30 december
Dagssoundtrack: Disarm / Smashing pumpkins
Somnade fyra igår, brorsan höll på och mixa demo. Han for till Sundsvall på morron. Pappa väckte mig. Barnvakt pga revyn. Var ute. En till Henrik kom, så jag kunde slöa. Gjorde fiskpinnar och makaroner, hade sen spökutdrivning. Var jättekulturell och såg ringaren i notre dame, gammal svartvit stumfilm. Såg henrikvideon, sen kom pappa hem. Skrev brev. Fikade med pappa. Spelade trummor.
En helt ny värld. Jag visste ju inte att den fanns förut. Varför? Hur kunde jag gå ovetande och ändå vara nöjd med livet? Hur kunde jag växa upp i det här huset totalt blind för gitarrerna och basen, hur kunde jag missa trumsetet som stod i Nils rum i tre eller fyra år innan jag för första gången såg det?
Hur kunde jag?
Men gjort är gjort. Eller snarare ogjort är ogjort. Intresset finns nu. Jag är nykomling i en skön värld.
Igår spelade vi in en låt, jag och Nils. Det gick rätt bra faktiskt. Svinenkelt komp. Vad kul det är att spela! Har just suttit en halvtimme vid trumsetet nu. Jag har blivit så skönt avspänd i handlederna känner jag, fått en avslappnad spelstil. Det är SKÖNT att spela, det flyter. Triolinläggen jag tränar på funkar dåligt, och hi-hat-tramp är jag urusel på, men jag fattar shuffle nu, det var ju hur lätt som helst ju. Och när jag går tillbaka till gamla komp jag inte testat på länge upptäcker jag att jag kan dom mycket bättre utan att ha tränat. Rockdrums step two-videon var för lätt för mig. Efter två kollanden kan jag den utantill och klarar det mesta.
Jag kan ju nästan spela trummor nu.
Jag är trummis.
Jag är musiker.
Jag är.
Och jag kan spela versen till Smashing pumpkins disarm på gitarr.
lördag 31 december 2011
torsdag 29 december 2011
saknar brorsan
29 december
Dagssoundtrack: Låten vi spelade in
Tänkte åka till Maria, men mamma och pappa babblade i några timmar. Åt pizza hos mamma vid fem. Åkte hem sju, spelade in låt.
Nu är det faktiskt ganska mycket som känns lite meningslöst.
Efter en vecka av musiklyssning till fyra på natten, goda vegetarianmiddagar, trumkompskola och roligt tv-sällskap ska min brorsa åka hem igen. Jag kommer att sakna honom. Mycket. Jag tycker så mycket om honom.
Undrar om Lena fattar vilket flyt hon har som fått en sån kille. Det tror jag hon fattade när Nils spelade en låt för henne, en låt som jag hörde idag. En låt med fin text, tillägnad henne, en enormt varm låt. Hon grät då, berättade Nils.
En sån låt skulle aldrig en sån som Paul kunna skriva.
Fast egentligen vet jag ju inte. Jag vet inte om Paul är barnslig. Jag har ju bara hört det av andra. Jag vet inte om han är dryg. Jag vet inte alls hur han är som person. Men nu på sista tiden är det som om jag försökt leta fram alla hans dåliga sidor och förstora upp dom. Det måste vara en slags försvarsställning. Surt sa räven. Jag har väl lyckats övertyga mig litegrann i alla fall. Har ju lagt av med att dyrka honom och älska allt som är han. Känner det som att jag har en mer distanserad syn på honom. Men jag längtar väl lite tills skolan börjar, kanske.
Så spänd inför individuelltval-listorna. Tänk OM han skulle valt samma som mig, retorik. Risken finns, för det finns inte så mycket att välja på om man läst ut en kurs på hösten, så som han gjort. Men jag vågar inte hoppas så mycket. Det vore alltför enormt att få ha 100 minuters lektionstid med honom varje måndag och fredag hela terminen. Och dessutom i ett sånt ämne där det nog handlar mycket om klassgemenskap. Jag vågar inte tänka på hur det skulle kännas att stå framför klassen och prata när han ser på. Men inte tror jag att han valt retorik ändå. Inte riktigt hans stil kanske. Men vad finns det för alternativ? Data, teckenspråk, matlagning, idrott, matte C. Vad av det låter som hans stil?
Jag får se hur det blir. Hoppas, hoppas, hoppas, fast jag vet att jag blir besviken av det.
Dagssoundtrack: Låten vi spelade in
Tänkte åka till Maria, men mamma och pappa babblade i några timmar. Åt pizza hos mamma vid fem. Åkte hem sju, spelade in låt.
Nu är det faktiskt ganska mycket som känns lite meningslöst.
Efter en vecka av musiklyssning till fyra på natten, goda vegetarianmiddagar, trumkompskola och roligt tv-sällskap ska min brorsa åka hem igen. Jag kommer att sakna honom. Mycket. Jag tycker så mycket om honom.
Undrar om Lena fattar vilket flyt hon har som fått en sån kille. Det tror jag hon fattade när Nils spelade en låt för henne, en låt som jag hörde idag. En låt med fin text, tillägnad henne, en enormt varm låt. Hon grät då, berättade Nils.
En sån låt skulle aldrig en sån som Paul kunna skriva.
Fast egentligen vet jag ju inte. Jag vet inte om Paul är barnslig. Jag har ju bara hört det av andra. Jag vet inte om han är dryg. Jag vet inte alls hur han är som person. Men nu på sista tiden är det som om jag försökt leta fram alla hans dåliga sidor och förstora upp dom. Det måste vara en slags försvarsställning. Surt sa räven. Jag har väl lyckats övertyga mig litegrann i alla fall. Har ju lagt av med att dyrka honom och älska allt som är han. Känner det som att jag har en mer distanserad syn på honom. Men jag längtar väl lite tills skolan börjar, kanske.
Så spänd inför individuelltval-listorna. Tänk OM han skulle valt samma som mig, retorik. Risken finns, för det finns inte så mycket att välja på om man läst ut en kurs på hösten, så som han gjort. Men jag vågar inte hoppas så mycket. Det vore alltför enormt att få ha 100 minuters lektionstid med honom varje måndag och fredag hela terminen. Och dessutom i ett sånt ämne där det nog handlar mycket om klassgemenskap. Jag vågar inte tänka på hur det skulle kännas att stå framför klassen och prata när han ser på. Men inte tror jag att han valt retorik ändå. Inte riktigt hans stil kanske. Men vad finns det för alternativ? Data, teckenspråk, matlagning, idrott, matte C. Vad av det låter som hans stil?
Jag får se hur det blir. Hoppas, hoppas, hoppas, fast jag vet att jag blir besviken av det.
28 december
28 december
Åkte till Maria, och byggde lite pussel och så. Anna kom också. Hem och såg på Knesset hela kvällen och natten.
Åkte till Maria, och byggde lite pussel och så. Anna kom också. Hem och såg på Knesset hela kvällen och natten.
tisdag 27 december 2011
antagligen inte fått reda på nåt
27 december
Dagssoundtrack: To forgive / Smashing pumpkins
Sov länge och gott (lade mig fyra, för Nils skrev recensioner). Åt våfflor, sen for jag och Maria in till stan, dålig bio, promenerade lite, och fikade. Glögg och prat hemma.
Nu mår jag lite bra faktiskt.
Har ju känt det som att Maria fått konkret reda på att Paul är ointresserad. Hon har liksom känts så ouppmuntrande när jag pratat om honom. Men ikväll när jag glidit in på ämnet Paul och poängterat just det där att han verkar ointresserad, så sa hon "Han kanske inte vågar visa nåt".
Jag fortsatte pejla vartenda ord och tystnad i paulpratets gång, och blev mer och mer säker på att hon faktiskt antagligen inte fått reda på nåt om vad Paul tycker om mig. Det där jag känt av är kanske Marias vanliga ouppmuntrande sätt som hon kan ha.
Så jag kanske kan va lugn ändå.
Det mår jag ganska bra åt.
Dagssoundtrack: To forgive / Smashing pumpkins
Sov länge och gott (lade mig fyra, för Nils skrev recensioner). Åt våfflor, sen for jag och Maria in till stan, dålig bio, promenerade lite, och fikade. Glögg och prat hemma.
Nu mår jag lite bra faktiskt.
Har ju känt det som att Maria fått konkret reda på att Paul är ointresserad. Hon har liksom känts så ouppmuntrande när jag pratat om honom. Men ikväll när jag glidit in på ämnet Paul och poängterat just det där att han verkar ointresserad, så sa hon "Han kanske inte vågar visa nåt".
Jag fortsatte pejla vartenda ord och tystnad i paulpratets gång, och blev mer och mer säker på att hon faktiskt antagligen inte fått reda på nåt om vad Paul tycker om mig. Det där jag känt av är kanske Marias vanliga ouppmuntrande sätt som hon kan ha.
Så jag kanske kan va lugn ändå.
Det mår jag ganska bra åt.
måndag 26 december 2011
kanske är det inte så tragiskt
26 december
Dagssoundtrack: East german weather / Mufflon 5
Gick upp efter jobbig morgon (skrikungar och spring). Till faster och gänget efter maten, och hem för att se på tv och lite sånt.
Vad skulle kunna få honom att upptäcka mig ifall han inte gjort det redan? Är han inte intresserad nu kommer han knappast att bli det i framtiden heller. Och han är ju ointresserad. Han vet ju var jag står, så chansen att han skulle va intresserad men för blyg är helt enkelt obefintlig.
Visst SKULLE det ju kunna hända att han är väldigt osäker på vad han ska tycka, och avvaktar än så länge. I så fall skulle jag ju ha utgångsläge, och det är exakt där som mitt mycket lilla hopp ligger. Men jag tror som sagt att jag snart får reda på att han är helt och fullt ointresserad, och det kommer att knäcka mig.
Plötsligt får min söta lilla bror mig totalt klarsynt, och lite glad på nåt vis. Jag kunde inte låta bli att visa honom en bild på Paul i skolkatalogen.
"Men vad har han för tröja? Metallica? Nja, den där killen ser ju inget vidare ut... och måste han ha en sån där ful frisyr..?"
Jag berättade det här att Paul vet att jag gillar honom, och att han inte verkar intresserad. "Vad tråkigt" sa Nils först, men ändrade sig. "Näe förresten, kanske inte ändå, han har ju metallicatröja" sa han, och såg på bilden av Paul med nedvärderande ögon.
Nils ord ringer i mina öron. "Kanske inte". Kanske är det inte så tragiskt att Paul inte verkar bry sig ett skit om mig. Kanske är han inte så mycket att ha. Kanske är han bara en barnslig och dryg liten metallicatönt. Kanske är jag värd mer än så, som brorsan tycker.
Ja, plötsligt blir jag lite klarsynt.
Paul borde inte vara allt.
Tyvärr är han det trots att han inte borde.
Dagssoundtrack: East german weather / Mufflon 5
Gick upp efter jobbig morgon (skrikungar och spring). Till faster och gänget efter maten, och hem för att se på tv och lite sånt.
Vad skulle kunna få honom att upptäcka mig ifall han inte gjort det redan? Är han inte intresserad nu kommer han knappast att bli det i framtiden heller. Och han är ju ointresserad. Han vet ju var jag står, så chansen att han skulle va intresserad men för blyg är helt enkelt obefintlig.
