Kanske halvbryta åtminstone

30 oktober

Städade idag. Åkte och red. Djarfur var go. Lite svår att få att lossna bara. Det var kul att träffa Thomas - men jag blir alltmer övertygad om att det är lite skumt hur vi umgås nu. Det kommer att slå tillbaka på en av oss, den som står där och får se på när den andra försvinner och blir kär... Thomas har ju fått prova det i och för sig, så rättvisast vore om det blev min tur. Men det vill jag ju inte. Då vore det skönare att bara bryta nu. Kanske halvbryta åtminstone. Känna mer också att jag inte behöver honom.

Och kvinnocafé sen

29 oktober

Kanske fått en plan gällande hemtentan. Annars idag har jag varit på kvinnoseparatistiskt djurrättsgruppsmöte och kvinnocafé sen. Det var sådär, tjejerna är nog okej, fast inte sådär supervälkomnande. Men jag hänger väl på nästa gång med och ser... Förresten, mitt heterospärrsprojekt går framåt, det var nästan så att jag spanade på en tjej på cafét sen. Men hon såg hemskt mycket ut som en kille, så det kanske inte kan räknas. Fast visst är det väl så att de killar jag brukar spana in rent utseendemässigt ofta har rätt feminina drag? Vad betyder det?

Sen ägnades kvällen åt lite förstrött internetraggande på Lunar, plus diskussion om sexualitet med den där filosofiske liechensteinaren. När jag beskrev hur jag spenderade mina dagar för honom sa han "you sound like an unhappy person". Men han har ju så fel, jag är helt glad just nu, mår skönt. Dock är jag fortfarande kär, i nån som frågade om min gitarr ville ha dubbelknut på rosetten, nån som tyckte om att dela på ett päron med mig, nån som var härlig att flamsa med och hade skön röst att lägga en stämma på. Nån som fick mig att tro att det var vi mot världen.

Är det så konstigt att han inte glöms så lätt? Men nu har jag börjat kunna tänka positivt på det som var.

Att jag inte kysste honom nån gång

27 oktober

Helgen varit okej. Mått euforiskt bra ibland, ibland sämre. Men jag har nog mig själv nu.

Jag tänker fortfarande lite på Anders, och det gör lite ont att tänka på de bra och hoppfulla stunderna. Och så får jag irrationella ångranden att jag inte kysste honom nån gång. Men kanske var det inte helt tillfälligt att han drog just när jag började bli så säker på vad jag ville att jag hade tagit ett initiativ inom kort. Det var väl trots allt lättare för honom att inget hunnit hända.

Jag känner att jag verkligen inte vill ha nåt förhållande nu. Men jag känner hemskt mycket för att bli förälskad. Ser bara inte hur det skulle gå till riktigt. Men det är som att jag längtat efter den där förälskelsen även under hela thomastiden. På nåt sätt. Nu är det fortfarande så att Anders sitter fast, så att jag inte riktigt ser nåt annat. Jag har nog anlag för att bli besatt av folk faktiskt, så länge kände jag ju inte den killen.

Mesig blev jag inte förrän på slutet

25 oktober

Vaknade med LITE halvångest. Sen var jag ändå inte jättenervös när jag travade iväg i blåsten. Fick ett halvt äpple. Pratade. Försökte förklara varför jag tyckte han betett sig illa. Kändes i början av samtalet som att jag hade lite övertag, för han tyckte det var jobbigt som det såg ut, såg mig inte i ögonen. Men han tog inte åt sig precis. Han kommer att göra lika nästa gång, även om han kanske fattar att det är fel mot andra, den självupptagna människan.

Det handlar om av eller på, att han vänder sig mot nån eller från nån, att det måste kännas TOTALRÄTT eller så får det vara, säger han. Och att nu har han bestämt sig för att isolera sig och känna efter vad han vill. Och även om han vet hur han funkar har han en drivkraft, ett starkt sökande, trots alla gånger relationer skitit sig, en strävan att försöka igen och igen. Så är det med Anders. Och att han inte ens kunde avsluta det utan bara smet sådär är ren feghet, och DET insåg han nog åtminstone.

