Hon var en surig häxa

24 februari

Jobbat hos både Malena och Gerd. Det var ett helvete hos Malena först, hon var en surig häxa, så grinig över att behöva säga vad jag skulle göra, var saker fanns och om jag gjorde nåt fel... Men i slutet av dagen hade jag kommit på hur hon fungerade. Man får släppa all sin stolthet, säga skrattande "oj vad tokig jag är och DU vet så bra", då skiner hon som en sol. Viktigast idag var visst att jag skulle hälsa min pappa att man inte får köra bil onykter. När man är kompis har hon faktiskt ett väldigt smittande leende. Jag gick nöjd hem.

Det har varit matlag, sen har jag och Rut sett på film "Bromberchen", den var bra. Vilka sjukliga effektivitetsproblem jag har, och det beror inte BARA på Kalle, utan även Rut, promenadtvång och allmän seghet. Men mycket är det Kalle, måste jag väl inse. Typ imorgon, tänkte jag först att jag lär inte hinna ett skit före repet. Så kom jag på att han jobbar, och då vet jag att allt går så mycket fortare, jag är fri att greja med vad jag känner för i stället för att skönt slow motion-hänga i köket hela förmiddan. Den kräks jag nog lite på, denna insikt. Eller mycket.

Min ovana att läsa dagbok från ett halvår - ett år - två år tillbaks, har fört in mig på de där första Kristianraggningsveckorna. Det känns igen så mycket nu. Jag har verkligen varit med om exakt det här förut, förutom att det är så mycket segare nu, och förmodligen inte kommer att leda till nåt. Men annars är det kanske rätt så samma läge. En stark känsla av att det är nåt, men funderingar på om det ändå bara är bekräftelsebehov, osäkerhet pga att det aldrig varit några laddade på gång-ögonblick trots läge , och jag vill väl inte ens det här? Och tvärsäker på att nåt initiativ från hans sida kommer inte. Men det är värre nu. Ännu dummare.

Jag skulle tjäna in så mycket tid på att inte vara kär

23 februari

Stack iväg för att inte köpa en cykel. Sen hängde jag en aning med Kalle, och sen filade jag på låttexter, stressade med käk, och stack på rep hos Gunnel. Vi har fått en spelning samma kväll som min andra spelning Hot topic. Får försöka fixa det hur körigt det än blir.

Sen har jag bara babblat strunt med Kalle sen jag kom hem. Men det är verkligen så mycket krafstid, häng bara för att hänga, känns det som. Jag skulle tjäna in så mycket tid på att inte vara kär i Kalle. Jag skulle bli så mycket mer effektiv och stabil om jag slapp tänka på att vilja umgås med honom, och om jag kunde tröttna i tid på att prata med honom och göra nåt vettigare.

Skillnad på hur man tänker på saker sent på kvällen

22 februari

Jobb hos ny gubbe. Gick till Bellevu därifrån, kopierade papper, klistrade skivor hos brorsan. Ikväll bjöd jag Håkan, Per och Sofia på semlor, och somnade till Lost sen. Lekt med tankar idag igen, men det är en väldig skillnad på hur man tänker på saker sent på kvällen och i nyktert dagsljus. Igår var jag ju nästan tvärsäker. Idag tankeprövade jag när vi låg i varsin soffa och slöpratade. Men jag tror det är väldigt långt mellan prov och handling. Samtidigt som det onekligen är så att nån konstig nyfikenhet och utredarvilja har krupit sig på mer än förut.

Brukar nånsin snack göra saker dåliga?

21 februari

Idag var det möte med Hannah. Sen velade jag över om jag skulle slappa eller lätta på "aldrig tid med kompisar"-samvetet. Anine ville ses, och det var ju sjysst. Först gick jag runt Utbyberget. Hängde hos Anine, snackade lite och så. Sen gick vi hem till mig och gjorde käk. Jag och Rut såg på film senare, rätt seg.