Visst SKULLE det ju kunna hända att han är väldigt osäker på vad han ska tycka, och avvaktar än så länge. I så fall skulle jag ju ha utgångsläge, och det är exakt där som mitt mycket lilla hopp ligger. Men jag tror som sagt att jag snart får reda på att han är helt och fullt ointresserad, och det kommer att knäcka mig.
Plötsligt får min söta lilla bror mig totalt klarsynt, och lite glad på nåt vis. Jag kunde inte låta bli att visa honom en bild på Paul i skolkatalogen.
"Men vad har han för tröja? Metallica? Nja, den där killen ser ju inget vidare ut... och måste han ha en sån där ful frisyr..?"
Jag berättade det här att Paul vet att jag gillar honom, och att han inte verkar intresserad. "Vad tråkigt" sa Nils först, men ändrade sig. "Näe förresten, kanske inte ändå, han har ju metallicatröja" sa han, och såg på bilden av Paul med nedvärderande ögon.
Nils ord ringer i mina öron. "Kanske inte". Kanske är det inte så tragiskt att Paul inte verkar bry sig ett skit om mig. Kanske är han inte så mycket att ha. Kanske är han bara en barnslig och dryg liten metallicatönt. Kanske är jag värd mer än så, som brorsan tycker.
Ja, plötsligt blir jag lite klarsynt.
Paul borde inte vara allt.
Tyvärr är han det trots att han inte borde.
vara lillasyster ett tag
25 december
Dagssoundtrack: den där countrylåten
Åkte till farmor och farfar. Åt mat och slöade, såg på tv, läste, lyssnade på Nils låtar.
Haft en okej julafton, och tycker det är ganska trevligt att vara lillasyster ett tag. Han stannar nog hela helgen. Jag har lärt mig High and dry på trummor, samt hur man teoretiskt sett gör ett triolinlägg, kan spela smashing pumpkins Disarm-vers på gitarr, och vet vad en synkop innebär.
NU är jag sugen på att köra igång med bandet.
NU är jag sugen på att snacka musik med Åsa vid estetskåpen när Paul hör på.
NU är jag musikgården-sugen. Ja, faktiskt. Men är det inte lite väl pinsamt att sticka dit igen när han är där? Vad har jag att vinna? Men OM han skulle va lite fundersam, LITE nyfiken på mig, då skulle ju musikgården vara nästan enda vägen för att ge honom en uppfattning om vem jag är, enda kontaktchansen.
Men jag vet att han inte är fundersam.
Dagssoundtrack: den där countrylåten
Åkte till farmor och farfar. Åt mat och slöade, såg på tv, läste, lyssnade på Nils låtar.
Haft en okej julafton, och tycker det är ganska trevligt att vara lillasyster ett tag. Han stannar nog hela helgen. Jag har lärt mig High and dry på trummor, samt hur man teoretiskt sett gör ett triolinlägg, kan spela smashing pumpkins Disarm-vers på gitarr, och vet vad en synkop innebär.
NU är jag sugen på att köra igång med bandet.
NU är jag sugen på att snacka musik med Åsa vid estetskåpen när Paul hör på.
NU är jag musikgården-sugen. Ja, faktiskt. Men är det inte lite väl pinsamt att sticka dit igen när han är där? Vad har jag att vinna? Men OM han skulle va lite fundersam, LITE nyfiken på mig, då skulle ju musikgården vara nästan enda vägen för att ge honom en uppfattning om vem jag är, enda kontaktchansen.
Men jag vet att han inte är fundersam.
illamående
24 december
Dagssoundtrack: Bear with me / Mufflon 5
På lågsjälvförtroendehumör. Till mormor, käkade, kalle anka, julklappar. Fått nöjt småplock. Hem och babblat och sådär.
Det är julafton, och här ligger jag och får lite sådär otrevliga känslor när jag tänker på Paul.
Självförtroendegraden råkar vara låg, och det medför lätt illamående.
Och det är klart att jag är en tönt.
Och det är klart att han skulle önska att jag lade av med att kolla på honom.
Och det är klart att alla flinar och tycker att jag är urblåst som inte fattar att han aldrig skulle bli intresserad av mig.
Allt är solklart.
Och då känns det nästan som att jag vill försvinna ur den här världen.
Dagssoundtrack: Bear with me / Mufflon 5
På lågsjälvförtroendehumör. Till mormor, käkade, kalle anka, julklappar. Fått nöjt småplock. Hem och babblat och sådär.
Det är julafton, och här ligger jag och får lite sådär otrevliga känslor när jag tänker på Paul.
Självförtroendegraden råkar vara låg, och det medför lätt illamående.
Och det är klart att jag är en tönt.
Och det är klart att han skulle önska att jag lade av med att kolla på honom.
Och det är klart att alla flinar och tycker att jag är urblåst som inte fattar att han aldrig skulle bli intresserad av mig.
Allt är solklart.
Och då känns det nästan som att jag vill försvinna ur den här världen.
närmar mig avgrunden
23 december
Dagssoundtrack: Little arithmetics / dEUS
Slöig förmiddag, åt vegmat som Nils gjort (smakade citron). Buss till Ingrid, var där med Selvina och Magdalena, och godis, chips, kakor, öl, glögg, och telefon.
Det ska bli kul att det är julafton imorgon. Och jag längtar smått efter att jullovet ska ta slut. Jag längtar trots att jag vet att jag för varje dag närmar mig avgrunden, sekunden när jag en gång för alla kommer att få reda på att Paul inte vill ha nåt med mig att göra. Jag tror att jag redan är inställd på att han är totalt ointresserad, men det är jag inte. Så jag kommer att få ett slag i magen en vacker dag. Jag vill inte veta nåt. Jag vill fortsätta drömma om att han går och funderar. Jag vill aldrig veta hur betydelselös jag är för honom. Aldrig!
Ingrids kompis Magdalena känner Paul litegrann. Har gått i samma psykologigrupp. Hon tycker att han är jättesnäll och gullig, men han brukar hålla på och snacka en massa hyperintressant om Metallica, typ "jag har hans plektrum" och andra mogna grejer. På sin reportageskrivning hade han skrivit om sin metallicakonsert. Han var skitbra på att skriva, sa Magdalena.
men vilken tönt han är egentligen... Låter som en mellanstadieunge, ja, precis som brorsan höll på när han gillade metallica för längelängesen.
Hur som helst så är han en fruktansvärt söt tönt.
Dagssoundtrack: Little arithmetics / dEUS
Slöig förmiddag, åt vegmat som Nils gjort (smakade citron). Buss till Ingrid, var där med Selvina och Magdalena, och godis, chips, kakor, öl, glögg, och telefon.
Det ska bli kul att det är julafton imorgon. Och jag längtar smått efter att jullovet ska ta slut. Jag längtar trots att jag vet att jag för varje dag närmar mig avgrunden, sekunden när jag en gång för alla kommer att få reda på att Paul inte vill ha nåt med mig att göra. Jag tror att jag redan är inställd på att han är totalt ointresserad, men det är jag inte. Så jag kommer att få ett slag i magen en vacker dag. Jag vill inte veta nåt. Jag vill fortsätta drömma om att han går och funderar. Jag vill aldrig veta hur betydelselös jag är för honom. Aldrig!
Ingrids kompis Magdalena känner Paul litegrann. Har gått i samma psykologigrupp. Hon tycker att han är jättesnäll och gullig, men han brukar hålla på och snacka en massa hyperintressant om Metallica, typ "jag har hans plektrum" och andra mogna grejer. På sin reportageskrivning hade han skrivit om sin metallicakonsert. Han var skitbra på att skriva, sa Magdalena.
men vilken tönt han är egentligen... Låter som en mellanstadieunge, ja, precis som brorsan höll på när han gillade metallica för längelängesen.
Hur som helst så är han en fruktansvärt söt tönt.
22 december
22 december
Dagssoundtrack: Dubbel tvekan / bob hund
Åkte till Ingrid vid ett, gick ut med hennes hundar och såg bob hund på videon. Åkte hem sen och spelade lite, hyrde en film.
Dagssoundtrack: Dubbel tvekan / bob hund
Åkte till Ingrid vid ett, gick ut med hennes hundar och såg bob hund på videon. Åkte hem sen och spelade lite, hyrde en film.
onsdag 21 december 2011
21 december
21 december
Dagssoundtrack: Crowned / Sideshow bob
Städade på förmiddan, åkte till mamma sen. Nils sov där, jag sov hos Maria.
Dagssoundtrack: Crowned / Sideshow bob
Städade på förmiddan, åkte till mamma sen. Nils sov där, jag sov hos Maria.
tisdag 20 december 2011
ett litet överskott av glada celler
20 december
Dagssoundtrack: Nån Archers-låt.
Teckenspråket gick helt okej. Kändes bra. Sen var det lite Paulspan, och sen avslutning i aulan. Rätt underhållande faktiskt. Var med Åsa lite, till bussen. BRA humör! Städat hemma.
Mår ganska bra. Jag gillar Paul, men sörjer inte över att inte få se honom på 2 veckor. Sett honom en hel del idag, och känns inte längre så oerhört pinsamt, har väl börjat få lite självförtroende nu igen. Och vad är det för konstigt med att man råkar vara kär? Han kan ju inte tycka illa om mig för det.
Jag snackade lite med Åsa i matsalen, och sen gick vi upp till skåpen för att ta jackorna. Paul såg på mig direkt när jag kom. Han log. Det var ju antagligen åt nåt han pratat om, men jag gillade det i alla fall. Fick väl nån liten ögonkontakt till också, innan vi stack. Vad jag gillar det.
Det är lite lustigt. För exakt ett år sen stod jag med Maria och Ramona och väntade på bussen hem, och jag var precis så nöjd som jag är idag, trots att det blivit lov och jag inte skulle se honom mer på ett tag. Det var samma kille då, i stort sett samma känslor. Jag fattar inte att det är ett helt år sen.
Då hade jag gått förbi honom i matsalen. För första gången sen jag börjat kolla in honom fick jag lite ögonkontakt med honom. Det gjorde mig lycklig, trots att jag visste att han nog inte ens noterade det. Jag mådde enormt bra där i bussen, och var skön inuti hela kvällen sen, och idag känns det på exakt samma sätt, men svårt att säga vad det beror på. Det beror nog på ett litet överskott av glada celler i mitt huvud. Detta förändrar mina intryck av hur Paul verkar se på mig. Han var säkert kylig idag som vanligt men jag tyckte bara att han var söt. Han var söt när han gick genom min skåpfyrkant själv, fast hans kompisar gick på andra sidan.Han var söt när han råkade möta min blick när jag gick förbi honom. Han var söt när han visslade för sig själv och nästan tittade upp i taket när han och John gick förbi mig i korridoren. Han var söt när han log på andra sidan skåpet. Han var söt när han råkade ha blicken åt mitt håll när jag vände mig om på väg ut till bussen.
Han är söt. Tanken på honom får mig på fint humör.
Dagssoundtrack: Nån Archers-låt.
Teckenspråket gick helt okej. Kändes bra. Sen var det lite Paulspan, och sen avslutning i aulan. Rätt underhållande faktiskt. Var med Åsa lite, till bussen. BRA humör! Städat hemma.
