Jag tror öl är lösningen

24 februari

Skittråkigt att gå på skivmässan. Sen mailade jag mest, ännu fastkörd med uppsatsen. Mailade nog alla jag kunde för att slippa tänka på den.

Här hemma försvann kvällen som den tenderar att göra, fastän man känner sig lite ensam. Putsat lite på låtar. Har så många halvskrivna nu. Fyra söta lovesongs. Kärlekslåtar behövs ju, de räddar världen för folk, så jag ser det inte som slöseri av tid. Bara lite genant, skulle ju aldrig kunna erkänna för folk att de är dedikerade låtar.

Har ett dåraktigt känsloliv även idag. Är som att jag bara tryckt på en knapp och gjort en överföring av hela skiten till en annan person. En som är bättre, eftersom jag ser honom fler gånger i veckan, och eftersom han inte håller på och snackar mer med en massa andra tjejer. Men antagligen är ett tydligt intresse från hans sida ett villkor för att jag ska fortsätta va intresserad av honom. Det är ju dumt. För tänk om han inte visar intresse då, och jag sumpar en chans genom att inte våga nåt som skulle kunna väcka hans intresse?
Jag tror öl är lösningen. Det tror jag faktiskt. Känns inget i luften efter några öl så finns nog inget heller.

I bakhuvudet vet jag att det också är hur osäkert som helst huruvida JAG är intresserad eller inte. Kan alltid vara en konstig grej jag fått för mig och suckar åt nästa gång jag träffar killen.

Solen fortsatte att lysa in genom fönstret

23 februari

Men alltså, vad är det här för lekstuga? Är jag i lågstadieålder? Det måste vara vädret. Man blir knäpp när solen skiner för många dagar i rad utan att man har tid att vara ute i den.

Vaknade halvnio i morse, har visst lyckats störa min dygnsrytm åt bättre håll. Gick på skolan och skickade iväg min uppsats till läraren för att höra om det är nåt jag kan fortsätta på.

På översättningsteorin halvtrist. Satt bredvid Axel, längtade efter rast och att snacka med honom, upptäckte jag, och började sucka åt mig själv. Men solen fortsatte att lysa in genom fönstret. På rasten pratade vi om musiksmak. Han har ett litet hörn åt mitt håll, annars mycket hårda grejer och konstigt psykedeliskt, fattade jag som. Vi pratade om vikten av att ha nåt att pyssla med. Det lugna och avslappnade med att plugga (som de andra tjejerna inte höll med om). Nästa lektionshalva ännu mer medveten om att han satt där, och jag småflinade åt mig själv.

Mm, så är det visst bara. Fastän det låter som lågstadiet. "Igår så var jag kär i Tom, idag är jag kär i Axel". Men det känns just nu bara bra. Jag får väl stå ut med mig. Vad ser jag hos denna kille då? Aldrig tyckt han varit snygg. Inget stort intresse gemensamt. Han snusar... Men han har riktigt fina ögon och blicken när han leende säger nåt till mig får mig på fall. Nu blir jag visst totalpatetisk här.

Ska ut med klassgänget på typ torsdag, sa Axel. Det kan ju bli kul. Fast vad jag nu håller på med vet jag inte. Vi är väl bara kompisar, han vill va kompis med mig, antagligen inget mer, men, som sagt, jag är i en sjuk kärlekskrank period, och tänker fortsätta drömma.

Fick uppsatsångest sen, gick på biblioteket och fick ännu mer ångest. Mailthomas, stackarn, har länge nu gått och varit i samma situation som jag var med mailstefan. Känns jobbigt att svara, så jag bara dröjer... och kommer inte att ha lust att träffa honom när han väl vågar fråga. Så nu vet jag hur det känns. Lite fredagsångest också, men inte farlig. Lagat äcklig fattigmanssoppa. Gjort refräng till låt. Är väl inget mer just.

Då fick jag nåt att tänka på denna helg med, det var ju i och för sig kul...

Ett förutsägbart samtal

22 februari

Jo, jag pluggade hela kvällen. Fast jag vet inte... Känns rätt avslaget ändå just nu.

Förmiddan var hemsk. På rasten satte sig exakt ALLA vid ett bord där inte jag och Jenny satt, kändes extremt utmobbat och jobbigt. Som att "nu är klassen i alla fall ett sammansvetsat gäng" men vi får inte vara med.

Satt och pratade med Nour på lunchen. Hade kunnat tyckt det varit kul i vanliga fall, men.. Sen så gick vi bort till D312, och därifrån blev det bättre. Tom kom efter en stund, slog sig ner, och ett förutsägbart samtal påbörjades. Tänkte just fråga om hans uppsats innan han gjorde det. Tänkte just fråga om hans inspelningar när han frågade om mina. Sen frågade jag ut honom om hans låtar, hans musiksmak. Kommer inte ihåg riktigt. Allt från klassiskt till hårdare grejer, typ, fast mest pop. Och bob hund. Glömt det mesta av vad han sa faktiskt. Alla andra grabbar kom och joinade sällskapet, och samtalen gled in på annat. Han är i alla fall också ledsen över att inte ha pengar till skivmässan.

