31 oktober
Är jag knäpp eller? Lämna ett tryggt liv med superbra mat och hästar omkring mig hela dagarna, för ett otryggt liv med nåt skitjobb och kanske nåt litet hål att bo i med spagetti varenda dag.
Det är nåt underligt med mig. Varför ska jag tvunget göra saker som jag vet att jag egentligen inte vågar, och så blir det oftast så nervöst och spänt och jobbigt.
Men jag ska göra det. Nog. Kanske. Försöka åtminstone, att få tag i nåt jobb. Sen har jag svenska kyrkan att hänga på, försöka hugga lite kompisar om det går. Man är ju i alla fall i Wien, man är där allting händer.
Ibland känns det som om jag är jättedum som vill härifrån. Men jag vet att det är ibland bara. Så jag måste våga ta klivet. Det blir tungt, kommer inte att kunna förklara känslan för någon. Jag kommer säkert att längta lite tillbaka till vissa grejer. Men det finns sånt jag inte kommer att längta till. Och hästar finns kvar, det var en chans som jag tagit, men nu vill jag släppa den för att kunna vara en verklig hästälskare igen. Det här livet tar död på intresset, alltså kan det inte vara tillräckligt starkt för det. Har väl missbedömt mig. Så denna chans borde ha gått till nån mer hängiven än mig.
Brytpunkten blir svår. Försöka förklara och känna skuldkänslor... Nya livet blir svårt. Jättemycket att ordna och tänka på, och jättenytt, hemskt, och allt hänger bara på mig. Det ger mig magont. Men jag har haft väldigt ont i magen här också.
Det här är inget "backpacker"-dataspel. Det räcker inte att klicka ja och nej och när man inte orkar mer trycka på escape. Men ibland känns det lite kul också. Lilla jag bor ensam på ett jugendherberge och knallar runt i Wien och frågar efter jobb.
Det kanske inte funkar alls. Men jag tror inte att jag kommer att ångra ett försök. Eller så är det just det jag kommer att göra, och allt blir jättehemskt, men...
Jag behöver ta risken. Och jag måste inte ta nån hänsyn till att jag "förstör" för mina nuvarande arbetsgivare.
You can do what you want to whenever you want to, do what you want to, there´s no one to stop you, sjunger Elliott smith för mig. Jag är 19 år, jag vill testa hur jag klarar mig, inte ha den här hästgården som mitt enda liv. Jag har bestämt mig. Har jag?
torsdag 21 november 2013
Självförakt och ynklighet
23/10
Har haft en konstig hemsk dag. Det är nåt fel på mig just nu, helt enkelt, måste va nåt tillfälligt. Från att jag vaknade hade jag tårar i ögonen, sen ägnade jag hela förmiddan åt nåt så enkelt som att kratta parkeringsplatsen, och ändå kändes livet så BOTTEN att jag gick och grinade nästan hela tiden, utan att riktigt fatta varför. Lugnade mig stundtals, sen igång igen. Tur att man fick vara ensam. När Harriet kom förbi var jag i ett lugnare tillstånd. Hon skulle med bilen in till Wien och pratade lite om dagen (se till att Reinhard inte glömmer hämta sin son på skolan...) och frågade sen hur det var med mig, har väl märkt att jag är nere. Jag sa som det var, att jag inte känner mig bra just nu. Långa arbetsdagar som jag inte är van vid, hemlängtan, ensamhet, brist på gemenskap eftersom Miriam och Krizan bara pratar slovakiska.
Och som vanligt när man pratar med Harriet rinner all styrka och ilska av en, och det enda man känner är självförakt och ynklighet. Det är mitt fel att jag blir slutkörd och trött, för jag är så ovan vid att arbeta, det är mitt fel att jag är ensam för jag försöker inte tillräckligt att prata med de trevliga tjejerna, det är mitt fel hela skiten, för jag var dum nog att åka hit och tro att en sån som jag skulle klara av nåt sånt här...
Och så har känslan "efter det här vågar jag vad som helst" bytts ut mot känslan "efter det här vågar jag ingenting alls mer". Och den verkliga smärtan kommer ju alltid när man börjar skylla allting på sig själv, det är då det blir värst.
Harriet verkade i alla fall fatta, sa att "det blir nog bättre så småningom", och att hon skulle försöka ge mig lite mer ledigt, nån halvdag ibland eller så. Men det fick mig inte att må bättre, tårarna fortsatte komma när jag blev ensam igen, verkade aldrig ta slut. Färdig med krattningen ägnade jag tiden åt att titt som tätt springa in på toan när jag inte pallade. Miriam hade lagat svingoda pumpabiffar åt mig, men min normala jätteaptit var bortflugen. Ägnade en halvtimme åt att låsa in mig på toan och försöka lugna mig men det hjälpte inte vidare. Nästa halva av min paus försökte jag läsa lite, samlade mig och gick för att avlösa Miriam med barnpassningen. Var vid det laget totalt slut, att vara förtvivlad tar så mycket energi. Måste ha sett halvdöd ut, för Miriam sa typ åt mig "gå och lägg dig och sov en stund till" och jag lade mig och halvsov i trekvart. Sen kändes det LITE bättre.
Men jag är verkligen konstig. Har väl mått rätt dåligt de flesta dagar senaste veckan men det här tog priset. Värsta deppchock. Var i stallet och grejade, och sen red jag min tredje lektion för Harriet. Hade Blakkur, som jag hade senaste lektionen också, då det inte gick bra alls. Men nu kändes det mycket bättre. Han drog inte med mig, och vi fick rikligt med beröm i både tölten och galoppen. Harriet sa efteråt att han hade gått jättebra, och är en inte alltför lätt häst, utan man måste "komma på" honom. Sen kändes allt ganska bra.