Mår ganska bra. Jag gillar Paul, men sörjer inte över att inte få se honom på 2 veckor. Sett honom en hel del idag, och känns inte längre så oerhört pinsamt, har väl börjat få lite självförtroende nu igen. Och vad är det för konstigt med att man råkar vara kär? Han kan ju inte tycka illa om mig för det.
Jag snackade lite med Åsa i matsalen, och sen gick vi upp till skåpen för att ta jackorna. Paul såg på mig direkt när jag kom. Han log. Det var ju antagligen åt nåt han pratat om, men jag gillade det i alla fall. Fick väl nån liten ögonkontakt till också, innan vi stack. Vad jag gillar det.
Det är lite lustigt. För exakt ett år sen stod jag med Maria och Ramona och väntade på bussen hem, och jag var precis så nöjd som jag är idag, trots att det blivit lov och jag inte skulle se honom mer på ett tag. Det var samma kille då, i stort sett samma känslor. Jag fattar inte att det är ett helt år sen.
Då hade jag gått förbi honom i matsalen. För första gången sen jag börjat kolla in honom fick jag lite ögonkontakt med honom. Det gjorde mig lycklig, trots att jag visste att han nog inte ens noterade det. Jag mådde enormt bra där i bussen, och var skön inuti hela kvällen sen, och idag känns det på exakt samma sätt, men svårt att säga vad det beror på. Det beror nog på ett litet överskott av glada celler i mitt huvud. Detta förändrar mina intryck av hur Paul verkar se på mig. Han var säkert kylig idag som vanligt men jag tyckte bara att han var söt. Han var söt när han gick genom min skåpfyrkant själv, fast hans kompisar gick på andra sidan.Han var söt när han råkade möta min blick när jag gick förbi honom. Han var söt när han visslade för sig själv och nästan tittade upp i taket när han och John gick förbi mig i korridoren. Han var söt när han log på andra sidan skåpet. Han var söt när han råkade ha blicken åt mitt håll när jag vände mig om på väg ut till bussen.
Han är söt. Tanken på honom får mig på fint humör.
Hon har nåt som hon håller inne med.
19 december
Dagssoundtrack: Loser /Beck
Dum-Tor, äckliga senila gubben, påstår att jag bara ligger på G+ i svenska! Sur för det! Men VG i spanska, tack så mycket Arne! Känner mig bortgjord vad gäller Paul.
Vet inte vad jag känner. Känner mig distanserad, den här Paulhistorian är nånting jag ser på utifrån , på nåt vis.
Skulle gissa att totalt alla hans kompisar vet att jag kollar in honom. Idag satt han nämligen på en soffa med nån kille när jag gick förbi. Det var en kille jag sett prata med Paul nån gång ibland, men jag har ingen aning om vem det är. Paul satt och spelade gitarr, och märkte inte mig, men den där killen (verkar va en störig självsäker typ) såg rakt på mig, ja han glodde ordentligt, och flinade åt mig. Jag vet inte om det känns så fruktansvärt roligt. Det är för mycket att en kille jag inte ens vet namnet på sitter och flinar mig rakt i ansiktet. Då fattar jag hur välkänt det måste vara att jag gillar Paul. Vad SÄGER han till sina kompisar? Skulle han skämmas för att han är inspanad av en tönt, då skulle han väl inte säga det till alla han känner som han ju tydligen gjort. Så det måste vara att han har kul åt mig.
Jag inser vilken situation jag är i. Just nu är jag en tönt som folk har kul åt, jag är helt och fullt en bortgjord person, och det ger mig smått magont. Det VAR trevligare att gå omkring och vara ingen alls.
Paul har frågat Nicole ifall hon känner mig, eftersom han sett mig, Maria och Nicole nån gång. VAD hade han för anledning att fråga det? Jag hade kunnat bli eld och lågor av den upplysningen, men det blir jag inte nu, för jag kan läsa av Maria så bra. Jag KÄNNER att hon har nåt som hon håller inne med. Just sånt som jag bett henne hålla inne med, för att jag inte skulle må bra av att veta säkert att Paul ser ner på mig med sin fulle längd, och tycker att jag är världens ointressantaste, konstigaste, fulaste, töntigaste person.
Paul HAR sagt nåt sånt till Jessica eller Nicole. Och Maria försöker hålla inne med det för min skull. Men sånt känner man. jag känner det så väl, så därför vågar jag inte peta och försöka få reda på mer. Jag skulle vilja veta exakt vartenda ord Paul har sagt när han pratat om mig, men jag VET att det inte vore roligt att höra. Det skulle knäcka mig. Så jag petar inte. Jag är livrädd för det jag skulle kunna hitta.
Hmm. Allt känns otrevligt insnärjande, men jag kan som sagt se det hela lite utifrån.
Dagssoundtrack: Loser /Beck
Dum-Tor, äckliga senila gubben, påstår att jag bara ligger på G+ i svenska! Sur för det! Men VG i spanska, tack så mycket Arne! Känner mig bortgjord vad gäller Paul.
Vet inte vad jag känner. Känner mig distanserad, den här Paulhistorian är nånting jag ser på utifrån , på nåt vis.
Skulle gissa att totalt alla hans kompisar vet att jag kollar in honom. Idag satt han nämligen på en soffa med nån kille när jag gick förbi. Det var en kille jag sett prata med Paul nån gång ibland, men jag har ingen aning om vem det är. Paul satt och spelade gitarr, och märkte inte mig, men den där killen (verkar va en störig självsäker typ) såg rakt på mig, ja han glodde ordentligt, och flinade åt mig. Jag vet inte om det känns så fruktansvärt roligt. Det är för mycket att en kille jag inte ens vet namnet på sitter och flinar mig rakt i ansiktet. Då fattar jag hur välkänt det måste vara att jag gillar Paul. Vad SÄGER han till sina kompisar? Skulle han skämmas för att han är inspanad av en tönt, då skulle han väl inte säga det till alla han känner som han ju tydligen gjort. Så det måste vara att han har kul åt mig.
Jag inser vilken situation jag är i. Just nu är jag en tönt som folk har kul åt, jag är helt och fullt en bortgjord person, och det ger mig smått magont. Det VAR trevligare att gå omkring och vara ingen alls.
Paul har frågat Nicole ifall hon känner mig, eftersom han sett mig, Maria och Nicole nån gång. VAD hade han för anledning att fråga det? Jag hade kunnat bli eld och lågor av den upplysningen, men det blir jag inte nu, för jag kan läsa av Maria så bra. Jag KÄNNER att hon har nåt som hon håller inne med. Just sånt som jag bett henne hålla inne med, för att jag inte skulle må bra av att veta säkert att Paul ser ner på mig med sin fulle längd, och tycker att jag är världens ointressantaste, konstigaste, fulaste, töntigaste person.
Paul HAR sagt nåt sånt till Jessica eller Nicole. Och Maria försöker hålla inne med det för min skull. Men sånt känner man. jag känner det så väl, så därför vågar jag inte peta och försöka få reda på mer. Jag skulle vilja veta exakt vartenda ord Paul har sagt när han pratat om mig, men jag VET att det inte vore roligt att höra. Det skulle knäcka mig. Så jag petar inte. Jag är livrädd för det jag skulle kunna hitta.
Hmm. Allt känns otrevligt insnärjande, men jag kan som sagt se det hela lite utifrån.
söndag 18 december 2011
vet han att jag vet att han vet?
18 december
Dagssoundtrack: All the nations airports / Archers of loaf
Mysig mattelektion med glögg och viskleken. Jag blev i total julstämning och på gott humör. Inte sett Paul mycket alls. Köpt lite julklappar.
Bara sett honom en gång idag. Den klassen var försvunnen hela eftermiddan, dom gjorde väl nåt särskilt krafs nånstans. Känner mig ganska sval ännu, men det gjorde jag inte just när jag sett honom, då fick han mig brinnande ett tag. En sak undrar jag, vet han att jag vet att han vet? Märks det på mig? Vad tror han? Jag undrar vad Nicole sagt till Jessica, och vad Jessica sagt till honom. Han kan ju råka känna till att nyheten att han vet har kommit fram till mig, via Nicole. Ingen omöjlighet.
Jag vet ingenting.
Jag vet bara att jag är lite småkär för tillfället och inte tycker att det ska bli så jättehemskt att få lov.
Dagssoundtrack: All the nations airports / Archers of loaf
Mysig mattelektion med glögg och viskleken. Jag blev i total julstämning och på gott humör. Inte sett Paul mycket alls. Köpt lite julklappar.
Bara sett honom en gång idag. Den klassen var försvunnen hela eftermiddan, dom gjorde väl nåt särskilt krafs nånstans. Känner mig ganska sval ännu, men det gjorde jag inte just när jag sett honom, då fick han mig brinnande ett tag. En sak undrar jag, vet han att jag vet att han vet? Märks det på mig? Vad tror han? Jag undrar vad Nicole sagt till Jessica, och vad Jessica sagt till honom. Han kan ju råka känna till att nyheten att han vet har kommit fram till mig, via Nicole. Ingen omöjlighet.
Jag vet ingenting.
Jag vet bara att jag är lite småkär för tillfället och inte tycker att det ska bli så jättehemskt att få lov.
om dom glor på mig allihop
17 december
Dagssoundtrack: en pratstund / bob hund
Slödag. Jag fick G på matteprovet, tjoho! Matten är över nu. Sett klart två filmer, tränat ryska och spanska julsånger. Gjort marsipangodis hemma.
Och så har man svalnat av igen då. Tänker såklart på honom, men inte överdrivet mycket. Känns mest pinsamt, det där att jag inte vet om dom glor på mig allihop, tänker dumma tankar om mig och ser ner på mig. "så den där tönten tror att hon skulle ha en chans att få Paul, vilken idiot", känns det som om dom tänker, alla i hans klass. Det är nog inte Paul det här känns pinsammast inför, utan det är alla andra. Alla kompisar till honom. De har ju säkert suttit och haft kul när de sett mig i spaningsaktion. Jag vet inte vad dom tänker, och det gör mig så förbannat osäker. Jag borde inte bry mig, jag är nog paranoid, de har väl annat att tänka på. Känns jobbigt ändå. Jag har sån press på mig att försöka verka normal och okej, en trevlig, rolig och intressant person. Jag är paranoid nog att tro att varenda liten miss jag gör kan va nåt som blir rapporterat till Paul; "du Paul, vet du vad hon sa igår, hon den där tjejen som är kär i dig, hon måste va en konstig människa, hon sa..."
Varför skulle nån bry sig på det viset? Okej, alla märker det, okej, alla ser mig som en tönt, men nog har dom andra saker att prata om och ha kul åt än just mig. Jag måste spänna av.
Dagssoundtrack: en pratstund / bob hund
Slödag. Jag fick G på matteprovet, tjoho! Matten är över nu. Sett klart två filmer, tränat ryska och spanska julsånger. Gjort marsipangodis hemma.
