29 april
Dagssoundtrack: Gone, gone / the Bear Quartet
Skit, Maria drog sig ur när jag nu laddat för gymnasiefest. BLÄ JÄVLAR PISS. Kan ej gå utan henne. Snackat om Hans med Fia.
Tydligen kunde det bli värre än vad jag trodde igår. För det blir inget alls för mig. Jävla skit. Maria drog sig ur bara sådär. Och jag som laddat så, nu har luften gått ur mig helt, för jag kan inte gå utan Maria. Det funkar inte. Det går inte. Jag pallar inte. När jag nu tänker på hur det skulle kunnat vara om jag skulle gå med Maria känns det inte ett dugg hemskt. Nästan kul faktiskt. Men det är kört. Och jag hatar världen idag.
Roar mig ändå med att skriva lite om sånt som inte har ett dugg med mitt dåliga humör att göra. Några tidpunkter, ungefärliga.
8:01
Går förbi hans skåp, men ser honom inte så bra. Han har sin blåa skjorta idag.
8:56
Sneglar in i cafeterian som jag går förbi. Och ser ryggen på honom.
11:43
Går från matsalen, och oj, här kommer Pauls klass, reagerar ej så mycket men jag kollar väl upp... Där kommer han. Nu ska jag inte glo på honom när jag går förbi honom i trappen, kollar neråt, tills ögonblicket när jag precis går förbi honom. Kort ögonkontakt. Jag snubblar uppför den del av trappen som är kvar.
12:30
Sitter i en studiecell och pratar med Fia. Hon har bott där han bor, och jag behöver bara säga "går i tvåan, ekonom, lång..." för att hon ska utropa "Roddan?" Fakta: Bra betyg, bra i matte, ganska hygglig, har nog ingen tjej. Bedömning: "Jodå, rätt söt, fina ögon, men lååång. Ingen som alla tjejer trånar efter i alla fall".
13:15
Sitter ien annan studiecell med Fia. Han kommer in i cafeterian och jag kollar på honom genom fönstret när han sitter och spelar kort. Man ser han bara i profil.
13:40
Fia erbjuder mig villigt att låna ut fem kronor. Tuggummidags. Kollar spänt på honom när jag går förbi hans cafeteriabord. Han har huvet åt rätt håll, men ser mig inte. Köper tuggummit och går tillbaka.
13:45
Sitter och ska jobba matte, tuggar tuggummi och är lite sur. Hade inte sånt flyt idag.
15:10
Sitter utanför våra skåp, och han går förbi bakom skåpen, ser honom alltså inte så bra. Men vad söt han är.
Ja sådär har dagen sett ut på den fronten. Ganska neutral. Annars har dagen varit fruktansvärt icke-neutral. Helvetes jävla skit.
fredag 29 april 2011
torsdag 28 april 2011
mitt livs värsta sommar
28 april
Dagssoundtrack: Kennel district / Pavement
Sov knappt från fyra, ont i magen. Efter tidningen tänkte jag sova lite. Sov till halvfyra på eftermiddan. Sen varit slö bara. Fixat lite med tidningsgrejer.
Idag var det mycket skönt att cykla med tidningen. Det kändes som en sommarmorgon med solsken och fågelsång. Men det gjorde mig inte glad, bara deppad. För det kommer att bli en ensam, desperat, grubblande, ledsen sommar. Maria ska va på språkresa en hel månad. Vad ska jag göra? Mamma och Pappa och Henrik är ju inte kul sällskap hela tiden. Och nu är det ju värre också, nu har de ju sina, på sina håll, som de väl vill vara med hela tiden så man kommer att känna sig väldigt i vägen fast de säger att det inte är så. Näe, jag vet inte hur jag ska palla riktigt. Nu känns det tungt. Blir det här mitt livs värsta sommar hittills? Jag kan ínte se nån annan utgång i alla fall.
På fredag blir det hemskt.
På fredag blir det kul, säger väl de flesta andra av Bromangymnasiets elever. Gymnasiefest alltså. Ska va med den här gången. Det är inte för att jag vill, och tror att det kan bli kul, utan bara för att jag vill tvinga mig själv, jag måste gå nu. Alla går. Men egentligen hoppas jag att det blir slutsålt innan jag får nån biljett.
En gymnasiefest - hur kan den va kul? För en sån som mig alltså? Nej, kul blir det inte. Bara att hoppas på att den inte blir så hemsk som jag föreställer mig.
Önskar jag kunde se in i framtiden, nu vill jag ha söndagkväll nästa vecka och se hur jag mår då, om jag blivit totalt knäckt.
Fast vad kan egentligen hända som är så hemskt då? Jag vet inte. Jag vet ingenting.
Dagssoundtrack: Kennel district / Pavement
Sov knappt från fyra, ont i magen. Efter tidningen tänkte jag sova lite. Sov till halvfyra på eftermiddan. Sen varit slö bara. Fixat lite med tidningsgrejer.
Idag var det mycket skönt att cykla med tidningen. Det kändes som en sommarmorgon med solsken och fågelsång. Men det gjorde mig inte glad, bara deppad. För det kommer att bli en ensam, desperat, grubblande, ledsen sommar. Maria ska va på språkresa en hel månad. Vad ska jag göra? Mamma och Pappa och Henrik är ju inte kul sällskap hela tiden. Och nu är det ju värre också, nu har de ju sina, på sina håll, som de väl vill vara med hela tiden så man kommer att känna sig väldigt i vägen fast de säger att det inte är så. Näe, jag vet inte hur jag ska palla riktigt. Nu känns det tungt. Blir det här mitt livs värsta sommar hittills? Jag kan ínte se nån annan utgång i alla fall.
På fredag blir det hemskt.
På fredag blir det kul, säger väl de flesta andra av Bromangymnasiets elever. Gymnasiefest alltså. Ska va med den här gången. Det är inte för att jag vill, och tror att det kan bli kul, utan bara för att jag vill tvinga mig själv, jag måste gå nu. Alla går. Men egentligen hoppas jag att det blir slutsålt innan jag får nån biljett.
En gymnasiefest - hur kan den va kul? För en sån som mig alltså? Nej, kul blir det inte. Bara att hoppas på att den inte blir så hemsk som jag föreställer mig.
Önskar jag kunde se in i framtiden, nu vill jag ha söndagkväll nästa vecka och se hur jag mår då, om jag blivit totalt knäckt.
Fast vad kan egentligen hända som är så hemskt då? Jag vet inte. Jag vet ingenting.
onsdag 27 april 2011
köpa onödiga tuggummin
27 april
Dagssoundtrack:My own girlfriend / Papas fritas
Åkte hem och städade. Sen till Anna, spelade rappakalja, fotboll m.m. Kul. Sen hem och se på tv.
Hann inte skriva igår, men jag hade lite att skriva om egentligen.
Den blev lite mer okej, gårdagen, än vad torsdan var. Men nu känns det jobbigt igen.
I alla fall fick jag visst se Hans igår. Jo, man kan ha lite flyt ibland. Satt i cafeterian lite med Selvina och Lars. Så gick Lars, skulle vi också gå? näe. Satt kvar och tråkade, men så kom han. Felplacerad, syntes dåligt. Selvina ville gå. Obarmhärtigt. Hon ville absolut gå. Så jag tvingades gå och köpa nåt onödigt tuggummi, för att kunna gå förbi honom på utvägen. Tuggummin är i alla fall inte onyttiga, och inte dyra heller. Bra. Offrade en femkrona på ett cool lemon tuggummi med halstablettsmak. Mot utgången, förbi honom, han såg åt ett annat håll, vänd på huvet, telepaterade jag som ett sista hopp, och då gjorde han det, duktig pojke. Så kom minnesförlusten som ett slags dimma, men jag vet att han i alla fall vände huvet åt mitt håll, och att jag tänkte "oj", som jag brukar. Jag tror att han läste vad det stod på min tröja när jag gick förbi. För hans blick var ungefär i den höjden. The Bear Quartet, stod det på min gula t-shirt. Han vet nog inte vad det är, ingen vet. Vad får folk för intryck av mig när jag har den? I alla fall tror jag han läste på mig. Och sen hade jag gått förbi, och var helt dödskonstig som vanligt. Och nöjd för den dagen.
Nu dyrkar jag honom lite väl mycket tror jag. Tänker på honom och blir knäpp när jag tänker på att han faktiskt finns i verkligheten. Ja, det är överdriven dyrkan, klart överdriven. Men det är så nu.
"Vad du är kär" sa Selvina. Jomen, hon har väl rätt.
Ser han genom mig? Ser han på mig utan att tänka på det? Kollar han på alla människor här och där? Kollar han på sidan om mig när jag tror han ser åt mitt håll?
Jag vet inte.
Nåt av alternativen borde väl va rätt. Han kan inte ha sett mig, även om jag reagerar som om han hade gjort det varje gång det känns så. Hjärtklappning och skön bortdomnande berusning. Ja det är en underbar känsla. En känsla värd att leva för. Så jag hoppas killen är sjysst och fortsätter råka ha blicken åt mitt håll, titta till lite. Få mig att känna mig lite avslöjad.
Men jag tror att jag antagligast aldrig kommer att bli avslöjad även om det känns så. Inte märker han att jag kollar på honom.
Dagssoundtrack:My own girlfriend / Papas fritas
Åkte hem och städade. Sen till Anna, spelade rappakalja, fotboll m.m. Kul. Sen hem och se på tv.
Hann inte skriva igår, men jag hade lite att skriva om egentligen.
Den blev lite mer okej, gårdagen, än vad torsdan var. Men nu känns det jobbigt igen.
I alla fall fick jag visst se Hans igår. Jo, man kan ha lite flyt ibland. Satt i cafeterian lite med Selvina och Lars. Så gick Lars, skulle vi också gå? näe. Satt kvar och tråkade, men så kom han. Felplacerad, syntes dåligt. Selvina ville gå. Obarmhärtigt. Hon ville absolut gå. Så jag tvingades gå och köpa nåt onödigt tuggummi, för att kunna gå förbi honom på utvägen. Tuggummin är i alla fall inte onyttiga, och inte dyra heller. Bra. Offrade en femkrona på ett cool lemon tuggummi med halstablettsmak. Mot utgången, förbi honom, han såg åt ett annat håll, vänd på huvet, telepaterade jag som ett sista hopp, och då gjorde han det, duktig pojke. Så kom minnesförlusten som ett slags dimma, men jag vet att han i alla fall vände huvet åt mitt håll, och att jag tänkte "oj", som jag brukar. Jag tror att han läste vad det stod på min tröja när jag gick förbi. För hans blick var ungefär i den höjden. The Bear Quartet, stod det på min gula t-shirt. Han vet nog inte vad det är, ingen vet. Vad får folk för intryck av mig när jag har den? I alla fall tror jag han läste på mig. Och sen hade jag gått förbi, och var helt dödskonstig som vanligt. Och nöjd för den dagen.
Nu dyrkar jag honom lite väl mycket tror jag. Tänker på honom och blir knäpp när jag tänker på att han faktiskt finns i verkligheten. Ja, det är överdriven dyrkan, klart överdriven. Men det är så nu.
"Vad du är kär" sa Selvina. Jomen, hon har väl rätt.
Ser han genom mig? Ser han på mig utan att tänka på det? Kollar han på alla människor här och där? Kollar han på sidan om mig när jag tror han ser åt mitt håll?
Jag vet inte.
Nåt av alternativen borde väl va rätt. Han kan inte ha sett mig, även om jag reagerar som om han hade gjort det varje gång det känns så. Hjärtklappning och skön bortdomnande berusning. Ja det är en underbar känsla. En känsla värd att leva för. Så jag hoppas killen är sjysst och fortsätter råka ha blicken åt mitt håll, titta till lite. Få mig att känna mig lite avslöjad.
Men jag tror att jag antagligast aldrig kommer att bli avslöjad även om det känns så. Inte märker han att jag kollar på honom.
tisdag 26 april 2011
26 april
26 april
Dagssoundtrack: Fillmore jive / Pavement
Något bättre. I cafeterian var ett par trevliga sekunder. 80 min sexualkunskap. Åt på stan med Maria. Sov hos henne sen. KÄR!
Dagssoundtrack: Fillmore jive / Pavement
Något bättre. I cafeterian var ett par trevliga sekunder. 80 min sexualkunskap. Åt på stan med Maria. Sov hos henne sen. KÄR!
måndag 25 april 2011
äckelklump
25 april
Dagssoundtrack: Fat skeleton / the Bear Quartet
Hemskt blä humör idag också, utom 5 minuter. Det var efter att han gått förbi mig. Rätt så kär. Ej ridning. Slöat hemma.