Det måste vara nån skitperiod jag är i just nu, som när som helst borde lätta. För det är ju faktiskt så att jag inte alls får lika mycket skäll av Reinhard längre (fast en del såklart), och inte så många Harrietkommentarer som förut. Och mitt jobb är ju inte så hemskt egentligen. Så jag får bara vänta och se vad som händer. Släpper det inte så står jag nog inte ut många dagar till, idag kände jag mig faktiskt som sjuk. Man kan inte jobba när man mår sådär. Det kan knappast gå mer neråt, men borde vända en aning, bli uthärdligt igen.
Har haft en konstig hemsk dag. Det är nåt fel på mig just nu, helt enkelt, måste va nåt tillfälligt. Från att jag vaknade hade jag tårar i ögonen, sen ägnade jag hela förmiddan åt nåt så enkelt som att kratta parkeringsplatsen, och ändå kändes livet så BOTTEN att jag gick och grinade nästan hela tiden, utan att riktigt fatta varför. Lugnade mig stundtals, sen igång igen. Tur att man fick vara ensam. När Harriet kom förbi var jag i ett lugnare tillstånd. Hon skulle med bilen in till Wien och pratade lite om dagen (se till att Reinhard inte glömmer hämta sin son på skolan...) och frågade sen hur det var med mig, har väl märkt att jag är nere. Jag sa som det var, att jag inte känner mig bra just nu. Långa arbetsdagar som jag inte är van vid, hemlängtan, ensamhet, brist på gemenskap eftersom Miriam och Krizan bara pratar slovakiska.
Och som vanligt när man pratar med Harriet rinner all styrka och ilska av en, och det enda man känner är självförakt och ynklighet. Det är mitt fel att jag blir slutkörd och trött, för jag är så ovan vid att arbeta, det är mitt fel att jag är ensam för jag försöker inte tillräckligt att prata med de trevliga tjejerna, det är mitt fel hela skiten, för jag var dum nog att åka hit och tro att en sån som jag skulle klara av nåt sånt här...
Och så har känslan "efter det här vågar jag vad som helst" bytts ut mot känslan "efter det här vågar jag ingenting alls mer". Och den verkliga smärtan kommer ju alltid när man börjar skylla allting på sig själv, det är då det blir värst.
Harriet verkade i alla fall fatta, sa att "det blir nog bättre så småningom", och att hon skulle försöka ge mig lite mer ledigt, nån halvdag ibland eller så. Men det fick mig inte att må bättre, tårarna fortsatte komma när jag blev ensam igen, verkade aldrig ta slut. Färdig med krattningen ägnade jag tiden åt att titt som tätt springa in på toan när jag inte pallade. Miriam hade lagat svingoda pumpabiffar åt mig, men min normala jätteaptit var bortflugen. Ägnade en halvtimme åt att låsa in mig på toan och försöka lugna mig men det hjälpte inte vidare. Nästa halva av min paus försökte jag läsa lite, samlade mig och gick för att avlösa Miriam med barnpassningen. Var vid det laget totalt slut, att vara förtvivlad tar så mycket energi. Måste ha sett halvdöd ut, för Miriam sa typ åt mig "gå och lägg dig och sov en stund till" och jag lade mig och halvsov i trekvart. Sen kändes det LITE bättre.
Men jag är verkligen konstig. Har väl mått rätt dåligt de flesta dagar senaste veckan men det här tog priset. Värsta deppchock. Var i stallet och grejade, och sen red jag min tredje lektion för Harriet. Hade Blakkur, som jag hade senaste lektionen också, då det inte gick bra alls. Men nu kändes det mycket bättre. Han drog inte med mig, och vi fick rikligt med beröm i både tölten och galoppen. Harriet sa efteråt att han hade gått jättebra, och är en inte alltför lätt häst, utan man måste "komma på" honom. Sen kändes allt ganska bra.
Det måste vara nån skitperiod jag är i just nu, som när som helst borde lätta. För det är ju faktiskt så att jag inte alls får lika mycket skäll av Reinhard längre (fast en del såklart), och inte så många Harrietkommentarer som förut. Och mitt jobb är ju inte så hemskt egentligen. Så jag får bara vänta och se vad som händer. Släpper det inte så står jag nog inte ut många dagar till, idag kände jag mig faktiskt som sjuk. Man kan inte jobba när man mår sådär. Det kan knappast gå mer neråt, men borde vända en aning, bli uthärdligt igen.
måndag 18 november 2013
Slovakerna skulle aldrig klaga
22/10
Har just kommit in från en mörkerpromenad igen. Det är rätt skönt att bara trava rätt ut på täckten, och gå hur långt man vill, utan att bli störd av annat än avlägset billjud, och prassel från överrumplade rådjur. Jag behöver den absoluta ensamheten, den lugnar mig, och jag gillar mörkret. Men sen vänder man hemåt med tunga steg, in på rummet, där som vanligt "Alf" med slovakisk dubbning står på, medan Miriam då och då småskrattar för sig själv. Och jag är INTE ledig imorgon.
Förra veckan skulle jag vara ledig onsdag. Men tisdag kväll säger Harriet att det inte går, för de skulle hämta en hundvalp, och slovakerna får inte vara ensamma på gården när de åker bort (polisnojjan). Men "bli inte arg, det brukar inte hända att lediga dagen blir uppskjuten så här", säger de.
Nu idag har jag känt mig rätt bra, eftersom jag vetat att imorgon är jag ledig. Jag hade ju tänkt fara till Wien, och kolla upp svenska kyrkan och om nån där har några jobbtips. Men just som jag tänker käka en trevlig kvällsmat säger Harriet helt lugnt "du får vara ledig i övermorgon i stället". Jag tycker själv det är löjligt att det ska behöva kännas som världens undergång, men det är just vad det gör. Det är så jobbigt att ändra inställning. Dessutom har svenska kyrkan inte öppet på fredagar, och jag förklarade det, att jag ville se om jag kunde träffa några andra svenska ungdomar i Wien, och bad att få bli ledig nån dag i början på nästa vecka i stället, men det var nåt strul varje dag, och gick inte. Så jag vet inte... far nog till Wien på fredag och hänger omkring, så får jag åka dit igen senare.