Så okej... det var det. Det är det som känns lite tamt. Att så fantastiskt blev det ju inte att snacka med honom. igen, kändes ju normalt bara. Har jag slutat tråna nu tro? Har hur som helst inget direkt på lager att fråga när vi får chans till snack igen nu när det är avklarat. Får hitta på nåt nytt. Söt är han.

Gick ner med Jenny på stan, glad över att ha henne som kompis nu. Hängde med på nån sportaffär. Kunde inte hålla mig utan berättade om att jag tyckte Tom var söt. Det tycker hon med. Fast inte så väldigt. Sen såg jag honom stå och glatt prata med en tjej på stan. Tänk om han har flickvän då? Han verkar ju ha lätt att snacka med tjejer så varför inte? Det stör mig så.

Var på Krasnapolsky. Äg-möte. Erik ska sluta med lingvistiken. Men fest blir det nu i alla fall, snart. Klassfest då? Vet inte om det känns LIKA spännande längre. Känner inte samma sak, han känns inte lika rätt, och vibrationerna (de inbillade) är försvunna. Fast likafullt är han rejält söt.

Pluggade på biblioteket. Min uppsats helt snurrig. Pratat med Carin och pappa på telefon, lidit av min svält, ska lägga mig tidigt och vara en seriös människa imorgon.

Gillar att umgås med mig själv hellre än sistahandsvänner

21 februari

Fortsätter med svältkuren. Bekvämt. En liten portion yoghurt vid elva. En banan vid två. En normalportion ris och gryta vid sju. Ska göra popcorn sen innan jag lägger mig. Åh vad jag ska handla och laga en massa mat sen när pengarna kommer.

Översättningen var okej. Satt med rätt många av dom på rasten, fast jag vet inte vad dom är för några. Men jag gillar Axel. Sen fick jag en segdator, mailade lite, blir vistt Wienreunionhelg, skitkul!

På isländskan krävande men kul, som vanligt. Jag är så social och bra nuförtiden, skaffat mig en liten kompis där också nu. Fast vi inte ens har några raster.

Spelat gitarr, pluggat, tjafsat med kamratgruppsamtal. Men antagligen är det positivt att jag nu är helt less på kamratgruppen, måste betyda att jag inte är kompisdesperat utan numera gillar att umgås med mig själv hellre än sistahandsvänner. Dock är jag LESS inför imorgon. Helt inställd på att jag mest kommer att gå och sucka igen, över att jag och Jenny hamnar utanför gänget, över att Tom skrattar med sina tjejer och verkar helt ointresserad av mig, över att läget känns oföränderligt.

Men antagligen är det inte så, utan upp till mig. Och det är väl det allra jobbigaste. Blir det bättre än jag tror imorgon, då ska jag plugga HELA kvällan. Fast gör jag nåt riktigt duktigt och bra, då ska jag köpa nåt gott. Jag är nog konstig med mina idéer och grejer. Ullis har rätt.

Bättre att ta vara på det smådeppiga trånandets kreativitet

20 februari

Var med Maria och Nicole på stan. Jag kände mig rätt skön till sinnes när jag hängde med dom in på alla tråkiga affärer, kändes skönt att vara en sån som brukar slippa tänka på allt sånt där utseendekrafs. Jag är rätt avspänd och cool. Konstig kanske, enligt dom, men det gör inget. Det var rätt trevligt. Jag har svultit mig lite idag, och min mage har inte låtit mig komma undan med det, utan protesterat en del. Så när jag lämnat av Maria på tåget fick jag käka en falafel innan jag dog.

Sen fikade jag med Ullis, och det kändes skitbra, jag får sånt supersjälvförtroende när jag pratar med henne, plötsligt känns hela jag så rätt, och allt elände bara vackert. Klart jag inte ska gå och bli lyckligt kär, vad skulle jag skriva för låtar då, bara saligt mestrams. Bättre att ta vara på det smådeppiga trånandets kreativitet.

Åkte med ut till Kortedala sen. Skrev ut mina texter, lyssnade på en skiva. Emma kom, och jag följde med henne in till stan på bokrea. Jobbigt, jag stannade inte länge, utan traskade hem, nynnande lite text till senaste låten.

För att vi verkar hålla oss på vår kant

19 februari

Orkade mig upp. Trött. Sen gick allt åt helvete... Blir så less på att jag blir så less på att Jenny finns, för hon är ju min kompis, jag tycker om henne och hon gör inget fel. Men skulle jag inte ha henne skulle jag ju vara med dom andra i klassen och lära känna dom mycket mer. Och prata med Tom. Hon verkar inte ha nåt intresse av dom andra. Och dom andra har kanske inte så mycket intresse av oss för att vi verkar hålla oss på vår kant. Känns så låst att ha nån som alltid väntar in en, och som man alltid själv väntar in, följs åt, sitter bredvid.

