22 mars

Klockan är halvsju på morgonen, jag har kommit på en sak. Postbilen kommer nog inte på långfredan. Kanske inte på måndan efter heller. Suck. I want to see him!!! Nu ska jag nog gå upp tror jag, nej förresten:

Det är en helt vanlig bil
En gul
En sån som det står posten på
En helt vanlig
Men bilen får mig att dö för en halv sekund
För han som sitter i
är ingen helt vanlig kille
Det är ju du

Jag FÅR inte börja se på honom som en övernaturlig varelse. Det är just vad jag gör, det är som om han vore en världsstjärna, en idol, för när jag tar fram posten tänker jag bara på att hans händer rört vid den, hysteri!
Jag FÅR INTE förlora verkligheten. Han är en helt vanlig människa, FATTA DET! Det var svårt det.

Det är så konstigt med honom. Att jag blev kär i just han. Jag blir aldrig störtkär i killar jag ser, men med honom blev det nästan så. Jag minns att jag nån av de första dagarna tänkte: Han är jag nog hetskär i. Bergsäker då var jag att efter praoveckan skulle allt vara som vanligt igen. Men så kan man ju inte säga att det blev precis... jag minns att jag var livrädd för att jag skulle åka postbil med HONOM. Jag skulle ju inte kunna säga ett ord utan att rodna. Ja, hetskär kan man nog säga. Men inte så kort tid som jag trott. Hetskär, vilket suveränt ord. Precis vad jag är. jag säger samma sak igen, låt det aldrig ta slut!!! För så här uppfyllt har mitt liv aldrig varit förut. Alltid har jag något att drömma om, så fort jag får en ledig stund. Härligt!
Ibland blir jag så himla irriterad just för att jag inte blev riktigt kär förrän 4:e dan, inte tog vara på tiden. Den sista eftermiddan, då tog jag vara på tiden. Jag sneglade, glodde, tittade så mycket jag vågade på hans kortklippta nacke. Och så vände han sig om. En gång. Han stod vid reklamen, jag vid avgåendesorteringen. Jag såg honom i ögonen. Det var så kort, kort, men ändå. Jag ska tala om att jag skulle ge VAD SOM HELST för att få prya på posten en vecka till. Åh jag dör när jag tänker på det här. Blir man nånsin nöjd? Det gäller inte bara kärlek utan allt, hela livet. Blir man nånsin helt nöjd, helt glad? Det tvivlar jag på. Men helt nöjd behöver man inte bli. Det räcker med att en del av mig är glad, som när jag tänker på honom. Då är åtminstone en del av mig lycklig. Och det är allt som behövs.