31 mars

Inatt drömde jag nåt knäppt. Vi var på scouterna tror jag, nej, vi var på hajk. Och alla från posten var också där, inkl. Han. Det enda jag minns är att han snackade i telefon, och jag satt breve och bara njöt av hans röst. Men sen när jag kollade på han hade han blivit jätteful och flintskallig. Fy vilken knäpp dröm!

Nu är klockan tjugo i åtta och jag har sovmorron idag. Jag är öm i hela kroppen nu. Först redskapsgympa två dagar i rad, sen en hel lektion med trav och galopp utan stigbyglar, och sen springa med nybörjare en hel lektion. suck. Men det är kul att leda nybörjare. Fast det är svårt att sakta in Mellie när man springer breve på ett bra sätt. Blir liksom att jag vänder hästen mot mig på nåt vis.

Jag kan knappt tro att det är sant att det snart är påsklov. Och att jag är hemma när postbilen kommer. Snacka om förväntningar. Säkert för höga. Snacka om att jag kommer att va nervös. TISDAG TISDAG TISDAG. Jag tycker jag är lite för hysterisk.

Du
Du skulle bara veta du
hur mycket tid jag har ägnat
åt bara dig
Alla tankar
Alla drömmar
Du skulle bara veta
Du
Du vet inte
att allt jag har i tankarna är dig
Du
du vet inte
Vad du betyder för mig
Du skulle bara veta

Det är så märkligt, om jag förut gick och väntade på posten, då var det ju DEN jag väntade på. Jag t.o.m. höll mig borta tills postbilen åkt, för det var ju skämmigt att gå fram och ta emot posten, HUR KUNDE JAG??? Jag TITTADE inte ens hur han såg ut, han som körde. Numera pirrar det i magen flera dagar innan posten kommer. Jag har tur, jag ska få ridlägerpapper. Det är en anledning att vara jätteivrig när posten kommer, om nån skulle undra. Och OM papprena kom, då skulle det vara en anledning till att jag är helt till mig efter att ha hämtat posten. Men det kan bli svårt att inte få nån att misstänka nåt. Mycket svårt. Det finns några sätt:

1. Sitta vid fönstret och hårdglo, sen kuta
2. Hålla sig väl framme och skynda sig sen
3. va så cool som möjligt men ha uppsikt
4. Va ute med Henrik den tiden
5. Gå nånstans, ner på byn eller så
6. Gå ut för att kolla postlådan
7. Göra nåt ute (gäller att komma på)
8. Sitta ute och sola, läsa kanske

Finns det fler sätt?
Jag måste redan nu börja göra upp planer. Hur ska jag bete mig? Okej, jag kommer ut och han är på väg mot våran postlåda. Då samlar jag mig. Inte glo för mycket, men det kan bli svårt att låta bli. Jag ska gå mot bilen, inte för fort, inte segt så han får vänta på mig. ska försöka se lite lagom glad ut, sen säger jag hej klart och tydligt. Hur det blir sen beror på om han säger nåt och sådär. Jag ska se honom i ögonen. Ett litet tag åtminstone. Annars kommer jag aldrig att förlåta mig själv. Jag har mål att jag ska se exakt hur han ser ut och är klädd, så jag vet. Vad nu det ska vara bra för. Sen när jag går tillbaka får jag antagligen passa mig, bita ihop munnen, ner med mungiporna, andas sakta. Försöka att inte se alldeles upprymd ut. Kanske säkrast att gå in på mitt rum och skriva av mig...
ja, här har jag planerna.