Mm, det känns som att jag sa rätt bra vad jag tyckte, och mesig blev jag inte förrän på slutet, men då fattar jag inte vad jag höll på med. Antagligen fällde han mig en aning när han såg mig i ögonen och sa att han gillat att träffa mig, att det har betytt mycket. Jag sa "jag gillar dig". Han sa "jag tycker du är bra, också.". Lite småprat. Ett nytt försök, upprepande av det jag sagt om att han i alla fall ska tänka på att det går att bete sig bättre. Han höll med. Sen fick jag en kram i dörren. Och jag gick ut, lättad, lite less över att jag "tappade" där op skutet, att jag borde markerat att jag var arg i stället. Men glad över att han inte tryckt ner mig. Glad över att han inte försökte få det till att jag känt fel när det känsts nära och betydelsefullt mellan oss.

Förvånad över att det just "tagit slut" med en kille jag aldrig ens kysst... Det var ändå ingen tvekan att vi haft en relation... Skumt, men på nåt sätt lite häftigt. Att man kan komma nära mentalt utan det fysiska. Och känna sig precis lika sviken. Men jag känner att jag mår rätt bra nu. Nån jättekris kanske inte behövdes, om jag har tur.

Nu känns det som att förbereda ett tal

24 oktober

Just klar med inlämningsuppgiften till idag. Klockan är halvtvå PM, jag har ett par timmar på mig att ställa in mig på att snacka med Anders ikväll. Jag vill ju inte... men jag vet ju hur det är tror jag. Drar paralleller till Axelgrejen, för nästan två år sen. Som jag gruvade mig inför det snacket, sen blev det helt lugnt och bra, och jag fick ju inte veta nåt som jag ville, utan vad jag hade trott bekräftades, det hade bara varit ett onödigt strul från hans sida. Ändå kändes det så otroligt lättat och bra att jag tog det snacket, alternativet hade varit en plåga.

Snacka är bra. Men nu känns det som att förbereda ett tal, eller en debatt kanske, jag vill ha allt jag ska säga klart för mig, och dessutom svar på alla eventuella saker motparten kan tänkas säga... Nog lite väl seriöst här, inget blir ju som man tänkt nån gång.

(senare)
Jag mår helfint just nu, och hoppas det håller i sig. Gick på lektioner, försökte hålla skallen clear, och det gick bra. Ska fika med en tjej nästa vecka. Så samlade jag tankarna så fort jag kunde, ställde in mig, och ringde Anders. Sa bara att jag ville ses och snacka. Känns konstigt annars, typ. Han verkade väl fatta på nåt plan. Vi ska ses imorrn. På dan.

Min underbare storebror ringde och peppade mig jättemycket. Så jag känner mig nog rätt stärkt. Min största rädsla inför imorn är nog att jag blir för snäll och svarslös. Jag vill inte mesa. Jag vill inte heller att det avslutas med en trevlig skämtstämning mellan oss, så har jag tidigare tänkt att det skulle kunna bli, men nu känns det som det vore ett nederlag. Usch, huvudvärk. Ska sova nu.

Skyldig att förklara sig

23 oktober

Jag var ganska knäckt i morse. Undra på det när man just blivit ensammast i världen. Sen blev det bättre under dagen. Jag och Thomas for ju och red, och det kändes helt okej att träffa Thomas, faktiskt trevligt. Men det är väl när man känner så man får börja passa sig för återfall kanske.

Jag snackade med mamma i telefon. Hon övertygade mig om att jag bör ta ett snack med Anders, att inget kommer att bli sämre av det, att han är skyldig att förklara sig. Samtidigt som jag är rent nyfiken på vad han kommer att säga bävar jag. Om han säger nåt som får mig att helt tappa självförtroendet då? Att "först tyckte han jag verkade okej, sen insåg han att jag var rätt så ointressant och jobbig...". Vore inte så kul att höra. Men vad har han tänkt den här månaden som vi känt varann? Vore trots allt rätt kul att veta.