Vad jag mår dåligt nu, Usch. Hela dagen har bara varit en äckelklump. Med bara ett skönt avbrott. Det var efter engelskan, hade varit i en studiecell, skulle tillbaka till klassrummet för vi skulle nog sluta. Då kom han därborta i korridoren. Ojdå. Jag gick in i klassrummet, men sen gick jag ut därifrån igen, jag måste ju bara. Precis i rätt sekund, han skulle just gå förbi. Nu såg han lite på mig, vände sig faktiskt lite. Sen hade han gått iväg, och jag stod kvar och såg säkert dum ut, visste inte vart jag skulle ta vägen, låtsades kolla utåt nån korridor, gick sen in i klassrummet igen. Får man sluta nu, tänkte jag förvirrat, tog mina böcker och gick, och var fullständigt upprymd, en så mjuk och bekväm avtrubbad sinnesstämning. Men det var ju inte länge. Några minuter senare satt vi i klassrummet igen, Ramona hade fått nån liten lapp av Nettan som hon skrattade ihjäl sig åt. Hon lät Johanna läsa, hon skrattade också.
"vad är det där?" sa jag .
"Äh, inget" sa Ramona och stoppade undan den. Och jag lade ner. Lade undan mitt lyckorus, och var tillbaka igen, tillbaka i den tunga verkligheten.
Det är senare nu, klockan är halvnio, och jag känner mig lite bättre. Inte bra. Det känns i alla fall bara skönt att tänka på Hans, det gjorde det inte igår, då var det inte kul att va kär. Nu är det det. Jag blev väldigt nöjd idag på de korta sekunder jag fick se honom. Jag har en minneslucka just dom sekunderna, som jag så ofta får vid såna tillfällen. Du vet, kontakten med intellektet bryts av, krasch. Minns mest nån slags känsla, och känslan säger att ingen sötare kille finns på denna jord.
Det känns nu som att jag kommer att må bättre imorgon än vad jag gjorde idag. jag hoppas bara att jag inte har fel, för jag pallar inte en dag till känns det som. Imorrn kommer jag inte att få se Hans heller.
Dagssoundtrack: Fat skeleton / the Bear Quartet
Hemskt blä humör idag också, utom 5 minuter. Det var efter att han gått förbi mig. Rätt så kär. Ej ridning. Slöat hemma.
Vad jag mår dåligt nu, Usch. Hela dagen har bara varit en äckelklump. Med bara ett skönt avbrott. Det var efter engelskan, hade varit i en studiecell, skulle tillbaka till klassrummet för vi skulle nog sluta. Då kom han därborta i korridoren. Ojdå. Jag gick in i klassrummet, men sen gick jag ut därifrån igen, jag måste ju bara. Precis i rätt sekund, han skulle just gå förbi. Nu såg han lite på mig, vände sig faktiskt lite. Sen hade han gått iväg, och jag stod kvar och såg säkert dum ut, visste inte vart jag skulle ta vägen, låtsades kolla utåt nån korridor, gick sen in i klassrummet igen. Får man sluta nu, tänkte jag förvirrat, tog mina böcker och gick, och var fullständigt upprymd, en så mjuk och bekväm avtrubbad sinnesstämning. Men det var ju inte länge. Några minuter senare satt vi i klassrummet igen, Ramona hade fått nån liten lapp av Nettan som hon skrattade ihjäl sig åt. Hon lät Johanna läsa, hon skrattade också.
"vad är det där?" sa jag .
"Äh, inget" sa Ramona och stoppade undan den. Och jag lade ner. Lade undan mitt lyckorus, och var tillbaka igen, tillbaka i den tunga verkligheten.
Det är senare nu, klockan är halvnio, och jag känner mig lite bättre. Inte bra. Det känns i alla fall bara skönt att tänka på Hans, det gjorde det inte igår, då var det inte kul att va kär. Nu är det det. Jag blev väldigt nöjd idag på de korta sekunder jag fick se honom. Jag har en minneslucka just dom sekunderna, som jag så ofta får vid såna tillfällen. Du vet, kontakten med intellektet bryts av, krasch. Minns mest nån slags känsla, och känslan säger att ingen sötare kille finns på denna jord.
Det känns nu som att jag kommer att må bättre imorgon än vad jag gjorde idag. jag hoppas bara att jag inte har fel, för jag pallar inte en dag till känns det som. Imorrn kommer jag inte att få se Hans heller.
söndag 24 april 2011
Min största men jobbigaste hobby
24 april
Dagssoundtrack: Capital breath / the Bear Quartet
Hemskt blä humör idag, hatar mig själv. Blälektioner också, inget är bra. Draman blev helt flummig. Grubblardags.
Vilket humör.
Igår var det kul att finnas till, och det är det inte idag.
Allt är bara fel.
Jag är så fel.
Jag mår så fel.
Jag beter mig så fel.
Jag tänker så fel.
Jag är fel person just nu.
Jag vill inte vara mig längre.
Egentligen är jag väldigt nöjd med mitt liv. Ja, ifall alla hade det som jag, på samma sätt som jag, hade det lika ensamt som jag ibland, lika svårt för att prata i vissa sammanhang, lika töntstämplade... Om alla vore så skulle livet vara toppen. Då skulle alla grubbla över sig själva, ha lika stort slagsmål inuti sig som jag har. Allt skulle va bra alltså. Det här resonemanget visar att jag sitter i knipa. Jag trivs egentligen med vem jag är - det är de andra jag skulle vilja sänka ner till min nivå, så att jag blev okej, och inte under okej. Men jag kan inte ändra på de andra. Jag själv måste ändras om nåt överhuvudtaget ska kunna ändras. Men ändrar jag på mig är jag inte jag längre.
Liknelse - Man skriver ett matteprov. Det går jättebra, man blir väldigt nöjd. Så får man veta resultatet, och det är helt okej, man är nöjd. Men så ser man sig runtomkring, upptäcker att alla de andra har ännu bättre resultat. Man ligger långt under medel, för medlet är så högt satt. Och de andra ser ner på en när de frågar hur det gick på provet.
Varför ska jag vara så här låg?
När alla andra blivit 10 år äldre, och jag också, då är vi alla normala vuxna personer som lever ett vanligt liv, och slutat bry sig så förbannat om persontyper och töntar, alla är liksom jämställda.
Ska jag behöva vänta tills dess innan jag blir nöjd med mig själv?
Varför ska jag behöva bry mig om de andra om jag nu egentligen känner mig ganska okej nånstans inuti mig?
Jag är inte utfryst. Jag kommer inte att bli det heller, det går åt rätt håll med snigelfart. Jag tycker om att gå till skolan. Jag är accepterad, jag kan prata med de flesta, det är mest när det blir många som jag inte kan öppna käften. Jag kan ha roligt.
Men de andra har alltid roligare. Och jag tror alltid att de märker och tänker på att jag inte har lika kul som dom, att jag är en väldigt tråkig person för det mesta.
Tillbaka igen, mina resonemang går alltid åt samma håll. Vad andra tycker om mig. Min största men jobbigaste hobby är att fundera över det.
Känner mig accepterad i min klass. Accepterad men tråkig.
Jag är rätt mycket ensam på fritiden, eller med Maria ibland. Och det trivs jag med, för det mesta. Men när de andra pratar om allt de gjort, eller ska göra med den och den kompisen, då känns det blä.
Jag tycker det är en helt okej sysselsättning att åka med pappa och lillebrorsan och titta på en sjö jag inte sett förut.
Men ingen annan än jag skulle väl göra nåt sånt. Det är väldigt trist, tycker alla andra, en typisk tönt-sysselsättning.
Det är alltid "alla andra" som förstör för mig, och det finns för många av dom.
Så varför blev jag inte född i en liten lappländsk by bestående av 10 personer?
Idag är tydligen en sån där otrevlig dag, det har jag känt hela tiden. Och sen kommer grubblerierna, hopplöshetens grubblerier och nedstämdheten.
Och allt är blä.
Och ändå vet man att så här har man mått gång på gång, då och då. Är det nån slags smärtande psykologisk process? Så vill jag tro, men det känns inte så. Jag vet att jag kommer att må bra igen, om ett tag, en timme, två dagar eller en vecka, det dröjer i alla fall inte länge. Jag vet det, men det är svårt att tro, för jag är ju alltid jag, jag är samma hopplösa tysta rädda tönt då också. Så hur ska jag kunna va glad?
Jag kommer i alla fall att vara det.
Och det känns bättre sen man skrivit ner allt.
Dagssoundtrack: Capital breath / the Bear Quartet
Hemskt blä humör idag, hatar mig själv. Blälektioner också, inget är bra. Draman blev helt flummig. Grubblardags.
Vilket humör.
Igår var det kul att finnas till, och det är det inte idag.
Allt är bara fel.
Jag är så fel.
Jag mår så fel.
Jag beter mig så fel.
Jag tänker så fel.
Jag är fel person just nu.
Jag vill inte vara mig längre.
Egentligen är jag väldigt nöjd med mitt liv. Ja, ifall alla hade det som jag, på samma sätt som jag, hade det lika ensamt som jag ibland, lika svårt för att prata i vissa sammanhang, lika töntstämplade... Om alla vore så skulle livet vara toppen. Då skulle alla grubbla över sig själva, ha lika stort slagsmål inuti sig som jag har. Allt skulle va bra alltså. Det här resonemanget visar att jag sitter i knipa. Jag trivs egentligen med vem jag är - det är de andra jag skulle vilja sänka ner till min nivå, så att jag blev okej, och inte under okej. Men jag kan inte ändra på de andra. Jag själv måste ändras om nåt överhuvudtaget ska kunna ändras. Men ändrar jag på mig är jag inte jag längre.
Liknelse - Man skriver ett matteprov. Det går jättebra, man blir väldigt nöjd. Så får man veta resultatet, och det är helt okej, man är nöjd. Men så ser man sig runtomkring, upptäcker att alla de andra har ännu bättre resultat. Man ligger långt under medel, för medlet är så högt satt. Och de andra ser ner på en när de frågar hur det gick på provet.
Varför ska jag vara så här låg?
När alla andra blivit 10 år äldre, och jag också, då är vi alla normala vuxna personer som lever ett vanligt liv, och slutat bry sig så förbannat om persontyper och töntar, alla är liksom jämställda.
Ska jag behöva vänta tills dess innan jag blir nöjd med mig själv?
Varför ska jag behöva bry mig om de andra om jag nu egentligen känner mig ganska okej nånstans inuti mig?
Jag är inte utfryst. Jag kommer inte att bli det heller, det går åt rätt håll med snigelfart. Jag tycker om att gå till skolan. Jag är accepterad, jag kan prata med de flesta, det är mest när det blir många som jag inte kan öppna käften. Jag kan ha roligt.
Men de andra har alltid roligare. Och jag tror alltid att de märker och tänker på att jag inte har lika kul som dom, att jag är en väldigt tråkig person för det mesta.
Tillbaka igen, mina resonemang går alltid åt samma håll. Vad andra tycker om mig. Min största men jobbigaste hobby är att fundera över det.
Känner mig accepterad i min klass. Accepterad men tråkig.
Jag är rätt mycket ensam på fritiden, eller med Maria ibland. Och det trivs jag med, för det mesta. Men när de andra pratar om allt de gjort, eller ska göra med den och den kompisen, då känns det blä.
Jag tycker det är en helt okej sysselsättning att åka med pappa och lillebrorsan och titta på en sjö jag inte sett förut.
Men ingen annan än jag skulle väl göra nåt sånt. Det är väldigt trist, tycker alla andra, en typisk tönt-sysselsättning.
Det är alltid "alla andra" som förstör för mig, och det finns för många av dom.
Så varför blev jag inte född i en liten lappländsk by bestående av 10 personer?
Idag är tydligen en sån där otrevlig dag, det har jag känt hela tiden. Och sen kommer grubblerierna, hopplöshetens grubblerier och nedstämdheten.
Och allt är blä.
Och ändå vet man att så här har man mått gång på gång, då och då. Är det nån slags smärtande psykologisk process? Så vill jag tro, men det känns inte så. Jag vet att jag kommer att må bra igen, om ett tag, en timme, två dagar eller en vecka, det dröjer i alla fall inte länge. Jag vet det, men det är svårt att tro, för jag är ju alltid jag, jag är samma hopplösa tysta rädda tönt då också. Så hur ska jag kunna va glad?