29 mars

Vad ska jag skriva? Det finns knappt nåt att skriva om. har ju skrivit allt redan. Så här ser framtiden ut: Några dagar, sen påsklov, sen 4 hemska "tom"-veckor, nästa vecka 2 lediga dagar=chans, sen två tomma veckor, nästa vecka examen. SOMMARLOV! Inte så oändligt trots allt. Orkar jag hålla ut tro? För tänk vilken sommar om han kommer varje dag. men det är en sak... han har ju säkert ledigt ibland. Tänk om han har ledigt på påsklovet, då... Det vågar jag bara inte tänka på.
Hur kan man va så tokig i en enda person? Okej, den där speciella skidliftkillen får väl 0.01% ungefär, men resten går utan tvekan till Ingvar. Faktiskt så skäms man ju nästan när man älskar nån som heter Ingvar. Det är det ju bara gubbar som heter. Utom han. Så det är bäst att akta sig för att säga namnet på han, då kan ju folk få fel uppfattning. Han gör inte skäl för sitt namn, det kan man lugnt säga. Det finns inget som är fel på honom. Enligt mig. Jag kan inte fatta hur man kan bli kär i andra efter att ha träffat honom. Jag skulle bra gärna vilja veta hur jag känner om ett år. Det KAN bara inte ta slut. Jag vill vara kär i honom åtminstone tills sommarlovet är slut. Sen kanske det blir jobbigt att bara gå och längta efter lov.

28 mars

Idag har jag gjort nåt bra och hemskt. Lovat.
Jag har lovat Maria att berätta nån gång när vi blir ensamma. Och faktiskt så längtar jag. De här himla känslorna har jag haft inne i mig så länge, jag vill bara skrika rätt ut: Jag är dökär i våran brevbärare!!!
På onsdag, då... då ska jag sticka ner till posten. Jag har en liten chans att se han då, på vägen dit eller tillbaks. Jag önskar aldrig nåt hellre än att han ska komma åkande. Han. Han. Han. Han. han är så söt och gullig och snygg, och allt på samma gång. Han med de glada ögonen, den varma rösten, och det finaste smilet i världen. Och han är min. Min. Min. Åtminstone lite litegrann. Och det räcker nog nästan så. Jag vill ju inte att det skulle va så mycket mer. nej inte sjutton skulle jag vilja att han var kär i mig. Tror jag... Jag är lyckligt kär. Det är jag faktiskt. För man kan vara lyckligt kär på många olika vis.

26 mars

Hemma från hajken. Trött. Det är så märkligt, jag kan omöjligt koppla ifrån honom fast jag är fullt sysselsatt. Hela tiden tänker jag att tänk om det där är han, tänk om jag skulle se han då, tänk om...
Tänk vad han gjort mitt liv värdefullt. Nu kan jag längta och längta och längta och jag vet att dagen kommer då jag får se honom. Ja mitt liv är verkligen JÄTTEVÄRT att leva. För han finns på samma jord som jag, ja kanske inte mer än några km ifrån mig, vad vet jag? Ja just det, vad vet jag? Inte ett skit. Vad ska jag göra för att få veta? Jag kan ju inte fråga nån. Om jag skulle sova hos mormor på påsklovet, då kanske jag skulle se hur han kom till posten, och varifrån. Misstänker att han bor här i byn. Men säker kan man nog ej vara. Mormor kan vara en plan...

Fy 17. En knäpp sak. Jag kollar alltid lite extra när det är en bild på Jason Priestly i nån tidning. Jag måste. För han är så snygg? Nja. Bara om man lägger handen för övre halvan av hans ansikte. Aldrig nånsin har jag tyckt han var snygg. Inte förrän jag såg på Beverly hills med Maria, och upptäckte att hans leende var ju precis som Hans. Det betyder att jag hädanefter tycker Jasons mun är snygg. Men missförstå mig inte. Bara hans leende. Och det är ändå inte på långa vägar som Ingvars, absolut inte. Jason Priestly är skitful! Utom möjligen hans mun när han ler. Och bara ibland. Ibland kan jag inte se nån likhet alls.
Nu ska jag nog sleepa.