"Vi kan ju ses nåt när andan faller på"

22 oktober

Behövde inte fundera mer på det. Anders ringde nu ikväll och sa att han inte vill spela mer. Han vill nåt annat nu. Han låter rätt hoppfull trots att han inte har nåt på gång. Vi pratade en kort stund. Blev en och annan jobbig tystnad. Han sa "Vi kan ju ses nåt när andan faller på".

Det blev tomt, väldigt tomt. Jag satte igång att ragga spelkompisar på internet, tröttsamt, och jag blev väl mest bara deppigare och deppigare. Eller förbannad är jag nog. Frustrerad över att han bara säger hejdå, som att det bara var spelkompisar vi var och aldrig nåt närmare, aldrig nåt av betydelse.

Ska jag låta honom komma undan med det verkligen? Skulle jag inte må bättre av att konfrontera honom, få en förklaring, och slippa fundera, slippa gå och vara sur på den konstiga människan? Så lätt för honom att bara dra... men varför? Det var två veckor sen som jag drack te hos honom och vi pratade och det kändes bra... och det var han som VILLE träffas den gången. Om nåt speciellt fått honom att byta inställning kan han väl säga det, inte låtsas som att inget hänt.

Jag måste fundera på det där. Nu är det ground zero i alla fall. Jag är nog lite ledsen, även om det är bäst så här.

Avundsjuk på att hon blir kär i tjejer

21 oktober

Tågförsening och ingen kompensation ens. Inget är speciellt kul. Kollektivrummet jag sökte har blivit uthyrt redan, såklart. Thomas mår bra. Det enda som känts kul är att snacka med Sandra, och hon kommer nästa vecka. Fast jag är avundsjuk på att hon blir kär i tjejer, vill jag också bli. Kanske jag kan? Grejen är väl att jag har en spärr mot att börja spana på tjejer, börja tänka så. Kanske går det att lossa. Jag tror ju själv inte på att man kan vara annat än BENÄGEN åt ena eller andra hållet, och bara för att jag är benägen att gilla killar just nu utesluter det inget.

Får väl ta och ringa spelkillarna imorn. Känns dock som att det kommer att vara stelt, känns som att jag satt mig i nåt underläge. Vägrar verkligen att ta några trevliga initiativ nu, då rasar jag ännu mer.

Hm, jag vet att jag hoppas fast jag inte vill, på att få komma tillbaka till hur det kunde kännas som bäst med Anders. Bara drömmen jag hade i natt avslöjar ju det. Jag BEHÖVER inte Anders, jag BORDE skita i honom. Det är BRA om han skiter i mig. Det är lätt att säga. Ändå vet jag hur glad jag skulle bli över motsatsen.

Han är ju bara ett bedövningsmedel

20 oktober

Insikt - det är verkligen bra om det inte blir nåt med mig och Anders. Han är ju bara ett bedövningsmedel mot den jobbiga lilla krisen jag är i, och måste ta mig genom för att allt ska bli bra. Såklart. Nåt skriker efter förändring, men inget skulle bli okej genom att gå upp i någon, som jag vet att jag skulle gå upp i Anders, med tanke på hur han är som person, och hur ensamma vi är.

Men vi skulle förmodligen båda må bra av att kunna hålla en kompisrelation. Vi kan nog ge varann nåt. Sen vet jag ju hur känslor är, de går inte att tänka sig till. Men det ska nog vara jobbigt. Sen blir det bra.

Men det skulle ju inte bli så!

19 oktober

Har varit rätt låg idag. Känns jobbigt att vara så här osäker på allt bland folk som är säkra på allt, jobbigt att inte ha nån social kärna. Mamma och Henrik var här. Sen såg vi syskon på film, och nu ligger jag med underbare Korpens tassar på min arm och hans huvud mot min kind.

Jag tror att jag är rätt kär, och ändå hoppas på att det kanske kommer tillbaka så bra som det kunde kännas. Men det skulle ju inte bli så! Att jag är i underläge, vill, hoppas, trånar. Medan han tar det lugnt. Så ville jag inte ha det! Men jag märker nu att det väl är så. Samtidigt som jag tänker att han nog är en aning knäpp hoppas jag på honom, är kär. Tänker på hur det känts som att han tyckt om mig. KAN han bara dra ifrån det?

