Jag måste bli av med detta

31 mars

Lite morgonångest, sen gick jag ut med Rocky, hade möte, lagade käk. Satt i soffan och tänkte "Nu?" och började svettas lite, men Håkan kom hem... Jag stack och jobbade hos Claes, var lugnt, förutom promenaden hem över läskiga ängen. Härhemma har vi sett på jackass.

Idag slog det mig i alla fall: När var jag senast skönt avslappnad och mådde bara fint? Det var längesen, och OM det är så att det har med den här skiten att göra så MÅSTE den bort, jag får svälja stolthet, riskera knäppheter, jag måste bli av med detta, fattar jag inte det? Även om det skulle bli jobbigt - hur kul har jag det nu?

Detta är så stört

30 mars

Tog en promenad efter frukost, upp på berget. Sen var det inspelning (inte mycket gjort), och rep med andra bandet. Känns skönt att alltid ha en väntande glad hund när man kommer hem.

Nu har jag blivit så stört fixerad vid den här grejen "hitta snackläge". Men ibland när vi hänger tänker jag också "äsch, låt det bara fortsätta så här, det är väl ändå bekvämast?" Men när vi inte ses och jag går loss i tramstankar, då är det obekvämt. Jag skulle behöva spara tid också. Jag tycker ju nästan ibland att det är skönt när han är borta så att jag kan göra vad jag vill och slippa bry mig om chanser att umgås med honom. Åh, detta är så STÖRT fattar jag nu när jag läser vad jag skriver. Kräks.

Att den ena är jättekär och den andra inte ett skit?

29 mars

Konstig jobbdag, Ellen hade åkt in till sjukhuset... så jag fick dra hem igen. Sen har jag hängt, gått ut med Rocky, snackat telefon med mamma. Och jobbat sen, var på Sahlgrenska. Väldigt lugnt.

Vissa stunder blir jag som klubbad i huvet, vet inte varför. När han stannar till vid mitt rum, frågar hur det gick att jobba, flinar åt att han haft en slödag, känner jag mig dödskär i människan märker jag plötsligt. När jag får så övertygande känslor får jag också svårt att tro att han inte skulle känna nåt alls. Han beter sig ju likadant som mig. Kan två personer som beter sig lika vara så olika att den ena är jättekär och den andra inte ett skit? Men jag är LIVRÄDD för att ändå börja tro och drömma nåt. Måste hålla det kallt, använda skallen, tänka kompispositivt.

För kort promenad, för kort stund hemma

28 mars

Idag gick vi bort till klipporna. För kort promenad, för kort stund hemma innan han skulle till jobbet, eh, det finns alltid en ursäkt. Men det är nu jag borde, vi är så bundna till varann i och med hunden att det vore en ren omöjlighet att hamna i ett läge där det känns konstigt att umgås. Vad är jag så rädd för, han har väl ett stort eget intresse i att vi ska fortsätta vara bra kompisar precis som jag. Han kommer väl också att försöka göra snacket smärtfritt om jag nu drar igång det? Det är som att jag tror att han ska bli sur och tycka jag är dum i huvet. Men lika gärna kanske han tycker att det är lika skönt som jag att få saker ur världen.

När han ville sätta på Doktor Kosmos och en speciell låt

27 mars

Lite bakfyllekänningar i morse. Satt och hängde lite, drack mig välmående på cola och så, så vid tolv var det ju fint.

Idag var det läge, kändes sjysst och bra mellan oss. Och nåt kändes rätt tydligt laddat, tyckte jag åtminstone. Men är det en omedveten eller helt omedveten tolkningsbarhet när han vill sätta på Doktor kosmos och "en speciell låt jag har på huvet" (Vår i förortslägenhet och refrängen går "om du känner som jag känner, känner du för mig" o.s.v.) Är det medvetet verkar det alldeles för uppenbart, men är det omedvetet betyder det att han är uppåt väggarna långt ifrån att tänka nåt sånt. Äsch.

Läget räddades av att jag måste jobba, så efter Rockypromenad var jag tvungen att störta iväg. Imorgon då? Då är han kanske grinig på mig för att jag väckte honom nu, inte hade nån nyckel.