Jag kommer i alla fall att vara det.
Och det känns bättre sen man skrivit ner allt.
lördag 23 april 2011
En centimeter ifrån
23 april
Dagssoundtrack:Is he dead is he dizzy / the Bear Quartet
Betyg: Sv-VG, Hi-G, SH-IG, snygg backe va? Jippie, samma buss ner på stan... Stod och trängdes med han innan. Hemma har jag tagit det lugnt.
Hm. Den här skjortan kommer jag att behålla på mig till livets slut. Den vet hur det känns att vara nära hans jacka.
Nej, jag skojar bara. Dessutom tror jag den är rätt blöt av snöovädret, och inte speciellt skön att ha på sig så länge till...
Vi hade senlunch. Irriterande. Men en chans kvar, bussen ner på stan. Tjugo över, eller fem över halv. Två alternativ. Och det våndades jag över igår kväll som om det gällde liv eller död. Jag valde dock det senare alternativet, hoppades och hoppades. Det spöregnade ute. Jag hade ingen jacka och höll på att frysa ihjäl, men när vi kom upp för backen glömde jag allt vad frysande heter. Han var där. Stod i kanten av busskuren och kikade ut. Han kollade åt mitt håll, men ingen ögonkontakt. Hur skulle jag stå nu för att se han bra? Så mycket folk i vägen. Då kom jag på att det regnade. Och har man bara skjorta på sig är det smartast att stå i en busskur. Så jag följde efter Bea in i folkmassan. Pressade mig förbi honom (han såg på mig då). Nettan, Jonna och Ramona var redan i kuren, ställde oss bredvid dom. Och jag hamnade tätt bakom honom. Så då stod jag där med ansiktet nästan i ryggen på honom, och jag kunde studera honom noggrant, men bara nacken och ryggen då. Försökte kolla hur sömmarna på hans jacka såg ut ungefär. Och försökte känna hur det kändes att stå en centimeter från honom. Det kändes bra. Men när han sa hej till en tjej som gick förbi blev jag ju som jag blir. Så kom bussen. Och vägen till bussen, en sträcka på C:a 3 meter, tog rätt lång tid, för det var ju så mycket folk. Och det var ju tur. Mindre tur var att jag inte hade någon bakom mig så att jag kunnat bli mer inklämd i honom. Men jag var nära honom. Tätt. Så nu vet man hur det känns också. Det kändes stort. Han är överdrivet stor för mig, överdrivet dyrkad. Samtidigt som jag, när jag kommer sådär nära honom känner att han är ju egentligen som vilken kille som helst, varken strömförande eller gjord av gelé. Den lilla stöten från hans armbåge skulle ha kunnat komma från vem som helst. Men det gjorde den inte.
På bussen var han försvunnen bakom folk tills efter näst sista hållplatsen. Då satt han där längst bak, fullt synlig eftersom han ju inte är kort. Visade han för Ramona. Okej, tyckte hon. Helt okej. Men inte hennes typ riktigt, eller hur det var hon sa.
Jag vill inte att andra ska tycka att han är okej. Jag vill va ensam om honom. Men ibland blir jag så förvånad för att ingen jag känner upptäckt honom. Han är fruktansvärt söt. På långt håll är han nästan opersonligt översöt. På nära håll syns hans drag som jag gillar så väldigt. Men han är inte "snygg", på samma kommersiella sätt. Dock något så när snygg. Ja, okej, som Ramona sa. Så jag får trösta mig med att han är så förbannat normal att inte många lär lägga märke till honom. Jag gör det i alla fall. Han lyser.
Dagssoundtrack:Is he dead is he dizzy / the Bear Quartet
Betyg: Sv-VG, Hi-G, SH-IG, snygg backe va? Jippie, samma buss ner på stan... Stod och trängdes med han innan. Hemma har jag tagit det lugnt.
Hm. Den här skjortan kommer jag att behålla på mig till livets slut. Den vet hur det känns att vara nära hans jacka.
Nej, jag skojar bara. Dessutom tror jag den är rätt blöt av snöovädret, och inte speciellt skön att ha på sig så länge till...
Vi hade senlunch. Irriterande. Men en chans kvar, bussen ner på stan. Tjugo över, eller fem över halv. Två alternativ. Och det våndades jag över igår kväll som om det gällde liv eller död. Jag valde dock det senare alternativet, hoppades och hoppades. Det spöregnade ute. Jag hade ingen jacka och höll på att frysa ihjäl, men när vi kom upp för backen glömde jag allt vad frysande heter. Han var där. Stod i kanten av busskuren och kikade ut. Han kollade åt mitt håll, men ingen ögonkontakt. Hur skulle jag stå nu för att se han bra? Så mycket folk i vägen. Då kom jag på att det regnade. Och har man bara skjorta på sig är det smartast att stå i en busskur. Så jag följde efter Bea in i folkmassan. Pressade mig förbi honom (han såg på mig då). Nettan, Jonna och Ramona var redan i kuren, ställde oss bredvid dom. Och jag hamnade tätt bakom honom. Så då stod jag där med ansiktet nästan i ryggen på honom, och jag kunde studera honom noggrant, men bara nacken och ryggen då. Försökte kolla hur sömmarna på hans jacka såg ut ungefär. Och försökte känna hur det kändes att stå en centimeter från honom. Det kändes bra. Men när han sa hej till en tjej som gick förbi blev jag ju som jag blir. Så kom bussen. Och vägen till bussen, en sträcka på C:a 3 meter, tog rätt lång tid, för det var ju så mycket folk. Och det var ju tur. Mindre tur var att jag inte hade någon bakom mig så att jag kunnat bli mer inklämd i honom. Men jag var nära honom. Tätt. Så nu vet man hur det känns också. Det kändes stort. Han är överdrivet stor för mig, överdrivet dyrkad. Samtidigt som jag, när jag kommer sådär nära honom känner att han är ju egentligen som vilken kille som helst, varken strömförande eller gjord av gelé. Den lilla stöten från hans armbåge skulle ha kunnat komma från vem som helst. Men det gjorde den inte.
På bussen var han försvunnen bakom folk tills efter näst sista hållplatsen. Då satt han där längst bak, fullt synlig eftersom han ju inte är kort. Visade han för Ramona. Okej, tyckte hon. Helt okej. Men inte hennes typ riktigt, eller hur det var hon sa.
Jag vill inte att andra ska tycka att han är okej. Jag vill va ensam om honom. Men ibland blir jag så förvånad för att ingen jag känner upptäckt honom. Han är fruktansvärt söt. På långt håll är han nästan opersonligt översöt. På nära håll syns hans drag som jag gillar så väldigt. Men han är inte "snygg", på samma kommersiella sätt. Dock något så när snygg. Ja, okej, som Ramona sa. Så jag får trösta mig med att han är så förbannat normal att inte många lär lägga märke till honom. Jag gör det i alla fall. Han lyser.
fredag 22 april 2011
Lyser om honom
22 april
Dagssoundtrack: Not too amused / Sebadoh
Kär ordentligt nu igen. Bara sett han lite. Fått tillbaks tre prov. Matte-VG+, Svenska-VG, sh-IG. (mitt första IG-prov)Normal måndag annars.
Han satt i en soffa, jag i en fåtölj, vid samma bord. Såg på honom såklart. Han märkte det nog, såg tillbaka hastigt en gång, två gånger, tre gånger. Så stannade hans blick, vi såg varann i ögonen länge. Så såg han åt ett annat håll, såg sen på mig igen försiktigt och sa "ska vi spela kort?"
"Ja", sa jag, skrattade lite, situationen var skön.
Pip-pip-pip-pip
Vet du nåt säkert sätt att mörda en väckarklocka på?
Nu är jag på sånt där darrande skönt humör igen. Och tänker ju inte på nåt annat än han. Det har jag inte gjort sen i morse när jag klev upp och knappt kunde äta frukost. Har sett honom lite idag, men mest bakifrån, och på alltför långt håll. Som i cafeterian, när jag satt uppe i en studicell, såg ut genom fönstret, men utan att se till honom. Men så bara visste jag att just den killen i svart tröja som var skymd bakom en stolpe var han. Bytte plats så jag såg, och visst var det han, så där satt jag pressad mot rutan ett tag.
I bussen satt jag och kollade upp mot backen. Längst däruppe är avståndet för stort för att man ska kunna se om det är kille eller tjej, lärare eller elev som går mot bussarna. Man kunde inte känna igen dom. Men jag kände igen honom när han kom där, och var totalsäker. Kan hans utseende, eller är det nåt slags strålning? Det är ju klart att det lyser om honom.
Hoppas Tor släpper oss på tidig lunch imorgon! Han måste det! Och hoppas jag väljer rätt buss när jag tänker vänta till halvbussen ner på stan, han slutar i alla fall 14.25, enligt väggschemat som jag kollat idag. Vad jag längtar desperat tills imorgon. Pauls lilla inflik behöll sig inte i min hjärna speciellt länge.
Dagssoundtrack: Not too amused / Sebadoh
Kär ordentligt nu igen. Bara sett han lite. Fått tillbaks tre prov. Matte-VG+, Svenska-VG, sh-IG. (mitt första IG-prov)Normal måndag annars.
Han satt i en soffa, jag i en fåtölj, vid samma bord. Såg på honom såklart. Han märkte det nog, såg tillbaka hastigt en gång, två gånger, tre gånger. Så stannade hans blick, vi såg varann i ögonen länge. Så såg han åt ett annat håll, såg sen på mig igen försiktigt och sa "ska vi spela kort?"
"Ja", sa jag, skrattade lite, situationen var skön.
Pip-pip-pip-pip
Vet du nåt säkert sätt att mörda en väckarklocka på?
Nu är jag på sånt där darrande skönt humör igen. Och tänker ju inte på nåt annat än han. Det har jag inte gjort sen i morse när jag klev upp och knappt kunde äta frukost. Har sett honom lite idag, men mest bakifrån, och på alltför långt håll. Som i cafeterian, när jag satt uppe i en studicell, såg ut genom fönstret, men utan att se till honom. Men så bara visste jag att just den killen i svart tröja som var skymd bakom en stolpe var han. Bytte plats så jag såg, och visst var det han, så där satt jag pressad mot rutan ett tag.
I bussen satt jag och kollade upp mot backen. Längst däruppe är avståndet för stort för att man ska kunna se om det är kille eller tjej, lärare eller elev som går mot bussarna. Man kunde inte känna igen dom. Men jag kände igen honom när han kom där, och var totalsäker. Kan hans utseende, eller är det nåt slags strålning? Det är ju klart att det lyser om honom.
Hoppas Tor släpper oss på tidig lunch imorgon! Han måste det! Och hoppas jag väljer rätt buss när jag tänker vänta till halvbussen ner på stan, han slutar i alla fall 14.25, enligt väggschemat som jag kollat idag. Vad jag längtar desperat tills imorgon. Pauls lilla inflik behöll sig inte i min hjärna speciellt länge.
21 april
21 april
Dagssoundtrack:Make up / Popsicle
Tidning som vanligt. Slöigt sen, ute litegrann. Till Maria, såg på tv, spelade kort. Hem och såg på tv. Pluggat lite.
Dagssoundtrack:Make up / Popsicle
Tidning som vanligt. Slöigt sen, ute litegrann. Till Maria, såg på tv, spelade kort. Hem och såg på tv. Pluggat lite.
onsdag 20 april 2011
sett i syne
20 april
Dagssoundtrack: Wear that jacket / the Bear Quartet
Paul satte spår på näthinnan fast jag ej trodde det. Varit på "utflykt" och till Harmånger. Sen bara hemma och sådär.
Det är ju lite lugnare så här i slutet på veckan. Men visst är jag kär. Tänker och funderar mycket mer än vad jag trodde på de ögonen som såg på mig i torsdags. Försöker tolka vad de sa till mig, men det är lönlöst. Jag hittar aldrig ett rimligt svar, så det måste varit jag som sett i syne.
Jag är i alla fall inte kär i honom.
Hans Rodin är den ende nu.
Men Paul var faktiskt kul i förrgår.
Dagssoundtrack: Wear that jacket / the Bear Quartet
Paul satte spår på näthinnan fast jag ej trodde det. Varit på "utflykt" och till Harmånger. Sen bara hemma och sådär.