Då är han konstig. Jag försöker ställa in mig på det, på att bli sur och besviken på den idioten. Det kan ju bli så, och han är värd det då.

En punkt som fick mig att må bra i vilsenheten

18 oktober

Har varit en okej dag, hjälpt till med att byta däck på bilen, hämta gratisgrönsaker på affären, mocka. Snackade en del med brorsan om jobbiga grejer (hans grejer), och vi har sett på film, fast han sov som en stock.

Det har varit okej, men jag mår inte jättebra för att jag är väldigt vilsen. Med den totala osäkerheten inför Anders nu försvinner en rätt viktig lite fastare punkt som fick mig att må bra i vilsenheten förut. Vi var två. Det kändes verkligen så. Nu kommer det att bli tuffare och jobbigare, känns som att jag måste starta om allt fast jag inte orkar.

Chansen finns ju att jag missbedömt Anders nu. Det kanske känns bra igen snart. Men jag vet inte om jag kommer att våga lita på det då.

Har han bara bestämt sig för att backa?

17 oktober

Morgonpigg ut och mocka, utan frukost. Konstigt att man blir sån här ute på landet. Sen for brorsan och Alma in till stan i alla fall, och jag var hemma med alla djur. Såg en film, gick ut med hundarna. Gick bra att gå med Birk själv, sen gick jag med alla tre och det gick bra tills Tess försvann och jag letade förtvivlat i typ en timme. Hon hade som tur var sprungit hem.

Käkade, sen ringde jag Anders en sväng, fast det borde jag väl inte gjort. Det var halvstelt, inte speciellt långvarigt samtal, och det kändes att han inte hade speciellt stor lust att snacka med mig. Äsch. Får lägga ner det här som det känns, och jag som tänkt på honom så förbannat mycket nu. Men hur kan han börja tycka jag är tråkig nu? Har han tvärbytt inställning? Har han bara bestämt sig för att backa när han sett att jag börjat vilja ha honom? Just nu känner jag att jag knappt ens har lust att spela. Han verkar inte precis brinna för det. Förälskelsen rinner i alla fall av mig, han betyder nog inte så mycket som jag trott ändå. Katten Korpen är betydligt goare.

Hm, när jag tänker närmare på det är Anders nog rätt konstig. Han har i och för sig sagt att han är en sån som "lägger ner" när nåt inte känns helt rätt, sticker ifrån relationer, och allt annat. Nu känns det som att han bestämt sig för att lägga ner mig. Men han kan ju inte hålla på så. Hur tror han att han ska hitta rätt nån gång om han bara ger upp saker? Vi betydde nåt för varann, jag VET det. Det var nåt på gång. Så typiskt att just när jag börjar bli riktigt kär så blir jag en ingen för honom.

Men okej. Kanske lika bra. Jag var väl rätt naiv att tro att just JAG skulle bli först att inte bli avhoppad av Anders. Fast jag fattar fortfarande inte varför hans vändning kom.

Jag vet inte ett skit

16 oktober

Ligger i en säng full med hundhår, ska upp åtta i morgon och mocka hästboxar... Och det känns ju jättebra, det är ju så här man ska ha det.

Alma hade full koll på "Jaså DEN Anders!" och tyckte han verkade vara en ensam människa och man tycker om ensamma människor, de är bra...".Anders är bra. Fast det känns konstigt att prata om honom, försöka beskriva honom. Och prata om hur läget är mellan oss... Näe vi har inte hånglat, vi har inte sagt nåt, jag vet inte ett skit...

Lite har jag väl fått distans till honom nu när vi inte setts på ett tag. Man kan ju inte förbli dödsintensivt drömmande utan att bli matad med nåt nytt, inte hur länge som helst. Men det kommer att hända nåt snart, sen blir det väl som det blir då. Det kommer inte att fortsätta vara en neutal kompisrelation i alla fall, jag har ingen lust, och det går inte.