Bjöd Kalle på rester när han kom hem. Sen frågade Håkan om han fick ta... och visst, klart han fick, men jag blir ändå lite less. Finns kanske en anledning till att jag bjuder just Kalle (fruktsalladen med chokladsås i förmiddags, äppelsaften, rödvinet igår, kiwisarna, alla andra otaliga gånger han bjudit på käk). Jag bjuder ofta Håkan, men minns knappt en gång jag fått nåt av honom. Barnsligt att vara sur över det, jag vet, men känns trist bara.

Det var sjysst att prata av sig en aning med Anine. Hon har det dock jobbigare än mig tror jag. Jag har det väl inte jobbigt alls, knappt. "Att hålla på och vara barnslig och hitta på knäppa lekgrejer är typiskt när man är i en nykär relation, det där är positivt" babblar Anine. Men man kan ju välja att se det som att vi har en syskonrelation också.

Hur som helst tänker jag mer och mer nu på om jag skulle kunna prata om det, funderar på vad jag skulle säga, hur jobbigt det skulle kunna bli? Min nyfikna del vill, men min livrädda del vinner och säger att det är bäst att fortsätta så här, med vänskapligt sjysst häng utan att låta nåt rensa luften. Men vad skulle hända? Vore det verkligen så katastrofalt omöjligt att fortsätta ha en sjysst kompisrelation efter ett snack? Brukar nånsin snack göra saker dåliga?

Nu är det för övrigt ett halvår sen jag i min dagbok nämnde "senaste dagarnas lilla aning av nåt slags connection som inte funnits innan". Skulle aldrig slå på sändaren, skrev jag också. SUCK. Sex månaders skit, hur kan man hålla på så här?

En mysig kväll, jag Rut och Kalle

20 februari

Idag fixade vi tillbaks musikprylarna, och sen tog jag en musiklyssnarpromenad som var sjysst. Fast jag såg äckliga älgfötter och en stor bit skinn. Sen har vi haft en mysig kväll, jag Rut och Kalle. Rut lagade mat och jag bakade semlor, Kalle bjöd på rödvin. Grejade lite med Kalles musikprylar sen.

Har pendlat idag mellan avsmak och motsatsen, skumt. När jag druckit lite vin blev jag skraj av att märka att det inte kändes så avlägset som det brukar till att säga nåt... Men det hade nog aldrig hänt ändå.

Efteråt gick mina relationsstadgade nykteristbandkompisar hem

19 februari

Så har jag haft min första uteställespelning. Den gick riktigt bra, rätt lustigt upplägg med det andra bandet som stod och gjorde konstiga ljud emellan, trots att alla stod och tittade på oss. Inga missöden. Efteråt gick mina relationsstadgade nykteristbandkompisar hem, jag festade vidare med Gunnel och Annika, och det var trevligt, men jag kom på mig själv med att glömma bort att spana på folk. Om det har nåt att göra med Kalle så är det ju rätt illa. Typ, ingen poäng med att ragga på folk när jag vet att jag ändå får äta frukost med han jag helst av allt vill äta frukost med imoron ändå. Är det så? Helt klart är det hög förälskelsefrustrationsnivå just nu i alla fall. Men leder den nånstans?

Soft dag

18 februari

Malena vägrade betala taxin, så jag behövde inte åka till vårdcentralen med henne, utan fick gå hem med tre timmars lön. Sen blev det inte rep förrän fem heller, soft dag alltså. Repet flöt på bra idag, jag var pigg också. Pizzapaus. Känns lagom laddat och kul inför imorgon.

Härhemma var det dött, och Kalle skulle just lägga sig, så jag får väl softa lite jag med.

Låg aldrig kvar i snön så länge

17 februari

Idag segade jag mig en massa, men sen hade vi klipp-och-klistra-stuga med skivomslagen hos brorsan. Johanna var också med, det var mysigt. Repade lite kort. Sen åkte jag hem, hyfsat utsvulten och stressad, och en Kalle låg i soffan och log, och frågade om jag käkat eller ville ha mat? Om han visste hur löjligt kär jag blir i honom för sånt där...

