Helt uttråkad

21 februari

Var på isländska, den verkar ju okej. Får se om jag får gå där. Sen var det seeeg våld&porr-föreläsning. Och sen skrev jag rätt duktigt ett par timmar, var hem och åt mat, klyftpotatis med vitlökssmör och biffar. Gjorde ett par grejer på stan, och skrev mer. Nu har jag nog så jag kan bli klar på en dag. Men min mage är hysterisk, värsta hungersuget.

Nu är jag helt uttråkad också. Och helgen kommer bli tråkig den med.

Illamående på pluggtröstgodis

20 februari

Som jag hänger... Efter lektionen var jag på stan, hängde lite på 12 tónar, köpte en skiva med Múm, ångrade mig när jag kom hem. Spelade in band. När jag så till sist kom till skolan gjorde jag inte ett skit utöver att käka mig illamående på pluggtröstgodis. Men när jag lyssnade på Sýrdur rjómi hemma kom faktiskt lite tankar upp.

I natt var jag sjukt sömnlös, låg vaken till efter fyra. Så nu kanske jag är trött om jag har tur. Hoppas på att få hoppa med i en isländskaklass imorgon.

Bättre att reda ut saker när vi kan se varann

19 februari

Kom väl iväg till skolan till sist. Men skrev på uppsatsen? Nä. För det blev några timmar Thomastjafs. Suck vad jobbigt. Men sen det förlösande var när han fattade att det logiska och kanske enda chansen för mig vore att stanna HELA sommaren, men att jag prioriterar honom före det, och bara överväger en månad. Då blev allt helt lugnt och bra igen. Får hoppas det fortsätter så nu ett tag. 3 veckor sen förra krisen.

Jag hoppas och tror att det kommer att bli bra när han kommer hit, men jag tror inte att det kommer att bli helt smärtfritt med tanke på hur länge han ska stanna. Men det är nog bättre att reda ut saker när vi kan se varann än om samma grejer kommer upp vid ett distanschattande.

Det vore hemskt att göra slut.

18 februari

Suck!
Skulle ha påbörjat uppsatsen, men chattade lite med Thomas och han började jobba sig, så det blev hela kvällen. Han vill att jag ska lova att inte stanna en månad längre här när skolan slutat, och tycker det är jämförbart med uppoffringen och risktagandet han gör när han bokar flygbiljetten hit.

Jag blir bara less på honom. Och börjar tänka att det kommer ju bara att fortsätta vara så här. Det kommer bara att fortsätta göra oss less på varann, för att sedan ta slut en gång för alla.

Jag tror ju inte jag tänkt mig för när jag känner så, men det känns frestande att bara säga "okej, vi skiter i det här, jag är less, och jag kommer aldrig att bli som du vill". Jag behöver nån som är mer självständig, det är nog så. Thomas bara bromsar mig.

Det vore hemskt att göra slut. Helt fruktansvärt. Men befriande eller? Tål att tänkas på det där. Lätt är det inte.

Lillasystersyndromet som fortfarande hänger stenhårt kvar

17 februari

Jag och Krista for med Valentina och Nico och badade i Blå lagunen. Det var härligt! Snö och blåst, men underbart varmt vatten. Satt i cafeterian sen, slöa. Victor ringde och hörde om jag ville med på konsert, det gjorde mig glad.

Hemma pratade jag lite med Thomas, käkade, hängde. Sen följde Krista med till Sirkus, där var islandskillarna och så Victor och Georg eller vad han heter. Bandet Kimono var skitbra, rätt likt gamla goda BQ vad gäller gitarrerna. Så det var helsjysst spelning. Kändes trevligt att prata med Victor också, MEN frustrerande insikt ikväll om hur genusförtryckt jag fortfarande är, hur oviktig jag känner mig bland dessa musiknördgrabbar fast jag är exakt lika mycket musiknörd och har precis samma rätt att vara det. Är så trist att man ska känna så, sorgligt. Lillasystersyndromet som fortfarande hänger stenhårt kvar. Jag tror ju egentligen inte att de killarna är ointresserade av min person, men jag är inkörd på att det ska vara så, och tolkar deras inkörda beteende så.

