Kommer det att sluta med nån krasch?

1 februari

Det här är ju vansinne. Det var nästan så jag mådde illa ett tag på bion idag. Vi såg en film på folkan, sen träffade vi Lena på Hagabion och såg en till. Och for hem, fixade det vanliga byteshandelskäket och så. Ikväll var det Min bäste väns bröllop på tv. Den var småkul. Svartsjukekänslan förstår jag så väl... Enda stödet i rädslan för att Kalle ska träffa nån seriöst är att jag vet att han nog också skulle bli svatsjuk om det var jag, så mycket uppmärksamhet som han får av mig nu.

Avslutade denna dag med lite trams-snack (Va? Snöar det i Grekland?) och en chans att hänga lite över hans tidning. Det är så många gudasända ögonblick när man kan stjäla en snuddning. Plötsligt i skrivande stund kommer det över mig att han måste känna så här han med, hyfsat mycket i alla fall. Men i dagsljus i morgon kommer det nog inte vara solklart. När jag nu lagt bort alla försök att inte vara en tönt, och undanstökat frågan om hur jag känner, finns all energi över till att undra hur han känner och tänker. Om han hade haft en dagbok nu... Nä, jag skulle ju aldrig. Men jag skulle VERKLIGEN vilja veta.

Så har en bok till gått. Ett drygt halvår. Jag har mått väldigt bra i stort, hela denna bok. Lugnt, harmoniskt, socialt, framtidsplaner som går hyfsat framåt musikaliskt... Och så har jag väl varit hyfsat kär då, om jag tillåts använda senaste dagarnas benämning på skiten. Men kär på ett väldigt skumt sätt. Givande, bekräftande, roligt, men jobbigt, utdraget, konstigt och otillåtet. Och jag vet verkligen inte hur det slutar. Skulle man mäta och jämföra rent matematiskt är det mer en upptrappning än nedtrappning jag är i just nu. Det blir värre, inte lugnare. Kommer det att sluta med nån krasch? Jag börjar nästan tro det nu. Att det blir ett klimax i stället för en långsam skovande vändning tillbaks. Jag är så dramatisk när jag skriver. Men töntheten är ju erkänd - låt det fortsätta så!