25 mars

Gissa hur det blev med kemiprovet? Skit! Gissa varför? Jo jag hade inte tränat ett skit, och skulle träna hela rasten. Det borde ha räckt, men det var bara det att jag såg den gula bilen i fönstret just när jag hämtat boken i skåpet. Ingenting gick in! Läste utan att läsa, tänkte bara på han som for förbi skolan nyss. Nej, det gick bara inte, helt enkelt. Ikväll ska jag på hajk. Anglingshajk. Undrar om det är kul. Min fortsatta berättelse om praoveckan:

Jag skulle just gå upp med reklambunten när en postbil kom svängande runt hörnet. Min hjärna kopplade inte vem det var. Här var det ju Bengt som körde, men den enda gula bilen... Längre hann jag inte, han satte upp några fingrar från ratten, och först då förstod jag att det var ju faktiskt han. Hjärtat tickade lite fortare än normalt. Jag var strax klar med reklamen och skulle gå in igen. Dörren öppnades av Han, och jag hoppade till litegrann. Han mumlade hej, jag mumlade något tillbaka.
-Äre kallt? frågade han.
-Ja, sa jag (fast det var nog inget vidare kallt, men så långt tänkte jag inte då. Sen gick han, och jag tänkte samma som förr, jag FÅR inte bli kär i han. ÄR inte kär i han. Tror jag.

Jag väntade. Hoppades att han skulle komma när jag höll på stämpla brev. Ville visa honom att jag faktiskt gjorde lite annan nytta än att stå och glo. Plötsligt var han bara där... Ja, alla var där, och jag hade väl just gått och tömt lådan tror jag. Jag satte igång och stämplade brev, men såg då och då bort mot honom, som höll på med reklambuntarna. Och så möttes våra ögon. Hans blick på väg åt ett håll, min blick inte på väg nånstans, men vek ändå fort av. Fast jag egentligen skulle vilja stanna kvar i hans ögon för alltid. För mig var det där lilla ögonblicket så tydligt, minns det så väl. Men han märkte det väl inte ens... Jag blev alldeles varm. Jag var klar med brevsorteringen nu tyvärr, och tvingades gå ut ur det rum han befann sig i. Fick sitta i kassan och stämpla på 9201 eller vad det nu var, på massvis av granskningskuvert eller vad det nu var. Hela tiden dunkade mitt hjärta fort. Ibland kom Han ut och satte sig på Bengtstolen, höll på med nåt. Jag kunde i lugn och ro sitta och titta på hans nacke, för min stol var ju riktad så. Då och då hörde jag hans röst, som fick mig att bli varm, hans lugna, mjuka, smått skämtiga ton. Hela tiden tänkte jag: Bara en dag kvar nu.

När jag vaknade på fredagsmorgonen var klockan bara fem. Kände direkt att något var fel. En halvtimme låg jag och plåpades och mådde illa... Gick upp. Kunde inte äta frukost, sprang på toa. Ja det stod snart klart för mig - jag kunde inte åka! Och det var sista dagen. Min sista dag att vara i hans närhet.
Den som trodde att jag hade det lugnt och skönt därhemma trodde fel. Det var hemskt! Nu var hela mitt liv förstört kändes det som. Och för första (men absolut inte sista) gången i mitt liv satte jag mig ner och väntade på postbilen. Inte posten, bara postbilen. Den kom. Där satt han med den vinröda jackan och den svarta mössan. Söt. Ursöt. Klev ur bilen hos Karlssons. Tittade förvirrat på marken, hade kanske tappat nåt. Så åkte han. Fast jag önskat att han stannat, stannat, stannat i en evighet. Men han åkte. Ut ut mitt liv. Trodde jag då alltså.

24 mars

24 mars

Undrar om det håller på att svalna lite nu. Ja, alltså, jag menar inte så, menar bara att det var längesen jag såg han. Det är en liten lucka just nu. Jag längtar efter att få se honom. Och samtididigt är jag lite nervös. Men längtan har övertaget. Fast ibland känns det så konstigt. Som om all kärlek är en dröm, jag kan inte fatta varför jag älskar honom. Och är inte säker på om jag gör det. Men det gör jag ju. Skitmycket. Men han känns så overklig, som om han är nån jag hittat på i min fantasi.

