30 december
Dagssoundtrack: Disarm / Smashing pumpkins
Somnade fyra igår, brorsan höll på och mixa demo. Han for till Sundsvall på morron. Pappa väckte mig. Barnvakt pga revyn. Var ute. En till Henrik kom, så jag kunde slöa. Gjorde fiskpinnar och makaroner, hade sen spökutdrivning. Var jättekulturell och såg ringaren i notre dame, gammal svartvit stumfilm. Såg henrikvideon, sen kom pappa hem. Skrev brev. Fikade med pappa. Spelade trummor.
En helt ny värld. Jag visste ju inte att den fanns förut. Varför? Hur kunde jag gå ovetande och ändå vara nöjd med livet? Hur kunde jag växa upp i det här huset totalt blind för gitarrerna och basen, hur kunde jag missa trumsetet som stod i Nils rum i tre eller fyra år innan jag för första gången såg det?
Hur kunde jag?
Men gjort är gjort. Eller snarare ogjort är ogjort. Intresset finns nu. Jag är nykomling i en skön värld.
Igår spelade vi in en låt, jag och Nils. Det gick rätt bra faktiskt. Svinenkelt komp. Vad kul det är att spela! Har just suttit en halvtimme vid trumsetet nu. Jag har blivit så skönt avspänd i handlederna känner jag, fått en avslappnad spelstil. Det är SKÖNT att spela, det flyter. Triolinläggen jag tränar på funkar dåligt, och hi-hat-tramp är jag urusel på, men jag fattar shuffle nu, det var ju hur lätt som helst ju. Och när jag går tillbaka till gamla komp jag inte testat på länge upptäcker jag att jag kan dom mycket bättre utan att ha tränat. Rockdrums step two-videon var för lätt för mig. Efter två kollanden kan jag den utantill och klarar det mesta.
Jag kan ju nästan spela trummor nu.
Jag är trummis.
Jag är musiker.
Jag är.
Och jag kan spela versen till Smashing pumpkins disarm på gitarr.
lördag 31 december 2011
torsdag 29 december 2011
saknar brorsan
29 december
Dagssoundtrack: Låten vi spelade in
Tänkte åka till Maria, men mamma och pappa babblade i några timmar. Åt pizza hos mamma vid fem. Åkte hem sju, spelade in låt.
Nu är det faktiskt ganska mycket som känns lite meningslöst.
Efter en vecka av musiklyssning till fyra på natten, goda vegetarianmiddagar, trumkompskola och roligt tv-sällskap ska min brorsa åka hem igen. Jag kommer att sakna honom. Mycket. Jag tycker så mycket om honom.
Undrar om Lena fattar vilket flyt hon har som fått en sån kille. Det tror jag hon fattade när Nils spelade en låt för henne, en låt som jag hörde idag. En låt med fin text, tillägnad henne, en enormt varm låt. Hon grät då, berättade Nils.
En sån låt skulle aldrig en sån som Paul kunna skriva.
Fast egentligen vet jag ju inte. Jag vet inte om Paul är barnslig. Jag har ju bara hört det av andra. Jag vet inte om han är dryg. Jag vet inte alls hur han är som person. Men nu på sista tiden är det som om jag försökt leta fram alla hans dåliga sidor och förstora upp dom. Det måste vara en slags försvarsställning. Surt sa räven. Jag har väl lyckats övertyga mig litegrann i alla fall. Har ju lagt av med att dyrka honom och älska allt som är han. Känner det som att jag har en mer distanserad syn på honom. Men jag längtar väl lite tills skolan börjar, kanske.
Så spänd inför individuelltval-listorna. Tänk OM han skulle valt samma som mig, retorik. Risken finns, för det finns inte så mycket att välja på om man läst ut en kurs på hösten, så som han gjort. Men jag vågar inte hoppas så mycket. Det vore alltför enormt att få ha 100 minuters lektionstid med honom varje måndag och fredag hela terminen. Och dessutom i ett sånt ämne där det nog handlar mycket om klassgemenskap. Jag vågar inte tänka på hur det skulle kännas att stå framför klassen och prata när han ser på. Men inte tror jag att han valt retorik ändå. Inte riktigt hans stil kanske. Men vad finns det för alternativ? Data, teckenspråk, matlagning, idrott, matte C. Vad av det låter som hans stil?
Jag får se hur det blir. Hoppas, hoppas, hoppas, fast jag vet att jag blir besviken av det.
Dagssoundtrack: Låten vi spelade in
Tänkte åka till Maria, men mamma och pappa babblade i några timmar. Åt pizza hos mamma vid fem. Åkte hem sju, spelade in låt.
Nu är det faktiskt ganska mycket som känns lite meningslöst.
Efter en vecka av musiklyssning till fyra på natten, goda vegetarianmiddagar, trumkompskola och roligt tv-sällskap ska min brorsa åka hem igen. Jag kommer att sakna honom. Mycket. Jag tycker så mycket om honom.
Undrar om Lena fattar vilket flyt hon har som fått en sån kille. Det tror jag hon fattade när Nils spelade en låt för henne, en låt som jag hörde idag. En låt med fin text, tillägnad henne, en enormt varm låt. Hon grät då, berättade Nils.
En sån låt skulle aldrig en sån som Paul kunna skriva.