Åt upp maten under samordningsgruppsmötet, sen åkte jag och Kalle pulka i skogen. Det gick lite sådär, tefatet gled ju bäst, men det pajade ännu mer än vad Annah redan åkt sönder det. Det var mysigt i skogen.
"Vad fina färger det är" sa jag.
"Det där rosa är bara stadsupplyst himmel" sa han.
"Vad oromantisk du är" hann jag säga innan jag kom på att så ska jag ju inte säga när jag är med nån det är farligt att säga minsta lilla feltolkningsbarhet till. Så jag reste mig snabbt och började snacka om nästa åk. Överhuvudtaget var jag rätt situationsrädd där i skogen upptäckte jag. På lite samma sätt som jag märkt hos Kalle och tolkat som att han verkligen inte vill att nåt ska hända. Men nu var jag så själv. Bröt sjyssta tystnader med trams, började slänga snöbollar när nåt blev stillastående, låg aldrig kvar i snön så länge utan fort upp igen.

Jag kommer aldrig att kunna säga nåt. Aldrig när läget väl kommer. Det är bara när jag ligger här i sängen och trånar som jag känner att jag skulle kunna, att jag vill det.

Typ beslutade att jag ska snacka med kalle om skiten

16 februari

Stadigare på balansbrädan igen. Och då känns allt bra förstås. Var hos en lustig kvinna idag som jag ibland ska vara assistent hos. Sen var det flyerskrafs och så, hos brorsan. Nu ikväll har jag suttit rätt länge i cafét, med Jodie, Sofia, Arash och Gabriel, istället för att se på film med Kalle, och det var väldigt trevligt.

Igår kväll låg jag och tänkte på, och typ beslutade, att jag ska snacka med Kalle om skiten, ifall jag kan, och om det blir läge. Undra om det var ett vettigt beslut? Undrar om jag nånsin kommer att kunna, så egentligen kanske det inte spelar nån roll. Jag minns nog bara en gång som jag hade kunnat. När vi satt i sofforna efter att ha travat genom skogen hem från karaokefesten. Om enda gången jag kan, kommer att vara när jag är full, då är det ett oklart beslut.

Mycket fokus på det otäcka scenariot

15 februari

Möte. Sen gick jag och Kalle en snöpromenad, upp vid skidbacken. Repade.

Sen ikväll hade vi sagt att vi skulle åka pulka, men ingen ville, inte ens Kalle. Han ville imorgon i stället, när han inte ska upp så tidigt. Jag är så störd som blir less över det där, och direkt negativ, "nu måste jag lägga ner och gilla honom så här, han prioriterar ju inte mig"...
Men att tänka sådär "hjälper" i alla fall, det känns trist och surt, och avkänslat. Hur länge då? antagligen tills nästa gång jag märker hur mycket han gillar mig, och det dröjer ju sällan så länge.

När jag tänker på min och Kalles kompisrelation och framtiden är det väldigt mycket fokus på det otäcka scenariot. Han träffar en tjej, har plötsligt en söt, gosig och rolig flickvän som han hänger med så gott som varje dag, och även om vi fortsätter hänga så blir det ju aldrig riktigt samma igen. Jag blir en vanlig kompis, som jag var för ett år sen typ... Hur klarar man det? Jag skulle ju inte ens ha rätt att känna det jobbigt, folk skulle bara skratta åt det, trots att det för mig skulle kännas som nåt slags dumpning. Jag hatar att eventuellt ha nåt sånt där framför mig.

Men har tänkt lite på vad som egentligen vore värst i det läget. Att gå oviss om ifall det faktiskt kunnat bli nåt ifall jag tagit tag idet... Gå och fundera, ångra... Eller att veta att jag försökte ju i alla fall. Det skulle innebära en mer jobbighet i och med att min dumpadkänsla skulle bli mer officiell, han skulle veta.

Fast egentligen handlar det inte om att bekänna, det handlar om att uttala. Han vet redan. Så vore det så farligt att ta upp det? Ja. Livsfarligt.