Det är ju lite lugnare så här i slutet på veckan. Men visst är jag kär. Tänker och funderar mycket mer än vad jag trodde på de ögonen som såg på mig i torsdags. Försöker tolka vad de sa till mig, men det är lönlöst. Jag hittar aldrig ett rimligt svar, så det måste varit jag som sett i syne.
Jag är i alla fall inte kär i honom.
Hans Rodin är den ende nu.
Men Paul var faktiskt kul i förrgår.
tisdag 19 april 2011
frågetecken
19 april
Dagssoundtrack: Little fury things / Dinosaur jr
Fick sluta tidigare i alla fall. Lite dåligt humör. Till mormor som fyllde 72. Hemma tv-kväll.
Nä, nu är det blä. Men det ska va så enligt hormonerna, och det är skönt att veta. Jag ska va på dåligt humör ett tag före mens. Så har det i alla fall varit nåt halvår nu. Så jag lyckas ertappa hormonerna, avslöja vad de tänker hitta på och i vilken tidpunkt. Men före senaste mensen lyckades inte hormonerna knäcka mig faktiskt, och det har jag Hans att tacka för, och den där ögonkontakten som blev då, så att jag inte kunde tänka på nåt annat. Men nu har jag inte tillräckligt med glädjeämnen så jag låter mig tryckas sönder. jag blir snart hel, fastän jag inte tror så nu.
Jag känner mig inte sådär jättekär heller, Den där hyperperioden tog visst slut snabbt. Men lär komma tillbaka. Han är så söt. Såna ögon. Längtar tills på måndag.
Det roligaste jag har att tänka tillbaka på nu är nog ändå Pauls lilla bravad igår. Den var rätt kul. Förvånande men glädjande. Men jag blev ju inte kär. Jag skulle inte sitta och glo på honom om han var i närheten. Hålla koll på honom då och då, visst, men ínte glo. Om inte han gjorde det först. Då skulle jag kolla tillbaka.
Han har inte fått mig kär, men nånting har han lyckats med som ligger lite åt samma håll, och jag vet inte vad det är riktigt. Nånting som får mig en aning hög.
Vad han kan påverka mig den där killen. För ett par dar sen tänkte jag knappt på att han fanns. Nu vet jag att han fanns igår i alla fall. Och att han såg mig i ögona utan att jag kan förstå varför.
Jag är inte speciellt naiv och orealistisk. Men om jag vóre det... väldigt naiv... då skulle jag nog ha gissat att han upptäckt för ett bra tag sen hur jag glodde på honom och tyckt att det varit lite småkul. Och igår tänkte han väl testa hur lätt jag var att få ögonkontakt med. För att det var lite småkul. Så kul att jag duger att kollas lite på ibland. Vore jag naiv skulle jag nog tro så. Men jag är realistisk så det enda jag får fram är ett stort lysande frågetecken.
Dagssoundtrack: Little fury things / Dinosaur jr
Fick sluta tidigare i alla fall. Lite dåligt humör. Till mormor som fyllde 72. Hemma tv-kväll.
Nä, nu är det blä. Men det ska va så enligt hormonerna, och det är skönt att veta. Jag ska va på dåligt humör ett tag före mens. Så har det i alla fall varit nåt halvår nu. Så jag lyckas ertappa hormonerna, avslöja vad de tänker hitta på och i vilken tidpunkt. Men före senaste mensen lyckades inte hormonerna knäcka mig faktiskt, och det har jag Hans att tacka för, och den där ögonkontakten som blev då, så att jag inte kunde tänka på nåt annat. Men nu har jag inte tillräckligt med glädjeämnen så jag låter mig tryckas sönder. jag blir snart hel, fastän jag inte tror så nu.
Jag känner mig inte sådär jättekär heller, Den där hyperperioden tog visst slut snabbt. Men lär komma tillbaka. Han är så söt. Såna ögon. Längtar tills på måndag.
Det roligaste jag har att tänka tillbaka på nu är nog ändå Pauls lilla bravad igår. Den var rätt kul. Förvånande men glädjande. Men jag blev ju inte kär. Jag skulle inte sitta och glo på honom om han var i närheten. Hålla koll på honom då och då, visst, men ínte glo. Om inte han gjorde det först. Då skulle jag kolla tillbaka.
Han har inte fått mig kär, men nånting har han lyckats med som ligger lite åt samma håll, och jag vet inte vad det är riktigt. Nånting som får mig en aning hög.
Vad han kan påverka mig den där killen. För ett par dar sen tänkte jag knappt på att han fanns. Nu vet jag att han fanns igår i alla fall. Och att han såg mig i ögona utan att jag kan förstå varför.
Jag är inte speciellt naiv och orealistisk. Men om jag vóre det... väldigt naiv... då skulle jag nog ha gissat att han upptäckt för ett bra tag sen hur jag glodde på honom och tyckt att det varit lite småkul. Och igår tänkte han väl testa hur lätt jag var att få ögonkontakt med. För att det var lite småkul. Så kul att jag duger att kollas lite på ibland. Vore jag naiv skulle jag nog tro så. Men jag är realistisk så det enda jag får fram är ett stort lysande frågetecken.
måndag 18 april 2011
Vad tog det åt Paul?
18 april
Dagssoundtrack: Extradition / Pavement
Åt knappt frukost. Helt ok skoldag, men han satte sig fel på lunchen. Sen glodde Paul mig i ögona, hör å häpna. Men det är ännu Hans.
En torsdag igen. Men det är inte många kvar. Det skrämmer mig. Jag vill stanna tiden. Nej, inte stanna den, utan utöka den. Lägga till fler veckor.
Den här torsdan satte han sig ju vid fel bord såklart. Inom synhåll, men felvänd. Ingen ögonkontakt alls. Så gick han från bordet. Före mig, för en gångs skull, det brukar han inte. Jahapp, då var dagens nöje slut.
Åt ganska länge, sen gick vi. Och plötsligt hamnade jag rakt in i någons ögon. Uppfattade vem personen var, och tog undan blicken av förvåning, men när jag kollade dit igen var hans ögon ännu där. Såg på honom när jag gick förbi, och hans raka blick gick rakt in i mig. Paul. Ojdå. Jag hade inte sett att han var i matsalen. Inte kollat efter honom. Hade jag inte varit så totalt Hansinställd nu så hade jag väl dött. Nu blev jag mest förundrad. Lite småchockad av gammal vana. Men jag tycker inte ens att killen är söt längre.
Men jag kollade såklart lite på honom när han gick förbi där jag satt senare på rasten. Då var hans blick dock stadigt åt ett annat håll.
Det är i alla fall Hans nu. Så är det. Men vad tog det egentligen åt Paul? Var det en slump eller?
Det är senare på denna dag nu. Och jag har upptäckt att nåt etsat sig fast i mitt minne mer än jag trodde för några timmar sen. Men det är ännu bara Hans som gäller.
Nog är det förvånande med Paul. Jag kollade inte på honom. Jag kunde gått förbi honom utan att ha sett honom om han inte hade klistrat fast sina ögon i mina med en smäll. Och sen höll han sin blick så rak och stilla, den låg på plats tills jag gick förbi. Det är inte Paul-stil.
Men en blick känns inte så väldigt. Men nu tror jag att några till skulle få mig på fall. Så blir det i och för sig inte. Det där var väl en slump. Och det är Hans som är mitt span nu, så det är lika bra.
Dagssoundtrack: Extradition / Pavement
Åt knappt frukost. Helt ok skoldag, men han satte sig fel på lunchen. Sen glodde Paul mig i ögona, hör å häpna. Men det är ännu Hans.
En torsdag igen. Men det är inte många kvar. Det skrämmer mig. Jag vill stanna tiden. Nej, inte stanna den, utan utöka den. Lägga till fler veckor.
Den här torsdan satte han sig ju vid fel bord såklart. Inom synhåll, men felvänd. Ingen ögonkontakt alls. Så gick han från bordet. Före mig, för en gångs skull, det brukar han inte. Jahapp, då var dagens nöje slut.
Åt ganska länge, sen gick vi. Och plötsligt hamnade jag rakt in i någons ögon. Uppfattade vem personen var, och tog undan blicken av förvåning, men när jag kollade dit igen var hans ögon ännu där. Såg på honom när jag gick förbi, och hans raka blick gick rakt in i mig. Paul. Ojdå. Jag hade inte sett att han var i matsalen. Inte kollat efter honom. Hade jag inte varit så totalt Hansinställd nu så hade jag väl dött. Nu blev jag mest förundrad. Lite småchockad av gammal vana. Men jag tycker inte ens att killen är söt längre.
Men jag kollade såklart lite på honom när han gick förbi där jag satt senare på rasten. Då var hans blick dock stadigt åt ett annat håll.
Det är i alla fall Hans nu. Så är det. Men vad tog det egentligen åt Paul? Var det en slump eller?
Det är senare på denna dag nu. Och jag har upptäckt att nåt etsat sig fast i mitt minne mer än jag trodde för några timmar sen. Men det är ännu bara Hans som gäller.
Nog är det förvånande med Paul. Jag kollade inte på honom. Jag kunde gått förbi honom utan att ha sett honom om han inte hade klistrat fast sina ögon i mina med en smäll. Och sen höll han sin blick så rak och stilla, den låg på plats tills jag gick förbi. Det är inte Paul-stil.
Men en blick känns inte så väldigt. Men nu tror jag att några till skulle få mig på fall. Så blir det i och för sig inte. Det där var väl en slump. Och det är Hans som är mitt span nu, så det är lika bra.
söndag 17 april 2011
biter på pennan
17 april
Dagssoundtrack: My revolution / Papas Fritas
Dödligt rastlös och sprängfylld. Kär. Bra dag, draman var kanon idag. Sen musiklyssning, TV, penntuggande.
"Så du är tänd på Roddan?"
Dagens informationserövringar: Kallas Roddan. Är skitbra i matte, och de andra ämnena med (var i alla fall det när Susanne gick med honom på mellanstadiet), och snäll.
Inte sett honom idag, bara en sekunds skymt. men dan har varit bra ändå. Draman flöt på som aldrig förr. Skitkul! Och så är det faktiskt rätt trevligt att känna sig så här rastlös och halvborta.
Vad han har ändrats i mina ögon. Vad beror sånt på? I december var jag bara sur för att han fanns. För då var han ibland lik Paul bakifrån, jag trodde det var han, så när han vände på huvet blev jag så besviken. Tänkte aldrig tanken att "han var ju söt fast han inte var Paul", förrän nån gång i slutet på januari. Då var han lite söt, senare blev han lite sötare, och nu... Knepigt att han varit samma kille hela tiden. I alla fall är han nog en kedjereaktion, för jag hade nog inte upptäckt honom om inte Paul funnits. Eller? Paul är borta nu. Skulle jag råka hamna i supergloläge på Paul imorgon vet jag faktiskt inte om jag skulle kolla på honom. Men det tror jag.
Rädda mig innan jag sprängs. Det är så det känns nu. Jag har kramp, darrar, helt oförmögen att slappna av. Känslouppror. Jag har i alla fall inte fått hjärtfel än.
Tror du jag kunde somna igår kväll? Och tror du jag sov skönt i morse? Hur stor del av min frukost tror du jag lyckades äta upp? Allt är så karaktäristiskt så det är komiskt. Men jag kan väl få va lite kär nu.
Vad jag tuggar! Tuggar och biter på pennan så plastbitar lossnar. Och det enda jag kan göra för att få utlopp för min rastlösa energi är att tugga, tugga och tugga, och skriva. Och babbla. Nu vill jag prata med pappa för han är den enda som finns tillgänglig. (Maria är ju utomlands, annars hade jag nog måstat ringa henne) Pappa fattar aldrig att jag vill prata och prata för att så småningom komma in på rätt ämne. Men det är ganska onormalt att överguvudtaget vilja prata med sina föräldrar om sånt. Fast jag måste ju. Jag blir så förbannat pladdrig när jag är kär, så man tar vad man har. En bok går ju också att prata med i nödfall, som synes, men den svarar inte...
Nu ilar det i tänderna. De gillar inte plastpennor.
Torsdag imorrn. Först matteprov, sen svenska, och betygprat. I historia och samhälle ligger jag risigt till. Men man kan inte få sämre än godkänt hur dålig man än är.
LUNCH sen. Härligt, underbart, otroligt. Men det blir väl säkert fel på nåt vis så jag bara får se ryggen på han. Historiaprov, där ligger jag risigt till ordentligt. Men det är bara att göra om det en annan gång.
