28 mars

Idag har jag gjort nåt bra och hemskt. Lovat.
Jag har lovat Maria att berätta nån gång när vi blir ensamma. Och faktiskt så längtar jag. De här himla känslorna har jag haft inne i mig så länge, jag vill bara skrika rätt ut: Jag är dökär i våran brevbärare!!!
På onsdag, då... då ska jag sticka ner till posten. Jag har en liten chans att se han då, på vägen dit eller tillbaks. Jag önskar aldrig nåt hellre än att han ska komma åkande. Han. Han. Han. Han. han är så söt och gullig och snygg, och allt på samma gång. Han med de glada ögonen, den varma rösten, och det finaste smilet i världen. Och han är min. Min. Min. Åtminstone lite litegrann. Och det räcker nog nästan så. Jag vill ju inte att det skulle va så mycket mer. nej inte sjutton skulle jag vilja att han var kär i mig. Tror jag... Jag är lyckligt kär. Det är jag faktiskt. För man kan vara lyckligt kär på många olika vis.