Och han ska snart få veta

15 oktober

Vad han blir tänkt på, det är sanslöst. Ringde och grattade Thomas idag. Han verkar må okej. Och jag mår okej. Så länge nån finns att drömma om åtminstone. Och han finns ju. Och han ska snart få veta hur förbannat kär jag har blivit i honom. Jag längtar efter att säga det. Men om han inte gillar att höra det blir det jobbigt.

Nånting lite generat över våra hejdå

14 oktober

Tror jag ska ta och ringa honom nån dag i varje fall. Det känner jag för. Inget konstigt och jobbigt med det heller, direkt. När jag pratar om Anders tycker dom att det är skumt att vi inte ens kramats än, och tecken på att vi är nervösa. Även om jag inte är typen som kramar mina kompisar i första taget. Det är ju bara om vi inte ska ses på hemskt länge typ. Så det är kanske inte totalt naturligt att jag skulle krama en killkompis jag inte känt så länge.

Men vi är väl en aning nervösa hur som helst, har alltid varit nånting lite generat över våra hejdå. Ser varann i ögonen medan vi mumlar i mun på varann, ler en aning, sen drar vi, men en aning motvilligt. Äsch. Snart tänker jag satsa, sen får det gå eller inte.

Det kommer ingen bättre

13 oktober

Jag önskar bara att han tänker lite på mig med. Så som jag tänker. Och hur jag hela tiden börjar prata om honom. Men det känns väl mest skönt just nu att gå och drömma. Det är bara den där rädslan - att ifall han är negativ när jag kommer tillbaka - inte skulle ha jättelust att hitta på nåt så fort jag är hemma, då vet jag ju inte vad jag gör, då rämnar min värld, (hjälp så dramatiskt).

Men nåt som är skönt är ändå att man slipper "let me let me let me get what i want this time"-desperationen som fanns innan Thomas. Brytandet var så stort då att man inte kunde tro att nåt nånsin kunde hända, och man visste att hände det bara en gång, bara att ha HAFT nånting skulle ha ett egenvärde.

Nu finns det inget egenvärde i RELATION. Men en hel fruktansvärt stor massa värde i en relation MED ANDERS som det känns. Just honom. Skiter verkligen i alla andra. Det kommer ingen bättre. Så är det väl det ska kännas.

En känsla av att ha förlorat alla chanser

12 oktober

SKIT! Varför fungerar man så här? Att bara för att han känns lite distanserad så känner jag mig skitkär och vill bara ha honom. Och bara för att jag känner så blir jag pessimistisk i tankarna om hur han ser mig. Tvärsäker på att det inte finns en chans och får nån desperat känsla som är jobbig.

Samtidigt en känsla av att ha förlorat alla chanser, att jag borde ha gjort nåt, att han kommer att hitta en annan tjej nu när jag åker bort.

Nåt lustigt är att han haft kontakt med Alma och Jenny på internet för ett par veckor sen. Det kommer brorsan tycka är roligt.

Kände åtminstone lite på honom idag när vi spelade i mörkret "där är du ja", typ. Mer av sånt vill jag ha. Usch vad jobbigt det blir att åka iväg i detta tillstånd.

Om han börjat betyda för mycket redan

11 oktober

Just varit och tjänat 210 kr före skatt på att gå upp överjordiskt tidigt och hjälpa Ada komma iväg. Nu är klockan kvart över åtta och jag lär ju behöva aktivera mig... Igår var lite ångestfylld. Mycket den här lösheten och obundenheten. Den som ju känns bra och skön också, friheten. Men en fast punkt ÄR också skön.

Känns som att det är rätt mycket Anders som påverkar mig till det här, fått mig att fatta hur osjälvklart saker är, och att man håller på med en massa trams när man egentligen vill nåt bättre. Då börjar jag fundera på om han börjat betyda för mycket redan. Vill inte hamna i ett läge där han betyder mer än jag gör för honom. Ändå är det väl i alla lägen obalans mellan folk, man måste kunna må bra i en relation där man inte har övertaget också. Men Anders är jag väl fortfarande lite rädd för. Vill tycka lika, vill inte säga nåt dumt. Inte helt avspänd med honom. Jo, ibland är jag det. Då känns det väldigt bra. Så det är klart det kan ordna till sig med det där om vi umgås mer. Och det lär vi ju göra.