Självömkade med Rocky

26 mars

Tog en promenad med Thomas idag, vi snackade nästan bara relationsproblem. Är det stört? Antagligen inte. Sjysst i alla fall. Han får mig att inse hur sinnessjukt det är att gå och dra på nåt som jag gör.

Idag har vi spelat in. Så dödligt less på My time… sen var jag ivrig hem till hunden. Han är så söt!!
Var på Cosy den ikväll. Det var helt okej. Men på hemvägen gick jag med brorsan och Johanna och nån kille, de pratade om ettårsfirande, och att bli kär i sin partners lukt, och jag blev bara less, och speciellt sen när jag var hemma och drog, gick på festen en sväng, och sen upp och självömkade med Rocky, och kände att vi båda längtade efter samma person. Och denna sjuka svängning från totaldeppig popmisär till ett endaste lugn när han så dyker upp. Sitter och gosar med en hund mellan oss.

Förtjänar han verkligen att jag ska tycka sådär mycket om honom?

25 mars

Haft en sån där kväll när jag inte riktigt fungerar nu igen. Karaoke i Fionas replokal - en sjysst grej såklart. Och jag hade inte dödstråkigt, men var obekväm, satt och önskade att jag hade haft andra kompisar där, eller att jag haft en pojkvän eller flickvän... Röjde inte loss på mina låtar som jag borde heller.

Annars har det varit okej dagar. Jobbade igår och fram till i morse, så inte mycket hemmahäng. Igår kväll, alltså en halv dag sen vi sist sågs, längtade jag så mycket efter Kalle att jag tänkte att det måste ju vara nåt fel... Känner inte riktigt lika nu, men visst är det nåt fel. Förtjänar han verkligen att jag ska tycka sådär mycket om honom? Vad är det som är så bra med honom, varför lessnar jag aldrig på att umgås med honom? Det skulle ha gått över för längesen om det bara berodde på att jag var kär. Men ändå, varför är han den viktigaste personen i mitt liv just nu? Jobbiga tramsiga självupptagna Kalle, hur blev han roliga charmiga intresserade Kalle som jag har så mycket gemensamt med att det typ är det mesta?

Imorgon kommer hunden.

Hitta bästa sätten att inte ramla i ån

23 mars

Jobbade tidigt. Gick hem utefter ån, det var isbana och farligt, och jag är så understimulerad att jag tyckte det var väldigt roligt och spännande att hitta bästa sätten att inte ramla i ån.

Sen har jag till sist fått iväg mailet till Kristian, och så var det rep som gick fint. Mötte Kalle på vagnen och sen såg vi lite på tv, och jag drog av ett par karaokelåtar. Sen tänkte jag, som alltid, i efterhand att jag kunnat ta snacket nu.
Kriterierna som är ett måste:
En lugn vardaglig situation, ingen extra mysig tumanhandsgrej eller så. Måste vara avspänt och kul mellan oss, kännas hur bra kompisar vi är. Och det måste finnas tid, ingen risk att det blir avbrutet. Och jag måste vara på bra humör. När faller allt det där in? Men jag söker i alla fall situationen nu.

Vad störigt det vore att hålla på och planera ett snack så här ifall det är så att det aldrig kommer bli av.

Så sjöng vi oss till extas på karaoke

22 mars

Fick lite morgonångest för att det var heltomt i lägenheten när jag inte förväntat mig det. Men jag tog tag i fixarlistan, strängade om gitarren, mötte Kalle när jag var på väg ut och gå, och hans månhet om att hänga med ut och handla sen satte upp mitt humör lite under den sjyssta vårpromenaden. Sen har väl vi hängt rätt mycket. Jag lagade katastrofmat, en deg typ, som skulle varit thainudelgryta. Vi åt den i alla fall, och så sjöng vi oss till extas på karaoke, det är så härligt!
Snackläge? Kanske sen, tänkte jag. Men Håkan kom ju hem.

Den här attraktionen är dum. Bara han drar upp tröjan lite tänder jag till. Det är inte så lätt det här. Men just den biten behöver han ju faktiskt aldrig få veta.