I såna lägen vore antagligen det ultimata att hångla ett tag

14 februari

Idag på frukosten gled vi in på alltför knepigt samtalsämne så jag var rätt nöjd att tvingas skynda mig iväg. "Ja tänk vad jobbigt om nån skulle flytta in som man blev kär i... Hur skulle man ta det? Fast det kanske skulle vara helt grymt..." pratade Jane. Sån tur att mitt kännasigträffad-leende kunde bero på Kristian. Men jag gick som sagt därifrån sen.

Har grejat och pysslat med bandet idag. Mycket att fixa med. Sen for jag hem och käkade, såg lite tv, hade första kontaktgruppsmötet, sjysst! Och såg lite på Jackass sen. Jag och Kalle hängde runt lite på det där "vad ska vi nu hitta på för ursäkt för att umgås, vad finns att göra som inte är för företagsamt"- sättet. I såna lägen vore antagligen det ultimata att hångla ett tag i stället för att hänga omkring och prata krafs, sniffa i äppelglögghinken, och så vidare. Varför inte? Hur kan man med att gå och hålla på så här, jag VILL ju bara hångla med honom.

Egentligen funkar inte matten nu

13 februari

Städade lite i lekhallen, sen var det rep igen. Lite långsammare framåt idag, hårddiskrafs. Nova klantade sig med en nyckel. Jag klantade mig på Willys. Sen for jag hem och lagade käk, och så försökte vi kolla på filmen med nudiststranden, men den var ju mest bara störd.

Det är knäppt nog, det här att jag som vegan kan få ut nåt av att gå och titta på en massa oveganska godsaker... att det ger en viss tillfredsställelse att bara tänka sig ätandet. Men nu kom jag på att det är så när jag umgås med Kalle också. Om jag sitter i närheten av honom, sådär så att jag skulle kunna lägga en hand på hans rygg, bara jag flyttade armen lite... så ger det mig nåt bara av att tänka mig in i det.

Egentligen funkar inte matten nu. Siffran för hur gärna jag skulle vilja komma nära honom, kanske bara en endaste gång, är så hög att den borde få mig att göra allt för det. Siffrorna för obehagsrisk borde vara så pass mycket lägre. Ändå är det en omöjlig tanke, jag gör inget och jag tänker inte heller... Fortsätter bara tramsa.

Hur stor del av umgängesviljan är bekräftelsesökande?

12 februari

Usch, jag sover alltid så kasst när jag har druckit. Men det blev ändå en helt okej repdag. Trist att det alltid är jag som lessnar först, de andra är såna repomaner.

Det är konstigt, nåt kändes verkligen så bra igår när jag lade mig, men på morgonen förstod jag inte riktigt vad, och i stället återkom den gamla osäkerheten "var jag för på igår?". Men det där lugnas ju alltid av att se att om jag nu var det så är ingen skada skedd.

Ikväll hade jag sett fram emot filmkväll, men Håkan stack på fest, och Kalle och Jane var ner på kalas hos Janet och dom. Jag orkade inget sånt, så kollade mina filmer själv i stället. Sjysst att Kalle kom upp ett par vändor och hängde med mig. Musikgissartävling, konstigmusiklyssning, sen ville han ha lite gitarrhjälp... Men jag är så undrande ändå. Hur stor del av umgänngesviljan är bekräftelsesökande, och hur stor del är annat? Hur tydlig är jag egentligen i mitt flirtande? Hur mycket gillar han det? Vad är det som skulle kunna ses som glasklart i den här märkliga situationen?

Nån underförstådd skit mellan oss finns det nog

11 februari

En promenad med Thomas, typ runt sjön. Det var väldigt trevligt. For och kollade på färdiga skivomslaget sen. Bra. Fått spelning på Oboi också! Nu börjar det verkligen sparka igång.

Ikväll skulle jag och kidsen gått och biljardat, men det var fullt, och blev ett ställe på Linnégatan i stället där vi ölade på bra (lite väl bra med tanke på morgondagen) och snackade om sånt som kristendom, hur vi ska hantera Heikkis mående, äsch jag minns inte vad det var mer, men det var mycket. Trevligt! Funderade litegrann på innebörden av att jag och Kalle satt med armbågar och knän mot varann hela kvällen, på ett sätt som Håkan och Rut inte gjorde, och kom väl fram till att nån underförstådd skit mellan oss finns det nog i alla fall som säger att det där är rätt sjysst. Att det är okej så. Men längre? Näe.

