Lite mer klarsynt

21 februari

När jag ätit frukost märkte jag att Henrik var hemma och hade lite feber. Kämpade länge med att ta ut "Say yes", sen tog jag en promenad på isen, till badplatsen och tillbaka. Skönt, soligt. Käkade, duschade, och stack till stan. De hade inte nya BQ nånstans, besvikelse. Sen träffade jag mamma och vi kollade runt lite på kläder. Jag köpte fula gympabyxor att ha på innebandyn. Vi åt på Amanda, supergod pizza med lök, bästa pizzan på länge. Snackade länge, mest pratade jag väl om det här krafset jag tänker på mest hela dagarna.

Vi for hem, och under kvällen åt jag dajm (hemgjord), läste med Henrik, nån slags teatersaga gjorde vi och gapskrattade åt de hemska könsrollerna i 50-talsboken Trasdockan och tyggubben. Pappa skulle hjälpa mig och kolla på Say yes, det ångrar jag, för det krånglade bara till allt mycket värre. Inte ens versen som jag så benhårt trott mig luskat ut perfekt var ju rätt. Lade mig redan halvtolv.

Det är nog bra ändå att snacka om saker, man blir lite mer klarsynt. Jag ska nog inte vara så desperat över det här med pojkvän. Det är klart att de finns där, killarna som skulle bli kära i mig, de jag skulle passa ihop med, jag har ju bara inte träffat dem än. Emil är kanske egentligen inte min typ, vore han det skulle ju jag vara hans typ, och det är det jag tror att jag inte är. Jag är nog för allvarlig, och om jag inte vore helt dumt förälskad i Emil skulle jag nog tycka att han var alldeles för oallvarlig. Men nu är han ju ofelbar. Hur mycket skulle jag sakna honom om jag inte var det minsta kär? Jag tror nog jag skulle tycka mycket om honom ändå. Alla som känner honom tycker ju om honom. Måste va härligt att vara sån.