Vill jag kommer jag att kunna ta ett snack

21 mars

Spelade in. Jobbade sen hos Ellen. Jobbade med Giuliana, och det var väldigt trevligt förutom Ellens störiga son som behandlar assistenterna som lågt stående lata kräk, typ. Sen har jag småsurrat lite med Kalle, och lagt mig tidigt. Är det han som påverkar min dygnsrytm? Det är väl bra hur som helst. Imorgon lär bli en dag av Kallehäng verkar det som, för vi är lediga båda två. Vill jag kommer jag att kunna ta ett snack. Men det känns fånigt på nåt vis trots att det nog vore bra.

Helt övertygade om att Kalle var min kille

20 mars

Jahaja, så var jag där igen. SUCK! Borde tagit det där snacket i alla fall, visste ju hur det skulle bli. Spelade in nästan hela Cambodia idag. Sen gav brorsan mig extra obalans genom att berätta att det kommit fram att Pelle och Sasha var helt övetygade om att Kalle var min kille, så pass säkra att brorsan själv blev osäker på om det varit nåt. "Har ni strulat?" "Nej aldrig" säger jag och låter som att det vore otänkbart. Sen börjar jag såklart tänka tillbaks. Hur det kändes den festen hos Pelle och Sasha, och hur det vide en massa andra tillfällen känts nära och internt och rätt solklart att det varit nåt mer. Och häromdagen var det så solklart för mig att det INTE varit nåt.

Men näe, det känns inte som förut. Pratar jag med honom nu är det för att se fram emot en avspänd kompisvår. Jag har fattat något, jag blir inte besviken när han säger att det är klart vi är kompisar. Jag har fattat hur bäst det är.

En riktigt grym karaokefest

19 mars

Det blev en riktigt grym karaokefest igår, trots allt, för det blev en del folk och bra stämning! Jag varvade som vanligt mellan vardagsrumsparty och att hänga soft på mitt rum. Där satt brorsan och Hanif och grejade med min dator. Senare blev det gitarr och munspelande med Julie, Edmund och Håkan också, och så härlig allsång till Pers "Kom hem till mig". I vardagsrummet var det karaokeröj. Avslutade med att det bara var jag, Kalle, Ivan och nån till, som skrålade på som bara den till Time after time bl.a, sen var festen över. Jag hade rejält kul hela tiden.

I morse vaknade jag förstås tidigt. Gick upp och slog på Mtv i stället för att skruva mig i sängen, och sen blev den soffan min typ hela dagen. Försökte väcka kalle som däckat där, men han sov vidare med min kastade kudde på huvet... Så småningom blev det en väldigt bra bakisdag. Pizza, hjärndöda diskussioner, radioteater, halvsömn. Så småningom gick vi loss på lite karaoke, men städa orkade vi INTE.

Kalle är en underbar hängperson. Inte helt dödligt lätt att veta vad jag känner ändå, även om det känns lugnare. Såna här starka tycka-om-känslor är ju så lätta att tolka som att man är kär, även om det inte behöver vara så.

Suttit och gjort en festaffisch hela dagen

17 mars

Idag har jag och Kalle (undrar hur många "jag och Kalle" det finns skrivet i min dagbok om man räknar) suttit och gjort en festaffisch hela dagen, typ 5 timmar. Vi gjorde collage och det blev skitkul, tycker vi i alla fall. Sen så vet jag inte var jag gjorde ikväll, inte mycket i alla fall. Blir rätt lite folk på festen imorgon, kanske skönt på sätt och vis, greppbart. Inget raggande för mig blir det, men det gör väl inte så mycket.

Det känns fortfarande bra och lugnt. På ett annorlunda sätt än tidigare avkänslade perioder. Då har det ju känts typ "Oj, jobbigt, lägg ner, okej då... men vad tråkigt det känns" och så hade varit avlugnat tills att det blivit nåt kul igen. Skillnaden nu är att det är kul som det är. Vi hade skitkul idag, vi ska fortsätta med det, jag gillar honom sjukt mycket, och det är ömsesidigt, och fortsätter. Det behövs ingen "är det nåt"-spänning. Varför fattar jag det här först nu?