Jahapp, sen är det bara tyskan kvar. Läxa som jag inte läst på. Vilken hård dag. Men jag längtar redan efter den. Om du bara visste hur du påverkar mig, pojke, bara genom att finnas till och se söt ut.
Min far har dålig stil. Pratar i telefon varenda jävla kväll ungefär, i timmar. Den enstaka gång han inte gör det måste han gå och lägga sig tidigt för att han fått sömnbrist av alla andra sena kvällar.
"Vad du pratar" "jag vet"
Jaha, vet han? Gubbjävel. Menar det inte, men mår bra av att få skriva det för nu är jag irriterad.
Dagssoundtrack: My revolution / Papas Fritas
Dödligt rastlös och sprängfylld. Kär. Bra dag, draman var kanon idag. Sen musiklyssning, TV, penntuggande.
"Så du är tänd på Roddan?"
Dagens informationserövringar: Kallas Roddan. Är skitbra i matte, och de andra ämnena med (var i alla fall det när Susanne gick med honom på mellanstadiet), och snäll.
Inte sett honom idag, bara en sekunds skymt. men dan har varit bra ändå. Draman flöt på som aldrig förr. Skitkul! Och så är det faktiskt rätt trevligt att känna sig så här rastlös och halvborta.
Vad han har ändrats i mina ögon. Vad beror sånt på? I december var jag bara sur för att han fanns. För då var han ibland lik Paul bakifrån, jag trodde det var han, så när han vände på huvet blev jag så besviken. Tänkte aldrig tanken att "han var ju söt fast han inte var Paul", förrän nån gång i slutet på januari. Då var han lite söt, senare blev han lite sötare, och nu... Knepigt att han varit samma kille hela tiden. I alla fall är han nog en kedjereaktion, för jag hade nog inte upptäckt honom om inte Paul funnits. Eller? Paul är borta nu. Skulle jag råka hamna i supergloläge på Paul imorgon vet jag faktiskt inte om jag skulle kolla på honom. Men det tror jag.
Rädda mig innan jag sprängs. Det är så det känns nu. Jag har kramp, darrar, helt oförmögen att slappna av. Känslouppror. Jag har i alla fall inte fått hjärtfel än.
Tror du jag kunde somna igår kväll? Och tror du jag sov skönt i morse? Hur stor del av min frukost tror du jag lyckades äta upp? Allt är så karaktäristiskt så det är komiskt. Men jag kan väl få va lite kär nu.
Vad jag tuggar! Tuggar och biter på pennan så plastbitar lossnar. Och det enda jag kan göra för att få utlopp för min rastlösa energi är att tugga, tugga och tugga, och skriva. Och babbla. Nu vill jag prata med pappa för han är den enda som finns tillgänglig. (Maria är ju utomlands, annars hade jag nog måstat ringa henne) Pappa fattar aldrig att jag vill prata och prata för att så småningom komma in på rätt ämne. Men det är ganska onormalt att överguvudtaget vilja prata med sina föräldrar om sånt. Fast jag måste ju. Jag blir så förbannat pladdrig när jag är kär, så man tar vad man har. En bok går ju också att prata med i nödfall, som synes, men den svarar inte...
Nu ilar det i tänderna. De gillar inte plastpennor.
Torsdag imorrn. Först matteprov, sen svenska, och betygprat. I historia och samhälle ligger jag risigt till. Men man kan inte få sämre än godkänt hur dålig man än är.
LUNCH sen. Härligt, underbart, otroligt. Men det blir väl säkert fel på nåt vis så jag bara får se ryggen på han. Historiaprov, där ligger jag risigt till ordentligt. Men det är bara att göra om det en annan gång.
Jahapp, sen är det bara tyskan kvar. Läxa som jag inte läst på. Vilken hård dag. Men jag längtar redan efter den. Om du bara visste hur du påverkar mig, pojke, bara genom att finnas till och se söt ut.
Min far har dålig stil. Pratar i telefon varenda jävla kväll ungefär, i timmar. Den enstaka gång han inte gör det måste han gå och lägga sig tidigt för att han fått sömnbrist av alla andra sena kvällar.
"Vad du pratar" "jag vet"
Jaha, vet han? Gubbjävel. Menar det inte, men mår bra av att få skriva det för nu är jag irriterad.
lördag 16 april 2011
en jobbig gloende usch
16 april
Dagssoundtrack: Jack names the planet / Ash
Blägympa. Nk-provet blev bara G. Bra lunchrast. Blä samhällskunskap. Normal data. Blä busstur på stan. Men ikväll har allt varit bra. Kär!
Den här tisdan blev inte så bra som tisdagar brukar. Det berodde på omständigheter och inte på mitt humör som varit hyfsat. Naturkunskapsprovet som gick skitbra blev bara ett G. Vad gick fel? På gympan var det skittråkigt. På samhällen hade jag ingen att jobba med (men gick emot mina principer och jobbade med Johanna som nog velat vara själv).
Fick springa till bussen. Men han var inte med. Fick gå på stan och ha det tråkigt. Trista omständigheter. Men lunchrasten var bra. Han hade samma som mig idag. Inget gloläge i och för sig, men att se honom var bra det. Sen satt vi på normalplatsen vid godisautomaten. Så kommer han och några till och ska ringa och strula. Telefonen ligger inte långt därifrån, så jag kunde kolla på honom ordentligt där, han stod och väntade väldigt länge. Men avståndet var ändå aningen för långt av två skäl. Dels var det Ville och Anders han stod och pratade med, killar som jag känner något, och eftersom de var inom samma synfält skulle de ju kunna tro att det var dem jag kollade på. Ganska fel. Andra felet - jag kunde inte vara 100%igt säker på om han såg att jag kollade på honom, om vi hade ögonkontakt. Men det kändes så, ett antal gånger.
Vad jag känner mig kär.
Hur mycket ögonkontakt behövs det för att han också ska upptäcka den? Han har inte gjort det. Eller så har han det, och vill kolla åt mitt håll ibland för att han är lite nyfiken och vill bli säker på att jag faktiskt kollar på honom. Och när han blir säker kan han ju börja titta bort och hata mig.
Men nej. Aldrig att han har upptäckt mig. Jag har ju bara sett honom sådär 2 gånger i veckan. korta stunder. Han känner nog inte igen mig.
Så han behöver inte tycka att jag är en jobbig gloende usch. Bra? Nej. Jag vill bli avslöjad.
Egentligen var jag på lite dåligt humör när jag kom hem, men efter en kvart med trummorna var allt bara bra. Att de kunde va så kul!
Dödligt kär. Kan ordet kär definieras så här: "uppfylld i hjärnan av endast en person, vid gott humör, och med en skön krypande nervositet i hela kroppen".
Då är jag dödligt kär.
Men jag gillar ju inte ordet kär. För allvarligt när man pratar om killar i skolan man knappt vet vad dom heter.
Men om det bara är så?
Om man bara är dödligt kär, just för tillfället, just för dagen, för sekunden? Kan man hjälpa det på annat sätt än genom att säga "nej, jag är inte kär. Man blir inte kär i såna man inte känner"?
Suckande tunga andetag, tunga av det spända och ljuvliga i magen, tunga av alla psykespåfrestande underbara tankar på honom. Jag andas tungt. Och tänker på honom i sin blåa skjorta med den mörkblå tröjan under. Ser honom framför mig.
Jag älskar att vara kär. Men när ska jag börja sörja honom?
Dagssoundtrack: Jack names the planet / Ash
Blägympa. Nk-provet blev bara G. Bra lunchrast. Blä samhällskunskap. Normal data. Blä busstur på stan. Men ikväll har allt varit bra. Kär!
Den här tisdan blev inte så bra som tisdagar brukar. Det berodde på omständigheter och inte på mitt humör som varit hyfsat. Naturkunskapsprovet som gick skitbra blev bara ett G. Vad gick fel? På gympan var det skittråkigt. På samhällen hade jag ingen att jobba med (men gick emot mina principer och jobbade med Johanna som nog velat vara själv).
Fick springa till bussen. Men han var inte med. Fick gå på stan och ha det tråkigt. Trista omständigheter. Men lunchrasten var bra. Han hade samma som mig idag. Inget gloläge i och för sig, men att se honom var bra det. Sen satt vi på normalplatsen vid godisautomaten. Så kommer han och några till och ska ringa och strula. Telefonen ligger inte långt därifrån, så jag kunde kolla på honom ordentligt där, han stod och väntade väldigt länge. Men avståndet var ändå aningen för långt av två skäl. Dels var det Ville och Anders han stod och pratade med, killar som jag känner något, och eftersom de var inom samma synfält skulle de ju kunna tro att det var dem jag kollade på. Ganska fel. Andra felet - jag kunde inte vara 100%igt säker på om han såg att jag kollade på honom, om vi hade ögonkontakt. Men det kändes så, ett antal gånger.
Vad jag känner mig kär.
Hur mycket ögonkontakt behövs det för att han också ska upptäcka den? Han har inte gjort det. Eller så har han det, och vill kolla åt mitt håll ibland för att han är lite nyfiken och vill bli säker på att jag faktiskt kollar på honom. Och när han blir säker kan han ju börja titta bort och hata mig.
Men nej. Aldrig att han har upptäckt mig. Jag har ju bara sett honom sådär 2 gånger i veckan. korta stunder. Han känner nog inte igen mig.
Så han behöver inte tycka att jag är en jobbig gloende usch. Bra? Nej. Jag vill bli avslöjad.
Egentligen var jag på lite dåligt humör när jag kom hem, men efter en kvart med trummorna var allt bara bra. Att de kunde va så kul!
Dödligt kär. Kan ordet kär definieras så här: "uppfylld i hjärnan av endast en person, vid gott humör, och med en skön krypande nervositet i hela kroppen".
Då är jag dödligt kär.
Men jag gillar ju inte ordet kär. För allvarligt när man pratar om killar i skolan man knappt vet vad dom heter.
Men om det bara är så?
Om man bara är dödligt kär, just för tillfället, just för dagen, för sekunden? Kan man hjälpa det på annat sätt än genom att säga "nej, jag är inte kär. Man blir inte kär i såna man inte känner"?
Suckande tunga andetag, tunga av det spända och ljuvliga i magen, tunga av alla psykespåfrestande underbara tankar på honom. Jag andas tungt. Och tänker på honom i sin blåa skjorta med den mörkblå tröjan under. Ser honom framför mig.
Jag älskar att vara kär. Men när ska jag börja sörja honom?
fredag 15 april 2011
en busskö är en bra forskningsanstalt
15 april
Dagssoundtrack: den där sista på brorsans demo
Ok dag, men väldigt sömnigt. Knappt sett Hans. Åt hos mormor, sen sett tv och läst.
Nu känner jag mig kär. Väldigt kär. Imorrn måste han åka samma buss som mig ner på stan. Och då ser jag till att hamna i närheten av honom i kön när bussen kommer. För då är det trångt. Då knuffas alla in i varann, tätt, tätt. Jag vill vara nära honom. Jag vet nämligen inte om han är en utomjording eller vanlig människa, så jag måste testa om han sänder ut nån farlig strålning om man snuddar vid honom. Eller bränns han kanske? Jag skulle kunna tänka mig nånting åt det hållet. En busskö är en bra forskningsanstalt.
Men det blir väl säkert så att han råkar åka med bussen som går en kvart senare eller tidigare. Säkert. Och då åker jag ju ner i onödan.
Jag ska nog berätta om honom för Susanne, som verkar bo åt samma håll som honom. För jag vill att hon ska veta, så att jag kan få lite allmänna informationer om honom, ifall hon nu skulle gått på samma skola och råka känna honom. Varför vill man ha dessa informationer? Man har ju ingen nytta av dom. Men man tror väl att man har mer rätt att vara småkär i nån när man vet lite fakta om honom.
Hans ögon. Gick förbi honom till tyskan i morse. Fast han var inne i skåpfyrkanten. Stod lutad mot skåpet, hade en blå skjorta på sig. När jag gick förbi var skåpet i vägen, bara hans ögon syntes. Och de är fina. Jag kunde inte tänka på så mycket annat uppe på tyskan.
Dagssoundtrack: den där sista på brorsans demo
Ok dag, men väldigt sömnigt. Knappt sett Hans. Åt hos mormor, sen sett tv och läst.