Och så har man svalnat av igen då. Tänker såklart på honom, men inte överdrivet mycket. Känns mest pinsamt, det där att jag inte vet om dom glor på mig allihop, tänker dumma tankar om mig och ser ner på mig. "så den där tönten tror att hon skulle ha en chans att få Paul, vilken idiot", känns det som om dom tänker, alla i hans klass. Det är nog inte Paul det här känns pinsammast inför, utan det är alla andra. Alla kompisar till honom. De har ju säkert suttit och haft kul när de sett mig i spaningsaktion. Jag vet inte vad dom tänker, och det gör mig så förbannat osäker. Jag borde inte bry mig, jag är nog paranoid, de har väl annat att tänka på. Känns jobbigt ändå. Jag har sån press på mig att försöka verka normal och okej, en trevlig, rolig och intressant person. Jag är paranoid nog att tro att varenda liten miss jag gör kan va nåt som blir rapporterat till Paul; "du Paul, vet du vad hon sa igår, hon den där tjejen som är kär i dig, hon måste va en konstig människa, hon sa..."
Varför skulle nån bry sig på det viset? Okej, alla märker det, okej, alla ser mig som en tönt, men nog har dom andra saker att prata om och ha kul åt än just mig. Jag måste spänna av.
fredag 16 december 2011
Han och hans kompisar kanske hånskrattar
16 december
Dagssoundtrack: Mellow my mind / Neil young
Ok fm. Blä em som vanligt. Hemskt teckenspråksförhör. Pinsamt med Paul. Till Sundsvall, pappa och Nils, julklappshandel och pizza. Kul.
Idag fattar jag inte alls vad det är för nöje med att Paul vet om att jag gillar honom. Enbart jobbigt. Jag tror hela hans klass vet om det, och det känns som om dom glor dumt på mig allihopa. Tiden när jag avspänt kunde gå bort till Åsa och snacka med henne är förbi. Jag känner mig dum. Töntig. Utglodd. Bortgjord. Pinsam.
Och Paul... jag är nog lika noll komma noll för honom som jag alltid har varit. Han skäms säkert för att jag är kär i honom. Att han skulle va smickrad kan jag inte längre tro.
Vad beror det på att jag tycker så här nu? Jag har väl blivit normal igen, kanske. Och så är det mpndagseftermiddag, jag är alltid less på måndagseftermiddagar.
Inte sett Paul så mycket idag, men 3 gånger har han gått förbi mig i skåpfyrkanten. Första gången visste han nog att jag var där, han hade ett sånt där gulligt litet flin på läpparna och sneglade försiktigt åt sidan när han gick förbi. De andra gångerna såg han neutral ut, med blicken spikrakt framåt.
Han TYCKER säkert det är lite pinsamt. Vem skulle inte tycka det? Han och hans kompisar kanske hånskrattar åt mig. Hans kompisar kanske retar honom för att en sånt tönt som jag är så kär i honom. Det är ju fullt möjligt.
Han småflinar i alla fall ibland. Vad betyder det leendet?
Dagssoundtrack: Mellow my mind / Neil young
Ok fm. Blä em som vanligt. Hemskt teckenspråksförhör. Pinsamt med Paul. Till Sundsvall, pappa och Nils, julklappshandel och pizza. Kul.
Idag fattar jag inte alls vad det är för nöje med att Paul vet om att jag gillar honom. Enbart jobbigt. Jag tror hela hans klass vet om det, och det känns som om dom glor dumt på mig allihopa. Tiden när jag avspänt kunde gå bort till Åsa och snacka med henne är förbi. Jag känner mig dum. Töntig. Utglodd. Bortgjord. Pinsam.
Och Paul... jag är nog lika noll komma noll för honom som jag alltid har varit. Han skäms säkert för att jag är kär i honom. Att han skulle va smickrad kan jag inte längre tro.
Vad beror det på att jag tycker så här nu? Jag har väl blivit normal igen, kanske. Och så är det mpndagseftermiddag, jag är alltid less på måndagseftermiddagar.
Inte sett Paul så mycket idag, men 3 gånger har han gått förbi mig i skåpfyrkanten. Första gången visste han nog att jag var där, han hade ett sånt där gulligt litet flin på läpparna och sneglade försiktigt åt sidan när han gick förbi. De andra gångerna såg han neutral ut, med blicken spikrakt framåt.
Han TYCKER säkert det är lite pinsamt. Vem skulle inte tycka det? Han och hans kompisar kanske hånskrattar åt mig. Hans kompisar kanske retar honom för att en sånt tönt som jag är så kär i honom. Det är ju fullt möjligt.
Han småflinar i alla fall ibland. Vad betyder det leendet?
Imorgon måndag
15 december
Dagssoundtrack: What else is new / Dinosaur Jr
Slödag! I sängen till halvett, frukost, och efter det slöande, mat, slöande, tv, internet ett tag.
Imorgon är det då äntligen måndag, och hur kan en måndag se ut? Jodå, den kan nog va rätt så snygg. Om inte han sticker hem för att de fått ledigt alla sina lektioner eller nåt sånt dumt.
Det kan hända att jag går förbi honom när jag kommit med bussen. Selvina kommer att tönta sig i såna fall. Sen så har jag samma lunch som han efter spanskan. Fast han brukar komma rätt mycket senare. När han ska på lektion går han förbi våra skåp. Sen har jag matte, och när den är slut dröjer det 5 minuter tills han får rast. Åsa har ju också rast, men jag vågar knappast hålla mig där dom är. Sen har jag en lång håltimme. Dom får rast igen tio över två, och sen har han i-val åt samma håll som mig. Jag kan nog se honom efter i-valet också, för jag ska sluta lite tidigare. Jodå, imorgon kan nog bli en okej dag.
Men jag kanske blir deprimerad snart. Det där "jag-är-bara-en-nollvärdig-tönt-för-honom"-syndromet.
Im
Dagssoundtrack: What else is new / Dinosaur Jr
Slödag! I sängen till halvett, frukost, och efter det slöande, mat, slöande, tv, internet ett tag.
Imorgon är det då äntligen måndag, och hur kan en måndag se ut? Jodå, den kan nog va rätt så snygg. Om inte han sticker hem för att de fått ledigt alla sina lektioner eller nåt sånt dumt.
Det kan hända att jag går förbi honom när jag kommit med bussen. Selvina kommer att tönta sig i såna fall. Sen så har jag samma lunch som han efter spanskan. Fast han brukar komma rätt mycket senare. När han ska på lektion går han förbi våra skåp. Sen har jag matte, och när den är slut dröjer det 5 minuter tills han får rast. Åsa har ju också rast, men jag vågar knappast hålla mig där dom är. Sen har jag en lång håltimme. Dom får rast igen tio över två, och sen har han i-val åt samma håll som mig. Jag kan nog se honom efter i-valet också, för jag ska sluta lite tidigare. Jodå, imorgon kan nog bli en okej dag.
Men jag kanske blir deprimerad snart. Det där "jag-är-bara-en-nollvärdig-tönt-för-honom"-syndromet.
Im
Men kommer jag att gilla dessa dagar?
14 december
Dagssoundtrack:Dubbel tvekan / bob hund
Slödag, hade Henrik, ute först, gjorde djuraffär sen, och sen har jag slöat, sett på tv och lite sådär.
Måndag, tisdag, onsdag, torsdag, och en några timmar lång fredag. För lite. Men jullovet är bara 2 veckor långt, och sen ligger massvis av dagar framför mig, dagar då jag får sen honom. Men kommer jag att gilla dessa dagar? Hur länge kommer jag att gilla att vara kär? När kommer det att bli bara jobbigt alltihop? Inte riktigt än i alla fall. Nu är det bara skönt, nervöst, spänt, kul. Skulle kunna ge vad som helst för att få se in i hans glada ögon igen, eller se hans lätt roade, lite generade leende.
Antagligen blir det inte några såna där musikgårdentillfällen efter jul. Nya scheman, nya grupperingar, chansen är nästan obefintlig. Men jag hade ju inte vågat sticka dit ändå. Känns pinsamt nog att veta att han faktiskt visste att jag gillade honom de gånger jag senast var där. När jag satt där vid trumsetet och kämpade med nerverna VISSTE han att jag var nervös för att han var där. När han gick in och ut ur rummet VISSTE han att jag hajade till varje gång han kom in. Hela tiden visste han vad hans närvaro betydde för mig. Och jag, jag bara misstänkte att han visste, men jag tänkte mig aldrig in i det.
Dagssoundtrack:Dubbel tvekan / bob hund
Slödag, hade Henrik, ute först, gjorde djuraffär sen, och sen har jag slöat, sett på tv och lite sådär.
Måndag, tisdag, onsdag, torsdag, och en några timmar lång fredag. För lite. Men jullovet är bara 2 veckor långt, och sen ligger massvis av dagar framför mig, dagar då jag får sen honom. Men kommer jag att gilla dessa dagar? Hur länge kommer jag att gilla att vara kär? När kommer det att bli bara jobbigt alltihop? Inte riktigt än i alla fall. Nu är det bara skönt, nervöst, spänt, kul. Skulle kunna ge vad som helst för att få se in i hans glada ögon igen, eller se hans lätt roade, lite generade leende.
Antagligen blir det inte några såna där musikgårdentillfällen efter jul. Nya scheman, nya grupperingar, chansen är nästan obefintlig. Men jag hade ju inte vågat sticka dit ändå. Känns pinsamt nog att veta att han faktiskt visste att jag gillade honom de gånger jag senast var där. När jag satt där vid trumsetet och kämpade med nerverna VISSTE han att jag var nervös för att han var där. När han gick in och ut ur rummet VISSTE han att jag hajade till varje gång han kom in. Hela tiden visste han vad hans närvaro betydde för mig. Och jag, jag bara misstänkte att han visste, men jag tänkte mig aldrig in i det.
tisdag 13 december 2011
plötsligt får jag för mig
13 december
Dagssoundtrack: In the arms of sleep / Smashing pumpkins
Tiobussen till skolan, åt mat, ryska efter kulturkvart. Det blev ingen tyska. Han såg ett kort tag på mig, sen smålog han...
Så mysigt.
Jag var helt ensam i vår lilla skåpfyrkant, och måste upp och kolla efter Ingrid på biblioteket. Sneglade över skåpraddan och såg att Paul stod lutad mot väggen därborta, så jag vågade ju knappt gå förbi där, men lyckades samla mig. Han såg när jag kom gående. Jag såg på honom och han såg på mig, ett skönt litet tag. Fruktansvärt skönt. Sen sneglade han på John som stod bredvid honom, och så flinade han tyst.
Jag gick förbi honom och halvsprang uppför trappen sen, varm och leende och oerhört välmående i mitt nervskakningstillstånd.
Ja, mysigt var det. Veckans bästa, tror jag väl. Jag är kär nu.
Han var så söt när han gav John den där flinande blicken.
Han är alltid så söt.
Jag vill stanna tiden exakt nu, när jag är så nöjd bara över att det råkar existera en kille som heter Paul, som även vet att jag existerar och inte är helt och fullt oberörd över det faktumet.
Idag gillar jag verkligen att vara kär.
Ingenting är nytt för honom, så det måste vara min känsla som tror att han verkar se lite annorlunda på mig nu denna vecka än han gjort förut. Det måste vara bara som jag känner, för varför skulle HAN ha ändrat uppfattning?
Varför ska jag alltid börja drömma så fort jag kommer på nåt att drömma om? Jag VET att jag är chanslös, har vetat det hela tiden. Men plötsligt får jag för mig att killen inte ser kallt på mig längre.
Dagssoundtrack: In the arms of sleep / Smashing pumpkins
Tiobussen till skolan, åt mat, ryska efter kulturkvart. Det blev ingen tyska. Han såg ett kort tag på mig, sen smålog han...