Och sen kan vi gå på tusen sjyssta vårpromenader

16 mars

Hm... Insikt igen, ny handlingsplan? Om jag blir helt svartsjuk av tanken på att Kalles bästa killkompis kanske ska flytta in, vad kan man dra för slutsatser (förutom att jag är ett psykfall)? Jag är så osäker på våran kompisrelation, det är den jag måste få trygg. Om jag märker att vi hänger, har kul och betyder saker för varann UTAN några kär-grejer med i bilden - då skulle det ju bli så mycket lättare också att palla tanken på att han träffar nån tjej. Jag har nog inte tänkt på vilket kompisvärde han har för mig, och att det är osäkerheten där som gör saker jobbiga.

(senare)
Hur funkar jag egentligen? Bearbetade de där tankarna medan jag och Tuva-Li var och hörde Gudrun Schyman och Maud Lindström (Båda helt grymma!) och kom sen fram till att allt är ju helt lugnt, det är ju kompis med honom jag vill vara, och jag vet ju att jag är det. Nu ikväll satt vi och laddade karaokelåtar, och det kändes lugnt och BRA, inte tråkigt. Det behöver inte vara tomt och jobbigt för att det inte finns "nåt mer" i luften, vi har vår kontakt, vi har kul och mår skitbra i varandras sällskap, och det är ju DET jag gillar och gillat hela tiden, vad skulle det annars vara?

Nu är frågan bara, ska jag ta upp det ändå, nu, innan jag plötsligt ändrar mig igen och får nån jobbig kärkänsla? Ska jag låta det släppas och sen kunna fokusera på att uppskatta min kompis, innan jag får för mig att kanske ändå... och är tillbaks i skiten. För så lär det ju bli, det tar inte slut med bara tankekraft. Hm. Kanske är det nu jag borde. När jag kan visa att det är nåt skönt att få överstökat, inte någon hoppfull kärleksförklaring jag vill ska leda nånstans...

Och sen kan vi gå på tusen sjyssta vårpromenader med hans hund och ha så trevligt som vi alltid haft, VAD skulle bli tråkigt med det? Hur har jag egentligen tänkt?

"Vad skulle bli dumt/konstigt av att prata?"

15 mars

För en stund sen ringde jag till Lotta för att bjuda henne till festen. Och vi snackade ju en del, dock väldigt behindrat från min sida pga en dataspelande Kalle i Håkans rum, och att jag inte pallade sätta på musik och stänga dörren, för att det vore för "uppenbart", jaja... Hon undrar i alla fall varför jag inte snackar, "Han tycker ju om dig, märks ju skittydligt, vad skulle bli dumt/konstigt av att prata? Konstigare att gå och dra sådär". Men sen lade vi på, outtömt. Och jag satt ute i vardagsrummet och tänkte i en halvtimme, och kände att NU var verkligen läge, inte varit så nära förut. Men det gick inte ända fram. Jag frågade bara hur dataspelandet gick.

Dock inser jag nu hur det ska gå till. Ett snabbt och plötsligt påhopp, "nu tar vi ett snack", i en lugn vardagssituation. Inte en promenad, inte en trivsam middag, inte nån situation som är på nåt sätt fin, inget segande och tystnad och utväntande... Det blir för allvarligt då. Näe, ett rakt på sak impulssnack. Kommer det att ske alltså? Då kan det lika gärna bli snart. Men just nu är jag för hungrig.

(Senare)
Nu så har vi haft tre personer här på rumskoll. De kändes bra alla tre, trots riktiga bofissituationer, den ena värre än den andra.

Jag blir så less när Kalle börjar babbla om att han "kan nog inte bjuda den där tjejen på festen för hon stötte nog på mig sist, vad jobbigt!". Tycker han jag är lika jobbig? Fast jag stöter väl inte mer på honom än vad han gör på mig, dessutom har jag tusen gånger kommit fram till att han tycker inte vår grej är jobbig, han livnär sig nog lite på den precis som mig, som det verkar i alla fall. Men blir jag jobbig om jag drar upp det? Även om jag säger att det är rent FÖRBJUDET att låta det bli en jobbig grej. Åh vad jag vill snacka med Lotta mera. Får ringa henne igen.

