För att vi verkar hålla oss på vår kant

19 februari

Orkade mig upp. Trött. Sen gick allt åt helvete... Blir så less på att jag blir så less på att Jenny finns, för hon är ju min kompis, jag tycker om henne och hon gör inget fel. Men skulle jag inte ha henne skulle jag ju vara med dom andra i klassen och lära känna dom mycket mer. Och prata med Tom. Hon verkar inte ha nåt intresse av dom andra. Och dom andra har kanske inte så mycket intresse av oss för att vi verkar hålla oss på vår kant. Känns så låst att ha nån som alltid väntar in en, och som man alltid själv väntar in, följs åt, sitter bredvid.

Med magont såg jag hela gänget vid ett bord en bit ifrån oss på första rasten. Vet inte vad i detta som är Tom och vad som bara är min rädsla för förlorad gemenskap, grupptillhörighet och folk att lära känna. Men jag blir ju låg och uttråkad när jag då sitter där med Jenny och det kan ju inte kännas så kul för henne heller att se hur jag skiner upp och bjuder till när John eller Axel råkar sälla sig till oss.

Klurigt problem. Kanske borde berätta att jag är lite såld på Tom så hon i alla fall fattar att det är honom och inte henne som jag suckar åt.

Vid D312 satte sig INTE Niklas och Tom med oss (dock Axel och Erik). Sen satt Tom hela lektionen och mumlade med en av "tjejerna". Känns grått och trist. Har tappat hoppet. Fast det är helt onödigt, för så sent som förra gången vi sågs log han åt saker jag sa. Och pratade med mig. Men jag är känslig nu.

Less, hungrade ihjäl på isländskan för att jag glömt käka (mailade ett lesst Josefinmail i stället. Bra att ha Josefin). Sen var jag less hemma också. Tills jag skrev ännu en låtgrund med klockren refräng, fick väl kreativitetsendorfinkick av det och har varit rätt glad resten av kvällen. Så kom ju Maria hit också och vi har ätit semlor och pratat en massa, och det är jättekul att ha henne här.

Är idag inte galen som igår. Ser nyktert på vad det är, nån jag är intresserad av och kommer att få kämpa lite för att lära känna. Men ska försöka.