Bara att kämpa på, så TUNGT. Tänker nu att jag sticker hem i mitten på november, och fixar praktik nånstans fram till jul (dagis, skola, hästställe, vad som helst) eller, om man kan göra så, kanske läsa upp mina tyskabetyg på komvux. Och sen får det bli Umeå, om pappa fixat iväg papprena, det vet jag inte. Om jag nu inte skulle hitta nåt annat jobb härnere. Då vore det perfekt, för jag skulle gärna vara kvar nu när jag kommit in i tyskan, och börjat känna till Wien lite. Jag vill bara inte vara just här, i detta hus med dessa människor.
Jag längtar så hemskt efter alla som jag tycker om, och som bryr sig om mig. Det är så otroligt mycket jag längtar efter som jag blir påmind om hela tiden, men det är säkert egentligen inte detaljerna jag längtar efter, utan grunden i det hela, känslan av trygghet, gemenskap, glädje. Fika på farmor och farfars baksida. Gå på isen en solig dag i stugan. Gå upp på kraftledningsberget med Henrik. Sitta i mammas lägenhet och käka ris och den där speciella grönsaksröran med cashewnötter. Lyssna på skivor med Nils. Och jag längtar såklart efter kompisarna, men de flesta är ju som jag också ute i världen. Men det är väl bara ett ord jag längtar efter, som sagt. Gemenskap. Att få känna att man betyder nåt, höra ihop med nån, ha riktigt roligt med nån, kunna spänna av och vara sig själv.
Jag kommer nog inte att hitta nån riktigt kompis här. Det finns ju snälla tjejer, men de flesta är bra mycket yngre än mig, och jag har inte hittat nån jag kan prata helt ärligt med. Så många frågar hur jag trivs härm och jag svarar "bra". Jag är ofta rätt trött och lite nere, och då är det svårt att orka bjuda till och försöka vara social också. En tjej som heter Stefanie är 20 år och har en häst här, är här varje dag, och hjälper till lite ibland. Henne borde jag egentligen kunna vara bra kompis med, men hon känns som att hon liksom ser ner på en, och hon kan komma med nån sur kommentar om jag gör nåt fel. Hon är ju duktig tävlingsryttare och har den mentaliteten. Det stämmer inte riktigt mellan oss, och ingen av oss bjuder väl till tillräckligt för att lätta upp det hela (känns bara tillgjort när jag försöker prata med henne).
Dana är väl det närmaste en kompis jag har, men hon har ju sin skola därborta i Slovakien, och jag kan inte träffa henne ofta. Själv har jag ju inte heller mycket tid.
Dag ut och dag in, det känns oändligt. Kan väl hända att det är bra för mig, jag kommer kanske inte att klaga lika mycket på framtida påfrestningar när jag minns det här. För jag har väl varit bortskämd, jag som hela livet bott i lättsamma sverige, haft det lätt för mig i skolan, haft trevliga föräldrar som man kunnat prata problem med... Det här är ett annat liv.
Slovakerna skulle aldrig klaga. Och själv är jag så uppfostrad att jag får dåligt samvete när Miriam jobbar mer än mig, när jag vet att hon har samma lön som mig och är duktigare och äldre. I stället skulle jag kunna anta platsen jag blivit tilldelad - jag står faktiskt snäppet högre upp än slovakerna. Eftersom jag är svensk, oberoende, kan stanna eller sticka hem utan att få ekonomiska bekymmer. Det är jag själv som placerar mig här längst nere, för nån känsla av att inte vilja delta i hela orättvisan. Det känns så taskigt när Miriam berättar att hon och Krizan ska komma överens om vem som ska vara ledig jul och vem som ska vara ledig nyår, eftersom båda har sina amiljer att fira med, men inte får vara lediga samtidigt. Själv hade jag ju planerat minst 2 veckors jullov, nåt sånt krav skulle Miriam aldrig kunna ställa. Hon måste alltid vara till lags, själv kan jag egentligen själv sätta regler (även om jag inte gör det), för jag måste inte jobba här. Jag kan göra tusen andra saker. Harriet och Reinhard är mer beroende av mig än jag av dom.
Jag blir så förbannad, att människor ska behöva leva så här, ett enda jobbande utan tid för sin familj. De är vana vid det, men ändå. Och så blir Harriet förbannad och muttrar över slovakernas konstiga moral, att de inte hör av sig när nåt strular till sig (det har hänt att Miriam blev sjuk när hon var ledig) och "Slovakien är ju ett u-land, de har inte ens telefon, morr morr". Jag får god lust att inte alls nicka instämmande utan förklara vad tacksamma de borde vara över att ha fullvuxen duktig arbetskraft som slavar utan att klaga till nästan ingen lön alls, och om de nu är så jobbiga med sin slovakiska moral, varför inte anställa österrikare? Jo för inga österrikare skulle nånsin ta ett sånt här SKITJOBB! Men det säger jag ju inte. Jag nickar instämmande.
Har just kommit in från en mörkerpromenad igen. Det är rätt skönt att bara trava rätt ut på täckten, och gå hur långt man vill, utan att bli störd av annat än avlägset billjud, och prassel från överrumplade rådjur. Jag behöver den absoluta ensamheten, den lugnar mig, och jag gillar mörkret. Men sen vänder man hemåt med tunga steg, in på rummet, där som vanligt "Alf" med slovakisk dubbning står på, medan Miriam då och då småskrattar för sig själv. Och jag är INTE ledig imorgon.