Ödsla så mycket energi

14 mars

Hade väl nåt slags fixardag med städ och internetfix och sådär. Lite rastlös. Känt mig Kalledistraherad, tänkt på att vilja hänga med honom i stället för att bara göra vad jag håller på med. Sånt blir stört och vore ju på sätt och vis skönt att slippa. Vilket vansinne det är. Ödsla så mycket energi på att vara kär i en kompis man inte får vara kär i. Inte kunna skärpa till sig.

Som att han knappt vågade lägga sig ner

13 mars

Mm, jag och Kalle hade grymt trevligt igår, och det har vi haft idag med. Har bakat pizza. Senare ikväll (efter att jag slutfört låten "Headshaker" till sist) såg vi Populärmusik från Vittula på Håkans rum. Sjysst, en ursäkt att trängas lite på sängen tyckte jag, men det tyckte inte Kalle, kändes som att han knappt vågade lägga sig ner. Sån där distans känns jobbig. Dock har jag ju varit med om situationen förut, och han som var rädd då var ju faktiskt väldigt sugen på att ligga nära mig egentligen. Fast nu blev det varsin kant utan minsta snuddning, och jag låg bara och tänkte på hur lätt det vore... Och det är skumt vad mycket jag kan få ut av att tänka, hur starkt det kan kännas...

Som när vi hängde över ett korsord igår, och hans ansikte var nån ynklig decimeter från mitt, blev helt yr av den hisnande tanken att jag helt enkelt skulle kyssa honom. Att vara så nära. Men det är klart jag aldrig skulle. Det vore katastrofdömt.

Och jag är så förbannat kär

12 mars

Idag tog jag och Tuva-Li en promenad. Efter ett tag: "Har du några relationsproblem då?" "JA!!!".
Ikväll har jag segat mycket. Sen blev det lite förfest med Kalle. Spelade lite låtar som jag inte kunde från ackorddatabasen, och sen gick vi upp till Anine rätt länge innan vi kanade hem. Och jag har väldigt trevligt med honom, och jag vill inte förlora den kompis han är, och jag är så förbannat kär i honom.

Att man måste ta till ursäkter som trängsel

11 mars

Gjorde ju knappt ett skit idag. Sen blev det skitkul ikväll när lite grannar kom hit och vi körde "Så ska det låta" typ. Daniel plockade ord ur böcker och vi var i lag som kom på låtar.

Ibland känner jag att det är så onaturligt att inte få röra vid Kalle. Jag skulle kunna göra det av bara farten om jag inte tänkte mig för, bara för att det känns så rätt, känner jag ibland. Det är helt galet att hålla sig ifrån, knäppt och konstigt att man måste ta till ursäkter som trängsel, eller "få känna hur hårda dina fingertoppar blivit" eller buffliga knuffar.

Eftersom det var så fint där vid bäcken och vi drack vin

10 mars

Lättare morgonångest som dog bort i en trivsam frukost. Sen tappade jag och Kalle upp äppelvinet och gick ut i skogen med en termos av det (sådär som vi pratat om i tusen år). Satt där i en solbelyst glänta och myste, och hade det väldigt lugnt och bra. Hade jag velat ta upp nåt hade det verkligen varit läge. Men jag satt där och visste att "det kommer ju tusen såna här lägen igen... jag måste vara genomtänkt..."

Och sen när vi travade hem, lagade lite sedvanlig buffetlunch och så, tänkte jag att jag borde kanske ha greppat det där tillfället... fast egentligen var det lite väl. Hade jag börjat snacka där hade han nog trott att jag lade upp för en romantisk hångelstund, eftersom det var så fint där vid bäcken och vi drack vin och allt. Too much.  Och dessutom, vad vill jag med det? Jag vill ju fortsätta så här, gå på alla sjyssta hundpromenader sen utan att nåt känns galet. Men huvudfrågan är väl just den - måste det bli galet?
Om vi lyckas snacka om det sansat i ett bra läge blir det kanske bara skönt utrett och avspänt.

Ikväll jobbade jag hos Ellen, med Elsa, värsta tjöttanten så det var ju lite ansträngande pratmässigt men soft jobbmässigt.

Att vi gör nåt kul eller att vi når framgång?