Så mysigt.
Jag var helt ensam i vår lilla skåpfyrkant, och måste upp och kolla efter Ingrid på biblioteket. Sneglade över skåpraddan och såg att Paul stod lutad mot väggen därborta, så jag vågade ju knappt gå förbi där, men lyckades samla mig. Han såg när jag kom gående. Jag såg på honom och han såg på mig, ett skönt litet tag. Fruktansvärt skönt. Sen sneglade han på John som stod bredvid honom, och så flinade han tyst.
Jag gick förbi honom och halvsprang uppför trappen sen, varm och leende och oerhört välmående i mitt nervskakningstillstånd.
Ja, mysigt var det. Veckans bästa, tror jag väl. Jag är kär nu.
Han var så söt när han gav John den där flinande blicken.
Han är alltid så söt.
Jag vill stanna tiden exakt nu, när jag är så nöjd bara över att det råkar existera en kille som heter Paul, som även vet att jag existerar och inte är helt och fullt oberörd över det faktumet.
Idag gillar jag verkligen att vara kär.
Ingenting är nytt för honom, så det måste vara min känsla som tror att han verkar se lite annorlunda på mig nu denna vecka än han gjort förut. Det måste vara bara som jag känner, för varför skulle HAN ha ändrat uppfattning?
Varför ska jag alltid börja drömma så fort jag kommer på nåt att drömma om? Jag VET att jag är chanslös, har vetat det hela tiden. Men plötsligt får jag för mig att killen inte ser kallt på mig längre.
I och utanför aulan
12 december
Dagssoundtrack: den där låten
Roligt utanför och inuti aulan, annars normal dag. Pingis och basket på gympan, halvkul. Till Maria, sov där.
Idag har jag inte sett honom mer än ett spanpass utanför aulan, och sen en timmes inkollande av hans nacke, där han satt 2 rader framför mig under konserten. Utanför aulan var det ordentligt trevligt. Han stod och såg åt mitt håll med snabba ögonkast hela tiden, och jag stod och flinade och kände mig varm. Visst var det fullt möjligt att anledningen till att han stod och kikade genom folkmassan var att han kollade efter några kompisar. Men han såg mig i alla fall.
Paul är ett sånt glädjeämne för mig nu.
Första låten på konserten var en skön låt om olycklig kärlek, "men jag vet vad du tänker" gick refrängen. Där jag satt med honom snett framför mig kände jag mig som träffad av låttexten, kände igen mig så väl. Och jag undrade om han satt och funderade på om jag tänkte på honom just exakt då.
Dagssoundtrack: den där låten
Roligt utanför och inuti aulan, annars normal dag. Pingis och basket på gympan, halvkul. Till Maria, sov där.
Idag har jag inte sett honom mer än ett spanpass utanför aulan, och sen en timmes inkollande av hans nacke, där han satt 2 rader framför mig under konserten. Utanför aulan var det ordentligt trevligt. Han stod och såg åt mitt håll med snabba ögonkast hela tiden, och jag stod och flinade och kände mig varm. Visst var det fullt möjligt att anledningen till att han stod och kikade genom folkmassan var att han kollade efter några kompisar. Men han såg mig i alla fall.
Paul är ett sånt glädjeämne för mig nu.
Första låten på konserten var en skön låt om olycklig kärlek, "men jag vet vad du tänker" gick refrängen. Där jag satt med honom snett framför mig kände jag mig som träffad av låttexten, kände igen mig så väl. Och jag undrade om han satt och funderade på om jag tänkte på honom just exakt då.
Nu VET jag
11 december
Your Majesty / Guv´ner
Matteprov - fint. Sen fick jag veta. Paul har märkt MIG. Kul! Nervöst! Spelade in blandband hemma.
Det gick ju rätt fort ändå. Vid tio idag stötte jag på Maria och Nicole i korridoren, och fick nyheter. Nyheter som fick mig hyfsat okoncentrerad när jag sen satte mig för att se en film på engelskan.
Han hade sagt mitt namn och klass. Där rök de sista promillechanserna att det skulle va nån annan än mig som han märkt. Det var skönt.
Gick ner från engelskan med kokheta nerver och med svaga ben, och mycket riktigt var han vid skåpen som jag befarat. Han hade en ny tröja på sig, och stod vänd åt hållet jag kom ifrån. Fick se honom i ögonvrån en kvarts sekund.
Nu VET jag att han vet att jag gillar honom och att han har vetat det länge, vad han nu menar med länge. Vad jag inte vet är hur och när han kom på det. Inte heller vet jag hur han ser på det. Nicoles ord,"Han var väl lite fundersam, han är väl smickrad när det är nån som tycker han är snygg", det låter ju inte så farligt. Då ogillar han mig väl inte i alla fall. Men jag fattar liksom inte att han inte är helt van vid att tjejer spanar in honom. Han är så snygg, jag tycker inte han ens borde notera om en sån trist typ som jag kollar in honom. Men jag är tydligen hans enda beundrare, så han noterar. Tanken på att han kanske letat upp mig i skolkatalogen och granskat mig får mig halvdöd. Men en omöjlighet är det inte.
Även om han inte är ett dugg intresserad av mig så tänker han nog på hur han är när jag är i närheten. Det har ju känts lite så, som när han satt och spelade med blicken neråt, hans röda kinder ibland. Gör verkligen lilla jag honom nervös?
Har i alla fall förkastat den gamla tanken om att han bara skulle tycka jag är en jobbig typ, hålla all distans han kan, och önska att jag ska låta bli att finnas till. Förbannat ologiskt tänkt. För det är klart att han blir lite smickrad, klart att jag roar honom lite, och klart att han inte vill göra nåt dåligt intryck på mig när han vet att jag iakttar honom.
Har fått en massa nerver i magen, och allt är lagom pinsamt, samtidigt som jag spänner av på nåt vis. Vet ju lite mer var jag har honom nu, har inget att dölja, inget att visa.
Han vet exakt vad jag tycker om honom, och det mår jag väldigt bra av.
Jag vet inte exakt vad han tycker om mig, och det mår jag kanske också bra av.
Your Majesty / Guv´ner
Matteprov - fint. Sen fick jag veta. Paul har märkt MIG. Kul! Nervöst! Spelade in blandband hemma.
Det gick ju rätt fort ändå. Vid tio idag stötte jag på Maria och Nicole i korridoren, och fick nyheter. Nyheter som fick mig hyfsat okoncentrerad när jag sen satte mig för att se en film på engelskan.
Han hade sagt mitt namn och klass. Där rök de sista promillechanserna att det skulle va nån annan än mig som han märkt. Det var skönt.
Gick ner från engelskan med kokheta nerver och med svaga ben, och mycket riktigt var han vid skåpen som jag befarat. Han hade en ny tröja på sig, och stod vänd åt hållet jag kom ifrån. Fick se honom i ögonvrån en kvarts sekund.
Nu VET jag att han vet att jag gillar honom och att han har vetat det länge, vad han nu menar med länge. Vad jag inte vet är hur och när han kom på det. Inte heller vet jag hur han ser på det. Nicoles ord,"Han var väl lite fundersam, han är väl smickrad när det är nån som tycker han är snygg", det låter ju inte så farligt. Då ogillar han mig väl inte i alla fall. Men jag fattar liksom inte att han inte är helt van vid att tjejer spanar in honom. Han är så snygg, jag tycker inte han ens borde notera om en sån trist typ som jag kollar in honom. Men jag är tydligen hans enda beundrare, så han noterar. Tanken på att han kanske letat upp mig i skolkatalogen och granskat mig får mig halvdöd. Men en omöjlighet är det inte.
Även om han inte är ett dugg intresserad av mig så tänker han nog på hur han är när jag är i närheten. Det har ju känts lite så, som när han satt och spelade med blicken neråt, hans röda kinder ibland. Gör verkligen lilla jag honom nervös?
Har i alla fall förkastat den gamla tanken om att han bara skulle tycka jag är en jobbig typ, hålla all distans han kan, och önska att jag ska låta bli att finnas till. Förbannat ologiskt tänkt. För det är klart att han blir lite smickrad, klart att jag roar honom lite, och klart att han inte vill göra nåt dåligt intryck på mig när han vet att jag iakttar honom.
Har fått en massa nerver i magen, och allt är lagom pinsamt, samtidigt som jag spänner av på nåt vis. Vet ju lite mer var jag har honom nu, har inget att dölja, inget att visa.
Han vet exakt vad jag tycker om honom, och det mår jag väldigt bra av.
Jag vet inte exakt vad han tycker om mig, och det mår jag kanske också bra av.
lördag 10 december 2011
låta bli att drömma
10 december
Dagssoundtrack: Nightwatchman / American music club
Trist Paulfri dag, är som på nålar, matteplugg hela kvällen sen.
Jag kan inte låta bli att drömma. Försöker låta bli, och tror att jag lyckas, men sen sitter jag ändå där och drömmer i smyg.
Jag drömmer att han tänker på mig.
Ju mer jag hinner drömma, desto grymmare kommer det att bli när jag vaknar, får reda på hur det verkligen ligger till.
Dagssoundtrack: Nightwatchman / American music club
Trist Paulfri dag, är som på nålar, matteplugg hela kvällen sen.
Jag kan inte låta bli att drömma. Försöker låta bli, och tror att jag lyckas, men sen sitter jag ändå där och drömmer i smyg.
Jag drömmer att han tänker på mig.
Ju mer jag hinner drömma, desto grymmare kommer det att bli när jag vaknar, får reda på hur det verkligen ligger till.
fredag 9 december 2011
...men jag vet inte vad hon heter
9 december
Dagssoundtrack: Moments / Red house painters
Lite nervös, men inget farligt har ju hänt. Normal skoldag. Snackade med Nicole, är det verkligen MIG han vet om?
Dagen har ju trots allt inte varit så farlig. Visst var jag dönervös först och vågade inte se honom, men jag lugnade mig snart. Allt var ju som vanligt. Han var precis som vanligt. Enda skillnaden var ju att JAG visste att han visste.
Så blev jag lite skräckslaget tveksam när jag pratade med Nicole. Paul hade tydligen sagt "jag vet en som gillar mig, men jag vet inte vad hon heter". Paul borde rimligtvis veta mitt namn ifall han hade minsta intresse att ta reda på det, eller bara lite uppsnappningsförmåga. Men Nicole sa att det kunde va att han inte ville säga det till Jessica. Sen hade han tydligen vetat om det länge. Han var nog smickrad, och lite fundersam, och tyckte det var lite kul, sa Nicole.
Men jag kan inte riktigt ta till mig det där. Jag MÅSTE få veta säkert om det är mig det handlar om. Vore det nån annan som gillar honom, och han inte märkt mig överhuvudtaget, skulle jag nog vilja dö. Men jag lär få veta snart. Nicole skulle fråga Jessica. Bara det inte blir nåt pinsamt strul av det här, det skulle ju inte va kul om Paul fick reda på att jag håller på och försöker få upplysningar om hur han ser på mig.
"Har vetat det länge". Hur länge då i såna fall? Knappast längre än 2 månader, för jag var väldigt försiktigt först.
VAD JAG ÖNSKAR ATT DET ÄR MIG HAN VET OM.