Förra veckan skulle jag vara ledig onsdag. Men tisdag kväll säger Harriet att det inte går, för de skulle hämta en hundvalp, och slovakerna får inte vara ensamma på gården när de åker bort (polisnojjan). Men "bli inte arg, det brukar inte hända att lediga dagen blir uppskjuten så här", säger de.
Nu idag har jag känt mig rätt bra, eftersom jag vetat att imorgon är jag ledig. Jag hade ju tänkt fara till Wien, och kolla upp svenska kyrkan och om nån där har några jobbtips. Men just som jag tänker käka en trevlig kvällsmat säger Harriet helt lugnt "du får vara ledig i övermorgon i stället". Jag tycker själv det är löjligt att det ska behöva kännas som världens undergång, men det är just vad det gör. Det är så jobbigt att ändra inställning. Dessutom har svenska kyrkan inte öppet på fredagar, och jag förklarade det, att jag ville se om jag kunde träffa några andra svenska ungdomar i Wien, och bad att få bli ledig nån dag i början på nästa vecka i stället, men det var nåt strul varje dag, och gick inte. Så jag vet inte... far nog till Wien på fredag och hänger omkring, så får jag åka dit igen senare.
Bara att kämpa på, så TUNGT. Tänker nu att jag sticker hem i mitten på november, och fixar praktik nånstans fram till jul (dagis, skola, hästställe, vad som helst) eller, om man kan göra så, kanske läsa upp mina tyskabetyg på komvux. Och sen får det bli Umeå, om pappa fixat iväg papprena, det vet jag inte. Om jag nu inte skulle hitta nåt annat jobb härnere. Då vore det perfekt, för jag skulle gärna vara kvar nu när jag kommit in i tyskan, och börjat känna till Wien lite. Jag vill bara inte vara just här, i detta hus med dessa människor.
Jag längtar så hemskt efter alla som jag tycker om, och som bryr sig om mig. Det är så otroligt mycket jag längtar efter som jag blir påmind om hela tiden, men det är säkert egentligen inte detaljerna jag längtar efter, utan grunden i det hela, känslan av trygghet, gemenskap, glädje. Fika på farmor och farfars baksida. Gå på isen en solig dag i stugan. Gå upp på kraftledningsberget med Henrik. Sitta i mammas lägenhet och käka ris och den där speciella grönsaksröran med cashewnötter. Lyssna på skivor med Nils. Och jag längtar såklart efter kompisarna, men de flesta är ju som jag också ute i världen. Men det är väl bara ett ord jag längtar efter, som sagt. Gemenskap. Att få känna att man betyder nåt, höra ihop med nån, ha riktigt roligt med nån, kunna spänna av och vara sig själv.
Jag kommer nog inte att hitta nån riktigt kompis här. Det finns ju snälla tjejer, men de flesta är bra mycket yngre än mig, och jag har inte hittat nån jag kan prata helt ärligt med. Så många frågar hur jag trivs härm och jag svarar "bra". Jag är ofta rätt trött och lite nere, och då är det svårt att orka bjuda till och försöka vara social också. En tjej som heter Stefanie är 20 år och har en häst här, är här varje dag, och hjälper till lite ibland. Henne borde jag egentligen kunna vara bra kompis med, men hon känns som att hon liksom ser ner på en, och hon kan komma med nån sur kommentar om jag gör nåt fel. Hon är ju duktig tävlingsryttare och har den mentaliteten. Det stämmer inte riktigt mellan oss, och ingen av oss bjuder väl till tillräckligt för att lätta upp det hela (känns bara tillgjort när jag försöker prata med henne).
Dana är väl det närmaste en kompis jag har, men hon har ju sin skola därborta i Slovakien, och jag kan inte träffa henne ofta. Själv har jag ju inte heller mycket tid.
Dag ut och dag in, det känns oändligt. Kan väl hända att det är bra för mig, jag kommer kanske inte att klaga lika mycket på framtida påfrestningar när jag minns det här. För jag har väl varit bortskämd, jag som hela livet bott i lättsamma sverige, haft det lätt för mig i skolan, haft trevliga föräldrar som man kunnat prata problem med... Det här är ett annat liv.
Slovakerna skulle aldrig klaga. Och själv är jag så uppfostrad att jag får dåligt samvete när Miriam jobbar mer än mig, när jag vet att hon har samma lön som mig och är duktigare och äldre. I stället skulle jag kunna anta platsen jag blivit tilldelad - jag står faktiskt snäppet högre upp än slovakerna. Eftersom jag är svensk, oberoende, kan stanna eller sticka hem utan att få ekonomiska bekymmer. Det är jag själv som placerar mig här längst nere, för nån känsla av att inte vilja delta i hela orättvisan. Det känns så taskigt när Miriam berättar att hon och Krizan ska komma överens om vem som ska vara ledig jul och vem som ska vara ledig nyår, eftersom båda har sina amiljer att fira med, men inte får vara lediga samtidigt. Själv hade jag ju planerat minst 2 veckors jullov, nåt sånt krav skulle Miriam aldrig kunna ställa. Hon måste alltid vara till lags, själv kan jag egentligen själv sätta regler (även om jag inte gör det), för jag måste inte jobba här. Jag kan göra tusen andra saker. Harriet och Reinhard är mer beroende av mig än jag av dom.
Jag blir så förbannad, att människor ska behöva leva så här, ett enda jobbande utan tid för sin familj. De är vana vid det, men ändå. Och så blir Harriet förbannad och muttrar över slovakernas konstiga moral, att de inte hör av sig när nåt strular till sig (det har hänt att Miriam blev sjuk när hon var ledig) och "Slovakien är ju ett u-land, de har inte ens telefon, morr morr". Jag får god lust att inte alls nicka instämmande utan förklara vad tacksamma de borde vara över att ha fullvuxen duktig arbetskraft som slavar utan att klaga till nästan ingen lön alls, och om de nu är så jobbiga med sin slovakiska moral, varför inte anställa österrikare? Jo för inga österrikare skulle nånsin ta ett sånt här SKITJOBB! Men det säger jag ju inte. Jag nickar instämmande.