Med magont såg jag hela gänget vid ett bord en bit ifrån oss på första rasten. Vet inte vad i detta som är Tom och vad som bara är min rädsla för förlorad gemenskap, grupptillhörighet och folk att lära känna. Men jag blir ju låg och uttråkad när jag då sitter där med Jenny och det kan ju inte kännas så kul för henne heller att se hur jag skiner upp och bjuder till när John eller Axel råkar sälla sig till oss.

Klurigt problem. Kanske borde berätta att jag är lite såld på Tom så hon i alla fall fattar att det är honom och inte henne som jag suckar åt.

Vid D312 satte sig INTE Niklas och Tom med oss (dock Axel och Erik). Sen satt Tom hela lektionen och mumlade med en av "tjejerna". Känns grått och trist. Har tappat hoppet. Fast det är helt onödigt, för så sent som förra gången vi sågs log han åt saker jag sa. Och pratade med mig. Men jag är känslig nu.

Less, hungrade ihjäl på isländskan för att jag glömt käka (mailade ett lesst Josefinmail i stället. Bra att ha Josefin). Sen var jag less hemma också. Tills jag skrev ännu en låtgrund med klockren refräng, fick väl kreativitetsendorfinkick av det och har varit rätt glad resten av kvällen. Så kom ju Maria hit också och vi har ätit semlor och pratat en massa, och det är jättekul att ha henne här.

Är idag inte galen som igår. Ser nyktert på vad det är, nån jag är intresserad av och kommer att få kämpa lite för att lära känna. Men ska försöka.

Hoppfull, och det känns livsfarligt

18 februari

Helt galen är jag. Magen en endaste knut. Darrar i  utandningarna. Sjukt. Fattar inte varför jag funkar på det här sättet, men det måste väl ha att göra med min brist på upplevelser, det räcker med så lite för att få mig kär.

Inget vettigt idag. Skulle plugga. Lyssnade på skivor. Spelade gitarr. Tog en promenad. Läste ut en bok. Varit på feministträffen också, tre timmars analyserande av en rfsu-text om analsex... Jag var mycket tyst. Fast det var rätt kul ändå. Sen pratade jag lite om det här att jag inte säger så mycket, och varför, och det kändes väldigt bra.

Men denna skit jag har i mig nu då! Vet inte vad jag tycker om den, det känns jobbigt förstås, samtidigt kul. Men det är med blandade känslor det blir måndag imorgon. Jag vet inte om jag vill det. Jag vill det ifall det blir en bra dag, och jag kan hålla mig i styr, ifall jag lyckas snacka med honom och så. Jag vill det inte ifall det kommer att kännas trist och kört, för då kör det ner mig i skorna, det vet jag.

Det är det som jag är så rädd för. Jag är hoppfull och det känns livsfarligt, känns som att ifall det inte blir nåt nu, när kan det då någonsin bli nåt? Då kommer jag att tappa hoppet helt. Då kommer ingen nånsin att bli kär i mig, kommer jag att tro. Risken att jag är deppig imorgon kväll är antagligen stor. Därför gruvar jag mig. Och så undrar jag hur mitt beteende ska kunna bli rationellt när jag är ett sånt här nervvrak.

Och själv ligger jag och suckar över banala saker

17 februari

Åt frukost. Stack till biblioteket och började med uppsatsen. Grepp om den fick jag nån gång i natt. Nu ska jag mest bilda mig och sådär. Legat och läst, spelat gitarr. Okoncentrerad. Så ringde mamma och berättade att Annas pappa har dött. I sängen, helt utan förvarning. Det går ju liksom inte, sånt händer inte bara, Anna ska inte behöva få ett sånt telefonsamtal en helt vanlig torsdag. Precis lika gärna kunde det ju ha varit nån av mina föräldrar, och det känns också så hemskt, det HÄNDER verkligen sånt där. Jag har haft så dålig kontakt med Anna på sistone också. Men skickade ett gästboksinlägg bara för några dagar sen. Innan. Allt i deras värld kommer ju att bli innan och efter nu.

Hur överlever man nåt sånt där? Så omänskligt, det kan ju inte gå! Och själv ligger jag och suckar över banala saker. Plugg. Halvdåligt med pengar. Jobbig nervös förälskelsemage och kass koncentration. Egentligen har jag ju allt man behöver. Men påminnelsen om att man kan förlora nåt gör ont.