Men det var ändå trevligt. Sen märker jag hur jag kanske ändå börjar tycka Victor är lite väl trevlig. Men det gör nog ingen skada.

Skolglad

15 februari

Har en sån där lagom grundfylla som är helt waisted när man ligger i sin säng klockan ett. Haft en okej skoldag. Är väldigt skolglad just nu. Allt är tankeväckande, och saker börjar falla på plats mer och mer, känner att jag börjar få koll. Med det kommer dock frustrationen över hur världen ser ut... Ska ta och snacka politik med Mickel nån dag, jag tror han har koll.

Vi gick på gratisöl. Det var halvtråkigt. Rauni och dom drog vidare, jag väntade lojalt in Krista, som sedan lojalt började snacka helt utestängande med nån på nästa ställe vi var på. Jag blev rätt sur. När hon inte lade av med det gick jag hem. "Allready?" "Ja, vad fan tror du?" sa jag ju inte alls, men... Hur som helst är det inte jag som är socialt inkompetent.

Folk tycker nog jag är rätt okej

14 februari

Vi såg på tecknad film på föreläsningen. Sen gick jag hem en sväng, gick och köpte en skiva med Maus på begagnataffärn, läste, chattade med Thomas (fick honom dålig till mods. Tanklöst eller medvetet? Jag vet inte) och fortsatte plugga med rummet invaderat av tv-tittare. Trevligt faktiskt.

I morse kände jag mig helt less, men nu känns det bättre. Jag känner mig okej. Folk tycker nog jag är rätt okej. Den där jobbiga känslan av hur alla andra verkar lättsamma med varann, och så fort man själv kommer in i bilden blir det stelt - är kanske bara en illusion.

Aktad musiknörd, men aldrig något annat

13 februari

Har jag fått upp dagboksbehovet igen? Sjysst!

På kvennafélagsfraedin var det halvtråkigt. Jag försöker alltför lite, är som att jag är uppgiven att söka kontakt, och det känns dumt. På philosophical Foundation satt jag helt själv idag, försöker väl för lite där med. Sen tog jag det lugnt fram till konserten.

Mötte Victor och gick dit. Usch, stelt. Sen träffade vi på nån tjej från Gamli, och lite isländska killar. Fick lite isländska pratat, men svårt i ljudvolymen. Fick ett litet återfall av det gamla "usch, killar tycker att jag är så ointressant och "liten"-syndromet. Men mellan akterna kunde jag snacka med Victor åtminstone. Jag har ju stenkoll på musik, det kan jag prata. Men det är svårare med andra grejer... Det är precis som på folkhögskolan när jag var aktad musiknörd för Emil och David, men aldrig något annat (sedermera har jag iofs fattat att David nog såg mer än så och ville vara kompis med mig, men det är min känsla som spelar roll).

Ceres4 var en galen punkkille. Nattfari var ett bra instrumentalt band, riktigt skönt och kul att se. Coola, snygga. Fidel såg ut som Nirvana och var ett tråkigt gäng rock-kids.

Men jag skulle behöva nån som sa att jag är bra just nu.

Tveksam över hur länge det ska hålla

12 februari

Gick till Kringlan och oshoppade. Sen gick jag värsta promenaden, och blev skittrött, medan jag gick och tänkte på att jag plötsligt känner mig less på Thomas och inte skulle bry mig om det tog slut.

Lagat mat och hängt... och naturligtvis är det inte alls så att jag inte bryr mig om Thomas. Blev jätteglad när jag kom på att det var telefondag idag, och ville inte sluta prata. Jag längtar efter honom. Jag tycker hemskt mycket om honom. Ändå... Känner mig rätt tveksam över hur länge det ska hålla mellan oss. Han är så osjälvständig. Går där och pratar om sina utlandsplaner, men han skulle aldrig få för sig att sticka iväg själv. Jag tror till och med han gruvar sig bara för att flytta hemifrån.