Dagssoundtrack: Moments / Red house painters
Lite nervös, men inget farligt har ju hänt. Normal skoldag. Snackade med Nicole, är det verkligen MIG han vet om?
Dagen har ju trots allt inte varit så farlig. Visst var jag dönervös först och vågade inte se honom, men jag lugnade mig snart. Allt var ju som vanligt. Han var precis som vanligt. Enda skillnaden var ju att JAG visste att han visste.
Så blev jag lite skräckslaget tveksam när jag pratade med Nicole. Paul hade tydligen sagt "jag vet en som gillar mig, men jag vet inte vad hon heter". Paul borde rimligtvis veta mitt namn ifall han hade minsta intresse att ta reda på det, eller bara lite uppsnappningsförmåga. Men Nicole sa att det kunde va att han inte ville säga det till Jessica. Sen hade han tydligen vetat om det länge. Han var nog smickrad, och lite fundersam, och tyckte det var lite kul, sa Nicole.
Men jag kan inte riktigt ta till mig det där. Jag MÅSTE få veta säkert om det är mig det handlar om. Vore det nån annan som gillar honom, och han inte märkt mig överhuvudtaget, skulle jag nog vilja dö. Men jag lär få veta snart. Nicole skulle fråga Jessica. Bara det inte blir nåt pinsamt strul av det här, det skulle ju inte va kul om Paul fick reda på att jag håller på och försöker få upplysningar om hur han ser på mig.
"Har vetat det länge". Hur länge då i såna fall? Knappast längre än 2 månader, för jag var väldigt försiktigt först.
VAD JAG ÖNSKAR ATT DET ÄR MIG HAN VET OM.
torsdag 8 december 2011
Jag överdriver alltid
8 december
Dagssoundtrack: Bulletproof
Spänd, jag överdriver allt som vanligt. Ute lite med mamma och Henrik, sen till Maria och byggde pussel. Skönt nervig.
Jag överdriver väl ändå lite när jag ligger halvt sömnlös hela natten och sen går och darrar utan matlust hela dagen?
Jag överdriver alltid.
Måste smälta det här nu och lugna mig.
SÅ pinsamt, men det är skönt att känna sig lite pinsam.
Jag kommer att nervöst flina mig genom morgondagen. Men jag kommer inte att hitta på svepskäl för att gå förbi honom. Jag vet ju att han märker det, genomskådar mig. Jag kommer inte att gå och sätta mig i cafeterian för att han är där, eller stå och glo på honom.
Jag är en tönt för honom, han skulle aldrig kunna bli intresserad av mig.
Men jag lyckas påverka honom, få honom att inte veta riktigt vad han ska göra av sig.
Jag trodde aldrig att han var en sån som blev generad. Men om nu Marias kompis och hennes kompis talar sanning...
Imorgon kan jag få fler upplysningar, för Maria ska pumpa Nicole på rubbet av vad Jessica berättat. Jag kan knappt bärga mig.
Men om Maria får reda på att han tycker jag är en ful tönt har jag bett henne hålla det för sig själv. Det känns nog bäst så för mig.
Dagssoundtrack: Bulletproof
Spänd, jag överdriver allt som vanligt. Ute lite med mamma och Henrik, sen till Maria och byggde pussel. Skönt nervig.
Jag överdriver väl ändå lite när jag ligger halvt sömnlös hela natten och sen går och darrar utan matlust hela dagen?
Jag överdriver alltid.
Måste smälta det här nu och lugna mig.
SÅ pinsamt, men det är skönt att känna sig lite pinsam.
Jag kommer att nervöst flina mig genom morgondagen. Men jag kommer inte att hitta på svepskäl för att gå förbi honom. Jag vet ju att han märker det, genomskådar mig. Jag kommer inte att gå och sätta mig i cafeterian för att han är där, eller stå och glo på honom.
Jag är en tönt för honom, han skulle aldrig kunna bli intresserad av mig.
Men jag lyckas påverka honom, få honom att inte veta riktigt vad han ska göra av sig.
Jag trodde aldrig att han var en sån som blev generad. Men om nu Marias kompis och hennes kompis talar sanning...
Imorgon kan jag få fler upplysningar, för Maria ska pumpa Nicole på rubbet av vad Jessica berättat. Jag kan knappt bärga mig.
Men om Maria får reda på att han tycker jag är en ful tönt har jag bett henne hålla det för sig själv. Det känns nog bäst så för mig.
att det är en tjej som gillar honom
7 december
Dagssoundtrack: Do you like me / Fugazi
Var med Henrik ute och åkte snowracer och sådär. Åt pizza. Svettigt meddelande från Maria=sömnlös kväll.
Varför känns det jag just fått reda på så hisnande? Varför får jag sköna magkänningar när jag tänker på det?
Jag var ju redan så säker på det. Nu har jag fått det bekräftat. Nästan. Han vet.
Det är så här, att Marias kompis Nicole är jättebra kompis med Jessica, som är bra kompis med Paul. Och idag hade Maria lite fina nyheter till mig på telefonen, som Jessica berättat för Nicole. Paul har sagt att det är en tjej som gillar honom. Och han tycker det är pinsamt att veta det, han vet inte vad han ska göra och hur han ska se ut när hon går förbi honom.
Oddsen finns ju att denna tjej råkar vara jag.
Vad jag svettades där jag satt med telefonluren i handen. Vad jag flinade, vad mitt hjärta dunkade. Jag borde inte va så omtumlad. På sista tiden har jag ju nästan tagit för givet att "det är klart han vet om det". Jag är ändå omtumlad. Har inte kunnat tänka på nåt annat på hela kvällen. Just det där att han faktiskt BLIR besvärad.
Bläddrar i dagboken och ser på alla händelser ur en annan synvinkel. Det hugger till i min mage gång på gång.
Han har alltså märkt varenda gång jag går förbi honom. Hans bortvända blickar har varit totalt medvetna. Han satt alltså där med sin gitarr i torsdags och visste exakt hur tänd jag var på honom där jag stod. Han var inte totalt oberörd över att jag fanns i samma rum som honom.
Fasar inför måndag.
Längtar tills på måndag.
Dagssoundtrack: Do you like me / Fugazi
Var med Henrik ute och åkte snowracer och sådär. Åt pizza. Svettigt meddelande från Maria=sömnlös kväll.
Varför känns det jag just fått reda på så hisnande? Varför får jag sköna magkänningar när jag tänker på det?
Jag var ju redan så säker på det. Nu har jag fått det bekräftat. Nästan. Han vet.
Det är så här, att Marias kompis Nicole är jättebra kompis med Jessica, som är bra kompis med Paul. Och idag hade Maria lite fina nyheter till mig på telefonen, som Jessica berättat för Nicole. Paul har sagt att det är en tjej som gillar honom. Och han tycker det är pinsamt att veta det, han vet inte vad han ska göra och hur han ska se ut när hon går förbi honom.
Oddsen finns ju att denna tjej råkar vara jag.
Vad jag svettades där jag satt med telefonluren i handen. Vad jag flinade, vad mitt hjärta dunkade. Jag borde inte va så omtumlad. På sista tiden har jag ju nästan tagit för givet att "det är klart han vet om det". Jag är ändå omtumlad. Har inte kunnat tänka på nåt annat på hela kvällen. Just det där att han faktiskt BLIR besvärad.
Bläddrar i dagboken och ser på alla händelser ur en annan synvinkel. Det hugger till i min mage gång på gång.
Han har alltså märkt varenda gång jag går förbi honom. Hans bortvända blickar har varit totalt medvetna. Han satt alltså där med sin gitarr i torsdags och visste exakt hur tänd jag var på honom där jag stod. Han var inte totalt oberörd över att jag fanns i samma rum som honom.
Fasar inför måndag.
Längtar tills på måndag.
tisdag 6 december 2011
bara less på allt
6 december
Dagssoundtrack: Nowheres clearer / the Bear Quartet
Såg film på teckenspråket, skönt! Gillar ej Paul så värst. Förbannat antiallthumör på kvällen. Gott med glögg.
Ny bok igen. Vad jag skriver. Fyller sida upp och sida ner med menlösa tankar. Jag behöver det.
Idag är jag på trist humör. Det är inte desperat deppresivt, jag är bara less på allt. Normalt brukar jag känna så här när jag känner mig LÅG, har självförtroendet i botten och hatar mig själv. Så känner jag inte nu. Jag är okej. Ändå kan jag inte komma på nånting positivt med mitt liv just nu.
Inte minsta lust att sätta mig vid trumsetet eller försöka mig på nåt gitarrackord. Bandet som ska försöka bildas känns enbart jobbigt. Jag orkar inte med folket i skolan. Och borta i stallet står en lurvig och go pålle som jag inte har minsta lust att ta en skogstur med. Paul känns meningslösast av allt i mitt liv.
Jag ligger här i soffan med Ztv på utan ljud, så jag ser om det kommer nån låt jag inte ogillar. I cd-spelaren snurrar Everybody else runt. Jag skippar bort One final Sandi och Fat skeleton när de kommer. Skivans skönaste låtar, men jag har så totalt analyserat sönder dom när jag lärde mig dom på trummor, så jag kan inte höra dom längre. Jag är hungrig. Funderar på att ringa mamma, jag kanske kan äta där. Kanske kan vara med Maria ikväll. Har ingen lust alls med det heller. Men jag har ju inte nåt att göra ensam här hemma när jag nu från en dag till en annan blivit omusikintresserad, så jag kan väl lika gärna va jättetrevligt sällskap åt någon annan.
Jag känner mig död. Det finns ingen drivkraft. Jag längtar inte till något. Har inget att kämpa för.
Jag bryr mig inte längre om att lägga märke till om Paul ser åt mitt håll eller inte. Det är ju bara en slump ifall han råkar göra det. För honom finns det ingen ointressantare person än mig. Jag blir aldrig mer än Åsas töntiga kompis som alltid sticker ner på musikgården på torsdagarna för att leka med trummorna och tönta på litegrann.
Han blir aldrig min.
Han blir aldrig min.
Han blir aldrig min.
Så nu tar jag och glömmer killen.
Dagssoundtrack: Nowheres clearer / the Bear Quartet
Såg film på teckenspråket, skönt! Gillar ej Paul så värst. Förbannat antiallthumör på kvällen. Gott med glögg.
Ny bok igen. Vad jag skriver. Fyller sida upp och sida ner med menlösa tankar. Jag behöver det.
Idag är jag på trist humör. Det är inte desperat deppresivt, jag är bara less på allt. Normalt brukar jag känna så här när jag känner mig LÅG, har självförtroendet i botten och hatar mig själv. Så känner jag inte nu. Jag är okej. Ändå kan jag inte komma på nånting positivt med mitt liv just nu.
Inte minsta lust att sätta mig vid trumsetet eller försöka mig på nåt gitarrackord. Bandet som ska försöka bildas känns enbart jobbigt. Jag orkar inte med folket i skolan. Och borta i stallet står en lurvig och go pålle som jag inte har minsta lust att ta en skogstur med. Paul känns meningslösast av allt i mitt liv.