På vagnen hem var en rolig full kille som sjöng "gummiboll" och sen avslutades kvällen med pastakäk. Just nu känner jag faktiskt inte den vanliga dödsfrustrationen. Jag märker hur bra koll jag har på mig, och att jag inte är i nåt underläge, det kanske är det.

Decimeterstora silverfiskar bakom spisen

10 februari

Frukost halvnio. Sen drog vi igång med skrubbstäd och så... Fick klart det i alla fall, men inte mycket annat. Fast Håkan dammsög upp decimeterstora silverfiskar bakom spisen. Kalle är lika lat som mig så det är alltid skönast att hänga med honom när nåt ska göras. Undrar om Rut blir less på oss.

Kollade lite lådfilm sen, och gjorde äppelbrygden, ser bra ut än så länge. Matlag och disk, och sen hade jag möte med Annah och Elsa, och sa knappt ett skit för jag orkade verkligen inte ha möte, och det ska ärligt talat bli så skönt att övergå till en annan arbetsgrupp snart.

Kollade ytterligare lite film med Rut. Vi hade det väldigt skrattigt. Och jag tänkte på att jag och Rut umgås nog för lite nuförtiden, och så kände jag att det är så skönt att hänga med nån man inte har så jobbigt fokus på, nån som man inte tar personligt om personen lessnar på nåt före en själv, eller avböjer nåt initiativ. Har så stora bekräftelsekrav för att det ska kännas helt bra med Kalle, helt ologiska krav. Och det är ju egentligen rätt så jobbigt. Vore skönt att slippa. Hur kändes det förr i tiden egentligen?

Till Uppåt framåt och såg Boys

9 februari

Kockade blackeyebönor, sen var det typ repdags, fast blev bandsnack i stället. Och nästa bandsnack hos Annika. Sen frös jag omkring på stan innan jag mötte brorsan och Johanna, gick till Uppåt framåt och såg Boys. Det var en trevlig kväll. Nånstans ligger alltid Kalle i bakhuvet. Det är en sån skillnad när han är med, jämfört när han inte är det. Nån trygg och rolig känsla som tillförs.

På väg ner från den aldrig nådda klimaxtoppen igen

8 februari

Idag blev väl en aning seg men okej. Fixade undan tvätt, gick en promenad bort mot Utbyklipporna och sjön, plockade lite på rummet. Sen blev det en hängkväll. Det intressantaste var programmet om tvångskänslor... En tjej var tvungen att duscha bara någon nämnde "Åkes video" eller om hon såg en pizzeria. Och en kille måste räkna och ta på saker ett visst antal gånger, i ritualer hela dagarna, allt tog tusen år... Man lever ett lätt liv i jämförelse.

Kalle har varit babblig som bara den ikväll, men det är han ju ofta. Jag skulle aldrig stå ut med honom så mycket som jag gör om jag inte var en aning kär, antar jag. Men nu känns det lugnare, på väg ner från den aldrig nådda klimaxtoppen igen. Hur många gånger ska det bli ett sånt här "igen"? Tills det blir för jobbigt förstås. Nån dag.

Så fort jag provar det i huvet

7 februari

Sopkörningen var kul! faktiskt. Sen käkade vi lite, körde tillbaks hyrbilen. Tog en promenad. Kalle hängde med en bit. Kändes tydligt den där grejen att så fort jag börjar tänka på om jag på allvar borde göra nåt och provar det i huvet i en situation, känns det ju bara helt uppåt väggarna och galet, för hur kunde jag få för mig att jag skulle vara kär i honom? Plötsligt är det som bortfluget. Hm. Kanske vill jag alltså ha läget oförändrat trots allt?

Mötet ikväll gick bra. Jag är invald i kontaktgruppen, känns skitbra!