Skönt med lite rutin
21/10
Har ägnat denna eftermiddag åt att ta en ridtur på Selur. Upptäckte att jag nog tycker mycket om att rida ändå, att rida själv är inte samma stress som när man leder turer och måste hålla koll på alla, hålla koll på tiden, välja lämplig väg och lämplig gångart. Selur är en go häst. Lugn och snäll, men inte slö. Men han hatar vattenpölar, det är lite jobbigt, gäller att hänga med i hans plötsliga sidosprång när han ser en vattendroppe på marken.
Efter den korta ridsvängen hjälpte jag till att ta in alla hästarna, smörjde eksem, borstade Fjölnir och Audur, tvättade Baldurs sår, höll Fjölnirs hov när veterinären petade i hans sår under hoven. Han är en go pålle, världens läckraste svarta hingst, men enormt snäll att handskas med. Åkte till Jägerhaus, fodrade katter och hästar, smörjde eksem, mockade utestallet, åkte tillbaks, smörjde Fjölnir lite, och var färdig. Så där ser de flesta eftermiddagarna ut, och det är skönt med lite rutin.
På förmiddagarna passar jag ofta Claudia, eller är ute i stallet och hjälper till (Reinhard kan inte själv hämta de hästar han ska rida, utan skriker alltid på nån att fixa dom, oftast mig). Att passa Claudia har ju ingen stressfaktor, men är jobbigt ändå, för tiden går så jättesakta. Man får mest agera robot och göra som hon säger när vi leker, hon är lite för egensinnig för att nappa på andras idéer. Men hon är söt. Det var ganska läckert när jag testade att lära henne lite svenska. Vi lekte doktor, och hon låg och blundade medan jag gav henne sprutor överallt, och sa vad kroppsdelarna hette på svenska. Hon verkade inte höra på, men vi gjorde den leken några gånger till, och så plötsligt en annan dag börjar ungen peka och med perfekt uttal säga "handen, finget, magen, knät, ögat". Hon hade snappat upp rubbet. Det går så lätt att lära sig språk för barn, det är konstigt. Claudia snackar ju slovakiska, men aldrig att hon råkar blanda ihop det med tyska eller råka säga nåt slovakiskt ord till nån tysktalande. Hon växlar snyggt mellan.
Ska upp sju imorgon och genomleva ännu en troligtvis grym förmiddag. men på torsdag är jag ledig och ska till Wien!
Har ägnat denna eftermiddag åt att ta en ridtur på Selur. Upptäckte att jag nog tycker mycket om att rida ändå, att rida själv är inte samma stress som när man leder turer och måste hålla koll på alla, hålla koll på tiden, välja lämplig väg och lämplig gångart. Selur är en go häst. Lugn och snäll, men inte slö. Men han hatar vattenpölar, det är lite jobbigt, gäller att hänga med i hans plötsliga sidosprång när han ser en vattendroppe på marken.
Efter den korta ridsvängen hjälpte jag till att ta in alla hästarna, smörjde eksem, borstade Fjölnir och Audur, tvättade Baldurs sår, höll Fjölnirs hov när veterinären petade i hans sår under hoven. Han är en go pålle, världens läckraste svarta hingst, men enormt snäll att handskas med. Åkte till Jägerhaus, fodrade katter och hästar, smörjde eksem, mockade utestallet, åkte tillbaks, smörjde Fjölnir lite, och var färdig. Så där ser de flesta eftermiddagarna ut, och det är skönt med lite rutin.
På förmiddagarna passar jag ofta Claudia, eller är ute i stallet och hjälper till (Reinhard kan inte själv hämta de hästar han ska rida, utan skriker alltid på nån att fixa dom, oftast mig). Att passa Claudia har ju ingen stressfaktor, men är jobbigt ändå, för tiden går så jättesakta. Man får mest agera robot och göra som hon säger när vi leker, hon är lite för egensinnig för att nappa på andras idéer. Men hon är söt. Det var ganska läckert när jag testade att lära henne lite svenska. Vi lekte doktor, och hon låg och blundade medan jag gav henne sprutor överallt, och sa vad kroppsdelarna hette på svenska. Hon verkade inte höra på, men vi gjorde den leken några gånger till, och så plötsligt en annan dag börjar ungen peka och med perfekt uttal säga "handen, finget, magen, knät, ögat". Hon hade snappat upp rubbet. Det går så lätt att lära sig språk för barn, det är konstigt. Claudia snackar ju slovakiska, men aldrig att hon råkar blanda ihop det med tyska eller råka säga nåt slovakiskt ord till nån tysktalande. Hon växlar snyggt mellan.
Ska upp sju imorgon och genomleva ännu en troligtvis grym förmiddag. men på torsdag är jag ledig och ska till Wien!
Då har det bara gått en timme
20/10
Mitt självförtroende sjunker bara. Det kändes som att det höll på att bli lite bättre för nåt tag sen, men nu..? Nej. Inget speciellt har hänt, det är bara ett grundläge nere i botten. Sen blir klockan sju, man käkar kvällsmat och mår bra och tycker att det här ska jag väl klara ett tag till, men sen kommer nästa dag, och allt är lika skit igen. Varje gång jag räknat dagarna jag varit här hoppas jag att tiden ska ha rusat iväg, men då har det bara gått en timme sen sist.
Jag har nu varit här i över 5 veckor. Då borde jag rimligtvis ha stabiliserat mig och börjat trivas. Men jag känner mig fortfarande som en nybörjare som inte duger nånting till. Tänk att bara packa ihop och sticka ifrån alltihop... men på nåt vis är det som att jag sitter fast här ändå. Hur det än är, är jag så rädd för vad de tycker om mig, rädd för att göra dem arga, så rädd för att de kommentarer de skulle ge mig skulle knäcka mig totalt.