Positivt ikväll är att jag inte känner ett uns av lördagspanik, utan är jättetillfreds med att vara själv. Och i förrgår som jag mådde så dåligt åt det. Den är ologisk, den där grejen.

att spela den där refrängen igen

16 februari

Började på en låt så småningom under gårdagskvällen och det gav mig lite självförtroende tillbaka. Så härligt det är med musik ändå. Att gå tillbaka till sin gitarr, spela den där refrängen igen, ytterligare nåt som kommit ut ur en som om man vore outtömlig.

Vad jag skulle vilja prata med Tom om det här. Vad jag skulle vilja att vi råkade bli själva nånstans i ett par timmar. Fast sånt råkar inte hända. Men kanske att om jag får känna mig fram lite mer, ifall det då känns okej, att jag ber honom fika med mig. Jag skulle bli stolt om jag vågade nåt sånt.

På översättningsteorin satt vi bara och väntade, sen visade läraren sig vara sjuk. Jag satt i datasalen och hade panik i flera timmar. Min uppsats blir nåt skit. Men alla verkar ju dela paniken i alla fall.

Sen gick jag hem, käkade, och så for jag till Ilse, där vi såg på en halvdan film om Hemingways krigskärlek. Bara jag, Bella, Åsa och Glenn. Inte så sent. Möttes av oerhörd alkoholstank i trapphuset hemma. Bernhard har haft fest. Rätt skönt att va borta då. Är trött nu, faktiskt.

Undrar också över varför jag ska bli förälskad INNAN jag lärt känna en person och märkt om nåt gensvar finns. Allt skulle gå lättare om de väntade lite, de här dumma känslorna. Men jag funkar visst inte så. Nog för att jag tänker alldeles för mycket.

Less på ensamheten

15 februari

Är bara så less på allt. Så förtvivlat less på ensamheten, bristen på människor som gör anspråk på min tid, min ofungerande dator, min gitarr som distar sig som en trasig elgitarr och min förmåga att bara göra den mer och mer ostämd ju mer jag försöker skruva, min förbannade helg som kommer att bli som alla andra, Maria som är i stan men utan tid att träffa mig, feministgruppen som bara känns jobbig, kamratgruppen som jag bara skäms mer och mer över, insikten att det inte finns nån chans för mig att skaffa fler vänner nu i vår än jag redan har. Och bland de vännerna finns inte en enda sån som jag behöver, nån som FINNS DÄR och ringer till mig när nåt kul kan hittas på.

Vad är det för fel?

Jag har gamla kompisar och brorsa i denna stad, jag läser på universitetet, engagerar mig i grejer, är hyfsat öppen och kontaktsökande, bor i korridor, vad är det för fel? Varför ser det ut som det gör? Hur ska tiden kunna ordna till det, om ingenting ändå hänt på flera månader? Jag har utvecklats, det har jag ju märkt. Men umgänget står helt still.

Tråkig pragmatiklektion. Var nervös och pratade bara mycket lite med Tom. Sen på rasten satt han med de två tjejerna. Jag blev skitless över det förstås, är man löjlig så är man. Dålig klassrumskoncentration sittande bakom honom. Börjat vilja ha honom. Jobbigt. Inte för att jag tror att det är kört eller så, men det går åt så mycket energi åt att hela tiden tänka HALLÅ  HÄR ÄR JAG SE PÅ MIG PRATA MED MIG. Och när han så vänder sig om och gör det, då säger jag bara "uum".

Fixade kopiering, jag och Jenny. Köpte en riktig micksladd. Åt mat. Lät skit när jag spelade in. Tänkte stämma gitarren sen, men när jag inte klarade av det så klarade jag inte av nåt alls mer annat än att slänga mig på sängen, gråta lite och skriva av mig skiten.

Varför står alltid fem grabbar vid disken?

14 februari

Ont i magen. Mjälten eller nåt, men det gick över när jag åt frukost. Sen stack jag på översättningsteorin. Rätt jobbigt, jag, Axel och Viktoria analyserade grejer. Skrattretande hemska mannen var med nu också.

Jag och Jenny drog ut grejer på datorn. Sen gick jag ner på stan, kollade musikaffärer, kunde inte låta bli att köpa skivor... Musikaffärer är jobbiga. Varför står alltid fem grabbar vid disken och babblar i stället för bara en expedit? Och alla ser de ut som "lilla vän, du har visst ingen koll, du". Köpte en sladd. Tittade på mickar. Köpte hörlurar. Så kom jag hem, och då har jag lyckats köpa fel sladd i alla fall... med nästan mina sista slantar. SUCK.

Käkade, lyssnade på Auteurs, pluggat lite, eller nåt dylikt i alla fall. Kom på en strålande uppsatsidé. Sen kom jag på att det nog var en lämpligare c-uppsatsidé i så fall. JOBBIGT med denna förbannade uppsats. Jag vill inte tänka på vad andra tänkt innan mig och hålla på och referera och tjafsa.

Trött nu. Beträffande spanet känner jag bara VILL INTE nu. För att jag är osäker på allt. För att jag visst inte längre tror på det av nån anledning.

