Vad tog det åt Paul?

18 april

Dagssoundtrack: Extradition / Pavement

Åt knappt frukost. Helt ok skoldag, men han satte sig fel på lunchen. Sen glodde Paul mig i ögona, hör å häpna. Men det är ännu Hans.

En torsdag igen. Men det är inte många kvar. Det skrämmer mig. Jag vill stanna tiden. Nej, inte stanna den, utan utöka den. Lägga till fler veckor.
Den här torsdan satte han sig ju vid fel bord såklart. Inom synhåll, men felvänd. Ingen ögonkontakt alls. Så gick han från bordet. Före mig, för en gångs skull, det brukar han inte. Jahapp, då var dagens nöje slut.
Åt ganska länge, sen gick vi. Och plötsligt hamnade jag rakt in i någons ögon. Uppfattade vem personen var, och tog undan blicken av förvåning, men när jag kollade dit igen var hans ögon ännu där. Såg på honom när jag gick förbi, och hans raka blick gick rakt in i mig. Paul. Ojdå. Jag hade inte sett att han var i matsalen. Inte kollat efter honom. Hade jag inte varit så totalt Hansinställd nu så hade jag väl dött. Nu blev jag mest förundrad. Lite småchockad av gammal vana. Men jag tycker inte ens att killen är söt längre.
Men jag kollade såklart lite på honom när han gick förbi där jag satt senare på rasten. Då var hans blick dock stadigt åt ett annat håll.

Det är i alla fall Hans nu. Så är det. Men vad tog det egentligen åt Paul? Var det en slump eller?

Det är senare på denna dag nu. Och jag har upptäckt att nåt etsat sig fast i mitt minne mer än jag trodde för några timmar sen. Men det är ännu bara Hans som gäller.
Nog är det förvånande med Paul. Jag kollade inte på honom. Jag kunde gått förbi honom utan att ha sett honom om han inte hade klistrat fast sina ögon i mina med en smäll. Och sen höll han sin blick så rak och stilla, den låg på plats tills jag gick förbi. Det är inte Paul-stil.
Men en blick känns inte så väldigt. Men nu tror jag att några till skulle få mig på fall. Så blir det i och för sig inte. Det där var väl en slump. Och det är Hans som är mitt span nu, så det är lika bra.