Säkert är jag i en dålig känslig period. Men om det fortsätter så här och inte vänder, då går det bara inte längre. Jag har tappat lusten för exakt allt nu.
Jag vet att de behöver mig, och att det skulle strula till det om jag slutade. Samtidigt får de mig att känna mig så ovälkommen i deras liv. Jag skulle vilja bara sticka, kanske visa att de får ändra lite i sitt agerande mot sina anställda om de vill få det att funka. För om detta vore ett toppställe att jobba på skulle de ju ha kö av österrikiska tjejer som vill ta ett sabbatsår. Varför ska jag offra så mycket av mig själv för deras skull, när jag själv inte får ut så mycket mer än tyskaträning.
Jag har inget intresse här just nu. Känner inte för nånting. Inte här. Däremot känner jag för allt som inte är här. Ta ett tåg till nånstans i alperna, gå på stan i Wien, vad som helst. Vill bara bort!!
Nu är klockan åtta och jag har just tagit en snabb promenadrunda i mörkret. Det var skönt, frisk luft, ensamhet, mörker och stjärnhimmel. Det är nåt speciellt med höstpromenader. Men tyvärr såg jag knappt vägen, och definitivt inte vattenpölarna.
Det är förmiddagarna som är värst, fram till sådär två-tre. Sen går tiden fort, och det mesta känns okej. Men den jobbiga tiden är ju ändå största delen av dagen. Nu har jag ett par dagar börjat vid sju, och dessutom sovit dåligt några nätter, och varit förkyld. Har hostan kvar, och inte ens en normal höstförkylning får man ha ifred, utan så fort jag hostar börjar Miriam muttra om "medicamente". Okej, hon är bara omtänksam, men hur många gånger ska jag behöva förklara att det går över av sig själv? Finns det inte förkylningar i Slovakien?
Var i Bratislava i fredags, det var kul. Var med Dana, Miriams dotter, lite överallt och kollade på saker. Så har man varit i ännu ett land, ytterligare en huvudstad. Jag börjar bli riktigt berest. Det är så kul att komma till nya ställen, jag älskar det! Man får samma känsla som man hade när man var liten och gjorde nåt spännande, blir ivrig och glad. Dana är jättesnäll, men inte den där personen att totalt anförtro sig åt som jag skulle behöva. Men man kanske inte blir psykiskt sjuk för att man i några månader knappt har nåt socialt liv eller?
Mitt självförtroende sjunker bara. Det kändes som att det höll på att bli lite bättre för nåt tag sen, men nu..? Nej. Inget speciellt har hänt, det är bara ett grundläge nere i botten. Sen blir klockan sju, man käkar kvällsmat och mår bra och tycker att det här ska jag väl klara ett tag till, men sen kommer nästa dag, och allt är lika skit igen. Varje gång jag räknat dagarna jag varit här hoppas jag att tiden ska ha rusat iväg, men då har det bara gått en timme sen sist.
Jag har nu varit här i över 5 veckor. Då borde jag rimligtvis ha stabiliserat mig och börjat trivas. Men jag känner mig fortfarande som en nybörjare som inte duger nånting till. Tänk att bara packa ihop och sticka ifrån alltihop... men på nåt vis är det som att jag sitter fast här ändå. Hur det än är, är jag så rädd för vad de tycker om mig, rädd för att göra dem arga, så rädd för att de kommentarer de skulle ge mig skulle knäcka mig totalt.
Säkert är jag i en dålig känslig period. Men om det fortsätter så här och inte vänder, då går det bara inte längre. Jag har tappat lusten för exakt allt nu.
Jag vet att de behöver mig, och att det skulle strula till det om jag slutade. Samtidigt får de mig att känna mig så ovälkommen i deras liv. Jag skulle vilja bara sticka, kanske visa att de får ändra lite i sitt agerande mot sina anställda om de vill få det att funka. För om detta vore ett toppställe att jobba på skulle de ju ha kö av österrikiska tjejer som vill ta ett sabbatsår. Varför ska jag offra så mycket av mig själv för deras skull, när jag själv inte får ut så mycket mer än tyskaträning.
Jag har inget intresse här just nu. Känner inte för nånting. Inte här. Däremot känner jag för allt som inte är här. Ta ett tåg till nånstans i alperna, gå på stan i Wien, vad som helst. Vill bara bort!!
Nu är klockan åtta och jag har just tagit en snabb promenadrunda i mörkret. Det var skönt, frisk luft, ensamhet, mörker och stjärnhimmel. Det är nåt speciellt med höstpromenader. Men tyvärr såg jag knappt vägen, och definitivt inte vattenpölarna.
Det är förmiddagarna som är värst, fram till sådär två-tre. Sen går tiden fort, och det mesta känns okej. Men den jobbiga tiden är ju ändå största delen av dagen. Nu har jag ett par dagar börjat vid sju, och dessutom sovit dåligt några nätter, och varit förkyld. Har hostan kvar, och inte ens en normal höstförkylning får man ha ifred, utan så fort jag hostar börjar Miriam muttra om "medicamente". Okej, hon är bara omtänksam, men hur många gånger ska jag behöva förklara att det går över av sig själv? Finns det inte förkylningar i Slovakien?
Var i Bratislava i fredags, det var kul. Var med Dana, Miriams dotter, lite överallt och kollade på saker. Så har man varit i ännu ett land, ytterligare en huvudstad. Jag börjar bli riktigt berest. Det är så kul att komma till nya ställen, jag älskar det! Man får samma känsla som man hade när man var liten och gjorde nåt spännande, blir ivrig och glad. Dana är jättesnäll, men inte den där personen att totalt anförtro sig åt som jag skulle behöva. Men man kanske inte blir psykiskt sjuk för att man i några månader knappt har nåt socialt liv eller?