Nån gång kommer en punkt där vi bara blir hinder för varann. Han vill bara ha mig, jag vill ha så mycket mer än bara honom. Och jag kommer att låta det andra gå före, om jag måste välja. Klart jag kan ha fel. Klart att jag för ett halvår sen inte trott att det skulle hålla så här länge, så då kan jag ju tro fel nu med. Men tänk om han kommer hit och jag känner att jag inte är kär längre? Glöm att det skulle gå att dölja. Usch, jobbigt.

Började typ snacka om björnar och älgar

11 februari

Rätt.
Började dagen med jobbig föreläsning om nån tv-teori. Sen var jag hos Victor, satt i hans rum och snackade en dryg timme. Det funkade rätt okej, en aning stelt, det gick inte att vara tyst direkt, började typ snacka om björnar och älgar. Men det kanske är naturligt med viss stelhet när man bara sitter på nåns rum helt plötsligt, jag ska inte behöva ta åt mig det som mitt fel, ändå gör jag väl det... Vi ska på konsert på onsdag i alla fall. Blir kul.

Stack för att ha nästa date, med Emma. Vi fikade i bibliotekscafét, och det var supertrevligt, nu är då all stelhet som bortblåst med henne i alla fall.

Chattade lite med Thomas, handlade, gick åt rätt håll från Bónus för första gången, gjorde pannkakor. Rauni kom med en ny tv. Claudia ringde från Wien. Jag är lite less över att hon ska vara här och hälsa på så många dagar, jag vill inte vara så bunden...

Jag slängde iväg lite mail och gick på bio, isländska kortfilmer. Typ hälften var bra. Jag är inte mycket för dansfilmer. Den sista filmen var rätt ruggig, gav jobbig känsla. Men det är ett bra liv här i Reykjavik nu, jag trivs!

Som om en jättegrävskopa varit framme

10 februari

Är rätt nöjd med denna helg. Jag och Krista tog oss runt "golden circle" med hyrbilen, och det gick galant att köra. Eller nästan. Och det var häftigt att se Island, helt overkligt landskap, ser ut som om en jättegrävskopa varit framme. Idag har vi varit och badat. Jag simmade 1,5 km, är det mycket? Nästa gång blir det minst 1,75.

Sen har jag väl varit lite less över hur ointresserad Victor verkat vara över att höra av sig, och gett upp tanken på att bli kompis med honom. Fast ikväll var han hemma när jag ringde, och vi pratade lite, och han sa att han försökt lämna meddelande i fredags om ifall jag ville gå på Röskvafesten, men att det inte funkat. Så kanske han tycker jag är trevlig och en aning intressant i alla fall då. Men jag har klarhet nu i att det inte alls är nåt förälskelsetrams på gång med mig, det är bara en skön känsla när nån vet precis vad man menar när man säger "I totally rely on Hljómalind", och det vore synd att inte lära känna den människan. Jag hade varit lika glad om han varit tjej.

Som att jag ändå känner lite folk nu

6 februari

Usch, jag har csn-ångest. Det är rätt jobbigt. Jag blir pressad av alla goda vänner som jag inte orkar besvara mailen från. Det är rätt fånigt. Jag ser fram emot att åka till Grönland. Det är bra i alla fall.

Bra också att jag nog lagt ner den där knäppen. Men jag har hur som helst intresse av att bli kompis med honom, och är LITE less över att han inte ringt, han kanske tyckte jag var rätt tråkig och jobbig i alla fall, trots det där besvikna "You do?" när jag sa att jag skulle gå hem i söndags. Jag VILL HA en musiknördkompis här. Skulle höja kvalitén på vistelsen. Men det känns nog som att jag ändå känner lite folk nu. Rauni och Krista mest, men jag gillar Lisa rätt mycket, Victor och Mickel på ingående kanske... och så ett par tjejer i kurserna då, som jag börjat snacka med. Och Emma. Och efter Grönland säkert fler. Jag är så knäpp när jag tror mig inte ha kompisar.