9 mars

Den helvetiska bilkörningen gick. Spelningen var konstig, knappt nåt folk, tamt. Men det var väl okej ändå. Vi sov hemma hos en av arrangörerna, och drog hem idag, efter hysteriskt frukostcaféletande (jag var lite hysterisk över stadskörningen i alla fall).

Vi har nog kommit fram till att vi måste tänka mer på vad som är viktigt. Att vi gör nåt vi tycker är kul eller att vi når framgång? Har blivit besvikelser och opepp pga att vi fokuserat för mycket på det senare.

Ikväll har jag fikat med Julie och Tuva-Li. Det var trevligt. Men det var lite knepigt när Julie berättade att Kalle ringt henne och snackat på en massa (de hade tidigare pratat om en teatergrupp hon skulle bli med i) och det låter väl som att han småraggar lite på henne på det hon säger. Hm. Jag kan ju inte säga till Julie "STAY AWAY FROM THAT GUY", jag får ta och skärpa mig i stället helt enkelt.
Men kan det verkligen vara så att han stöter på henne? Tänker han att det är smart? Fast hur kan jag tro mig ha rätt att tycka att han borde vara taktfull, det finns INGET INGET INGET uttalat mellan oss. Vilken bajssoppa jag fixar åt mig själv. Måste lägga ner! Men så fort jag börjat försöka och lyckas någorlunda kommer han och förstör, genom en söt handling eller så, nåt som får skiten att bli kul igen. Jag orkar inte just nu.

Jag som alltid är på

7 mars

Och så ett lätt bakslag igen efter känsloöverstyr "hjälp... har jag varit för uppenbar och på? Dags att krypa tillbaks till tryggmarken..." Men egentligen grundas det kanske bara på att han var kort och jag pratig när vi möttes på gatan idag. Fast när tankarna väl kommer dyker det alltid upp liknande bilder i skallen, och jag blir skraj för att det verkligen är jag som alltid är på. Lätt att glömma att jag faktiskt vet att han tycker om mig, att jag betyder nåt, att han gillar att jag gillar honom. Han vill ha det så här.

Imorgon ska vi ta oss till Malmö, förhoppningvis, jag, brorsan och Nova. Vårt sjätte gig.

Att prata loss med nån som vet vad det handlar om

6 mars

I fredags var jag mest hemma hela dagen. Fixade, ångestrensade, och lite så. Sen blev kvällen bra. Träffade på Lotta nere på Sofie/Arianas fest. När jag hon och Kalle tog oss en macka-time-out började hon prata lite om kärleksförvirring och sånt med en som hon bor med. När Kalle gick sa jag "jag har också liknande problem" och sen blev hon inte förvånad över att det handlade om Kalle, det hade hon nästan känt av. Och maken till likartade situationer har jag inte varit med om, så det var verkligen helskönt att prata loss med nån som vet vad det handlar om.

Lotta sov hos mig och vi hade det överhuvudtaget väldigt trevligt, med bra frukost och sådär. Betydelsefullt med en släng av riktigt sjysst kompiskontakt. Så jag var på gott humör inför Hot topic-spelningen, den kände jag mig ändå jätteilla till mods efteråt, trots att den gick ganska okej (ej helkul publik dock). Har väl nån slags bild av hur en kul spelningskväll ska se ut, och det uppfylls aldrig riktigt. Detta gav kasst humör idag, men det blev i alla fall bättre sen jag tänkt "jag har drabbats av meningslöshetskänslor och får väl må dåligt tills det snart går över".

Har hängt hos brorsan mest. Gick upp på ett berg också i solen. Just nu är fenomenet Kalle plötsligt skönt i stället för skavande också. Märkligt hur det pendlar. Han har varit rätt söt i helgen. I morse berättade han att han suttit i bastun och gjort en låt i natt. Sen satt han och gitarrpillade och bara väntade på att jag skulle be att få höra den... Den är om att han inte fick nån roll i en pjäs. Fast abstrakt så kan man tolka den som att handla om kärlek, relationer och så, sa han. Och den var mycket riktigt tolkningsbar, nån rad var så klockren för hur JAG känner. Minns inte den nu, men låten gick ju typ "man kan inte gå allt man vill... jobbigt när man ibland får en liten del och inte mer. Kanske borde man ta allt på lek och inget på allvar..."
Men jag ska inte tolka in det som att det handlar om nåt annat än teaterrollen för honom. Bara tänka tanken. För både Lotta och mig blev det nog VÄRRE av att snacka med varann om det här.