Och antingen tror jag fel, eller också inte

13 februari

Sjungande iväg efter frukosten. Det är ett sånt bra harmonimått, graden av sjungandefrekvens. Vid bra humör kan jag inte låta bli. Mår jag sämre förblir jag tyst. Det är inget jag rår över.

Men solen sken idag. Först. Sen krånglade all skit i datasalen, och jag ägnade massor av onödig tid åt simpelt ÄG-tjafs. Kollade lite på mickar på internet också. Sen blev jag hungrig och gick hem. Känt mig lite ensam, handlat, käkat. Pratat med David, vi ska luncha på tisdag. Så vuxet det låter. Pratade snabbt med pappa som sa att min porta var en sån som han drömt om på 80-talet, då kostade den 12000. Nog ett bra köp i alla fall. Är lite less över datorn. Frågade Rafael, men han visste inte nåt "windows är inte min grej", och han ska bli dataingenjör? Äsch, inte ens chalmerister kan väl allt.

Annars då? Går väl och längtar efter att kunna erkänna mig vara förälskad. Men eftersom jag är helt säker på att bli det så snart jag bara pratat lite mer med honom så är jag väl det kanske redan... lite. Uppvisar en del symptom på det. Men inte alla. För det vore löjligt. Kan omöjligt vara nåt mer än lite intresserad, ännu. Men ägnar tid åt scenarion förstås, bra och dåliga, allt eftersom mina tillfälliga sinnesstämningar.

Kommer väl snart att märka om det finns nån chans att han är/blir intresserad. Hur hårt ska jag gå på då? Skräckscenariot: Han står och pratar med grabbarna, de säger "ja vi vet ju vem som är tänd på dig, det har man ju märkt" och han ler generat och säger att det börjar bli lite jobbigt... Hon kommer, ställer sig och pratar med honom. Han svarar glatt förstås, för det är sån han är, men önskar henne bara därifrån...

Så tänker jag ibland. Andra gånger tänker jag på hur jag inbillat mig honom skina upp lite mot mig. Hur jag gick och hade på känn, under hösten, att fick vi chansen att snacka så skulle han vilja det.

Det är så avgörande, hans agerande nästa gång vi pratas vid. Efter vad jag tror- är det så att han då är öppen och pratglad, då är det kanske bara att köra vidare... Kanske ska man i alla fall ta det lugnt med det rena omisskännliga flörtandet, för att lättare kunna bara snacka in mig... Här smider man planer. När jag är positiv, då tänker jag att det är första gången nu, som jag tror mig kunna få en kille jag är intresserad av. Och antingen tror jag fel, eller också inte.

Avslutade dagen med att baka en chokladkaka, som blev rätt missformad och så, men god. Skönt att va själv i köket, stöka och lyssna på blandband.

Åh vad jag behöver en urladdning! Tror att jag nu går och är kär i bara tanken på riktig förälskelse. Men skulle jag palla nåt sånt? Jag skulle smälla av, explodera, få hysteriska atacker. Så skönt det vore.

Dessa förbannade sociala strukturer

12 februari

Gick till doktorn. Kändes jättestörigt att gå dit med en sån allvarlig skada, och så säger han att jag har känsliga sträckarband. Måste träna dom, jättevanligt bland tjejer, och jag behöver inte ta det lugnt alls. bara vänta så går det över. Usch vad jag kände mig pjålig.

Gick på föreläsningen. Hade inte riktigt nån lust, som det kan bli när man är rädd för att nåt förväntat bara ska rinna ut i sanden. Lite så var det väl nu. Dessa förbannade sociala strukturer som bara är i vägen. För naturligtvis kan jag inte sätta mig vid killarnas fulla bord, eller i deras rad i klassrummet, jag sitter med Jenny, för så ska det vara.

Sen på rasten blev vi två klungor, jag, Jenny, Erik och John, och så resten i den andra. Var väl kul att snacka med dom, men jag var lite knepigt frustrerad. Tom sa nåt i andra gänget, vände sig flinande även mot vårt håll, och jag log tillbaka utan att ha hört det roliga. Och tänkte att när han ler är han söt. Han har det där typiskt lite fulsöta utseendet så att man inte riktigt vet vad man tycker om det.

Några blickar till blev det, sen i klassrummet och så. Försöker jag flörta med honom eller sker det omedvetet? Jag vet inte själv. Får jag gissa antar jag att han misstänker mig vara intresserad. Litegrann. Och det är bra.

Denna gång släpper jag det inte, det gör jag bara inte. När jag är tvärsäker på att han vet om mitt intresse, och jag vet att det är kört att få nåt gensvar, först då ger jag upp.

Har tvättat. Käkat. Spelat gitarr. En ny låt med urskön refräng. Lite BQ-aktig. Är den snodd? Legat och tänkt. Inte gjort popcorn. Inte städat. Träningsvärk i benet.