Nu känner jag mig kär. Väldigt kär. Imorrn måste han åka samma buss som mig ner på stan. Och då ser jag till att hamna i närheten av honom i kön när bussen kommer. För då är det trångt. Då knuffas alla in i varann, tätt, tätt. Jag vill vara nära honom. Jag vet nämligen inte om han är en utomjording eller vanlig människa, så jag måste testa om han sänder ut nån farlig strålning om man snuddar vid honom. Eller bränns han kanske? Jag skulle kunna tänka mig nånting åt det hållet. En busskö är en bra forskningsanstalt.
Men det blir väl säkert så att han råkar åka med bussen som går en kvart senare eller tidigare. Säkert. Och då åker jag ju ner i onödan.
Jag ska nog berätta om honom för Susanne, som verkar bo åt samma håll som honom. För jag vill att hon ska veta, så att jag kan få lite allmänna informationer om honom, ifall hon nu skulle gått på samma skola och råka känna honom. Varför vill man ha dessa informationer? Man har ju ingen nytta av dom. Men man tror väl att man har mer rätt att vara småkär i nån när man vet lite fakta om honom.
Hans ögon. Gick förbi honom till tyskan i morse. Fast han var inne i skåpfyrkanten. Stod lutad mot skåpet, hade en blå skjorta på sig. När jag gick förbi var skåpet i vägen, bara hans ögon syntes. Och de är fina. Jag kunde inte tänka på så mycket annat uppe på tyskan.
torsdag 14 april 2011
En gubbe har dött
14 april
Dagssoundtrack: Show me the way / Dinosaur jr
Cykelmorron. Sen spelade jag trummor, hörde musik, åt mat, läste spökhistorier för Henrik, läste den där lättlästa King-boken.
Känt på dom lite mer, trummorna. Men jag gör nog säkrast i att ljuga lite för brorsan och säga att jag knappt tränat ett dugg. Då tycker han kanske inte att jag är ett lika katastrofhopplöst fall som jag är.
Så fort jag ändrar nåt i det där grundkompet blir det bara trassel, så usel koordination. Så fort jag försöker tänka på en kroppsdel blir en annan bortglömd och gör som den vill.
Men det är som med ridning. Som med allt, förresten. Plötsligt flyter det, allt bara funkar av sig själv, och man svävar - i några sekunder. Sen blir det otakt igen. Det är som några steg fyrtaktstölt innan grisepassen kommer in igen. Och det är den korta stunden som gör att man orkar fortsätta.
Nu var det nästan kul. Bättre än igår i alla fall.
Idag har en gubbe dött. En tidningskund. Gammal gubbe på ålderdomshemmet. Ingen mötte mig vid dörren. "Hallå", sa jag, "hallå", sa en tant som jobbade där. "vem är det?" "Tidningen" sa jag. "Tidningen..." sa hon, och jag fattade på en gång. "Är det till Gunnar Grundberg? Han har just... ja jag tar den väl den här gången då" sa tanten. Hon var inte ledsen. Men lite, ja, påverkad av det kanske.
Skulle aldrig kunna jobba på ålderdomshem. Sjuka gamla människor utan framtid, som tappat sitt liv redan och snart ska dö. Det vore som att jobba på ett sjukhus för döende aidssjuka. Men de har nog fryst in sig lite, den där personalen. Så de inte ska beröras så hemskt.
Vem kommer att minnas den där gubben om ett år? Inte jag. Jag har glömt honom imorgon. Och så tänker man inte, men det är faktiskt bra att jag har fått en kund mindre, för det är så nätt med tidningar nu. Och man vill ju inte säga ifrån om tidningen inte räcker till alla, då är det bättre med naturlig avgång så att säga. Nu är jag läskigt grym. Men det är sant. Han har dött, vad bra. Fast visst överdriver jag lite när jag säger läskigt grym. För han tyckte säkert det var skönt att dö.
Dagssoundtrack: Show me the way / Dinosaur jr
Cykelmorron. Sen spelade jag trummor, hörde musik, åt mat, läste spökhistorier för Henrik, läste den där lättlästa King-boken.
Känt på dom lite mer, trummorna. Men jag gör nog säkrast i att ljuga lite för brorsan och säga att jag knappt tränat ett dugg. Då tycker han kanske inte att jag är ett lika katastrofhopplöst fall som jag är.
Så fort jag ändrar nåt i det där grundkompet blir det bara trassel, så usel koordination. Så fort jag försöker tänka på en kroppsdel blir en annan bortglömd och gör som den vill.
Men det är som med ridning. Som med allt, förresten. Plötsligt flyter det, allt bara funkar av sig själv, och man svävar - i några sekunder. Sen blir det otakt igen. Det är som några steg fyrtaktstölt innan grisepassen kommer in igen. Och det är den korta stunden som gör att man orkar fortsätta.
Nu var det nästan kul. Bättre än igår i alla fall.
Idag har en gubbe dött. En tidningskund. Gammal gubbe på ålderdomshemmet. Ingen mötte mig vid dörren. "Hallå", sa jag, "hallå", sa en tant som jobbade där. "vem är det?" "Tidningen" sa jag. "Tidningen..." sa hon, och jag fattade på en gång. "Är det till Gunnar Grundberg? Han har just... ja jag tar den väl den här gången då" sa tanten. Hon var inte ledsen. Men lite, ja, påverkad av det kanske.
Skulle aldrig kunna jobba på ålderdomshem. Sjuka gamla människor utan framtid, som tappat sitt liv redan och snart ska dö. Det vore som att jobba på ett sjukhus för döende aidssjuka. Men de har nog fryst in sig lite, den där personalen. Så de inte ska beröras så hemskt.
Vem kommer att minnas den där gubben om ett år? Inte jag. Jag har glömt honom imorgon. Och så tänker man inte, men det är faktiskt bra att jag har fått en kund mindre, för det är så nätt med tidningar nu. Och man vill ju inte säga ifrån om tidningen inte räcker till alla, då är det bättre med naturlig avgång så att säga. Nu är jag läskigt grym. Men det är sant. Han har dött, vad bra. Fast visst överdriver jag lite när jag säger läskigt grym. För han tyckte säkert det var skönt att dö.
onsdag 13 april 2011
Spela trummor
13 april
Dagssoundtrack: The Lung / Dinosaur jr
Vaknade hos Maria när jag höll på och pratade i telefon i sömnen. Hon packade, jag åkte hem, hon till London. Jag hade ensamhemmakväll efter middag hos Mormor. Jag skrev brev.
Ska snart gå och spela trummor. Det gäller att lära sig nu, innan lillebrorsan når ner till pedalen med foten. För han har talang, och det har ju inte precis jag. Usch då. Nils kommer snart att ge upp. Jag har ännu bara fått min första lektion. Men jag vill lära mig. Har nog bara inte fattat än hur hjälplöst dålig jag är.
Jag är ensam hemma i helgen. Det är väl nästan skönt egentligen, men det blir nog tråkigare ikväll. Inget på TV tror jag. Så jag får väl lyssna på musik och läsa då. Har ju katten i alla fall. Hon är go fast hon lossar hår överallt. Vårkatt. Jag kan numera nästan läsa hennes tankar, jag känner henne så bra.
Nu ska jag gå och testa det där kompet. SKA. Men jag vågar knappt, för jag vet att det blir skit.
Ha ha, kul. Sitter där nån minut och vågar knappt börja spela. Eh, vad är det nu man ska slå på med vänsterhanden? Börjar testa lite, slutar. Hjälp, vad högt det lät. Nej, jag ÄR ensam hemma. Provar igen. Jag måste slå på fel sak på nåt vis, så här ska det väl inte låta??? Illa. Illa. Slår på knäna med händerna, jag kan ju det här nu. Men på trummorna blir det inget vidare. Usch. Usch. Usch. Tvingar mig själv att prova lite till. Upptäcker att inte ens högerhanden och foten blir samtidiga. Det här är inte min grej. Men än ger jag inte upp. Jag kan ju grundkompet, nästan, och det har också varit en omöjlighet en gång i tiden. Lyckades ändå lära mig det rätt fort när jag väl försökte. Nä, trummor är inte min talanggrej, men kul ändå på nåt vis. Tidigare idag, när jag cyklade ner till Mormor var jag på superhumör. Nu är det lite bläigare. Jag har nog humörcancer eller nån liknande sjukdom. Svårt att va glad längre än nån halvtimme. Irriterande. Men jag ogillar ju ensamkvällar. Det är tråkigt. Kvällen liksom bara går iväg på nåt vis, och man är bara på dåligt humör, knepigt.
Dagssoundtrack: The Lung / Dinosaur jr
Vaknade hos Maria när jag höll på och pratade i telefon i sömnen. Hon packade, jag åkte hem, hon till London. Jag hade ensamhemmakväll efter middag hos Mormor. Jag skrev brev.
Ska snart gå och spela trummor. Det gäller att lära sig nu, innan lillebrorsan når ner till pedalen med foten. För han har talang, och det har ju inte precis jag. Usch då. Nils kommer snart att ge upp. Jag har ännu bara fått min första lektion. Men jag vill lära mig. Har nog bara inte fattat än hur hjälplöst dålig jag är.
Jag är ensam hemma i helgen. Det är väl nästan skönt egentligen, men det blir nog tråkigare ikväll. Inget på TV tror jag. Så jag får väl lyssna på musik och läsa då. Har ju katten i alla fall. Hon är go fast hon lossar hår överallt. Vårkatt. Jag kan numera nästan läsa hennes tankar, jag känner henne så bra.
Nu ska jag gå och testa det där kompet. SKA. Men jag vågar knappt, för jag vet att det blir skit.
Ha ha, kul. Sitter där nån minut och vågar knappt börja spela. Eh, vad är det nu man ska slå på med vänsterhanden? Börjar testa lite, slutar. Hjälp, vad högt det lät. Nej, jag ÄR ensam hemma. Provar igen. Jag måste slå på fel sak på nåt vis, så här ska det väl inte låta??? Illa. Illa. Slår på knäna med händerna, jag kan ju det här nu. Men på trummorna blir det inget vidare. Usch. Usch. Usch. Tvingar mig själv att prova lite till. Upptäcker att inte ens högerhanden och foten blir samtidiga. Det här är inte min grej. Men än ger jag inte upp. Jag kan ju grundkompet, nästan, och det har också varit en omöjlighet en gång i tiden. Lyckades ändå lära mig det rätt fort när jag väl försökte. Nä, trummor är inte min talanggrej, men kul ändå på nåt vis. Tidigare idag, när jag cyklade ner till Mormor var jag på superhumör. Nu är det lite bläigare. Jag har nog humörcancer eller nån liknande sjukdom. Svårt att va glad längre än nån halvtimme. Irriterande. Men jag ogillar ju ensamkvällar. Det är tråkigt. Kvällen liksom bara går iväg på nåt vis, och man är bara på dåligt humör, knepigt.
tisdag 12 april 2011
12 april
12 april
Dagssoundtrack: Frank / Kent
Lyssnade några skivor, åkte sen till Maria. Pappa i Stockholm, mamma vid havet. Vi gick ner till sjön, kollade på tv m.m. Lustigt sammanträffande på Fångarna på fortet.
Dagssoundtrack: Frank / Kent
Lyssnade några skivor, åkte sen till Maria. Pappa i Stockholm, mamma vid havet. Vi gick ner till sjön, kollade på tv m.m. Lustigt sammanträffande på Fångarna på fortet.
måndag 11 april 2011
meningslöst pladder
11 april
Dagssoundtrack: Hawser / the Bear Quartet
Oj! Lyckades sova till ett. Skönt. Åkte till Maria. Såg mest TV. Och läst också. Nu är jag sugen på att spana på Hans.
Jag längtar rätt mycket efter att se Hans. Det suger rätt bra i mig när jag tänker på honom. Han. Söt.
Men sen har vi Paul. Tror jag kommit på mig själv med att försöka förtränga honom. Det är väl för att Hans är mycket mer min typ än vad Paul är. Paul har jag gett upp mer, och han är snyggare, och syns mer. Men klår inte Hans i gullighet. Vad är det för speciellt med Hans axlar, armar? Jag känner igen dom i skolkatalogen och gillar tanken på honom i sin vinröda tröja. Och hans långa ben då... Jag som fått för mig att det bara är ansiktet jag kollar på hos en kille. Hyfsat fel tydligen.
Det första jag ska skaffa när jag på tisdag åker ner på stan bara för själva neråkandets skull, är en till dagbok, en kladdpladderbok.