Nu är jag sen länge hemma från skolan och har ändå ingen brinnande lust att skriva… What´s going on? Hoppas jag inte håller på att sluta va kär i honom bara. Om en vecka har vi lov. Men! Han kommer nog varken på fredan eller måndan. SKITHELGDAGAR!
OCH… HUR SKA JAG KLARA ATT VÄNTA TILL SOMMARLOVET???
Fast kanske det händer nåt innan dess. Jag kanske hux flux slutar älska han. Men det hoppas jag verkligen inte.

Ikväll ska jag somna tidigt, såå trött. Det kliar i ögona. påskris. Fy sjutton vad hemskt det blir när uteknopparna spricker.

Det är en sak som är dum. Det finns inte en enda bok om sån här kärlek. Inte vad jag sett. Så då måste jag väl skriva en själv då. Men det kan jag ju inte! Kan ju inte hålla på och skriva en massa som är sant om annat folk ska läsa det. Fy vad dumt. Men om jag ändrar lite:
Vad sägs om det här:

-Ja han kommer väl när som helst, sa pappa till mamma.
-Vem då, frågade jag.
-Janne, vi ska snacka lite om jobbet.
Janne. Han hade jag nog aldrig träffat. En av pappas kontorsgubbar.
Jag hade nästan ätit upp när det ringde på dörren. In kom Janne. När jag väntat mig en flintgubbe med glasögon kom i stället en ung kille, han såg himla bra ut.
…

Sådär skulle det kunna fortsätta. Mesigt tycker jag. Skulle bli mycket bättre, mer verklighetstroget, om jag bara skrev rakt av, så här:

Just när jag skulle känna på den första dörren igen, öppnades den av en tant. Hon såg snäll ut. Jag klev in, hon sa att det var Bengt som skulle ansvara för mig. Det var en gubbe. Han visade mig litegrann.
-Ingvar känner du kanske igen, han kör väl där du bor…
-Ja, Halmvägen, där… sa han, en kille som satt till höger. Jag kände inte igen honom. Däremot kände jag. HAN. Han var snygg. Ja, sådär så att man vet att han kommer jag att bli nervös för, rodna för, o.s.v. Men så mycket mer kände jag inte. Inte DÅ.

Ja du, nu vet jag inte hur jag skulle ha fortsatt. Om jag hade skrivit en sån här bok alltså. Fast lika så bra att jag inte gjort det. USEL BÖRJAN. Nej skit, det blir nog ingen bok för mig.

23 mars

Jag har väldigt tyvärr inget att göra nere på byn idag... så jag kan ju inte räkna med nåt. Jag ska posta ett brev till Ghana när jag skrivit det. Får se om jag hinner skriva ikväll.
Tidigare idag har jag känt mig lite tvivlande. Det är faktiskt himla otryggt att inte veta åldern. Men visst måste jag kunna lita på mig själv när jag säger 20-25. Eller... Kan jag ha så fel att han är ännu äldre? Nej. Han kan inte va äldre. Men det känns otryggt att inte veta nåt. Jag känner mig barnslig. Finns det folk i min ålder som är kär på samma vis som jag? De flesta är väl yngre. Jag är nog väldigt barnslig. Men det skiter jag i. Hur länge har jag vart kär i han? Måste kolla... Jaha, hela fem veckor. Det var längre än jag trodde.

22 mars

Klockan är halvsju på morgonen, jag har kommit på en sak. Postbilen kommer nog inte på långfredan. Kanske inte på måndan efter heller. Suck. I want to see him!!! Nu ska jag nog gå upp tror jag, nej förresten:

Det är en helt vanlig bil
En gul
En sån som det står posten på
En helt vanlig
Men bilen får mig att dö för en halv sekund
För han som sitter i
är ingen helt vanlig kille
Det är ju du

Jag FÅR inte börja se på honom som en övernaturlig varelse. Det är just vad jag gör, det är som om han vore en världsstjärna, en idol, för när jag tar fram posten tänker jag bara på att hans händer rört vid den, hysteri!
Jag FÅR INTE förlora verkligheten. Han är en helt vanlig människa, FATTA DET! Det var svårt det.