Helt enligt de där förbjudna planerna, utom på en punkt

6 februari

Näe, inte blev det väl värsta sortens ångestbakissöndag, men ändå en liten jobbig tomhetskänsla. Hur mycket man än försöker att inte förvänta sig saker gör man det ändå på nåt omedvetet plan. Och så går allt helt enligt de där förbjudna planerna, utom på en punkt. Inget händer.

Tidigare igår när jag och Kalle tog en morgonpromenad, for in och såg på film, fikade... kände jag att kanske ändå att det vänt lite, att det skulle bli kul att sticka på popklubb med mina kompisar, kanske hitta nåt ragg om man har tur... (jag har tyvärr haft lite tendens att inte tycka nåt annat än han känns intressant nu senaste dagarna, så långt trodde jag inte det skulle gå). Men där på stället kändes det ju bara helt skitbra att vara nära honom, som vanligt.

Men det går aldrig över en viss gräns. Det känns inte laddat i de lägen det borde, det är aldrig som att det kanske kommer moment när vi väntar/funderar på att ta ett initiativ. Ändå alltid denna tomhetskänsla efteråt. För att lägena egentligen är perfekta. Man har inga bättre att vänta på, därför är det bara att inse hopplösheten.

Hm, behöver jag göra nåt åt det här ändå, borde jag det? Men med vilken jävla utgångspunkt? Vad är det jag vill ha sagt? Vad skulle det ge?

Ok musik men verkligen inget röj

5 februari

Jaja, frustration är ju bara att räkna med alltid, så...
Var på filmer idag, de var bra. Sen var det Annikas fest som vi skulle spela på. Det var väldigt tacksam publik för våra feministtexter. Efter det drog jag, Tuva-Li, Julie och Edmund till Hot topic, mötte Kalle där också. Det var ok musik, men verkligen inget röj. Vi kommer inte att ha svårt att bräcka live-akten heller.

De andra gick tidigt, sen gick jag och Kalle också redan vid ett. Satt och lutade mig en sån där lagom aning mot Kalle på vagnen. Tramsade oss hem. Lagade soppa. Och det är lugnt, jag har inte överraggat eller så, ingen ångestanledning. Men jag har FRUSTRATION.

Involverade i varann på så många plan

3 februari

En bokstavligen bajsig arbetsdag. Sen repade vi tills jag tog helt slut och grinig åkte hem. Jag har haft rätt mycket tjafs i skallen som vanligt. Insikten under gårdagens dagboksskrivande att vi blivit involverade i varann på så många plan att det ser helt extremt ut när man tänker närmare på det. Allra konstigast vore grejen om han inte skulle vara i alla fall LITE kär i mig. Men det handlar ju inte om det när det kommer till grubbel... Det är vad man tänker, inte vad man känner som blir relevant. Jaja.

Jag förbereder mig på en ångestbakissöndag, om det nu är så att vi ska ut på samma ställe.

Det här att vi alltid byter mat

----------Ny bok: liljekonvaljomslag-------------

2 februari

Okej, vad blir det för tematik i denna bok? Värsta musikframgångarna? Fortsatt lagom slapp harmoni? Trygg i mig själv? Kärlek?

Jo säkerligen en massa trams. Så är det ju alltid. Hela förra boken var ju en massa trams om en och samma person. Nåt säger mig dock att jag inte kommer att skriva en till bok om honom. Kanske nåt kapitel. Men det kan inte vara så här i all evighet, även om det verkar så.

Idag var jag tvungen att jobba i stället för att gå på bio med Kalle, och det var ju lite segt, men gick bra. Sen var jag hemma en snabbis (bröt nästan armen på en halkstig på väg hem) fixade pannkakor, och stack sen på rep hos Gunnel som gick bra.

En sån där liten fånig detalj som ändå knyter ihop mig och Kalle är det här att vi alltid byter mat. Minns den där gången när Kalle låtit bli att lägga ost på en del av sin pizza för längesen, och hur betydelsefullt det kändes. Men det är ju inte fånerier, utan en vetenskaplig sanning att man blir tillfredsställd av att ge bort/låna ut saker till de man tycker om. Nu har det blivit helt naturligt, finns inte minsta jobbiga känsla att nån bjuder mer än den andra. Det är väldigt praktiskt.