Imorn blir det en vanlig dag. Näe, inte sådär speciellt ovanligt vanlig, bara vanlig. Jag ska gå upp och lyssna på skivorna som jag velat lyssna på i ett dygn men ej fått tillfälle till. Sen ska jag åka till Maria och sova där. Ja, det var bara det här jag hade att säga! Bara meningslöst dumt pladder, och sen meningslöst pladdrande om hur meningslöst det är, och hur meningslöst det är att tycka det är meningslöst. Så ja, jag skulle behöva en pladderbok. En sån där slagtålig som står ut med en, och håller att tugga och klösa på.
Får jag drömma om det jag vill nu? Tack på förhand. Godnatt.
Dagssoundtrack: Hawser / the Bear Quartet
Oj! Lyckades sova till ett. Skönt. Åkte till Maria. Såg mest TV. Och läst också. Nu är jag sugen på att spana på Hans.
Jag längtar rätt mycket efter att se Hans. Det suger rätt bra i mig när jag tänker på honom. Han. Söt.
Men sen har vi Paul. Tror jag kommit på mig själv med att försöka förtränga honom. Det är väl för att Hans är mycket mer min typ än vad Paul är. Paul har jag gett upp mer, och han är snyggare, och syns mer. Men klår inte Hans i gullighet. Vad är det för speciellt med Hans axlar, armar? Jag känner igen dom i skolkatalogen och gillar tanken på honom i sin vinröda tröja. Och hans långa ben då... Jag som fått för mig att det bara är ansiktet jag kollar på hos en kille. Hyfsat fel tydligen.
Det första jag ska skaffa när jag på tisdag åker ner på stan bara för själva neråkandets skull, är en till dagbok, en kladdpladderbok.
Imorn blir det en vanlig dag. Näe, inte sådär speciellt ovanligt vanlig, bara vanlig. Jag ska gå upp och lyssna på skivorna som jag velat lyssna på i ett dygn men ej fått tillfälle till. Sen ska jag åka till Maria och sova där. Ja, det var bara det här jag hade att säga! Bara meningslöst dumt pladder, och sen meningslöst pladdrande om hur meningslöst det är, och hur meningslöst det är att tycka det är meningslöst. Så ja, jag skulle behöva en pladderbok. En sån där slagtålig som står ut med en, och håller att tugga och klösa på.
Får jag drömma om det jag vill nu? Tack på förhand. Godnatt.
söndag 10 april 2011
10 april
10 april
Dagssoundtrack: Together or alone / Sebadoh
Till Sunsvall, alla och Maria. Till Nils, spindlar, Alnö, fyndlagret, Birger m.m. Klappat en genomsöt spindel idag, jag tyckte om den!! Efter detta: läst, tv.
Dagssoundtrack: Together or alone / Sebadoh
Till Sunsvall, alla och Maria. Till Nils, spindlar, Alnö, fyndlagret, Birger m.m. Klappat en genomsöt spindel idag, jag tyckte om den!! Efter detta: läst, tv.
lördag 9 april 2011
9 april
9 april
Dagssoundtrack: Första Archerslåten
Cyklade ner på byn, mötte Maria. Biblan, banken, macken. Hem till mig sen. På bio i stan på kvällen, Lust och fägring stor. Var och fikade före förresten.
Dagssoundtrack: Första Archerslåten
Cyklade ner på byn, mötte Maria. Biblan, banken, macken. Hem till mig sen. På bio i stan på kvällen, Lust och fägring stor. Var och fikade före förresten.
fredag 8 april 2011
de var ungefär galna
8 april
Dagssoundtrack: Triggger cut / Pavement
(mamma fyller år på riktigt)Jag somnade fem, vaknade vid tolv. Trött. Och Nils skämdes ja. Han hade spytt också. Jättevarmt väder, ganska okej dag.
Vilken konstig kväll det var igår. Ulf, Charlotte, Lise och Ante var här, och det var lite fest. Kollade på Commitments, sen blev det vilda diskussioner mellan Pappa, Ante och Nils. De var ungefär galna. Nils var nog värst. Själv drack jag bara ett par glas öl, som knappt kändes, men mamma protesterade. Men hon var inte så medveten om världen runt sig hon heller. Vid fyra åkte alla hem, inklusive mamma, och Nils stupade i säng. Jag pratade lite med pappa, trodde han gjorde sig till och spelade överfull, så jag sa åt honom att sluta.
"jag vill veta vad du menar, tala om för mig vad du menar" sa han med töntröst, och då insåg jag att han verkligen VAR sådär. Jag gick och lade mig. Insåg snart att jag var klarvaken och fick överpanik ungefär. Jag var väl övertrött´. Hörde att telefonen ringde till pappa, det var nog mamma. Jag kunde inte sova, så till slut gick jag upp till pappa och frågade om han visste något avslappnande. Då talade han om att mamma ringt och gnällt för att han bjudit mig på öl. Men hon hade somnat vid luren...
Pratade lite, sen gick jag och tog en banan, läste en tråkig bok, och somnade väl efter fem nån gång.
Vaknade tolv. Då var min familj inte lika glad och rolig längre. Nils hade spytt ner lillhallen i natt och roade sig med att torka upp det. Mamma hade blivit rätt förvånad av att vakna med en telefonsladd omvirad runt handen. Pappa var väl bara lite trött. Men jag mår kanon idag, bättre i förkylningen nu, och det är en sommarvarm dag, den första i år, skönt.
Dagssoundtrack: Triggger cut / Pavement
(mamma fyller år på riktigt)Jag somnade fem, vaknade vid tolv. Trött. Och Nils skämdes ja. Han hade spytt också. Jättevarmt väder, ganska okej dag.
Vilken konstig kväll det var igår. Ulf, Charlotte, Lise och Ante var här, och det var lite fest. Kollade på Commitments, sen blev det vilda diskussioner mellan Pappa, Ante och Nils. De var ungefär galna. Nils var nog värst. Själv drack jag bara ett par glas öl, som knappt kändes, men mamma protesterade. Men hon var inte så medveten om världen runt sig hon heller. Vid fyra åkte alla hem, inklusive mamma, och Nils stupade i säng. Jag pratade lite med pappa, trodde han gjorde sig till och spelade överfull, så jag sa åt honom att sluta.
"jag vill veta vad du menar, tala om för mig vad du menar" sa han med töntröst, och då insåg jag att han verkligen VAR sådär. Jag gick och lade mig. Insåg snart att jag var klarvaken och fick överpanik ungefär. Jag var väl övertrött´. Hörde att telefonen ringde till pappa, det var nog mamma. Jag kunde inte sova, så till slut gick jag upp till pappa och frågade om han visste något avslappnande. Då talade han om att mamma ringt och gnällt för att han bjudit mig på öl. Men hon hade somnat vid luren...
Pratade lite, sen gick jag och tog en banan, läste en tråkig bok, och somnade väl efter fem nån gång.
Vaknade tolv. Då var min familj inte lika glad och rolig längre. Nils hade spytt ner lillhallen i natt och roade sig med att torka upp det. Mamma hade blivit rätt förvånad av att vakna med en telefonsladd omvirad runt handen. Pappa var väl bara lite trött. Men jag mår kanon idag, bättre i förkylningen nu, och det är en sommarvarm dag, den första i år, skönt.
torsdag 7 april 2011
lite mer kul och spännande i livet, tack.
7 april
Dagssoundtrack: Mistress / Red house painters
Hosta. Mammas födelsedagsfirande. Städat lite först. Efter maten blev det festarkväll, men inte jag, bara lite öl. Nils var nog värst. Han skäms imorrn.
Föt tillfället orkar jag knappt vara tillvarande. Det är så jobbigt bara att andas, och prata kan jag ju knappt. Ändå ska man ju vara vaken och trevlig, för mamma fyller år, och idag är det 40-årsfest. Orkar inte.
Jag är så bra på att drömma sjuka drömmar. Vi var i gympasalen, våran klass, satt på golvet. Hans klass var tydligen också där, i alla fall en i vinröd tröja. Så mumlade jag till Madde att "du ser den där killen i..." men hann inte längre. "Va? Han är ju vegetarian!" ropade hon som om det vore nåt väldigt hemskt och ovanligt. Resten av min klass hade också obegripligen fattat vem jag menade, och överöste mig med kommentarer typ "han är världens tönt", "han är ju skitful", "han är ju helt störd" och nån sa till och med att han har tjock mage. Det var så sjukt, alla reagerade så mycket. Och sen kollade jag på honom och tyckte inte alls att han var lika söt som jag tyckt förut. Skum dröm. För övrigt är han varken vegetarian eller har tjock mage (smal som en sticka).
Nästa dröm: Också med klassen, vi skulle på cykelutflykt, sova i nåt skjul nånstans utanför Harmånger, men det var utanför Forsa också. Så kom någon farande och sa att nån hade blivit mördad utan anledning nån kilometer därifrån, och mördaren var inte fast. Läskigt, tyckte vi, och cyklade till nån by. Där visste någon mera. Den där mördaren var en psykopat som for runt och mördade alla som gillade Fugazi. Varför? Jo för han gillade ett gammalt band som han tyckte Fugazi hade härmat. Läskigt tyckte jag, men mest kul. Var han ute efter mig nu, tro? Sen var det ganska luddigt, men inne i nån slags sommarstuga konfronterades jag med honom i alla fall. Det var fler folk där också, alla hade pistoler och gevär, jag också, men ingenting funkade. Det var som en dålig film. Så tog han en stor spade och tänkte gå på mig, men jag tog en massa knivar och pinnar och skräp. Sen försvann allt. Jag minns inte slutet på actionfilmen. Men har en känsla av att jag vann.
Kul dröm. Lättfattad. Lite mer kul och spännande i livet, tack.
Dagssoundtrack: Mistress / Red house painters
Hosta. Mammas födelsedagsfirande. Städat lite först. Efter maten blev det festarkväll, men inte jag, bara lite öl. Nils var nog värst. Han skäms imorrn.
Föt tillfället orkar jag knappt vara tillvarande. Det är så jobbigt bara att andas, och prata kan jag ju knappt. Ändå ska man ju vara vaken och trevlig, för mamma fyller år, och idag är det 40-årsfest. Orkar inte.
Jag är så bra på att drömma sjuka drömmar. Vi var i gympasalen, våran klass, satt på golvet. Hans klass var tydligen också där, i alla fall en i vinröd tröja. Så mumlade jag till Madde att "du ser den där killen i..." men hann inte längre. "Va? Han är ju vegetarian!" ropade hon som om det vore nåt väldigt hemskt och ovanligt. Resten av min klass hade också obegripligen fattat vem jag menade, och överöste mig med kommentarer typ "han är världens tönt", "han är ju skitful", "han är ju helt störd" och nån sa till och med att han har tjock mage. Det var så sjukt, alla reagerade så mycket. Och sen kollade jag på honom och tyckte inte alls att han var lika söt som jag tyckt förut. Skum dröm. För övrigt är han varken vegetarian eller har tjock mage (smal som en sticka).
Nästa dröm: Också med klassen, vi skulle på cykelutflykt, sova i nåt skjul nånstans utanför Harmånger, men det var utanför Forsa också. Så kom någon farande och sa att nån hade blivit mördad utan anledning nån kilometer därifrån, och mördaren var inte fast. Läskigt, tyckte vi, och cyklade till nån by. Där visste någon mera. Den där mördaren var en psykopat som for runt och mördade alla som gillade Fugazi. Varför? Jo för han gillade ett gammalt band som han tyckte Fugazi hade härmat. Läskigt tyckte jag, men mest kul. Var han ute efter mig nu, tro? Sen var det ganska luddigt, men inne i nån slags sommarstuga konfronterades jag med honom i alla fall. Det var fler folk där också, alla hade pistoler och gevär, jag också, men ingenting funkade. Det var som en dålig film. Så tog han en stor spade och tänkte gå på mig, men jag tog en massa knivar och pinnar och skräp. Sen försvann allt. Jag minns inte slutet på actionfilmen. Men har en känsla av att jag vann.
Kul dröm. Lättfattad. Lite mer kul och spännande i livet, tack.
onsdag 6 april 2011
så länge jag tänker skriver jag.
6 april
Dagssoundtrack: Saved / Mark Eitzel
Lite bättre men inte bra. Städat lite. Trivsam kväll sittande i fåtöljen oföretagsam. Snart har en vecka till gått. Vad dom går.
Nu är det påskafton. Jag är sådär lite halvbedövad, förkyld. På ganska tråkigt humör. Inget är så värst okej. Det känns liksom spänt allting just nu.
