika besatt. Jag tror inte längre att jag kan bli kär i en helt okänd namnlös kille som jag blev förut. Jag hade med all säkerhet slutat tänka på Paul ifall jag inte haft Åsa som inträdesbiljett i hans värld, börjat uppfatta honom som person. Jo, jag hade ju faktiskt slutat vara kär och drömma om Paul i våras. Och sen tände det igen i september, när jag upptäckte att jag lätt kunde få honom att fatta att jag fanns i alla fall. Mitt första mål. Mål kan få en att brinna. DET målet klarade jag av. Vad är det jag brinner för nu?