Hm. Men det skadar absolut inte att ta det lugnt. Se hur det känns att åka bort och få distans också.

Det är tvunget att blandas in kärlek

9 oktober

Jobbade hos Ada, och det gick rätt bra. Tog det lugnt ett tag, sen kom Thomas, och det blev rätt jobbigt. Vi gjorde käk, stack och red. Kallt. Jag fick Storblossi, och han var okej. Thomas frös så hemskt sen han ridit, jag värmde honom lite, kände såklart hur längtan efter ännu närmare kom krypande. Skit. Men sen stötte jag hans hand ifrån mig i bilen.

Ringde och snackade sen vi kommit hem. Han går på och går på om hur dum och taskig jag är som inte ger det en chans. Han kan inte släppa mig.

Funderar på att dra till Norrland i helgen. Vore skönt innan plugget drar igång mer ordentligt. Fast jag drar mig lite för att vara ifrån Anders länge. Har typ setts varannan dag senaste veckorna ju... Och det handlar förstås inte bara om speliver. Vår relation blir väl mindre skum sett utifrån om man antar att det nog är på väg att bli nåt mer än att vi bara funnit varann som kompisar. Det senare vore antagligen lite för bra. Det är tvunget att blandas in kärlek, det ska trasslas och göras spänt och svartsjukt. Man funkar så. Klart vi kommer att hångla förr eller senare. Antagligen är det dåligt. Men det får det.

Då kände jag bara för att krypa intill honom

8 oktober

Blev helt överglad idag när Anders ringde och sa "Äh, Rickard svarar inte, vi kan säkert inte spela, har du lust att komma hit i stället?" Med ett brett leende kokade jag min potatis och åt, och stack till Anders. Men sen kände jag mig väl ändå inte sådär förälskad direkt. Var helt nöjd med att vara Anders kompis som låg på hans golv och åt mandlar eller lekte med ett ljus medan han spelade en massa bra minidiscar för mig.

Sen kom vi in på lite grundligare prat, och nu kändes det bra mycket bättre än senast, han lyssnade på mig, babblade inte bara iväg, och det var givande snack. När han började bli trött och lade sig på sängen, tog av sina glasögon och blev sötare, då kände jag bara för att krypa intill honom. Men det gjorde jag inte, jag gick hem såklart. Och kände mig rätt kär, men på nåt nästan olyckligt sätt. För jag fungerar tydligen så. Nu VILL jag ha honom, då blir jag tvärsäker på att han inte vill ha mig. Skulle aldrig våga ta nåt steg.

Svartsjukan

7 oktober

Idag har jag haft lite ångest, vet inte varifrån och så riktigt, den är allmän. Och så har jag ont i magen, av p-pillrena kanske. Lägger ner dom ifall det inte slutar.

Började morgonen med att drömma förälskat tills jag spydde på det. Sen var jag och skrev på avtal hos Ada som jag ska vara assistent åt. 104 kr ink. semesterersättning känns ju helt okej. Tog en promenad till Delsjön, fixade käk. Sen orkade jag inget för magontet. Rickard är sjuk, kanske spela imorn dock. Jag ringde Anders men han var inte hemma, och jag märker en grej nu - svartsjukan. Jag vill nog väldigt gärna att Anders inte ska ha nån annan än mig, och jag mår extremt dåligt av tanken på att han är ute på nån promenad med nån tjejklasskompis... Alltså, jag skulle få skitjobbigt om Anders skulle börja hänga med nån tjej. Det skulle inte bli så kul att spela längre.

Så här kär i killen trots allt

6 oktober

Men det är ju skumt då att jag känner mig så här kär i killen trots allt. Tänker en hel massa på honom och orkar inte riktigt vänta på att träffa honom igen. Mina känslor har inte alls nån lust att bara vara kompis. Jag känner nästan lust att prata med honom om det, säga att jag har några underliga känslor jag inte vet hur jag ska förhålla mig till. Undrar vad han skulle säga. Det är så svårt med honom, känns som att han kör efter andra spelregler än andra killar, så att man inte vet hur signalerna ska tolkas.

