19 augusti
Sov dåligt. Alex gick på mötesdag, jag och Magnus körde hem mina gamla möbler åt honom och lämnade sen bilen. De var så dryga på OKQ8! Tisslade dramatiskt om stenskott i all evighet och så var det nåt som stod i pappret över tidigare skador, vilket jag hade koll på och de missat. Tur för mig att jag slapp betala den skiten.
Sen städade jag, och for. Alex följde med till bussen mot Malmö. Först när jag klivit på den och han stod utanför och vinkade, gick det in vad jag höll på med. Jag lämnade allt! Min pojkvän, mina älskade bästa kompisar, min Lärjedal, mina hästar, min stad... Hur kan man offra allt det, bara sådär? Blev en deppig färd. Lång också. Trodde vi var framme vid en jättekonstig Malmöterminal med färjor och allt, men klockan gick fel, det vara bara Helsingborg.
Deppigt också att gå långa vägen genom Malmö, festivalen precis nystängd, och fulla killar överallt i stora gäng som jag blev nervös av. Kom in och möttes av en Fredde som ville bjuda på öl i köket, så vi satt där och drack varsin 7,2:a och snackade tills efter två nån gång. Då kändes det bättre. Och säkert var det väl situationen och sinneslaget som gjorde det, men som vanligt skulle jag tvunget få för mig att känna nåt slags vibb. Skärpning nu! Nån gång har jag kallat mig sambosexuellt, och sett det som en skämtsam tillfällighet, men det är ju inte så, det kan omöjligt vara en tillfällighet att jag så gärna får för mig saker när det är nära och dödsförbjudet. Jag älskar väl det pirret. Det får igång mig så mycket mer än det avskräcker.
Frågan är bara hur jag ska hantera sånt. Om jag bara låter mig behålla känslan på skoj tills den försvinner blir det kanske lugnare än om jag skriker nej till mig själv och gör en grej av det. Han är självklart inte Alex. Och jag känner honom inte alls, ingen spontan tillit. Han kan vara vem som helst. Men han är islänning, det är kul! Kerstin ska flytta till jul. Så om inte jag och Fredde får ta över lgh får man börja leta igen snart. Han verkar vilja bo med mig i alla fall.