Det är så konstigt med honom. Att jag blev kär i just han. Jag blir aldrig störtkär i killar jag ser, men med honom blev det nästan så. Jag minns att jag nån av de första dagarna tänkte: Han är jag nog hetskär i. Bergsäker då var jag att efter praoveckan skulle allt vara som vanligt igen. Men så kan man ju inte säga att det blev precis... jag minns att jag var livrädd för att jag skulle åka postbil med HONOM. Jag skulle ju inte kunna säga ett ord utan att rodna. Ja, hetskär kan man nog säga. Men inte så kort tid som jag trott. Hetskär, vilket suveränt ord. Precis vad jag är. jag säger samma sak igen, låt det aldrig ta slut!!! För så här uppfyllt har mitt liv aldrig varit förut. Alltid har jag något att drömma om, så fort jag får en ledig stund. Härligt!
Ibland blir jag så himla irriterad just för att jag inte blev riktigt kär förrän 4:e dan, inte tog vara på tiden. Den sista eftermiddan, då tog jag vara på tiden. Jag sneglade, glodde, tittade så mycket jag vågade på hans kortklippta nacke. Och så vände han sig om. En gång. Han stod vid reklamen, jag vid avgåendesorteringen. Jag såg honom i ögonen. Det var så kort, kort, men ändå. Jag ska tala om att jag skulle ge VAD SOM HELST för att få prya på posten en vecka till. Åh jag dör när jag tänker på det här. Blir man nånsin nöjd? Det gäller inte bara kärlek utan allt, hela livet. Blir man nånsin helt nöjd, helt glad? Det tvivlar jag på. Men helt nöjd behöver man inte bli. Det räcker med att en del av mig är glad, som när jag tänker på honom. Då är åtminstone en del av mig lycklig. Och det är allt som behövs.

20 mars

På nåt sätt känns det bra att sälja tidningen. Det känns liksom som jag är närmare honom då, jag vet att imorgon kommer han att öppna samma brevlådelock som jag. Kanske ramlar samma lock av för honom som för mig. Välter bilen tror jag ju inte han gör förstås, nej det finns vissa olikheter. Jag har det jobbigare. Tror nästan jag vill bli brevbärare. Säkert ett kul jobb. Och man har ju lite erfarenhet... Hur utbildar man sig till det? Skulle jag säga till nån att jag ville bli det skulle de skratta ihjäl sig. Sen är frågan: skulle jag vilja bli brevbärare på nåt annat ställe? Svaret blir betydligt tveksammare, men visst det skulle nog va kul.

Fy sjutton vad jag älskar HONOM. Jag har så svårt att tänka mig att jag ska sluta med det. Nej det borde inte kunna gå. Bara tanken på honom åkande i en gul bil får mig att, ja jag vet inte. Jag blir helt knäpp.

I ett ögonblick som får hjärtat att slå dubbelslag ser jag den gula bilen komma emot mig, och ja, jag vet att det är du som sitter i.

Klockan är bara halvåtta. Det har varit en lång dag, och det känns som den är halvtio ungefär. Maria har varit här hela dan nästan. Det var så skönt när hon gick, äntligen fick jag släppa fram mina känslor, från hjärnan till fingrarna till pennan till pappret. Fördelen med att vara omöjligt kär är att man inte behöver va rädd att det är obesvarat. Man VET att det är det, man slipper hoppas att han också är kär. Men visst tänker jag att när jag vuxit ikapp honom lite mer så... Nej det är en omöjlig tanke även om den är skön.
Jag älskar honom så mycket.
I LOVE INGVAR!!!!!

När jag tar fram den här boken, då vet jag aldrig vad jag ska skriva men sen kommer allt, så fort jag slår upp den. Jag skulle vilja skriva en novell om det här. Men noveller måste ha ett slut. Och så vet jag ju inte hur lång den blir. Den sanna faktan att jag kommer att sluta älska honom vill jag inte tro på. Jag kommer att sluta älska honom. Men nu känns det som om jag jobbat mig in i min kärlek, och den kommer aldrig att spricka så länge jag vill vara kvar här. Just nu är jag bara glad. nästan bara glad. Jag njuter av att tänka på honom och är den i familjen som varit på bäst humör den här helgen. Njuter är inte rätta ordet. Nu ska jag tänka lite till.