Hade Thomas agerat som Anders hade det varit solklart att han ville ha mig. Men jag vet inte med Anders. Jag kan bara tro, och se att inget väl tyder på motsatsen. Min skalle vill avvakta, se det bra i att inte blanda in nån skit. Men resten av mig vill röra vid honom, så snart som möjligt. Åtminstone en hejdåkram. Inget konstigt med en sån väl?

Sjöng "Mom and dad" medans vi såg varann i ögonen

5 oktober

Kändes ändå som att jag var alltför kall igår, blir ju så när man måste ta i och stöta bort för att nån håller fast i en.

Känns lite overkligt. Gått så fort. Vad ska då inte Thomas tycka?

Det var kul att spela. Jag fick vara stjärna och köra "My favourite band". Sen körde vi en av Anders låtar. Rickard stack upp för att äta sen, jag och Anders satt kvar och plinkade och pratade, spelade "Mom and dad" och sjöng medans vi såg varann i ögonen (klart man måste va kär i en kille man kan göra det med). Sen snackade vi kärlek och relationer och då blev det lita jobbigt och jag sa en del saker som väl inte ökar några chanser mellan oss, och som han nog kan tolka som att jag är rätt ointresserad av nåt förhållande. Det är jag kanske. Vi avslutade med att släcka ner och stå och prata i mörkret. Kom ett par killar och öppnade just då, undrar vad dom trodde.

Det kändes bra ikväll. Vi hade trevligt och kul. Jag gillar Anders på många sätt och känner mig stundtals rätt förälskad i honom. Men jag tror vi ska vara kompisar, jag tror inte vi ska ha nån relation, ser inte hur det skulle fungera riktigt. Han är så mycket bättre på att prata än att lyssna. Hur intresserad av mig är han EGENTLIGEN? Hur krävande skulle det inte vara att vara tillsammans med honom? Känns ju trist, men jag tror inte på Anders och mig. Men ska vara glad över honom ändå, han ger mig något.

Vi tog en lång magont promenad

4 oktober

Känns inte sådär jättebra. Känns som att det bara är en massa jobbiga förväntningar med den här Anders-grejen, och att det inte kommer att kännas bra ikväll utan bara stelt. Jag är inte glad och pirrig och längtande längre. Men det är väl ändå bra? Om jag lyckas göra slut nu med Thomas, och får kämpa mig genom det. Vara själv. Ha Anders som bra att snacka med ibland, men utan nåt mer inblandat. Då slipper Thomas bli extra sårad också.

Ska försöka köra så i stället, inget mer raggande bara för att jag har lust att ragga... Nu tar jag det lugnt och tänker över Thomas i stället.

...

Och det gjorde jag, under dagen. Så pass att jag blev fast besluten att göra slut med Thomas på kvällen. Spelandet blev bara en massa seg ångest. Sen for jag hem till Thomas med magkatarrkänningar och vi tog en lång magont promenad. Och inte lyckades jag helt göra slut med denna människa som är TOTALT oförmögen att bli sur, eller ge upp nåt hopp.
Jag sa rakt ut att jag ser ingen framtid med oss två, jag saknar helt vilja att försöka, jag orkar inte och det känns bara dött och tomt. "Men ge det bara en chans, det är allt jag ber om, lite tid, snälla!" säger han.

Att jag är intresserad av Anders kom ju också fram. Thomas själv har också blivit lite intresserad av en tjej, så han tog det inte så hårt direkt. Hade jag sagt att jag hånglat med Anders så hade Thomas fortfarande inte blivit sur. Det gör det så svårt, att han inte kan vara normal och bli arg... Man tappar kraften.

Så till sist blev det ett okej. "Men ha inga förhoppningar".

Om jag ville se utsikten vid guldhedstornet

1 oktober

Äsch. Klart det är bäst så här. Ändå blir jag besviken.

