Lite knepigt

29 februari

Jag är fortfarande så enormt påverkbar. Blir glad i flera sekunder om han pratar med mig eller flinar åt nåt jag säger. Men sen är det lugnt igen, sen är jag neutral eller less. Jag känner nu vilken tur det är att jag inte berättat för fler. Varenda liten situation skulle bli så fruktansvärt jobbig. Nu vet bara Gabriella, och det är ju ingen fara även om det ibland kan kännas lite knepigt det också. Till exempel när Emil pratar och vänder sig bara till henne, så jag känner mig ointressant, jag undrar om hon fattar då att jag blir svartsjuk på det där löjliga sättet, och så försöker jag låtsas som ingenting och så känns det bara spänt.

Klart och tydligt ointressant

28 februari

Det varade i fem sekunder. Sen blev jag bara nedstämd, för att han mest vände sig till de andra när han sa grejer, så att jag kände med en gång hur klart och tydligt ointressant jag var. Så jag vet inte. Är det så här kommer jag nog att hålla mig på jorden.

Inte kommit hit än

27 februari

Är tillbaka på skolan men han har inte kommit hit än. Jag längtar efter honom, men det är ju delvis på det sätt jag längtat efter t.ex. Gabriella, Ullis och Emma. Men jag är ju förälskad fortfarande. Det måste jag erkänna för mig själv.

Jag var väl bara nojjig när jag trodde han skulle få ihop det på skolfesten i alla fall. Det är ju skönt. Men jag kommer att fortsätta på det sättet, med dum jobbig svartsjuka. Fast just nu är jag nöjd bara han kommer hit. Det kommer inte att vara länge.

Lite mer klarsynt

21 februari

När jag ätit frukost märkte jag att Henrik var hemma och hade lite feber. Kämpade länge med att ta ut "Say yes", sen tog jag en promenad på isen, till badplatsen och tillbaka. Skönt, soligt. Käkade, duschade, och stack till stan. De hade inte nya BQ nånstans, besvikelse. Sen träffade jag mamma och vi kollade runt lite på kläder. Jag köpte fula gympabyxor att ha på innebandyn. Vi åt på Amanda, supergod pizza med lök, bästa pizzan på länge. Snackade länge, mest pratade jag väl om det här krafset jag tänker på mest hela dagarna.

Vi for hem, och under kvällen åt jag dajm (hemgjord), läste med Henrik, nån slags teatersaga gjorde vi och gapskrattade åt de hemska könsrollerna i 50-talsboken Trasdockan och tyggubben. Pappa skulle hjälpa mig och kolla på Say yes, det ångrar jag, för det krånglade bara till allt mycket värre. Inte ens versen som jag så benhårt trott mig luskat ut perfekt var ju rätt. Lade mig redan halvtolv.

Det är nog bra ändå att snacka om saker, man blir lite mer klarsynt. Jag ska nog inte vara så desperat över det här med pojkvän. Det är klart att de finns där, killarna som skulle bli kära i mig, de jag skulle passa ihop med, jag har ju bara inte träffat dem än. Emil är kanske egentligen inte min typ, vore han det skulle ju jag vara hans typ, och det är det jag tror att jag inte är. Jag är nog för allvarlig, och om jag inte vore helt dumt förälskad i Emil skulle jag nog tycka att han var alldeles för oallvarlig. Men nu är han ju ofelbar. Hur mycket skulle jag sakna honom om jag inte var det minsta kär? Jag tror nog jag skulle tycka mycket om honom ändå. Alla som känner honom tycker ju om honom. Måste va härligt att vara sån.  

Isflak

20 februari

Vi for till havet, gick ut till viken och satt i solen, jättehärligt. Fikade en massa och tittade på isflak som verkade roliga att hoppa på, ifall man haft bastu i närheten. Härligt att vara ute ett par timmar. Sen skrev jag ett par timmar, och vi käkade ris med suverän grönsaksgryta.

Jag spelade lite spel med Henrik, kollade igenom videokassetter, och spelade gitarr länge, råkade göra en poplåt. Den kanske blir åt Sandra, hon ville ju ha en sån. Imorgon ska jag ta ledigt!