Att i hemlighet känna nåt jag inte får

5 februari

Härligt att bada! Värsta ångan, och solsken. Sen har jag mest bara hängt vid datorn, hängt hemma, sett på tv. Snöar ute för första gången. Försökt ringa Victor som inte var hemma. Nu känns det där lagom distanserat åtminstone. Har också kommit fram till att vad som får mig att känna sådär bara är nån slags spänning jag vill åt, att i hemlighet känna nåt jag inte får, och då lär det ju hålla sig på den nivån, och vara nåt att ha trevligt åt i stället för att kämpa emot kanske. Är lite smånervös inför att träffa honom igen, hur som helst. Men vill det verkligen. Det hade jag velat om han varit tjej med, varför ska det ha betydelse att han är kille?

Skumt att jag känner så här

4 februari

Var går gränsen för otrohet? Vid att man blir besviken av att få ett sms från sin pojkvän i stället för nån annan...

På nåt sätt känns det så. Självklart kan jag inte rå för hur knäpp jag är och hur jag förstorar upp saker. Vad jag KÄNNER går inte att rå för, vad jag gör är en annan sak, men vad talar för att det skulle hända nåt, att jag skulle förlora kontrollen, och att det överhuvudtaget skulle finnas nån risksituation att hamna i? Det är bara att släppa.

Men ändå känns det skumt att jag känner så här, och det känns som att skulle det fortsätta skulle jag bli påkommen, jag skulle inte kunna vara ärlig annars. Jag var oärlig redan idag. Chattade med Thomas, skrev att jag pratat med en musiknörd igår, och han undrade vad det var för nån, och jag skrev naturligtvis inte "extremt trevlig kille som jag längtar efter att träffa igen" utan "nån kanadensare, inte så mycket koll, vi pratade ju bara musik".
Kan jag inte snart lägga ner detta jag känner så kommer Thomas garanterat ändå märka att det är nåt, och han kommer att få mig att säga vad det är, och så blir det en totalonödig kris bara för att jag är sån här.

Hur fruktlöst det än alltid brukat vara är det en del av mig som totalälskar att vara förälskad. Det har ju hela tiden varit så. Men det innebär ju inte att jag gör nånting annat än kanske tänker lite på människan. Skulle Thomas godta detta och ta det lugnt? Nä, verkligen inte. Jag hade ju inte heller gjort det. Han skulle känna sig betydelselös och ouppskattad, han skulle bli totalnervös över vad jag gjorde i varje sekund. Fullt berättigat. Så att öppna sig finns det ingen mening i. Jag grubblar förmodligen bara för mycket nu också, antagligen är det en knäpp som snart lägger sig. Lite konstiga hormoner bara. Och då finns det ju inga alls problem här.

Bytte telefonnummer med Victor

3 februari

Snälla, lägg av.
Tänkte gå på en konsert alldeles själv. Men så skulle visst Lisa, Emma och Margaret dit, stötte på dom på Laugavegur. Vi mötte upp en söt och sjysst tysk som hette Nicholas, och så gick vi till Vídalin, sjysst ställe, dit så småningom några till kom också, t.ex. han som lockat dit alla de där, kanadensaren Victor.

Tog en öl, pratade, hade trevligt. Victor är musiknörd, och sjysst. Konserten var riktigt bra och trevlig. Sen stack jag hemåt rätt snart, men bytte telefonnummer med Victor, så att jag kan låna Godspeed-skivor av honom. Och gå på den konserten sen när de kommer hit. Med honom.

Varför ska jag vara så här? Inte ens när jag har pojkvän klarar jag tydligen av att tänka på ny trevlig manlig bekantskap som bara kompis. Jag menar, det är väl sjysst att ha lärt känna en musiknörd, har jag inte gått och väntat på det? Ha nån att gå på spelningar med.

Jag har för mycket i mig. Vet inte om det är så mycket att göra åt det. Bara försöka tänka så mycket det går med bara skallen, antagligen. Helt enkelt är jag en sån olidligt lättförälskad människa. Jag kommer att få jobbigt med det.