Orättvist
13 oktober
Fick lön i alla fall. nu har jag så jag tar mig hem, och lite till. Om jag skulle vilja.
Ska väl va glad att jag inte är Miriam, att jag inte är Krizan. Att vara över 50, en vuxen människa med ungar hemma, och behöva knega och slava på det här sättet, som man gjort hela livet. Så orättvist. Jag skulle skämmas ifall jag anställde folk på det viset. Men de behöver ju jobbet, de vill ju inte sluta, allt är frivilligt. Att det ska behöva vara så...
Själv kan jag när jag vill sticka hem till ett högstandardliv.
Men nu är min lunchpaus över. SKIT!
Fick lön i alla fall. nu har jag så jag tar mig hem, och lite till. Om jag skulle vilja.
Ska väl va glad att jag inte är Miriam, att jag inte är Krizan. Att vara över 50, en vuxen människa med ungar hemma, och behöva knega och slava på det här sättet, som man gjort hela livet. Så orättvist. Jag skulle skämmas ifall jag anställde folk på det viset. Men de behöver ju jobbet, de vill ju inte sluta, allt är frivilligt. Att det ska behöva vara så...
Själv kan jag när jag vill sticka hem till ett högstandardliv.
Men nu är min lunchpaus över. SKIT!
söndag 17 november 2013
Stå ut
12 oktober
Ibland känns det som oöverstigligt att ens stå ut en vecka till här. Så fort ett tåg åker förbi önskar jag att jag var på det. Vill bara bort! Känns krångligt att hitta ett annat jobb härnere, jag kan ju inte hålla på och krångla med annonser och telefonsamtal medan jag jobbar här. Det skulle vara via svenska kyrkan då, om nån svensk familj kanske skulle vilja ha en au-pair.
Är det nåt jag jag tycker är jobbigt med delat rum så är det att man inte får bestämma över tv:n. Visst får jag se på nåt om jag vill, men jag gillar bäst att slökolla medan jag gör nåt annat, och vill inte se nåt speciellt, så nu blir det slovakisk tv för hela slanten, som jag inte fattar nåt av. Vi har en outtalad regel att man får vara aktivt vaken hur länge man vill, med lampa och tv på, även om den andra sover. Det är ju bra, och Miriam sover jättegott, men jag däremot har svårt för det om det är jag som vill somna först. Gitarren är också lite problem, jag kan ju inte sitta och spela obesvärat när Miriam är i rummet, bara plinka lite. Tack gode gud att jag köpte min cd-freestyle. Nu kan jag somna till musik ifall jag har lust. Annars är musiken ett lite otillfredsställt behov. Jag längtar efter att spela trummor, spela i band, spela in blandband...
Jag börjar känna till de flesta folken nu i alla fall, det är mest ungdomar med egna hästar, och deras mammor och pappor som dricker kaffe. Aningens överklass, de flesta. Men trevliga och vänliga. En kille här är kanske bara nåt år äldre än Henrik, men har egen häst, tävlar, och är jätteduktig. Han är rätt söt där han sitter som en liten ärta på sin stora häst, och töltar jättefint.
Jag ska snart hålla nybörjarlektion, men jag har kollat på 3 stycken nu, så det bör inte bli nåt problem. Ungarna är söta och duktiga. Det är inte så mycket vuxna nybörjare här. Det är inte som i sverige, att man sätter upp nybörjare på hästarna och rider ut på tur. Det är väl på både gott och ont. De får ju väldigt sällan nya kunder, samtidigt så blir det ju säkrare på turerna. De är kanske rädda för att bli stämda eller så, jag vet inte.
Nu i helgen har jag haft det ganska bra egentligen, för Harriet och Reinhard har varit borta. Jag har fått lägga upp det själv hela tiden. Men när de kommer hem imorgon funkar det inte så längre. Då ska man finnas till hands att skrikas på. Men jag ska försöka stå ut.
Ibland känns det som oöverstigligt att ens stå ut en vecka till här. Så fort ett tåg åker förbi önskar jag att jag var på det. Vill bara bort! Känns krångligt att hitta ett annat jobb härnere, jag kan ju inte hålla på och krångla med annonser och telefonsamtal medan jag jobbar här. Det skulle vara via svenska kyrkan då, om nån svensk familj kanske skulle vilja ha en au-pair.
Är det nåt jag jag tycker är jobbigt med delat rum så är det att man inte får bestämma över tv:n. Visst får jag se på nåt om jag vill, men jag gillar bäst att slökolla medan jag gör nåt annat, och vill inte se nåt speciellt, så nu blir det slovakisk tv för hela slanten, som jag inte fattar nåt av. Vi har en outtalad regel att man får vara aktivt vaken hur länge man vill, med lampa och tv på, även om den andra sover. Det är ju bra, och Miriam sover jättegott, men jag däremot har svårt för det om det är jag som vill somna först. Gitarren är också lite problem, jag kan ju inte sitta och spela obesvärat när Miriam är i rummet, bara plinka lite. Tack gode gud att jag köpte min cd-freestyle. Nu kan jag somna till musik ifall jag har lust. Annars är musiken ett lite otillfredsställt behov. Jag längtar efter att spela trummor, spela i band, spela in blandband...
Jag börjar känna till de flesta folken nu i alla fall, det är mest ungdomar med egna hästar, och deras mammor och pappor som dricker kaffe. Aningens överklass, de flesta. Men trevliga och vänliga. En kille här är kanske bara nåt år äldre än Henrik, men har egen häst, tävlar, och är jätteduktig. Han är rätt söt där han sitter som en liten ärta på sin stora häst, och töltar jättefint.