Så fort jag får lite tid att tänka blir det bara massa ältande åt ett enda håll, ältande av ouppnåeliga drömmar, funderingar över hur det blir att komma tillbaks till skolan igen. Vilket fruktansvärt slöseri med tid! När man är hemma här slipper man ju svartsjukan åtminstone. Den är en jobbig grej. Om man väl är kär känns den så befogad också, i det tillstånd jag är nu kan jag ju inte förstå att människor inte kan vara förälskade i honom. Så man vågar självklart inte hoppas på att vara ensam om det.

Vad häftigt det är egentligen, det här! Det är en cool grej att en person helt plötsligt blir ofelbar och oemotståndlig inför ens ögon när det inte alls har varit så förut, och man blir helt knäpp i skallen av det, som avtrubbad. Vad kul egentligen.

Vet inte om det blir bra

19 februari

Jag segade som vanligt igång idag. Sen har jag skrivit en hel del, mailat Sandra, Gabriella och Sarah, pratat en massa med mamma och sett på tv. När jag for hem vid halvtvå isade rutan igen så jag fick nödstanna vid kiosken och höll på att köra på folk som gick. Trummat lite med Henrik idag också, det var kul.

Jag vet inte om det blir bra det jag skriver. Jag har kul, men jag vill inte lämna in nåt. Och så är jag alltför kär för att det ska vara nyttigt. Just nu längtar jag tillbaks till skolan bland annat därför. Det är ju rätt dumt. Men det går kanske över snart.

Kanske handlar det om att våga

18 februari

Hela tiden är han så nära ytan, jag hör mig tänka, ibland säga, hans namn i alla sammanhang. Det stör mig att det ska vara så. Det är ju så fruktansvärt härligt att vara kär, egentligen. Så vill jag känna nån gång.

Jag drömmer och tänker, så mycket kan jag unna mig. Är det allt jag får? Ska det vara så omöjligt när det funkar för alla andra? Ibland tänker jag att jag har mig själv att skylla kanske. Kanske skulle det inte alls vara omöjligt, kanske handlar det om att våga. Leker med tankarna att jag vågar, och tittar på följderna som på en film. De fina och bra filmerna kan jag se flera gånger om. Men det är inte de trovärdigaste.

Jag är hur som helst dum som ligger och tänker NU. Nu när jag har helknäpp distans till det, som gör att jag blir snurrig i skallen.

En riktig författare

16 februari

Äntligen är jag en riktig författare som äter, går på promenad, sitter och skriver, och är helnöjd med att ägna en dag så. Så skönt att ha flyt i skrivandet, även om jag ännu inte vet om det blir bra eller inte.

Fast jag har sett lite på tv också. Henrik är så himla go. Han frågade om vi skulle kolla på Voxpop, jag sa "Vad bra att jag har en voxpopkompis", då kom han och gav mig en helt spontan jättekram. Åh vad jag tycker om min lillebror.
Sen var det Radiohead på Musikbyrån. När det är musikbyrån, och jag sitter ensam med låg volym på tv:n, då längtar jag till skolan.

Gitarrerna på Feel the pain

15 februari

Idag fortsatte jag med mina projektfunderingar medan jag anföll Nils cd-låda. Sen gick jag till mormor, för pappa skulle ha en tjej hemma. Fikade, käkade, åt tårta.
Åkte hem till mamma. Har skrivit, sett lite på tv, läst lite med Henrik.
Oj vad detta hus lägger sig tidigt. Klockan är inte ens elva. Rätt skönt.

Jag läste ett gammalt brev från september, som jag skickat till mamma. Jag hade beskrivit alla i klassen. Lustigt! "Emil har väl inte utseendet för sig,  stammar lite och så, men sjysst och rolig kille som spelar gitarr och har bra skivor". Där låter det ju som att jag tycker han är en tönt, fast det tyckte jag ju inte, även om jag inte hade en tanke på att bli intresserad av honom.

Dagen då brevet avslutas är jag bakis efter den där roliga festarkvällen då jag drack öl och vi satt ute på gården sen, och var rätt fulla, och jag och Emil sjöng gitarrerna på Feel the pain för full hals. Jag tyckte verkligen inte han var mer än en kul kille då. Vad konstigt. II mitt inte speciellt objektiva tillstånd har jag så svårt att fatta hur någon överhuvudtaget kan undgå att se honom. Du Emil, du skulle nog vilja höra det här.