Jag ligger här i soffan med Ztv på utan ljud, så jag ser om det kommer nån låt jag inte ogillar. I cd-spelaren snurrar Everybody else runt. Jag skippar bort One final Sandi och Fat skeleton när de kommer. Skivans skönaste låtar, men jag har så totalt analyserat sönder dom när jag lärde mig dom på trummor, så jag kan inte höra dom längre. Jag är hungrig. Funderar på att ringa mamma, jag kanske kan äta där. Kanske kan vara med Maria ikväll. Har ingen lust alls med det heller. Men jag har ju inte nåt att göra ensam här hemma när jag nu från en dag till en annan blivit omusikintresserad, så jag kan väl lika gärna va jättetrevligt sällskap åt någon annan.
Jag känner mig död. Det finns ingen drivkraft. Jag längtar inte till något. Har inget att kämpa för.
Jag bryr mig inte längre om att lägga märke till om Paul ser åt mitt håll eller inte. Det är ju bara en slump ifall han råkar göra det. För honom finns det ingen ointressantare person än mig. Jag blir aldrig mer än Åsas töntiga kompis som alltid sticker ner på musikgården på torsdagarna för att leka med trummorna och tönta på litegrann.
Han blir aldrig min.
Han blir aldrig min.
Han blir aldrig min.
Så nu tar jag och glömmer killen.
cirka 5 ord
5 december
Dagssoundtrack: You have cum in your hair and your dick is hanging out / Palace music
Vanlig skoldag, jobbig innebandy... Musikgården, jag pratade med Paul en ytterst lång djup konversation, ej omtumlande.
NU
har jag växlat ord med Paul.
Jag sa cirka 10 ord rakt ut i luften, och han svarade med cirka 5 ord.
Jag och Åsa hade delade meningar om ifall det skulle räknas som att jag pratat med honom. Åsa tyckte absolut det, jag är mer tveksam, men okej. Det får räknas. Jag har pratat med Paul.
Känns inte alls speciellt överväldigande.
Jag är på samma pinsamhetskänningshumör som förut. Men jag har honom i skallen nu, vare sig jag vill det eller inte.
Jag närapå önskade att han skulle ha gått hem redan. Så pinsam känner jag mig alltså nu.
Så jag blev nästan nöjd när jag inte såg honom i fönstret. Stod där och var ganska osynlig. Erik såg mig till slut, log lite åt mig, och sa till Åsa.
En olycksbådande grön jacka hängde i hallen. Ja just det, olycksbådande. Just då kände jag inte alls för att träffa på honom. Men han var ju därinne där allihop var, och jag stod och kände mig döpinsam utan nånstans att ta vägen medan de öste på.
Efter ett tag sa Harry "Hörni, tjejerna vill nog spela här". Harry är en sjysst typ. John och Erik hade väl redan börjat dra sig undan, men Paul med elgitarren i famnen och Oliver vid trumsetet hade roligt. "Bara en minut till" sa Oliver, och så spelade de lite till. Det lät väldigt bra, men jag hade inte så mycket tid till att lyssna, fullt upp med att känna. Såg mest på Oliver, men en del på Paul. Han har ALDRIG förr varit så oemotståndlig som när han satt där med nerböjt huvud och drog på med gitarren. Vad jag kände för honom i det ögonblicket. Står knappt ut med att tänka på det. Det var så hisnande. Men så hårt att stå där, några meter ifrån honom, bara se på honom. I det ögonblicket ville jag bara ha honom.
"Nu har det gått en minut" sa Harry, och killarna suckade lite och lade av. Det kändes lite pinsamt att de skulle tvingas sticka bara för våran skull, som om vi hade nån himla förtur.
"Så det är tjejföreträde som gäller här alltså? Ut med killarna", sa jag.
"Ja, det är ingen hyfs alls" sa Paul och hängde upp gitarren. Så gick dom.
Det där var inget speciellt, det är bara just det lilla faktum att vi faktiskt växlat ord för första gången som får mig lite värmd. Annars var det ju liksom ingenting. Såna där smådetaljer börjar förlora sin betydelse nu. Inget känns speciellt otroligt. Dit jag vill komma kommer jag aldrig. Jag känner så solklart när jag är i närheten av honom att det blir inte mer än så här. Och då känns inte ett par ord så speciellt märkvärdiga.
Jag är som sagt på enormt pinsamhetskänningshumör, men han verkar inte vara speciellt besvärad. Fast visst tittade han ner lite onormalt mycket då när han satt och spelade. Annars verkar han ju bara helt avspänd och normal. Men han måste veta, jag är totalt övertygad om det.
Paul kan tydligen va en rätt påfrestande person. Åsa hatar honom stundtals, säger hon, för han kan va så retsam, och även John blir le ibland. Han hade till exempel hållt på och trackat John för att han sjunger dåligt, trots att han själv sjunger hyperfalskt. Ja, han kan nog va lite dryg kanske. Han är ju inte min typ, det har jag ju insett, hur hopplöst charmig han än är. Jag skulle passa med en lite blyg, söt och snäll kille. Visst är väl Paul söt och snäll, men han ligger på en totalt annan våglängd än jag gör. Det är det som gör att han aldrig kan bli min.
Imorgon, efter ett hyfsat händelserikt halvår, ska jag skriva ner mina fortsatta funderingar i en annan bok. Men mitt liv lär ligga oförändrat ett tag till, trots att jag idag pratat med Paul Moberg för första gången.
Dagssoundtrack: You have cum in your hair and your dick is hanging out / Palace music
Vanlig skoldag, jobbig innebandy... Musikgården, jag pratade med Paul en ytterst lång djup konversation, ej omtumlande.
NU
har jag växlat ord med Paul.
Jag sa cirka 10 ord rakt ut i luften, och han svarade med cirka 5 ord.
Jag och Åsa hade delade meningar om ifall det skulle räknas som att jag pratat med honom. Åsa tyckte absolut det, jag är mer tveksam, men okej. Det får räknas. Jag har pratat med Paul.
Känns inte alls speciellt överväldigande.
Jag är på samma pinsamhetskänningshumör som förut. Men jag har honom i skallen nu, vare sig jag vill det eller inte.
Jag närapå önskade att han skulle ha gått hem redan. Så pinsam känner jag mig alltså nu.
Så jag blev nästan nöjd när jag inte såg honom i fönstret. Stod där och var ganska osynlig. Erik såg mig till slut, log lite åt mig, och sa till Åsa.
En olycksbådande grön jacka hängde i hallen. Ja just det, olycksbådande. Just då kände jag inte alls för att träffa på honom. Men han var ju därinne där allihop var, och jag stod och kände mig döpinsam utan nånstans att ta vägen medan de öste på.
Efter ett tag sa Harry "Hörni, tjejerna vill nog spela här". Harry är en sjysst typ. John och Erik hade väl redan börjat dra sig undan, men Paul med elgitarren i famnen och Oliver vid trumsetet hade roligt. "Bara en minut till" sa Oliver, och så spelade de lite till. Det lät väldigt bra, men jag hade inte så mycket tid till att lyssna, fullt upp med att känna. Såg mest på Oliver, men en del på Paul. Han har ALDRIG förr varit så oemotståndlig som när han satt där med nerböjt huvud och drog på med gitarren. Vad jag kände för honom i det ögonblicket. Står knappt ut med att tänka på det. Det var så hisnande. Men så hårt att stå där, några meter ifrån honom, bara se på honom. I det ögonblicket ville jag bara ha honom.
"Nu har det gått en minut" sa Harry, och killarna suckade lite och lade av. Det kändes lite pinsamt att de skulle tvingas sticka bara för våran skull, som om vi hade nån himla förtur.
"Så det är tjejföreträde som gäller här alltså? Ut med killarna", sa jag.
"Ja, det är ingen hyfs alls" sa Paul och hängde upp gitarren. Så gick dom.
Det där var inget speciellt, det är bara just det lilla faktum att vi faktiskt växlat ord för första gången som får mig lite värmd. Annars var det ju liksom ingenting. Såna där smådetaljer börjar förlora sin betydelse nu. Inget känns speciellt otroligt. Dit jag vill komma kommer jag aldrig. Jag känner så solklart när jag är i närheten av honom att det blir inte mer än så här. Och då känns inte ett par ord så speciellt märkvärdiga.
Jag är som sagt på enormt pinsamhetskänningshumör, men han verkar inte vara speciellt besvärad. Fast visst tittade han ner lite onormalt mycket då när han satt och spelade. Annars verkar han ju bara helt avspänd och normal. Men han måste veta, jag är totalt övertygad om det.
Paul kan tydligen va en rätt påfrestande person. Åsa hatar honom stundtals, säger hon, för han kan va så retsam, och även John blir le ibland. Han hade till exempel hållt på och trackat John för att han sjunger dåligt, trots att han själv sjunger hyperfalskt. Ja, han kan nog va lite dryg kanske. Han är ju inte min typ, det har jag ju insett, hur hopplöst charmig han än är. Jag skulle passa med en lite blyg, söt och snäll kille. Visst är väl Paul söt och snäll, men han ligger på en totalt annan våglängd än jag gör. Det är det som gör att han aldrig kan bli min.
Imorgon, efter ett hyfsat händelserikt halvår, ska jag skriva ner mina fortsatta funderingar i en annan bok. Men mitt liv lär ligga oförändrat ett tag till, trots att jag idag pratat med Paul Moberg för första gången.
söndag 4 december 2011
inte göra sådär igen
4 december
Dagssoundtrack: The hit
Pinsam, men inte kär direkt. Till Maria där hon jobbar. Hade kul med trummorna hemma, slog ihjäl mig, och en pinne av.
Vad jag är paranoid.
Men det var pinsamt.
Jag gick och skulle kolla efter Åsa när den klassen fått rast. Ja det VAR bara Åsa jag skulle kolla efter. Så jag gick runt hörnet och där i sofforna satt de, hela bunten, Paul, John, och alla de andra. Och när jag kom förbi, saktade farten och sökte med blicken efter Åsa, blev de tysta allihop, glodde på mig, verkade flina. Jag fick ju panik. Det var som om allihop tänkte "haha, där kommer hon och ska titta på Paul som vanligt". Jag ville bara försvinna. Ägnade inte Paul en blick, utan drog vidare i panikartat pinsamt tillstånd. Sen fick jag ta en värsta omväg för att slippa gå förbi där igen.
Varför ska jag va en så onormal tönt?
varför kan jag inte bara gå fram till John i det läget, och fråga vart Åsa är i stället för att göra bort mig på det här viset?
Näe, jag skulle aldrig klarat att göra det i det läget. Eftersom de var så tysta just då skulle det inneburit att man blev uppmärksammad av hela bunten, usch. Inte farligt egentligen, men för en sån som mig är såna situationer dödligt läskiga. Men jag ångrar mig nu. Nästa gång frågar jag, som en normal människa, jag gör det bara. Det är bara det att jag har så sega reaktioner att jag inte hinner fundera på saken innan mina ben redan gått därifrån. Men jag måste ju... Jag tänker inte göra sådär igen, gå och glo efter Åsa och få alla att tro att det är Paul jag kollar efter.
Eller är jag bara paranoid? Det är ju mycket möjligt att det var en tillfällighet att killarna råkade tystna, flina och glo, just när jag gick förbi. Kanske gjorde de inte ens det, kanske fick jag bara för mig det. Jag är nog duktig på att förstora upp sånt jag ser och känner.
Gick förbi honom en gång tidigare idag, han såg inte rakt på mig, men märkte mig väl i alla fall. Satt och smålog och såg söt ut. "Han tittade till på nåt vis och flinade lite just när du kom" sa Selvina som jag inte litar på.
