"Vi kan ju ses nåt när andan faller på"

22 oktober

Behövde inte fundera mer på det. Anders ringde nu ikväll och sa att han inte vill spela mer. Han vill nåt annat nu. Han låter rätt hoppfull trots att han inte har nåt på gång. Vi pratade en kort stund. Blev en och annan jobbig tystnad. Han sa "Vi kan ju ses nåt när andan faller på".

Det blev tomt, väldigt tomt. Jag satte igång att ragga spelkompisar på internet, tröttsamt, och jag blev väl mest bara deppigare och deppigare. Eller förbannad är jag nog. Frustrerad över att han bara säger hejdå, som att det bara var spelkompisar vi var och aldrig nåt närmare, aldrig nåt av betydelse.

Ska jag låta honom komma undan med det verkligen? Skulle jag inte må bättre av att konfrontera honom, få en förklaring, och slippa fundera, slippa gå och vara sur på den konstiga människan? Så lätt för honom att bara dra... men varför? Det var två veckor sen som jag drack te hos honom och vi pratade och det kändes bra... och det var han som VILLE träffas den gången. Om nåt speciellt fått honom att byta inställning kan han väl säga det, inte låtsas som att inget hänt.

Jag måste fundera på det där. Nu är det ground zero i alla fall. Jag är nog lite ledsen, även om det är bäst så här.