Tio skivor sålda bara

3 mars

Tuff soundcheckar/fixardag igår, men allt gick vägen och det blev en lyckad fest med värsta superresponsen på spelningen. MEN - tio skivor sålda bara och det skaver i magen rätt mycket. Efteråt kände jag mig halvkonstig, inte sådär skönt som jag tänkt mig. Upptäckte också att jag blev skitless när Kalle inte kom fram och sa nåt. Problemen försvann dock när Kalle ändå var den som ville hänga kvar längst med oss, och hängde med och sov hos brorsan när festen stängde.

Idag stack jag ut och köpte frukost, så det blev en skön lugn start innan vi stack hem. En solpromenad, lite internetfix, matlag, film på tv (kass, Unbreakable) och det vanliga grubblandet över motsägelsefulla känslor. Skulle vilja se in i framtiden ett halvår eller nåt. Då måste jag ha lyckats komma ur det, men hur kan det ha gått till? Jag vill frysa det så här, det är det som är problemet.

Lite nervös inför releasefesten

1 mars

Har maximerat dagarna nåt enormt nu, men imorgon blir det sovmorgon. Idag har jag jobbat natt, gått till arbetsförmedlingen (hon var jättesnäll och sjysst faktiskt!) och repat (SÅ less och seg...) och hängt med Hanif. Det var sjysst! Vi skulle klistra skivomslag men mest slöade vi bara, gick iväg och fikade, och så. Han mår väl inte skitbra, men fungerar. Också lite nervös inför releasefesten. Vi har tydligen hamnat på en "veckans singlar"-lista på stockholms studentradio. Men NU ska det bli skönt att sova ut.

Det är vi som ska vara varandras förstahandspersoner

26 februari

Hade värsta diarrén i morse. Skumt. Sen blev det lugn frukost, och så en promenadsväng med Kalle innan vi for in till stan för våra rep. Det gick bra, allt under kontroll inför onsdag.
Hos Claes gick det också bra. Lyssnade på klassisk musik och hjälpte honom lägga sig.

Idag har jag tänkt för mycket på att Kalle ska börja nya teatergrupper och säkert träffar nån tjej, och hur jag inte skulle klara av det, för det är VI som ska gå ut med hans hund i vår, dricka öl i skogen, peppa varandras kulturella framgångar, bjuda varann på käk och godsaker, vara varandras förstahandspersoner. När jag kommer på att det kan ta slut när som helst blir jag knäpp. Vad ska jag göra, det här går ju inte, tänker jag då. Det bästa scenariot vore att ha det så här tills JAG blir kär i nån annan. Bäst för mig alltså.

Just nu känner jag bara att jag behöver PRATA om det här. Inte just med han, utan bara ventilera för folk jag känner bra. Desirrée och Tuva-Li kanske. Brorsan känns för mycket i gänget, även om han är en bra snackperson annars. Det är dags att få rätsida och sluta tankesnurrandet.

Slogs på Rappakalja

25 februari

Närå jag var inte ett dugg effektiv i förmiddags heller, trots att Kalle var borta, det kändes betryggande att se. Vi repade. Cambodia är grym att spela nu!

Sen ikväll blev det spelkväll med Filip, Daniel, Anine, Håkan och Kalle. Jag och Kalle slogs på Rappakalja, han vann, och det kändes väl lite tungt... Just när det gäller honom får jag en del vinnarinstinkt. Lekte lite pictionairy också. Blev en väldigt trevlig kväll.

Och nu ligger jag här igen med kvällskänslor och tänker att jag borde tagit det där snacket ikväll, när alla lagt sig och vi satt uppe en timme till. Men jag kunde ju inte veta att vi skulle sitta uppe en timme och prata strunt. Och jag var ju inte förberedd. och varför skulle jag? För att jag fått nåt skumt irrationellt behov av att lätta mitt hjärta nu? Har ju fått nån sån slags frustration mer och mer. Vore så skönt att bara få släppa, får jag för mig.