Kanske ska han få veta sen i alla fall, när det inte finns nåt att förlora längre.

Klart han skulle bli smickrad

13 februari

Gick lugnt upp, sen gick jag och pappa ut på promenad i solen, men halt var det. Satt vid udden och hade far-dotter-snack om kärlek och sånt. Jag kollade igenom lite videokassetter, sen kom Nils en sväng med ett par kompisar, och käkade mackor och åkte till Falun. Jag och pappa gjorde ordning tacos, sen hämtade jag Henrik och vi hyrde Blair witch Project som han tyckte var riktigt läskig.

Jag har skrivångest, ska jag kanske göra nåt av wiengrejen ändå? Och min dator bara hänger sig! Vi trodde jag tappat bort pappas bilnycklar. Letade jättenoga. Men de nycklar jag haft hängde ju i nyckelskåpet, det var pappa som hade de andra i fickan.

Förut kunde jag vara osäker på hur jag egentligen kände, nu vet jag så säkert, och ändå kommer jag inte att kunna få det ur mig, få honom att fatta, för det är inte värt risken. Men det känns jobbigt! Klart jag funderar över hur han skulle reagera. Klart han skulle bli smickrad. Klart jag skulle vilja göra honom smickrad, jag tror inte hans självförtroende med tjejer är så himla starkt, han skulle gilla att veta att nån tycker mycket om honom. Men han skulle nog kunna tycka det vore jobbigt också.

Sen jag blev rejält intresserad av Emil har jag inte druckit mycket. Det är nästan så jag skulle vilja bli full, ha skäl att vara dum och avslöja mig. Är man full behöver det ju ändå inte betyda nåt, är han full lägger han nog inte så stor vikt vid det dagen därpå heller. Kanske skulle han gå med på ett fyllehångel till och med. Fast vad dum jag är nu. Sånt krånglar bara till det, jag är en aning för kär för att tänka klart.

Knäpp och översvartsjuk

12 februari

Vi for iväg med tåget, jag, Sandra och Anine. Hade flyt och blev en timme försenade till Stockholm. Jag och Sandra fick 70 spänn var i kuponger att käka för som skadestånd för att vi skulle få ta ett annat tåg med platsbiljett och sen taxi sista biten i stället för att vänta en timme på en buss som vi annars skulle gjort. Vi blev bara en kvart försenade allt som allt, men det var det ju värt! Fast det var jobbiga folk vi satt med, som satt och grejade och drack vargtass.

Undrar om jag bara är knäpp och översvartsjuk, eller om jag verkligen har skäl att oroa mig för att han kanske sitter och hånglar med Lotta nu. Varför ska jag känna så här? Kan jag inte bara skita i det hela? Emil gillar ju Lotta, det märks på hur han pratar med henne. Hon gillar att prata med honom också. Jag har hört henne säga att hon vill ha en pojkvän. Men då kan hon väl ta nån snyggare, hon som är så cool?

Jag är bara dum. Det ät bara jobbigt. Men jag är ju hemma nu. Jag ska inte tänka på det där. Jag ska vara seriös och koncentrerad och skriva. Jag trodde ju att det var tonåringsfasoner att gå och vara olyckligt kär.

Vem det faktiskt också handlade om

11 februari

Idag stack jag direkt för att stå i cafét. Fick väcka Emil, men han somnade om, så jag och Gabriella var själva i ruschen, men det gick bra. Sen fick han diska. Tog en promenad innan lunchen, soligt ute. Sen efter maten stod vi igen i cafét, det var lugnt.

Efteråt så sjöng jag den färdiga låten för Gabriella, och då var jag ju bara tvungen att tala om vem det faktiskt också handlade om, eller jag sa väl typ "läs refrängraden en gång till". "Jaha" sa hon, och var inte ett dugg förvånad, för hon hade tänkt lite åt det hållet efter det där jag sa den där kvällen om Emil. Så det är klart, letar man efter det så märks det ju säkert på mig. Fast hon sa också att hon nog inte haft en tanke på det, om jag inte sagt sådär. Det känns så sjysst i alla fall att någon vet om det. Och hon vet dessutom precis hur det känns. Skillnaden är att David vet om vad Gabriella tycker, så han är kylig mot henne, det är inte Emil mot mig, och det känns ju fint. Det ska förbli så. Ingen annan ska få veta nåt heller, det räcker med Gabriella.

