Min största men jobbigaste hobby

24 april

Dagssoundtrack: Capital breath / the Bear Quartet

Hemskt blä humör idag, hatar mig själv. Blälektioner också, inget är bra. Draman blev helt flummig. Grubblardags.

Vilket humör.
Igår var det kul att finnas till, och det är det inte idag.
Allt är bara fel.
Jag är så fel.
Jag mår så fel.
Jag beter mig så fel.
Jag tänker så fel.
Jag är fel person just nu.
Jag vill inte vara mig längre.

Egentligen är jag väldigt nöjd med mitt liv. Ja, ifall alla hade det som jag, på samma sätt som jag, hade det lika ensamt som jag ibland, lika svårt för att prata i vissa sammanhang, lika töntstämplade... Om alla vore så skulle livet vara toppen. Då skulle alla grubbla över sig själva, ha lika stort slagsmål inuti sig som jag har. Allt skulle va bra alltså. Det här resonemanget visar att jag sitter i knipa. Jag trivs egentligen med vem jag är - det är de andra jag skulle vilja sänka ner till min nivå, så att jag blev okej, och inte under okej. Men jag kan inte ändra på de andra. Jag själv måste ändras om nåt överhuvudtaget ska kunna ändras. Men ändrar jag på mig är jag inte jag längre.
Liknelse - Man skriver ett matteprov. Det går jättebra, man blir väldigt nöjd. Så får man veta resultatet, och det är helt okej, man är nöjd. Men så ser man sig runtomkring, upptäcker att alla de andra har ännu bättre resultat. Man ligger långt under medel, för medlet är så högt satt. Och de andra ser ner på en när de frågar hur det gick på provet.

Varför ska jag vara så här låg?
När alla andra blivit 10 år äldre, och jag också, då är vi alla normala vuxna personer som lever ett vanligt liv, och slutat bry sig så förbannat om persontyper och töntar, alla är liksom jämställda.
Ska jag behöva vänta tills dess innan jag blir nöjd med mig själv?
Varför ska jag behöva bry mig om de andra om jag nu egentligen känner mig ganska okej nånstans inuti mig?
Jag är inte utfryst. Jag kommer inte att bli det heller, det går åt rätt håll med snigelfart. Jag tycker om att gå till skolan. Jag är accepterad, jag kan prata med de flesta, det är mest när det blir många som jag inte kan öppna käften. Jag kan ha roligt.
Men de andra har alltid roligare. Och jag tror alltid att de märker och tänker på att jag inte har lika kul som dom, att jag är en väldigt tråkig person för det mesta.
Tillbaka igen, mina resonemang går alltid åt samma håll. Vad andra tycker om mig. Min största men jobbigaste hobby är att fundera över det.
Känner mig accepterad i min klass. Accepterad men tråkig.
Jag är rätt mycket ensam på fritiden, eller med Maria ibland. Och det trivs jag med, för det mesta. Men när de andra pratar om allt de gjort, eller ska göra med den och den kompisen, då känns det blä.
Jag tycker det är en helt okej sysselsättning att åka med pappa och lillebrorsan och titta på en sjö jag inte sett förut.
Men ingen annan än jag skulle väl göra nåt sånt. Det är väldigt trist, tycker alla andra, en typisk tönt-sysselsättning.
Det är alltid "alla andra" som förstör för mig, och det finns för många av dom.
Så varför blev jag inte född i en liten lappländsk by bestående av 10 personer?

Idag är tydligen en sån där otrevlig dag, det har jag känt hela tiden. Och sen kommer grubblerierna, hopplöshetens grubblerier och nedstämdheten.
Och allt är blä.
Och ändå vet man att så här har man mått gång på gång, då och då. Är det nån slags smärtande psykologisk process? Så vill jag tro, men det känns inte så. Jag vet att jag kommer att må bra igen, om ett tag, en timme, två dagar eller en vecka, det dröjer i alla fall inte länge. Jag vet det, men det är svårt att tro, för jag är ju alltid jag, jag är samma hopplösa tysta rädda tönt då också. Så hur ska jag kunna va glad?
Jag kommer i alla fall att vara det.
Och det känns bättre sen man skrivit ner allt.