Vi tog en lång magont promenad

4 oktober

Känns inte sådär jättebra. Känns som att det bara är en massa jobbiga förväntningar med den här Anders-grejen, och att det inte kommer att kännas bra ikväll utan bara stelt. Jag är inte glad och pirrig och längtande längre. Men det är väl ändå bra? Om jag lyckas göra slut nu med Thomas, och får kämpa mig genom det. Vara själv. Ha Anders som bra att snacka med ibland, men utan nåt mer inblandat. Då slipper Thomas bli extra sårad också.

Ska försöka köra så i stället, inget mer raggande bara för att jag har lust att ragga... Nu tar jag det lugnt och tänker över Thomas i stället.

...

Och det gjorde jag, under dagen. Så pass att jag blev fast besluten att göra slut med Thomas på kvällen. Spelandet blev bara en massa seg ångest. Sen for jag hem till Thomas med magkatarrkänningar och vi tog en lång magont promenad. Och inte lyckades jag helt göra slut med denna människa som är TOTALT oförmögen att bli sur, eller ge upp nåt hopp.
Jag sa rakt ut att jag ser ingen framtid med oss två, jag saknar helt vilja att försöka, jag orkar inte och det känns bara dött och tomt. "Men ge det bara en chans, det är allt jag ber om, lite tid, snälla!" säger han.

Att jag är intresserad av Anders kom ju också fram. Thomas själv har också blivit lite intresserad av en tjej, så han tog det inte så hårt direkt. Hade jag sagt att jag hånglat med Anders så hade Thomas fortfarande inte blivit sur. Det gör det så svårt, att han inte kan vara normal och bli arg... Man tappar kraften.

Så till sist blev det ett okej. "Men ha inga förhoppningar".