Senare på eftermiddan var vi i villan, jag skrev väl nån rad som jag suddade ut, okoncentrerad. Efter middan packade jag lite, vi såg på Grease i grön soffa som vi snott igen från huvudbyggnaden (elevråds-Erik var arg, men fattade inget), och sen var vi på puben. Hemsk karaoke som vanligt. Packade klart allt.

Jag har nån slags kärperiod just nu, känns lite trist att åka hem, blir lite nere när jag känner mig så tråkig för honom, och gillar att sitta nära honom på puben, hans ben mot mitt. Det blir nog bra att komma härifrån lite.

Kärlekssång i folkhögskolemiljö

10 februari

Så lömskt, genomskinligt...
När Gabriella ville ha en låt som handlar om att hon gillar David så utnyttjar jag det till att skriva en söt liten kärlekssång i folkhögskolemiljö. Och visst har jag med små episoder som Gabriella berättat... men annars handlar det ju om mig själv! Undrar om hon kommer att fatta det. Då får hon göra det. Det är okej. Snart är det lov, och allt blir lugnt och stillsamt.

Kolla in dessa rader:
Good morning and goodnight to you, 7 days a week...
...I Think I Watch tv because I wanna do it, but it irritates me that i´m not sure that it´s not cause you do, i´m so aware of you being there too...

Och värsta grejen är refrängen som nog avslöjar mig.
At least i know that you´re in love with one of my best records

Jag är så otroligt utlämnande!
Fast jag kommer ju inte precis att lämna ut det. Jag sjunger inte ens ordet records så högt att det hörs ut i korridoren.

Uselt självförtroende i ond cirkel

8 februari

Åh vad det gör mig less!
Jag VILL inte att det ska göra mig glad när han tittar upp över fikabordet, märker att jag har klippt mig och säger att det blev snyggt. Jag vill inte vara patetisk och fånig, gå här och bara tänka saker, fast utan att ens våga försöka göra nåt åt det, eftersom jag vet hur lönlöst och dumt det vore. Varför är jag fortfarande kvar på en ettan-i-gymnasiet-nivå? Det är väl det att jag måste få ha känslor nån gång, hur onödiga dom än är när jag är en sån här tråkig människa som ingen blir speciellt intresserad av.

Nu är vi tillbaka igen, det är ingen idé att harva på, nöta in det ännu mer, allt handlar om samma sak, ett uselt självförtroende i ond cirkel.

Fast det är ju inte bara det. Jag gillar ju att va förälskad. Även om det inte blir nåt av det gillar jag det.

Han är åtminstone kär, jättekär, i en av mina skivor.

När han lyssnar på mina bästa skivor

6 februari

Jag tycker så mycket om honom, jag är ju inte kär, nu känns det väl mer som då, innan jag fick förälskelserus över mig. Han är bara så mysig som person. Det borde finnas en massa saker jag skulle kunna irritera mig på vad gäller honom, så jag antar att jag avslöjar mig själv där, när jag inte kommer på nåt. Då är jag väl lite kär då.

Jag blir svartsjuk på honom när han lyssnar på mina bästa skivor inne på sitt rum. Är inte det ett märkligt fenomen? Sen är jag ju svartsjuk när han pratar med folk som är roligare än mig, det får jag ju lära mig leva med, jo, det har jag ju lärt mig för längesen. Åh vad svammel.

Jag gillar honom starkt. Undrar om han kan tänka sig det eller om han skulle bli skitförvånad? Skulle han gilla det, eller bara sucka åt det? Det är inte värt att ta reda på, det har jag ju bestämt.

Inte krångla till det

5 februari

Hm. I natt drömde jag att jag hånglade. Med Pär! Det var väl ändå lite fel... Men trevligt ändå.

Jag gick upp framåt elva-tolv, tog det lugnt, sen gick vi till loppisen. Skön promenad, jag köpte bara en fulsnygg tavla. Sen blev det käk och jag gick och mailade rätt länge. Vi gjorde kladdkaka och misslyckades igen. Fast glassen var ju god... Såg på film i storsalen, en collegefilm som var rolig, men man fick ju lust att va lite trevligt kär. Jag har insett att jag inte är det. Satt i Gabriellas rum länge, läste tidningar, pratade och så.