Och det handlar inte bara om att vårt käk flyter in i varandras, det gäller också musiksmak, engagemang för varandras rep och jobb, sätt att snacka, dygnsrytm. Känns som att jag fått en halv hund nu också. Hur låter det här? Skulle jag vara så här involverad i en pojkvän skulle jag ju nästan tycka det var äckligt. Men det är bara min kollektivkompis Kalle, som jag inte är det dugg ihop med. Då är det okej. Jag är inte ens skitnära kompis med honom, det har bara råkat bli så här av konstiga tillfälligheter

Men varför är det ingen som märker det? Undrar? Antingen är vi ju ett enastående exempel på att kompispar som trots heterosexualitet behåller allt på en superavspänd naturlig kompisnivå, trots att vi gillar varann så mycket. Eller så är nån av oss kär. Lite eller mer. Eller båda. Varför undrar ingen över det?

Kommer det att sluta med nån krasch?

1 februari

Det här är ju vansinne. Det var nästan så jag mådde illa ett tag på bion idag. Vi såg en film på folkan, sen träffade vi Lena på Hagabion och såg en till. Och for hem, fixade det vanliga byteshandelskäket och så. Ikväll var det Min bäste väns bröllop på tv. Den var småkul. Svartsjukekänslan förstår jag så väl... Enda stödet i rädslan för att Kalle ska träffa nån seriöst är att jag vet att han nog också skulle bli svatsjuk om det var jag, så mycket uppmärksamhet som han får av mig nu.

Avslutade denna dag med lite trams-snack (Va? Snöar det i Grekland?) och en chans att hänga lite över hans tidning. Det är så många gudasända ögonblick när man kan stjäla en snuddning. Plötsligt i skrivande stund kommer det över mig att han måste känna så här han med, hyfsat mycket i alla fall. Men i dagsljus i morgon kommer det nog inte vara solklart. När jag nu lagt bort alla försök att inte vara en tönt, och undanstökat frågan om hur jag känner, finns all energi över till att undra hur han känner och tänker. Om han hade haft en dagbok nu... Nä, jag skulle ju aldrig. Men jag skulle VERKLIGEN vilja veta.

Så har en bok till gått. Ett drygt halvår. Jag har mått väldigt bra i stort, hela denna bok. Lugnt, harmoniskt, socialt, framtidsplaner som går hyfsat framåt musikaliskt... Och så har jag väl varit hyfsat kär då, om jag tillåts använda senaste dagarnas benämning på skiten. Men kär på ett väldigt skumt sätt. Givande, bekräftande, roligt, men jobbigt, utdraget, konstigt och otillåtet. Och jag vet verkligen inte hur det slutar. Skulle man mäta och jämföra rent matematiskt är det mer en upptrappning än nedtrappning jag är i just nu. Det blir värre, inte lugnare. Kommer det att sluta med nån krasch? Jag börjar nästan tro det nu. Att det blir ett klimax i stället för en långsam skovande vändning tillbaks. Jag är så dramatisk när jag skriver. Men töntheten är ju erkänd - låt det fortsätta så!

Hon får ju mitt känslotrassel att framstå totallugnt

31 januari

Såg en rätt okej film om japanska tjejer. Nästa film såg jag med Kalle, med närhetssug som följd förstås. Sen har jag lagat käk och slappat på rätt bra ikväll.

Åkte en vagn in med Anine förresten. Hon får ju mitt känslotrassel att framstå totallugnt. Ska flytta ihop med den där Henning som hon har världens knepigaste relation men, och har just strulat med Peters flickväns systers ex, som har strulat med många andra också. Verkar jobbigt. Föredrar faktiskt att ha ett trassel där inget händer.

Men det som ändå händer nu  när jag släppt på spärren är ju att saker blir större, och steget till att jag skulle bli dödligt tvungen att göra/säga nåt är kortare... Leker med tanken. Skulle jag dricka alkohol nu skulle det nog vara jobbigt att vakna.