Oengagerad, tyst och dum

11 februari

Lite bättre i knät eller? Tog det i alla fall mycket mycket lugnt. Läste väl mest, ja nästan bara. Sen klafshaltade jag iväg till Emelie för feministträffen. Rätt jobbigt, känner mig oengagerad, tyst och dum, och vet inte riktigt vad jag ska göra åt det. Knät blev rätt mycket bättre sen jag rört mig lite faktiskt. Men jag var rätt less sen jag kom hem. Bara läst i Egalias döttrar, en supersmart bok om tvärtomvärlden.

Är less inför imogon också, förutspår att han inte kommer visa minsta intresse för att snacka med mig och så är jag tillbaks på noll igen, jag som ville bli förälskad. Det störiga är väl att jag tänker alldeles för mycket. Jag känner ju inte ens killen, kan omöjligt i detta läge veta ifall jag kan bli kär i honom. Då är jag ju tillbaka på gymnasial nivå.

Knäet är alltså värre

10 februari

Kan man ha en härligare start på en dag än att vakna vid sex (efter tre timmars sömn) och tvingas gå upp för att det gör så förbannat ont att vara i liggande ställning? Satt i fåtöljen en stund, sen åt jag frukost vid åtta. Kändes helt absurt. Knäet är alltså värre. Ömt, sladdrigt och varmt. Jag har känt mig nästan sjuk, och less, och varit inne hela dagen. Läst lite, spelat in en skitlåt (bara gitarrer), kommit på en grund för en textlös låt, ätit rester, och tyckt jättesynd om mig. Allt känns så skräpaktigt. Utom kanske den där tanken på att bli kär då.

Jag är dum som bedömer så snabbt hur bra vi skulle passa ihop. Vad vet jag om det? Men faktiskt är det nog så att jag inte haft ett så här gynnsamt läge förut. Känns som att vi är på samma nivå på nåt sätt, han kändes liksom så lätt att börja snacka med, vilket ju måste bero på nån slags öppenhet från hans sida. Och nu är jag här i analyserandet igen... Det är inte bara mitt knä som jag borde låta vila.

Är han inte denna gång mer rätt?

9 februari

Knäet illa än, men inte lika tror jag. Ska ta det lugnt, säger mamma. Halvtrist på översättningsteorin, sen gjorde jag undan alla mail jag skull. Hade fått från Thomas, den nya mailkillen, som inte är lika snygg och cool och därför känns rätt "lugn" att maila till. En riktigt verbal typ, faktiskt intressant måste jag erkänna. Som person alltså. Men jag har nog ingen lust att träffa honom, nog med sånt.

Hemma har jag pratat i telefon med mamma och lillebror, och sen åt jag mat, tvättade, och satt hos Jessica och såg på Fucking Åmål och pratade till klockan ett. Det var trevligt. Vi pratar rätt bra, tycker nog rätt lika om det mesta. Hon klarar t.ex. inte heller att hålla konversation med Rafael eller Anu. Känns ju skönt på nåt vis, fast synd om dem egentligen.

Jag känner hur förälskelseviljan bara stiger, och antagligen kommer att ha hunnit ta över mig helt tills på måndag. Och det känns just nu bara bra. Eftersom det ännu inte finns nåt som säger att det måste va meningslöst att bli förälskad denna gång, som alla andra. Så känner man kanske alltid, att han är så rätt. Men är han inte denna gång mer rätt än förut?

Och för en gångs skull känns det också som att går det, så kan det gå lätt. För att vi ar ett outtömligt samtalsämne gemensamt, för att det inte vore konstigt att bjuda hem varann för att kolla in demos och skivsamlinger, och för att man, när man kommit så långt, antagligen skulle veta var man har varann så pass att en klassfest skulle räcla till, mer än väl, för att bekräfta detta.

Men om det inte går, då är det jobbigt.

Han är songwriter, killen!

8 februari

Helt FRUKTANSVÄRT ont i knät idag. Klarar knappt att gå i trappor. Fast jag haltade mig iväg till Vasastan och kollade porta i alla fall. Nu hade de dessutom en till kassettporta, mycket bättre, 800kr dyrare. Velade. Kunde inte få betänketid sa dom. Så jag slog till, på den dyra. Släpade iväg med den till föreläsningen, nöjd och glad. Var visst rätt tidig, men Tom och liksom-tjejen var där, så jag satte mig med dom. Sen kom lite andra också. Jag visade portan, förklarade vad det var. Tom var den mest impade. Han håller själv på och skriver låtar, men spelar in på datorn. Han är songwriter, killen! Och nu har jag alltså pratat med honom, och tycker han verkar bra, jag tror vi har saker att prata om och att vi kommer att bli kompisar.

Och han är söt. Jag kan bli kär i honom tror jag. Kanske skulle jag inte vara chanslös då. Han är intresserad av mig som person, som tjej vet jag inte. Jag vill ha klassfest. Jag vill bli förälskad.

