En centimeter ifrån

23 april

Dagssoundtrack:Is he dead is he dizzy / the Bear Quartet

Betyg: Sv-VG, Hi-G, SH-IG, snygg backe va? Jippie, samma buss ner på stan... Stod och trängdes med han innan. Hemma har jag tagit det lugnt.

Hm. Den här skjortan kommer jag att behålla på mig till livets slut. Den vet hur det känns att vara nära hans jacka.
Nej, jag skojar bara. Dessutom tror jag den är rätt blöt av snöovädret, och inte speciellt skön att ha på sig så länge till...
Vi hade senlunch. Irriterande. Men en chans kvar, bussen ner på stan. Tjugo över, eller fem över halv. Två alternativ. Och det våndades jag över igår kväll som om det gällde liv eller död. Jag valde dock det senare alternativet, hoppades och hoppades. Det spöregnade ute. Jag hade ingen jacka och höll på att frysa ihjäl, men när vi kom upp för backen glömde jag allt vad frysande heter. Han var där. Stod i kanten av busskuren och kikade ut. Han kollade åt mitt håll, men ingen ögonkontakt. Hur skulle jag stå nu för att se han bra? Så mycket folk i vägen. Då kom jag på att det regnade. Och har man bara skjorta på sig är det smartast att stå i en busskur. Så jag följde efter Bea in i folkmassan. Pressade mig förbi honom (han såg på mig då). Nettan, Jonna och Ramona var redan i kuren, ställde oss bredvid dom. Och jag hamnade tätt bakom honom. Så då stod jag där med ansiktet nästan i ryggen på honom, och jag kunde studera honom noggrant, men bara nacken och ryggen då. Försökte kolla hur sömmarna på hans jacka såg ut ungefär. Och försökte känna hur det kändes att stå en centimeter från honom. Det kändes bra. Men när han sa hej till en tjej som gick förbi blev jag ju som jag blir. Så kom bussen. Och vägen till bussen, en sträcka på C:a 3 meter, tog rätt lång tid, för det var ju så mycket folk. Och det var ju tur. Mindre tur var att jag inte hade någon bakom mig så att jag kunnat bli mer inklämd i honom. Men jag var nära honom. Tätt. Så nu vet man hur det känns också. Det kändes stort. Han är överdrivet stor för mig, överdrivet dyrkad. Samtidigt som jag, när jag kommer sådär nära honom känner att han är ju egentligen som vilken kille som helst, varken strömförande eller gjord av gelé. Den lilla stöten från hans armbåge skulle ha kunnat komma från vem som helst. Men det gjorde den inte.
På bussen var han försvunnen bakom folk tills efter näst sista hållplatsen. Då satt han där längst bak, fullt synlig eftersom han ju inte är kort. Visade han för Ramona. Okej, tyckte hon. Helt okej. Men inte hennes typ riktigt, eller hur det var hon sa.
Jag vill inte att andra ska tycka att han är okej. Jag vill va ensam om honom. Men ibland blir jag så förvånad för att ingen jag känner upptäckt honom. Han är fruktansvärt söt. På långt håll är han nästan opersonligt översöt. På nära håll syns hans drag som jag gillar så väldigt. Men han är inte "snygg", på samma kommersiella sätt. Dock något så när snygg. Ja, okej, som Ramona sa. Så jag får trösta mig med att han är så förbannat normal att inte många lär lägga märke till honom. Jag gör det i alla fall. Han lyser.