19 Mars

När nåt viktigt hänt känns det alltid liksom overkligt, drömaktigt, dan efter. Idag skäms jag mest.
Hans leende - det var liksom igenkännande, "ja hon". Han kanske känt på sig hela tin att jag är kär i han. Lite road av det kanske. En sjysst kille. Helt klart. Kanske fattar han vad det betyder för mig, det där ögonblicket. Men nu skäms jag. Han måste ju fatta nu, och då är läget ett helt annat för mig. Vågar jag se honom i ögonen en gång till? Jag får se. Nu undrar jag om jag verkligen hade flyt igår.

Va sjutton det spelar ingen roll! Han är ursnygg. Han vet vem jag är. Nothing else matters! I LOVE HIM!!!
Det finns ingen snyggare och sötare än han! Jag blir helt knäpp bara av att tänka på honom. Just nu känns det nästan som om han är overklig. En som inte finns på riktigt. En som jag bara läst om i en bok. Den här boken. Men han finns, HAN FINNS, och det är det enda som betyder nåt.

Jag är så kär!
Jag minns första gången jag såg honom därinne på posten. Hade säkert sett han förr, men det var då jag SÅG honom. Visst tickade mitt hjärta fortare redan då, men aldrig hade jag trott att jag skulle känna så här nu. Alla gånger han vände sig om på stolen när jag gick förbi, sa nåt till mig. DÅ var jag blyg. Just därför stämmer det inte, jag menar, han fattar väl just därför. En blyg tjej tittar inte upp, stannar nästan, glor på han som sitter i bilen om inte... Han måste fatta. Måste. Kanske fattade han redan då vad min blyghet berodde på. Jag vet ju inte. Kanske han hela tiden lite roat sett på mig som "den där tjejen som råkat bli nere i mig".
Nu undrar jag - Hur ser andra tjejer på honom? Blir varenda en som ser honom kär i honom eller? Skulle mina kompisar bli det? Är han snygg? För mig är frågorna helt självklara för det finns ingen snyggare i världen, han är den ende! Så MÅSTE alla tycka! Fast jag är ju inte hundra förstås.

Jag SKA tala om för Maria. Jag känner att jag måste säga nåt till någon. Maria ligger närmast till. Men det är svårt att komma in på ämnet. Har försökt få henne att fråga mig rakt på sak, sånt är hon bra på, men jag har inte lyckats.
Åh va jag är kär!
Nu måste jag sova.
Cykelpremiär imorgon, upp halvsex.

18 Mars

MÅSTE SKRIVA!

Jag är svettig, trött och andas fortfarande fort. Jag har gått hem från skolan, gått och gått, nästan sprungit. Så fort jag tänkte på honom började benen springa, ta ut sig allt vad de kunde, liksom för att få ut de här känslorna som fortfarande bultar och bultar i mig. Ja du kan ju gissa vad som hänt. Snacka om FLYT. När jag kom från skolan vid gympasalshörnet såg jag den gula bilen komma. Gick över vägen, skulle jag fortsätta gå? Nej, aldrig, jag stannade upp, måste se på honom, MÅSTE! Och han hejade, log litegrann. JA DET ÄR SANT.
Lite bortgjord är jag förstås. En vanlig människa stannar inte upp bara för att se och heja på en de knappt känner. Nej han måste fatta. Men det var det 17 värt. DET VAR DET VÄRT JAG ÄR LYCKLIG

I LOVE HIM
I LOVE HIM
I LOVE HIM

Kommer fler såna här tillfällen, då orkar jag kanske vänta till lovet, ja kanske jag står ut.
Hur länge håller min glädje?
Hoppas länge länge.