Lika less som jag var glad

3 februari

Sov till lunch, åt lasagne, sen hade vi textsamtal fram till middan. Det gick bra att ge kritik, jag börjar äntligen känna mig säkrare på det. Fast själv blev jag lite grillad med mina dikter. Mer än vanligt i alla fall.

Efter middan gick jag till ÖB med Ullis och Emma. Såg på dåliga Ensamma hemma, sen satt jag i villan rätt länge. Spelade beställningsjobbet, låten om Emma och Ullis. Lite pinsamt. Sen såg vi Lost highway några stycken. Den filmen tyckte jag mycket om, kuslig och härlig.

Bara förbannat svartsjuk, inte förälskad, bara småsur, inte småkär. Du kan göra mig lycklig, sa jag nyss (när jag skulle få tillbaks Archers of loaf-skivan Emil lånat så länge). Fast jag inte menade det. Jag är till och med lite olycklig när jag ligger på min obäddade säng och låter Archers överrösta korridorsröster. Höjer volymen ett snäpp till, kanske demonstrativt, jag vet inte. Jag vet bara att det är klart att jag måste vara lika less nu som jag var glad förra veckan. Det måste ju jämna ut sig. Kanske är det så med allt? Även större grejer, större lyckliga perioder, måste de tas ut sen? Då är det ju ingen mening att va glad egentligen, så det kan ju inte vara så. Man skrattar mer än man gråter ju, normalt sett. Nej, men nåt ligger det i det.

Det här är ganska patetiskt också, så att jag flinar åt det, vilket gör det hela ännu mer komplicerat. Eller simpelt kanske.