Däremot vet jag inte om jag vill ha nån pojkvän. När jag drömmer och håller på, om att träffa nån, då är det bara första biten; första gensvaret, första hånglet, första yttrandet "jo, han är min pojkvän" som känns helt overkligt härlig, sen verkar det ju rätt tråkigt. Ska man hålla på och umgås med samma person då hela tiden? När spänningen är över, är det kul längre? Äsch, jag vet ju inget om det.

Testade portan, den verkar funka smidigt, fast min micksladd är paj. Har strängat om min gitarr. Mest känns det uppåt idag. Känns bra att han nån att ödsla lite tankar på.

Alltså, fatta vilken snygg grej att lägga upp sin nyköpta porta framför killen man spanat in men aldrig pratat med, och så visar han sig vara musikintresserad. Nån poäng fick jag nog där i alla fall.

Rätt fina ögon faktiskt

7 februari

På nåt underligt sätt blev denna morgon också seg, så att jag fick bråttom till lektionen. Vi var väl cirka 20 pers, de allra flesta enkursare, bara en från klassen, han jag väl benämnt "den ljushåriges kompis". Axel heter han, vet jag nu (på nåt sätt är det lite trist när folk får namn, det är roligare med benämningar).

Och så är det en SKITSTÖRIG gubbe med kostym. Han vet allt. Han tycker att kurslitteraturen är skit. Han verkar tycka att översättningsteori är onödigt eftersom han vet vad översättning egentligen handlar om. Och så sitter han där och kommenterar, varför går han inte hem då? Nej han älskar det väl förstås, att sitta och veta bäst. Hatad kommer han att bli.

Snackade med Axel på rasten i alla fall, riktigt trevlig kille, serietecknare. Han har visst också tänkt på den dumma uppdelningen vi haft i klassen, och tycker att vi borde ha en fest. Jag blir lite less på mig själv när jag märker att jag först tänker "Vad bra, nu blir jag kompis med Toms kompis", och sen tänker jag "men... den här killen har rätt fina ögon faktiskt". Var det inte det där jag hade lagt av med? Var det inte jag som numera kan bli kompis med killar utan att nödvändigtvis börja fundera på vad jag tycker om dom som tänkbara att bli mer intresserad av? Blir så less. Tydligen är jag inte över den där grejen ändå. Eller så är det bara ett tillfälligt sug just nu, efter nån att tänka på.

Mailade lite, var på isländska, pratade lite med en trevlig tjej, 2 sociala poäng till mig idag. Sen försökte jag göra låtar... Gick dåligt, så jag gjorde tre låtar åt extrema håll på ploj för att sen pricka in en bra mitt, tänkte jag, men det funkade inte. Jag måste bli kär, det är då det kan bli låtar av.

Sen tänkte jag författa lite, och HELVETES JÄVLA SKIT, min dator funkar inte. Jag gissar på virus som raderat ut nåt på windows. Säkert svindyrt, säkert hela hårddisken borta (som är osparad), men förhoppningsvis har viruset inte förstört hela transkriberingen som jag har på diskett. Men kanske. Vill nästan gråta. Köpte en semla.

Obehaglig frisyr med vax och grejer

6 februari

Fixade undan lite mail och ÄG-krafs innan jag klippte mig. En arabfrisörska även denna gång, fast hon var nog bra, fick bara håret tillfixat i en riktigt obehaglig frisyr med vax och grejer innan jag gick. BLÄ! Men klippningen duger säkert. Sen så mailade jag lite mer, gick hem, pratade i telefon med Kortedalarna, lagade mat.

Transkriberade i två timmar (120 kr), sen ringde pappa och sa att det är lugnt med portapengar. Jag fick dock inte tag i brorsan. Hoppas nu bara att den inte hinner bli såld...

Isländskan börjar bli klurig nu, men kursen har bra uppläggning. Översättningsteori imorgon. Där har jag ingen aning om vad sällskapet kan bli för några. Säkert många enkursare.

Massa folk

5 februari

Oj så segt. Råkade läsa en del. Insåg att jag inte skulle hinna nåt, och slöspelade lite gitarr. Åt mat. Sen var jag på isländskan, och det var som vanligt rätt ansträngande, men bra. Sen var det då pragmatik. Massa folk! Datalingvister, visst, så vi är stor klass. Kändes ett tag som "NEJ! Repristermin" när jag satt där med Jenny på en ensam rad. Men sen på rasten samlades visst grabbgänget där vi också stod, och det kändes som att "jo, vi i gamla klassen håller nog ihop i alla fall". Snackade med John om transkribering. Han har fått nåt jobbigt kommunalmöte. Men man får 25 öre per ord. Innebär att jag fixat ihop kanske 1500 nu i alla fall, på två veckor. Om jag kan få tillskott på ett par tusen i månaden för lite nattjobb så är det ju helt okej.