Bara 2 veckor sen jag startade skriva i denna bok. Och snart har en tredjedel gått av den. Då räcker den inte ens till skolavslutningen. Om jag inte plötsligt skulle sluta ha lust att skriva. Men jag har inga gissningar om vad som skulle få mig till det. Så länge jag tänker så skriver jag. Hittills har det blivit c:a 7 sidor Paul, 26 sidor Hans, 7 sidor killprat, 6 sidor humör, 3 sidor musik, och resten, c:a 10 sidor, allmänt struntprat.
Intressant att veta. Mycket intressant. Varför är jag så dum och räknar alla himla sidor?
Hans är skönast att tänka på nu. Kanske för att jag inte börjat sörja honom än.
Dagssoundtrack: Saved / Mark Eitzel
Lite bättre men inte bra. Städat lite. Trivsam kväll sittande i fåtöljen oföretagsam. Snart har en vecka till gått. Vad dom går.
Nu är det påskafton. Jag är sådär lite halvbedövad, förkyld. På ganska tråkigt humör. Inget är så värst okej. Det känns liksom spänt allting just nu.
Bara 2 veckor sen jag startade skriva i denna bok. Och snart har en tredjedel gått av den. Då räcker den inte ens till skolavslutningen. Om jag inte plötsligt skulle sluta ha lust att skriva. Men jag har inga gissningar om vad som skulle få mig till det. Så länge jag tänker så skriver jag. Hittills har det blivit c:a 7 sidor Paul, 26 sidor Hans, 7 sidor killprat, 6 sidor humör, 3 sidor musik, och resten, c:a 10 sidor, allmänt struntprat.
Intressant att veta. Mycket intressant. Varför är jag så dum och räknar alla himla sidor?
Hans är skönast att tänka på nu. Kanske för att jag inte börjat sörja honom än.
tisdag 5 april 2011
5 april
5 april
Dagssoundtrack: Katy song / Red house painters
Nej inte långfredag. Den var jättekort. Jag sov bort den. Jätteförkyld, inte orkat nånting.
Dagssoundtrack: Katy song / Red house painters
Nej inte långfredag. Den var jättekort. Jag sov bort den. Jätteförkyld, inte orkat nånting.
Lunchirritation
4 april
Dagssoundtrack: I´m slow / the Bear Quartet
Ont i skallen och halsen, nästan sjuk. Pessimistisk på sh-uppsatsen. Rätt matsal, men de tog fel bord. Trött, död, åkte hem två. Red Heaven - roligt.
Irritation. Torsdagens lunch medför ungefär alltid irritation.
Idag hade de stängt av stora matsalen så alla fick tränga ihop sig. Vi fick tag på ett bra långbord. Så kommer Hans, sätter sig vid ett bord, men så upptäcker han att vårt bord har en massa lediga platser, börjar gå... men ångrar sig och sätter sig igen. Helvete! Han sitter inom synhåll, men för långt bort. Paul kommer in också. Nog kollar han åt vårat bord också, men han sätter sig långt bort i andra hörnet av salen. Vad tråkigt! Men det hade ju inte förändrat nåt om jag haft mer flyt, nöjd hade jag inte varit.
Nu är det påsklov i alla fall.
Slutsats idag: Båda två.
Dagssoundtrack: I´m slow / the Bear Quartet
Ont i skallen och halsen, nästan sjuk. Pessimistisk på sh-uppsatsen. Rätt matsal, men de tog fel bord. Trött, död, åkte hem två. Red Heaven - roligt.
Irritation. Torsdagens lunch medför ungefär alltid irritation.
Idag hade de stängt av stora matsalen så alla fick tränga ihop sig. Vi fick tag på ett bra långbord. Så kommer Hans, sätter sig vid ett bord, men så upptäcker han att vårt bord har en massa lediga platser, börjar gå... men ångrar sig och sätter sig igen. Helvete! Han sitter inom synhåll, men för långt bort. Paul kommer in också. Nog kollar han åt vårat bord också, men han sätter sig långt bort i andra hörnet av salen. Vad tråkigt! Men det hade ju inte förändrat nåt om jag haft mer flyt, nöjd hade jag inte varit.
Nu är det påsklov i alla fall.
Slutsats idag: Båda två.
ok bord i cafeterian
3 april
Dagssoundtrack:One final Sandi / the Bear Quartet
Ok, men ej som igår. Nk-prov ok. Ok bord i cafeterian. Ok drama men ´vi gjorde inte mycket. Hos mamma sen. Och sett TV.
Ja, det där var tisdagshumöret det. Idag är det onsdag. okej, men inte totalt. Lite halvt sådär. Lyckades i alla fall få till ett snyggt bord i cafeterian, men vi satt inte där länge. Och jag fick bara en jättekort ögonkontakt, när jag reste på mig för att gå. Jag känner att just i det ögonblicket märker han att jag kollar på honom, men om han sen registrerar det eller glömt det i nästa sekund är ju en senare fråga.
Imorgon, torsdag, ska det bli rätt matsal.
Dagssoundtrack:One final Sandi / the Bear Quartet
Ok, men ej som igår. Nk-prov ok. Ok bord i cafeterian. Ok drama men ´vi gjorde inte mycket. Hos mamma sen. Och sett TV.
Ja, det där var tisdagshumöret det. Idag är det onsdag. okej, men inte totalt. Lite halvt sådär. Lyckades i alla fall få till ett snyggt bord i cafeterian, men vi satt inte där länge. Och jag fick bara en jättekort ögonkontakt, när jag reste på mig för att gå. Jag känner att just i det ögonblicket märker han att jag kollar på honom, men om han sen registrerar det eller glömt det i nästa sekund är ju en senare fråga.
Imorgon, torsdag, ska det bli rätt matsal.
Tisdagar är magiska
2 april
Dagssoundtrack: Gold soundz / Pavement
På förmiddan rätt paulinriktad, men inte sen, för viss annan kille åkte med på bussen ner på stan. Va söt han är. Jättebra humör.
Tisdagar är magiska. Jag är alltid på bra humör då. Det går bara inte att vara neråt på en tisdag. Jag har i alla fall inte klarat av det en enda dag i år. (Bara för att jag säger så kommer jag väl hädanefter att va på skithumör varenda tisdag.)
Nu mår jag bra.
Helvetes bra.
Solen skiner.
Jag till och med köpte en Robyn-singel åt lillebrorsan idag bara för att va snäll. Vad hemskt egentligen.
Jag vimsar hit och dit i valet mellan vem av dom jag ska tycka är mest. Idag var det mest Paul fram till att vi slutade. Jag och Maria skulle ta bussen ner på stan, och en lilajackad person gick framför oss på väg till hållplatsen. Jippie. Så i väntan på bussen fick jag stå någon meter ifrån honom. Kollade på honom. Han kollade inte åt mitt håll. Han är inte ett dugg snygg. Han är bara söt. Hans näsa är förbannat knepig. Och han har ett udda men häftigt flin.
I alla fall lyckades jag inte placera mig så att jag kunde knuffas in i honom när bussen kom. Tyvärr. Det får jag fixa nästa tisdag, om det blir tillfälle.
Dagssoundtrack: Gold soundz / Pavement
På förmiddan rätt paulinriktad, men inte sen, för viss annan kille åkte med på bussen ner på stan. Va söt han är. Jättebra humör.
Tisdagar är magiska. Jag är alltid på bra humör då. Det går bara inte att vara neråt på en tisdag. Jag har i alla fall inte klarat av det en enda dag i år. (Bara för att jag säger så kommer jag väl hädanefter att va på skithumör varenda tisdag.)
Nu mår jag bra.
Helvetes bra.
Solen skiner.
Jag till och med köpte en Robyn-singel åt lillebrorsan idag bara för att va snäll. Vad hemskt egentligen.
Jag vimsar hit och dit i valet mellan vem av dom jag ska tycka är mest. Idag var det mest Paul fram till att vi slutade. Jag och Maria skulle ta bussen ner på stan, och en lilajackad person gick framför oss på väg till hållplatsen. Jippie. Så i väntan på bussen fick jag stå någon meter ifrån honom. Kollade på honom. Han kollade inte åt mitt håll. Han är inte ett dugg snygg. Han är bara söt. Hans näsa är förbannat knepig. Och han har ett udda men häftigt flin.
I alla fall lyckades jag inte placera mig så att jag kunde knuffas in i honom när bussen kom. Tyvärr. Det får jag fixa nästa tisdag, om det blir tillfälle.
1 april
1 april
Dagssoundtrack: Mercy street / Peter Gabriel
Dataprovet gick okej. Men efter lunch somnade jag hela tiden. Sen har man gjort det normala. Ok humör.
Jag är ganska okej som jag är nu.
Dagssoundtrack: Mercy street / Peter Gabriel
Dataprovet gick okej. Men efter lunch somnade jag hela tiden. Sen har man gjort det normala. Ok humör.
Jag är ganska okej som jag är nu.
fredag 1 april 2011
Man blir kär i musik
31 mars
Dagssoundtrack
Idag har varit en sån där slö, lite trist dag. Städat lite, pluggat lite prov m.m. och körde tidning såklart. Fick skjuts, vi har snöoväder nu i flera dar.
Musik är varierat.
Pavement och Archers of Loaf tillhör kategorin "hyperförbannat glädjande vid bra humör". Fugazi och Lungfish är kul och självkänslostärkande vid ok humör. Red house painters, Palace, Dinosuar Jr och nyare Bear Quartet är njutbart sympatiskt vid neråthumör. Nyaste tillskottet Sebadoh placerar jag in tillsammans med Sammy och äldre Bear Quartet i kategorin "höjande av halvblä humör". Och så finns det ju de nostalgiserande, fIREHOSE, Ass ponys, bob hund, brorsans slackerblandband.
Musik är underbart. Det tyckte jag inte för två år sen. Svårt att förstå nu.
Man blir kär i musik. Jag har varit stabilt kär i Bear Quartet sen i somras. Men det hindrar inte att jag blir förälskad då och då. Som nu. Sebadoh, vilken underbar musik. Den finns i skallen hela tiden nu. Som att gilla en kille. Det finns paralleller. Men musiken äger man på ett annat sätt. Det är skönt.
Jag har ovanlig musiksmak, men den är så oegen den kan bli, för allt jag lyssnar på kommer från min bror, han bara sätter den framför näsan på mig, och jag tar hungrigt emot det. För det är ju så bra. Nu är jag inmatad på den här lite udda musiken (udda för att va tjej som går samprogrammet och har jeans och skjorta i alla fall) och jag är hyperstolt över min musiksmak, antagligen för att jag ser upp till brorsan så hemskt. Men ändå är det min smak. Och jag är ingen radiolyssnare. Det känns bra. Men trots allt känner jag mig lite bluffig när jag låtsas ha "egen" musiksmak.
Dagssoundtrack
Idag har varit en sån där slö, lite trist dag. Städat lite, pluggat lite prov m.m. och körde tidning såklart. Fick skjuts, vi har snöoväder nu i flera dar.
Musik är varierat.
Pavement och Archers of Loaf tillhör kategorin "hyperförbannat glädjande vid bra humör". Fugazi och Lungfish är kul och självkänslostärkande vid ok humör. Red house painters, Palace, Dinosuar Jr och nyare Bear Quartet är njutbart sympatiskt vid neråthumör. Nyaste tillskottet Sebadoh placerar jag in tillsammans med Sammy och äldre Bear Quartet i kategorin "höjande av halvblä humör". Och så finns det ju de nostalgiserande, fIREHOSE, Ass ponys, bob hund, brorsans slackerblandband.
Musik är underbart. Det tyckte jag inte för två år sen. Svårt att förstå nu.
Man blir kär i musik. Jag har varit stabilt kär i Bear Quartet sen i somras. Men det hindrar inte att jag blir förälskad då och då. Som nu. Sebadoh, vilken underbar musik. Den finns i skallen hela tiden nu. Som att gilla en kille. Det finns paralleller. Men musiken äger man på ett annat sätt. Det är skönt.
Jag har ovanlig musiksmak, men den är så oegen den kan bli, för allt jag lyssnar på kommer från min bror, han bara sätter den framför näsan på mig, och jag tar hungrigt emot det. För det är ju så bra. Nu är jag inmatad på den här lite udda musiken (udda för att va tjej som går samprogrammet och har jeans och skjorta i alla fall) och jag är hyperstolt över min musiksmak, antagligen för att jag ser upp till brorsan så hemskt. Men ändå är det min smak. Och jag är ingen radiolyssnare. Det känns bra. Men trots allt känner jag mig lite bluffig när jag låtsas ha "egen" musiksmak.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)