Jag gillar Emil, och så förblir det. Det är bäst att inte krångla till det genom att känna nåt ännu mer. Att hamna i ett olyckligt kär-läge mot en kille man säger gomorron och gonatt till sju dagar i veckan, det skulle vara hemskt, och jag gillar ju honom, jag vill verkligen inte att det ska bli nåt jobbigt. Som det ju skulle bli om jag visade att jag var intresserad, och han inte var det.

Jag har lust att hångla med nån i alla fall. Men inte Pär, helst.

En lång kväll

4 februari

Det första som hände idag var väl cyklingen till Färjestaden med Gabriella och Ullis. Sen så blev det en lång kväll. Inne-ute-spelet (jag hade noll koll), och sen såg vi på tv och hann spela lite Pictionairy. Mitt och Sandras band hade sitt första och andra gig, gick rätt bra. Blir så fint med munspel. Vi var i villan ett bra tag, sen på puben. Joakim körde Öppna landskap på karaoken, och Sverker sjöng sen också efter stor nervositet. Lite folkhögskoleelever där.

Sen var vi hos Jerry och Joakim ett tag, och sen hade jag korridorssnack om skrivande med lätt berusad Joakim. Avslutning i Sandras rum, med Jerry och Emil som ville lyssna på Kristet utseende-låtar och spela gitarr. I säng halvfem. Vet inte riktigt vad jag ska tycka om kvällen. Jobbigt, med bättre stunder ibland.

Lika less som jag var glad

3 februari

Sov till lunch, åt lasagne, sen hade vi textsamtal fram till middan. Det gick bra att ge kritik, jag börjar äntligen känna mig säkrare på det. Fast själv blev jag lite grillad med mina dikter. Mer än vanligt i alla fall.

Efter middan gick jag till ÖB med Ullis och Emma. Såg på dåliga Ensamma hemma, sen satt jag i villan rätt länge. Spelade beställningsjobbet, låten om Emma och Ullis. Lite pinsamt. Sen såg vi Lost highway några stycken. Den filmen tyckte jag mycket om, kuslig och härlig.

Bara förbannat svartsjuk, inte förälskad, bara småsur, inte småkär. Du kan göra mig lycklig, sa jag nyss (när jag skulle få tillbaks Archers of loaf-skivan Emil lånat så länge). Fast jag inte menade det. Jag är till och med lite olycklig när jag ligger på min obäddade säng och låter Archers överrösta korridorsröster. Höjer volymen ett snäpp till, kanske demonstrativt, jag vet inte. Jag vet bara att det är klart att jag måste vara lika less nu som jag var glad förra veckan. Det måste ju jämna ut sig. Kanske är det så med allt? Även större grejer, större lyckliga perioder, måste de tas ut sen? Då är det ju ingen mening att va glad egentligen, så det kan ju inte vara så. Man skrattar mer än man gråter ju, normalt sett. Nej, men nåt ligger det i det.

Det här är ganska patetiskt också, så att jag flinar åt det, vilket gör det hela ännu mer komplicerat. Eller simpelt kanske.

Trots att man inte är pratsam och rolig

2 februari

VARFÖR kan inte saker och ting förändras? Varför sitter jag här och deppar över hur trist jag är och hur chanslöst det är, varför kan jag inte få ha lite kul?

Klart jag inte kan veta att jag är chanslös. Jag vet ju inte hur killar tänker. Kanske tycker de att man är okej trots att man inte är pratsam och rolig? Fast jag har svårt att tro det.

Jag vill ju vara kär. Men på riktigt.

Då ska jag vara deppig

1 februari

Tänkte att det nog lugnat sig. Fast han kom ju inte förrän ikväll och när jag så satt där i villan och vi hade småpratat lite kände jag mig ändå uppeggad och okoncentrerad. Fast deppig sen.

Så då ska jag vara deppig en liten stund då. Småkär och smådeppig och svartsjuk och så, och sen får det vara nog med det, och så är det över, och allt är helt onödigt, meningslöst, dumt SOM ALLTID!