Span då? Jo, Tom är nog okej. Pratade inte nåt med honom idag, men... Och så var det en riktigt läcker kille som visst också går ASV. Fast han verkade lite för smart, satt och sa bra saker och så, kan inte umgås med såna.

En till internetkille tycker att jag verkar bra nu också. BLÄ.

Vad annorlunda det är att "börja skolan" nu.

4 februari

Jag skulle städa hela dagen. Det gjorde jag också, fast jag hann inte ens torka golvet innan dagen redan gått och jag åt spaghetti och väntade in feministtjejerna. Det var trevligt och bra, vi bara pratade på utan nån struktur. Det är ju rätt okej så också.

Sen var jag på bio med Nils och Lena. Urlängesen jag träffade henne, men hon var sig väl hyfsat lik. Såg Comedy of innocence, det var nästan en skräckfilm, kuslig, nästan komiskt kuslig sådär.

Gick hem och gjorde chokladbollar, för jag hade sånt sug. Visst är det väl så att man behöver mer mat och energi när det är kallt? Transkriberade några timmar. Det går väl hyfsat, känns överkomligt att bli klar med det i alla fall. Fast timlönen lär bli rätt låg. Hade den legat på 100 i timmen hade jag redan jobbat in några tusen.

Imorgon börjar skolan. Tänkt vad annorlunda det är att "börja skolan" nu mot för när man var liten. Allt är så frivilligt, man är där för att man vill, och har roligt. Även om man väl har tråkigt med. Men att jag haft lov i hela januari har jag ju inte precis tänkt på.

Tänkt på har jag däremot gjort på han, den ljushårige. Det har jag gjort så pass mycket att det imorgon antingen kommer att bli så att han hoppat av kursen, eller också ser jag på honom och tänker "Åh, hur har jag kunnat tro mig vara intresserad av HONOM?". Det blir alltid konstigt när man har så här lång tid på sig att fundera på saker. Men om jag nu är intresserad så ska jag inte låta det gå förbi i alla fall. Jag SKA bryta isen och snacka med killarna. Jag SKA prata extra mycket med honom. Och i så fall märker jag väl ifall det är som jag känt på mig (att han har lust att lära känna mig) eller inte.

Fint att vi bor i samma stad

3 februari

Hann väl inte just mer än att äta frukost innan jag skulle på bio. Norska dogman "när nätterna blir långa" (Festen, ungefär), och Icelandic Dream. Båda var rätt bra. Sen gick jag hem och käkade, och så ner på stan igen, ordentligt påbylsad (svinigt kallt idag med), och jag och Nils såg Impossible Worlds, riktigt intressant. Sen satt vi och drack öl i några timmar, pratade hjärna och politik. Kändes rätt givande.

Gick hem, och det gick väl hyfsat med en smula värmande alkohol i kroppen. En bra kväll, kommer ännu en gång på att det är fint att jag och brorsan bor i samma stad.

Men jag är ju snart pank

2 februari

Var till Linnéplatsen för psykologiskt försök igen. Helt fruktansvärt svinkallt ute idag. Testet var jobbigt. Jag kom på mig själv med att vara egoistisk och dåligt miljömedveten. Gick hem igen, in på Freddans. De har en portastudio för 2700. VILL HA! Men jag är ju snart pank, och postade CSN idag.

Handlade, käkade degig pirog och sallad, och lite så. Sen var vi på bio, jag och Nils. En kinesisk film som var intressant och hur lättsam som helst först, lite Monthy python typ, och sen urartade allt och blev hemskt. Bra var den. Och lång. Hem igen. Ännu kallare nu. Rätt trött.

Har väl gått minst en mil varje dag denna vecka. Det känns ju bra, det är nog vad man behöver som uttråkad lat student som hatar gym.

Sen satt jag och lekte författare

1 februari

Var och snackade lite transkribering med handledaren. Hon är snäll. Sen var jag på stan, för att hämta en CSN-blankett. Råkade köpa en röd tröja på vägen. Älskar det sättet at gå på stan. Tog Drakentidningen och stod och skrattade åt kommentaren Nils fick. De tyckte han såg ut som en ledsen datanörd. Gick hem, lite jobbigt.

Sen hade vi ÄG-möte på Krasnapolsky. Lite jobbigt nu, Björn är så seriös på nåt vis. Fast trevligt ändå. Sen satt jag och lekte författare som sitter och skriver på café, tills det kändes som dags att mötas på Vasaplatsen för att käka indiskt. Svinkallt att vänta på alla, men maten var ju god. Fast jag fick bara en halv nöt.

Sen gick jag hem, har på mig att fixa nästa feministträff, och klantat mig så att jag ska på bio då, så nu blir det tjafs. Fick inte tag i alla heller. Transkriberade och åt chokladmousse. Kul att transkribera, känns som att det blir allt roligare faktiskt.