Dagssoundtrack: The hit
Pinsam, men inte kär direkt. Till Maria där hon jobbar. Hade kul med trummorna hemma, slog ihjäl mig, och en pinne av.
Vad jag är paranoid.
Men det var pinsamt.
Jag gick och skulle kolla efter Åsa när den klassen fått rast. Ja det VAR bara Åsa jag skulle kolla efter. Så jag gick runt hörnet och där i sofforna satt de, hela bunten, Paul, John, och alla de andra. Och när jag kom förbi, saktade farten och sökte med blicken efter Åsa, blev de tysta allihop, glodde på mig, verkade flina. Jag fick ju panik. Det var som om allihop tänkte "haha, där kommer hon och ska titta på Paul som vanligt". Jag ville bara försvinna. Ägnade inte Paul en blick, utan drog vidare i panikartat pinsamt tillstånd. Sen fick jag ta en värsta omväg för att slippa gå förbi där igen.
Varför ska jag va en så onormal tönt?
varför kan jag inte bara gå fram till John i det läget, och fråga vart Åsa är i stället för att göra bort mig på det här viset?
Näe, jag skulle aldrig klarat att göra det i det läget. Eftersom de var så tysta just då skulle det inneburit att man blev uppmärksammad av hela bunten, usch. Inte farligt egentligen, men för en sån som mig är såna situationer dödligt läskiga. Men jag ångrar mig nu. Nästa gång frågar jag, som en normal människa, jag gör det bara. Det är bara det att jag har så sega reaktioner att jag inte hinner fundera på saken innan mina ben redan gått därifrån. Men jag måste ju... Jag tänker inte göra sådär igen, gå och glo efter Åsa och få alla att tro att det är Paul jag kollar efter.
Eller är jag bara paranoid? Det är ju mycket möjligt att det var en tillfällighet att killarna råkade tystna, flina och glo, just när jag gick förbi. Kanske gjorde de inte ens det, kanske fick jag bara för mig det. Jag är nog duktig på att förstora upp sånt jag ser och känner.
Gick förbi honom en gång tidigare idag, han såg inte rakt på mig, men märkte mig väl i alla fall. Satt och smålog och såg söt ut. "Han tittade till på nåt vis och flinade lite just när du kom" sa Selvina som jag inte litar på.
Dåligt trumspelhumör
3 december
Dagssoundtrack: At my mercy / American music club
Ganska så normal dag, rolig engelska, målade. Ner på stan pga ingen spanska. Sur busschaufför! Dåligt trumspelhumör.
Ja, det där med Pontus kan man stryka på en gång. Han ser inte ett ögonblick åt mig. Så det är nog Selvina han kollar in, underligt nog. Hon gillar honom inte alls.
Inga förändringar vad gäller Paulkänslorna, men jag vill nog se honom i alla fall även om det inte känns så livsviktigt.
En hel kväll utan att stoppa trumpinnarna i nävarna. Då är man nog lite avslagen. Dålig period igen. Ja, hela förra veckan hade jag nog hyfsat bra självförtroende när det gällde trummande. Inte nu. Men annars är jag rätt okej, ganska nöjd med livet.
Det skulle va trevligt om man vore lite kär nu också men näe.
Nåt måste hända.
Jag väntar väl.
Dagssoundtrack: At my mercy / American music club
Ganska så normal dag, rolig engelska, målade. Ner på stan pga ingen spanska. Sur busschaufför! Dåligt trumspelhumör.
Ja, det där med Pontus kan man stryka på en gång. Han ser inte ett ögonblick åt mig. Så det är nog Selvina han kollar in, underligt nog. Hon gillar honom inte alls.
Inga förändringar vad gäller Paulkänslorna, men jag vill nog se honom i alla fall även om det inte känns så livsviktigt.
En hel kväll utan att stoppa trumpinnarna i nävarna. Då är man nog lite avslagen. Dålig period igen. Ja, hela förra veckan hade jag nog hyfsat bra självförtroende när det gällde trummande. Inte nu. Men annars är jag rätt okej, ganska nöjd med livet.
Det skulle va trevligt om man vore lite kär nu också men näe.
Nåt måste hända.
Jag väntar väl.
lördag 3 december 2011
En regnig äcklig måndagseftermiddag
2 december
Dagssoundtrack: I´ve been a mess / American music club
På bio, I faderns namn, svinbra! På maten gick Hans Rodin in i mig så jag fick mat på skjortan. Stack hem två pga trötthet. Halvsov två timmar. Har Ztv nu!
Idag har jag en lindrig form av uselt humör. Känner mig usel på att spela trummor, som jag alltid gör när jag inte känner mig bra på det. Känner mig lite undrande över hur det blir med vårt tilltänkta suveräna rockband. Känner mig lite trött. Känner mig som jag brukar känna mig en regnig äcklig måndagseftermiddag.
Annars är det väl okej.
Idag på lunchen gick Hans Rodin in i mig så att chili con carnen skvimpade över kanten på min tallrik, och grejade en stor brunorange fläck på min skjorta. Vad kul det varit om jag varit kär i honom fortfarande, men nu såg jag knappt att det var han.
Jag hade en ful blommig t-shirt under, så jag fick låna nån vit, tjock, varm fel-image-tröja av Ingrid. Lite irriterande. Efter det gick jag förbi Paul några gånger (det var inte med flit faktiskt). Han stod lutad mot sitt skåp alldeles ensam, och var fruktansvärt enormt söt. Han blir väldigt gullig när han ser sådär allvarlig ut. Han såg i alla fall inte på mig.
Jag vet inte vad jag känner, klart att jag inte är helt nollgradig, men han betyder inte mycket nu.
Sen satt vi i cafeterian ett tag, jag, Selvina och Ingrid. Jag fick ett litet flinanfall när jag upptäckte att den där Pontus Lidbo, Selvinas eventuella beundrare, stod och glodde väldigt tydligt åt vårt håll. Vi skrattade åt honom, och han verkade nästan märka det, men fortsatte ha ansiktet vänt åt vårat håll, med glada ögon. "haha, vad han kollar in dig Selvina, han glor ju ihjäl sig", sa jag och flinade. "Vaddå, det är ju DIG han kollar på", sa Ingrid, och de två var nästan säkra på den saken, för jag är ju så väldigt hans stil, och Selvina satt ju inte alls i lika snygg blickriktning som jag, hon hade ryggen emot och en stolpe i vägen.
Jag visste inte vad jag skulle tro om den saken, men flinade ännu mer, och sneglade smågenerat åt hans håll. Han tittade.
Äh, inte vet jag. Jag har ju med egna ögon sett hur han kollat efter Selvina... men egentligen vore väl jag ett mer sannolikt spanobjekt för en kille som han. Han skulle kunna gilla min klädstil, han liknar mig där, han har också sådär lite slö secondhandstil, smått 60-tal-aktigt. Han är nog lite pop-pojke, estetgillande samhällare, nog musikintresserad. Och lite söt på nåt vis, även om han inte är nån jag ser direkt.
Men vad skulle han kolla in mig för? Näe! Men jag ska undersöka saken för säkerhets skull. Efter att ha sett honom utan att han kollat åt mitt håll några gånger bör jag bli på det klara.
Dagssoundtrack: I´ve been a mess / American music club
På bio, I faderns namn, svinbra! På maten gick Hans Rodin in i mig så jag fick mat på skjortan. Stack hem två pga trötthet. Halvsov två timmar. Har Ztv nu!
Idag har jag en lindrig form av uselt humör. Känner mig usel på att spela trummor, som jag alltid gör när jag inte känner mig bra på det. Känner mig lite undrande över hur det blir med vårt tilltänkta suveräna rockband. Känner mig lite trött. Känner mig som jag brukar känna mig en regnig äcklig måndagseftermiddag.
Annars är det väl okej.
Idag på lunchen gick Hans Rodin in i mig så att chili con carnen skvimpade över kanten på min tallrik, och grejade en stor brunorange fläck på min skjorta. Vad kul det varit om jag varit kär i honom fortfarande, men nu såg jag knappt att det var han.
Jag hade en ful blommig t-shirt under, så jag fick låna nån vit, tjock, varm fel-image-tröja av Ingrid. Lite irriterande. Efter det gick jag förbi Paul några gånger (det var inte med flit faktiskt). Han stod lutad mot sitt skåp alldeles ensam, och var fruktansvärt enormt söt. Han blir väldigt gullig när han ser sådär allvarlig ut. Han såg i alla fall inte på mig.
Jag vet inte vad jag känner, klart att jag inte är helt nollgradig, men han betyder inte mycket nu.
Sen satt vi i cafeterian ett tag, jag, Selvina och Ingrid. Jag fick ett litet flinanfall när jag upptäckte att den där Pontus Lidbo, Selvinas eventuella beundrare, stod och glodde väldigt tydligt åt vårt håll. Vi skrattade åt honom, och han verkade nästan märka det, men fortsatte ha ansiktet vänt åt vårat håll, med glada ögon. "haha, vad han kollar in dig Selvina, han glor ju ihjäl sig", sa jag och flinade. "Vaddå, det är ju DIG han kollar på", sa Ingrid, och de två var nästan säkra på den saken, för jag är ju så väldigt hans stil, och Selvina satt ju inte alls i lika snygg blickriktning som jag, hon hade ryggen emot och en stolpe i vägen.
Jag visste inte vad jag skulle tro om den saken, men flinade ännu mer, och sneglade smågenerat åt hans håll. Han tittade.
Äh, inte vet jag. Jag har ju med egna ögon sett hur han kollat efter Selvina... men egentligen vore väl jag ett mer sannolikt spanobjekt för en kille som han. Han skulle kunna gilla min klädstil, han liknar mig där, han har också sådär lite slö secondhandstil, smått 60-tal-aktigt. Han är nog lite pop-pojke, estetgillande samhällare, nog musikintresserad. Och lite söt på nåt vis, även om han inte är nån jag ser direkt.
Men vad skulle han kolla in mig för? Näe! Men jag ska undersöka saken för säkerhets skull. Efter att ha sett honom utan att han kollat åt mitt håll några gånger bör jag bli på det klara.
torsdag 1 december 2011
99,9 procents chans
1 december
Dagssoundtrack: Soaky in the pooper / Lambchop
Rastlöst humör. På julskyltning en kvart. Sen hem till Maria. Hem hit och städat rummet.
Egentligen...
Egentligen behöver jag ju bara gå och vänta på att nåt roligt händer. Sannolikheten att Paul är ute ur min hjärna för gott ligger knappast högre än 0,1 procent. Alltså är det 99,9 procents chans att det snart händer nåt trevligt som ruskar om mig, så att han fastnar i tankarna igen.
Det ska nog bli kul.
Dagssoundtrack: Soaky in the pooper / Lambchop
Rastlöst humör. På julskyltning en kvart. Sen hem till Maria. Hem hit och städat rummet.
Egentligen...
Egentligen behöver jag ju bara gå och vänta på att nåt roligt händer. Sannolikheten att Paul är ute ur min hjärna för gott ligger knappast högre än 0,1 procent. Alltså är det 99,9 procents chans att det snart händer nåt trevligt som ruskar om mig, så att han fastnar i tankarna igen.
Det ska nog bli kul.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)