Låg aldrig kvar i snön så länge

17 februari

Idag segade jag mig en massa, men sen hade vi klipp-och-klistra-stuga med skivomslagen hos brorsan. Johanna var också med, det var mysigt. Repade lite kort. Sen åkte jag hem, hyfsat utsvulten och stressad, och en Kalle låg i soffan och log, och frågade om jag käkat eller ville ha mat? Om han visste hur löjligt kär jag blir i honom för sånt där...

Åt upp maten under samordningsgruppsmötet, sen åkte jag och Kalle pulka i skogen. Det gick lite sådär, tefatet gled ju bäst, men det pajade ännu mer än vad Annah redan åkt sönder det. Det var mysigt i skogen.
"Vad fina färger det är" sa jag.
"Det där rosa är bara stadsupplyst himmel" sa han.
"Vad oromantisk du är" hann jag säga innan jag kom på att så ska jag ju inte säga när jag är med nån det är farligt att säga minsta lilla feltolkningsbarhet till. Så jag reste mig snabbt och började snacka om nästa åk. Överhuvudtaget var jag rätt situationsrädd där i skogen upptäckte jag. På lite samma sätt som jag märkt hos Kalle och tolkat som att han verkligen inte vill att nåt ska hända. Men nu var jag så själv. Bröt sjyssta tystnader med trams, började slänga snöbollar när nåt blev stillastående, låg aldrig kvar i snön så länge utan fort upp igen.

Jag kommer aldrig att kunna säga nåt. Aldrig när läget väl kommer. Det är bara när jag ligger här i sängen och trånar som jag känner att jag skulle kunna, att jag vill det.