Första helkvällen i Reykjavik

2 februari

Ett antal sociala poäng till mig. Kan jag behöva. Klockan är halvfyra, första helkvällen i Reykjavik är klarad, och blev ganska trevlig. Var väl inte på jättehumör att dra till Gamli när förslaget kom, men visst... Och usch vad jobbigt det var. Tills jag började hamna i den ena efter den andra konversationen med trevliga folk, så småningom fick en gitarr i famnen en stund, och sådär. Sen var jag och Krista på Hús Málarins, Hverfisbarinn och Sirkus, och det var sjysst.

Men jag börjar bli nervös över mig själv nu igen. Jag som mått illa av bara tanken att titta åt nån annan kille än Thomas... Upptäcker att Mickel är skitbra. Jag har misstolkat honom totalt, tagit hans blyghet som otrevlighet. Sen snackar jag med en förbannat charmig fransk kille. Och slutligen en extremt söt ryss som jag verkligen inte har lust att sluta snacka med, men vi går, och det är lika bra.

Inser att det inte är en omöjlighet att jag skulle bli förälskad här, hur mycket det än skulle spoliera så skulle det kunna hända. Illa. Men jag ska inte göra Thomas så illa, det ska inte hända. Viss kontroll har man nog i alla fall.

Jag tar chansen att leka spänning

29 januari

Allt bra. Helt lugnt mellan oss igen. Okej, och vad tycker jag om det? Jo, tråkigt. Som att jag längtar efter nästa kris, för att det är nåt skönt med det där intensiva grubblet, illamåendet, det osjälvklara. Lite spännande. Jag fattar inte! Känner jag så här för att jag fortfarande står utanför det, vet att det är lugnt innerst inne? Om det blev kris på riktigt, skulle jag må dåligt på riktigt då? Kanske är det så. Kanske har det här förhållandet varit för ospännande, så att jag tar chansen att leka spänning där det går. För det är så självklart att jag har Thomas.

Men vad innebär det? VILL jag såra honom? Jag måste var nåt missfoster. Men när jag igår morse var sådär oroligt illamående okoncenterad var det precis som att vara nyförälskad. Självklart jobbigare - men ändå var där något skönt i magen. Jag vill ha mer vemod. Det är bara att erkänna det, hur sjukligt det än är

Han grät i luren

28 januari

Skum dag. Hade lektion elva, men sov oroligt och låg vaken från sju, med malande tankar om Thomas, mailet jag tänkte skriva, hans reaktioner, risken att det skulle ta slut nu, och allt hemskt det skulle innebära.

Gick upp. Mådde illa. Fick knappt i mig den klibbiga gröten. På föreläsningen fattade jag nästan allt, så länge jag kunde koncentrerar mig, men hade inte så mycket sån förmåga. Skrev mitt mail. Kändes skönt. Men om jag skrev det rätt vet jag inte. Gick genom stan hem i solskenet. Thomas ringde. Vi pratade länge. Han grät i luren. Så småningom kändes det bättre och vi lade på.

Jag gick ut på en promenad. Såg på tecknad film för att försöka se nån med våld i till uppsatsen. Käkade. Fick min skiva med posten, den som Thomas gjort så fint omslag på. Började på nästa brev till Thomas. Började bli orolig igen. Skickade ett sms, fick inget svar.

Han har skakat om mig. Jag känner betydligt mer längtan och saknad nu än för några dagar sen, för att det inte är så självklart nu, för att han mår så dåligt och för att jag inte klarar de krav han ställer, för att jag är för egoistisk för det här förhållandet egentligen. För kass på att uppoffra. Ovillig till det Men jag vill ju inte förlora honom heller!

Jag är helt uppi honom nu. Men det som jag absolut minst förstår mig på hos mig själv är hur jag njuter av det här på nåt sjukt plan. Jag frossar i smärtan, vemodet. Som om det är uppfriskande att känna nåt, ha nåt att tänka på. Jag är rätt konstig. Eller för mycket popmusik kanske.