Fixade pluggpapprena idag. Sen tog jag det lugnt. Pratade lite icq med Thomas, han verkade acceptera att bara jag och Anders skulle spela ikväll, utan följdfrågor. Så kom Anders, och vi käkade, och sen satt vi och lyssnade på diverse skivor hela kvällen. Det var ju rätt trevligt, men jag kände mig en aning stel och sådär oavsiktligt avvisande... Och då kändes det ju inte direkt så laddat mellan oss längre.

Men jag följde i alla fall med honom ut, och hela vägen hem. Lärde mig en cool grej om fladdermöss högfrekventa parningsljud. Så kom vi fram till hans hus, och stod kvar en liten stund, sen undrade han om jag ville se utsikten vid guldhedstornet, och så gick vi upp dit och stod där och pratade ett tag. Det var mysig dimma. Sen så gick vi ner, och jag gick hem, och kände mig på tråkigt humör.

Är helt enkelt rätt osäker på hur jag känner. Eller så är det att jag är osäker på hur han känner. Hur fint än våra upplägg kanske ser ut var det aldrig i närheten av några gnistor. Jag kände aldrig det begär att kyssa honom som jag känt i tankarna senaste dagarna. Det var bara en stund ikväll jag kände så, när han satt bredvid mig på sängen. En kort stund. Kanske har jag haft fel om min förälskelse. Det kanske faktiskt lägger sig, jag kanske börjar inse att Anders nog inte är så bra och okomplicerad ändå. Det kanske mest är förälskelsen själv, eller tron på hans, som jag förälskat mig i.

Så nu är jag åter nykter, som några dagar förra veckan, och kan tänka att jag objektivt ska kunna reda ut thomasgrejen. Men det känns helvetiskt tråkigt, hoppas bara på nåt mer att berusa mig med igen.

Kan satsa allt för en enda kyss

30 september

Idag har jag haft en härlig dag. Hur lugnt och bra och tillfredsställt som helst. Och såna där fina detaljer som att påsen med nötter gick på 2 kr pga fel på vågen, och maten blev snygg, och klementinerna var perfekta... Är kär i gitarren också, och rockat loss en hel del. Fick det rådet av Emelie igår - satsa på musiken nu och låt det andra bli som det blir. Idag gick det bra. Men imorn vet jag inte. Då blir det nog svårt igen.

Känner också att jag längtar efter Thomas en del nu. Chansen finns väl fortfarande att jag får nåt slags "förnuft" och att andersförälskelsen lägger sig, men jag vet inte om jag tror på det så mycket. Tror mer på att jag kanske måste dumma mig nu, för att prova på det, och lära mig nåt, ifall jag nu ångrar det. För just nu känns det som att jag kan satsa allt, för en enda kyss. Hur ska en sån känsla kunna bara dra sig tillbaka?

Känns helt knäppt inför imorgon. Samtidigt som jag verkligen vill att nåt ska bli mer klargjort är jag livrädd för en situation där just den där kyssen erbjuds och passar in. Jag lär inte palla att stå emot i så fall. När jag tänker tillbaks på fredag natt känns det som att då när han kom tillbaks efter sitt anteckningsblock och stod där i hallen och mumlade om att han inte kom iväg... Äh, jag ska inte gissa så mycket.

Så mycket som jag tror att nåt kan hända imorn vore det väl egentligen rätt typiskt om det blev stelt och tråkigt, och han verkar totalt ointresserad. Och det vore väl bra eftersom jag bör vara människa när jag rider ut på tur med Thomas på onsdag.

Plötsligt stelt på hemvägen

29 september

Satt och väntade på bussen när Anders kom, var kul att se honom. Skrattade åt en text om energibesparingsråd på bussen ut, sen  spelade vi, vilket var segt, förutom när jag fick spela plastorgeln, wow, jag kunde det verkligen.

Sen blev det plötsligt stelt på hemvägen, kändes jobbigt och tråkigt. Fast vi bestämde att ses bara vi på tisdag. Känns förhoppningsvis bättre då. Men tänk ifall det känns för bra då? Ligger och drömmer om att kyssa honom, fast det är just vad jag bestämt att jag inte ska, så länge jag är tillsammans med Thomas.