Jag ska snart hålla nybörjarlektion, men jag har kollat på 3 stycken nu, så det bör inte bli nåt problem. Ungarna är söta och duktiga. Det är inte så mycket vuxna nybörjare här. Det är inte som i sverige, att man sätter upp nybörjare på hästarna och rider ut på tur. Det är väl på både gott och ont. De får ju väldigt sällan nya kunder, samtidigt så blir det ju säkrare på turerna. De är kanske rädda för att bli stämda eller så, jag vet inte.
Nu i helgen har jag haft det ganska bra egentligen, för Harriet och Reinhard har varit borta. Jag har fått lägga upp det själv hela tiden. Men när de kommer hem imorgon funkar det inte så längre. Då ska man finnas till hands att skrikas på. Men jag ska försöka stå ut.
Sticker jag är det inget misslyckande
11 oktober
Om 2 månader far jag hem. Det här är inget man orkar i längden, även om det är bra erfarenhet och jag lär mig massor. Man vill nog ha lite kul också. När man är 19 år och flyttar hemifrån är det kanske med förhoppningen att få ett eget liv, och det har man inte här.
Sticker jag till jul är det inget misslyckande. Här brukar ingen stanna länge, så folk har blivit förvånade när jag sagt att jag kanske ska vara här ett år.
Men vad Harriet tycker vet jag inte, hon kanske blir besviken på mig. Miriam ska kanske sluta efter jul, då blir det ju kris för dom.
Men jag har ställt in mig nu. En tredjedel är fixad. Två tredjedelar kvar. Cirka åtta lediga dagar kvar, bara. Men sen då? Umeå kanske. Helst annat jobb i Österrike, men det kan jag nog glömma. Vad härligt det ska bli att få ett liv i alla fall. Man klarar av ett halvjobbigt arbete ifall man har en meningsfull fritid, och man klarar av att inte ha nån fritid om man stortrivs med sitt arbete. Detta jobb skulle vara helt okej ifall jag hade femdagarsvecka och slutade fem varje dag, och kunde ägna kvällarna åt att träffa kompisar, och sticka nånstans på helgerna. Nu har jag varken kompisar, fritid, eller roliga arbetskompisar. Hästarna är jag inte less på, men ridsuget har nästan försvunnit. Jag får inte ha kul när jag rider, att leda turer är spänt, och även annars spänner jag mig för att rida så bra som möjligt så inte Harriet ska tycka att jag är en loser i sadeln, men det tycker hon ändå. Och allt är så pedantiskt, jag passar inte alls in.
Två månader... det överlever jag väl. 60-70 dagar, sen sätter jag mig på tåget till Wien, byter på südbahnhof, checkar in på flygplatsen, och åker hem till Sverige, som är julpyntat och vitt av snö. Jag träffar alla igen, bygger snökoja med Henrik, tjafsar med pappa om kökets ordning, eller kanske inte, jag kanske blivit noggrannare nu, jag också. Tar det lugnt ett tag. Men sen sticker jag. Nånstans. För jag längtar inte riktigt hem, jag vill bara bort härifrån.
Men först ska jag stå ut. En månad... och en månad till... Försöker att verkligen KÄNNA hur långt det är tills det är över. För 2 månade sen var det den 11 augusti, jag hade börjat träna med Mjölnir inför tävlingen. Inte alltför längesen. Tänk vad snabbt den månaden fram till resan gick, här sniglar det sig, timme för timme, dag för dag.
Men jag har mitt liv framför mig.
Om 2 månader far jag hem. Det här är inget man orkar i längden, även om det är bra erfarenhet och jag lär mig massor. Man vill nog ha lite kul också. När man är 19 år och flyttar hemifrån är det kanske med förhoppningen att få ett eget liv, och det har man inte här.
Sticker jag till jul är det inget misslyckande. Här brukar ingen stanna länge, så folk har blivit förvånade när jag sagt att jag kanske ska vara här ett år.
Men vad Harriet tycker vet jag inte, hon kanske blir besviken på mig. Miriam ska kanske sluta efter jul, då blir det ju kris för dom.
Men jag har ställt in mig nu. En tredjedel är fixad. Två tredjedelar kvar. Cirka åtta lediga dagar kvar, bara. Men sen då? Umeå kanske. Helst annat jobb i Österrike, men det kan jag nog glömma. Vad härligt det ska bli att få ett liv i alla fall. Man klarar av ett halvjobbigt arbete ifall man har en meningsfull fritid, och man klarar av att inte ha nån fritid om man stortrivs med sitt arbete. Detta jobb skulle vara helt okej ifall jag hade femdagarsvecka och slutade fem varje dag, och kunde ägna kvällarna åt att träffa kompisar, och sticka nånstans på helgerna. Nu har jag varken kompisar, fritid, eller roliga arbetskompisar. Hästarna är jag inte less på, men ridsuget har nästan försvunnit. Jag får inte ha kul när jag rider, att leda turer är spänt, och även annars spänner jag mig för att rida så bra som möjligt så inte Harriet ska tycka att jag är en loser i sadeln, men det tycker hon ändå. Och allt är så pedantiskt, jag passar inte alls in.
Två månader... det överlever jag väl. 60-70 dagar, sen sätter jag mig på tåget till Wien, byter på südbahnhof, checkar in på flygplatsen, och åker hem till Sverige, som är julpyntat och vitt av snö. Jag träffar alla igen, bygger snökoja med Henrik, tjafsar med pappa om kökets ordning, eller kanske inte, jag kanske blivit noggrannare nu, jag också. Tar det lugnt ett tag. Men sen sticker jag. Nånstans. För jag längtar inte riktigt hem, jag vill bara bort härifrån.
Men först ska jag stå ut. En månad... och en månad till... Försöker att verkligen KÄNNA hur långt det är tills det är över. För 2 månade sen var det den 11 augusti, jag hade börjat träna med Mjölnir inför tävlingen. Inte alltför längesen. Tänk vad snabbt den månaden fram till resan gick, här sniglar det sig, timme för timme, dag för dag.
Men jag har mitt liv framför mig.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)