Fast egentligen vet jag ju inte. Jag vet inte om Paul är barnslig. Jag har ju bara hört det av andra. Jag vet inte om han är dryg. Jag vet inte alls hur han är som person. Men nu på sista tiden är det som om jag försökt leta fram alla hans dåliga sidor och förstora upp dom. Det måste vara en slags försvarsställning. Surt sa räven. Jag har väl lyckats övertyga mig litegrann i alla fall. Har ju lagt av med att dyrka honom och älska allt som är han. Känner det som att jag har en mer distanserad syn på honom. Men jag längtar väl lite tills skolan börjar, kanske.
Så spänd inför individuelltval-listorna. Tänk OM han skulle valt samma som mig, retorik. Risken finns, för det finns inte så mycket att välja på om man läst ut en kurs på hösten, så som han gjort. Men jag vågar inte hoppas så mycket. Det vore alltför enormt att få ha 100 minuters lektionstid med honom varje måndag och fredag hela terminen. Och dessutom i ett sånt ämne där det nog handlar mycket om klassgemenskap. Jag vågar inte tänka på hur det skulle kännas att stå framför klassen och prata när han ser på. Men inte tror jag att han valt retorik ändå. Inte riktigt hans stil kanske. Men vad finns det för alternativ? Data, teckenspråk, matlagning, idrott, matte C. Vad av det låter som hans stil?
Jag får se hur det blir. Hoppas, hoppas, hoppas, fast jag vet att jag blir besviken av det.
28 december
28 december
Åkte till Maria, och byggde lite pussel och så. Anna kom också. Hem och såg på Knesset hela kvällen och natten.
Åkte till Maria, och byggde lite pussel och så. Anna kom också. Hem och såg på Knesset hela kvällen och natten.
tisdag 27 december 2011
antagligen inte fått reda på nåt
27 december
Dagssoundtrack: To forgive / Smashing pumpkins
Sov länge och gott (lade mig fyra, för Nils skrev recensioner). Åt våfflor, sen for jag och Maria in till stan, dålig bio, promenerade lite, och fikade. Glögg och prat hemma.
Nu mår jag lite bra faktiskt.
Har ju känt det som att Maria fått konkret reda på att Paul är ointresserad. Hon har liksom känts så ouppmuntrande när jag pratat om honom. Men ikväll när jag glidit in på ämnet Paul och poängterat just det där att han verkar ointresserad, så sa hon "Han kanske inte vågar visa nåt".
Jag fortsatte pejla vartenda ord och tystnad i paulpratets gång, och blev mer och mer säker på att hon faktiskt antagligen inte fått reda på nåt om vad Paul tycker om mig. Det där jag känt av är kanske Marias vanliga ouppmuntrande sätt som hon kan ha.
Så jag kanske kan va lugn ändå.
Det mår jag ganska bra åt.
Dagssoundtrack: To forgive / Smashing pumpkins
Sov länge och gott (lade mig fyra, för Nils skrev recensioner). Åt våfflor, sen for jag och Maria in till stan, dålig bio, promenerade lite, och fikade. Glögg och prat hemma.
Nu mår jag lite bra faktiskt.
Har ju känt det som att Maria fått konkret reda på att Paul är ointresserad. Hon har liksom känts så ouppmuntrande när jag pratat om honom. Men ikväll när jag glidit in på ämnet Paul och poängterat just det där att han verkar ointresserad, så sa hon "Han kanske inte vågar visa nåt".
Jag fortsatte pejla vartenda ord och tystnad i paulpratets gång, och blev mer och mer säker på att hon faktiskt antagligen inte fått reda på nåt om vad Paul tycker om mig. Det där jag känt av är kanske Marias vanliga ouppmuntrande sätt som hon kan ha.
Så jag kanske kan va lugn ändå.
Det mår jag ganska bra åt.
måndag 26 december 2011
kanske är det inte så tragiskt
26 december
Dagssoundtrack: East german weather / Mufflon 5
Gick upp efter jobbig morgon (skrikungar och spring). Till faster och gänget efter maten, och hem för att se på tv och lite sånt.
Vad skulle kunna få honom att upptäcka mig ifall han inte gjort det redan? Är han inte intresserad nu kommer han knappast att bli det i framtiden heller. Och han är ju ointresserad. Han vet ju var jag står, så chansen att han skulle va intresserad men för blyg är helt enkelt obefintlig.
Visst SKULLE det ju kunna hända att han är väldigt osäker på vad han ska tycka, och avvaktar än så länge. I så fall skulle jag ju ha utgångsläge, och det är exakt där som mitt mycket lilla hopp ligger. Men jag tror som sagt att jag snart får reda på att han är helt och fullt ointresserad, och det kommer att knäcka mig.
Plötsligt får min söta lilla bror mig totalt klarsynt, och lite glad på nåt vis. Jag kunde inte låta bli att visa honom en bild på Paul i skolkatalogen.
"Men vad har han för tröja? Metallica? Nja, den där killen ser ju inget vidare ut... och måste han ha en sån där ful frisyr..?"
Jag berättade det här att Paul vet att jag gillar honom, och att han inte verkar intresserad. "Vad tråkigt" sa Nils först, men ändrade sig. "Näe förresten, kanske inte ändå, han har ju metallicatröja" sa han, och såg på bilden av Paul med nedvärderande ögon.
Nils ord ringer i mina öron. "Kanske inte". Kanske är det inte så tragiskt att Paul inte verkar bry sig ett skit om mig. Kanske är han inte så mycket att ha. Kanske är han bara en barnslig och dryg liten metallicatönt. Kanske är jag värd mer än så, som brorsan tycker.
Ja, plötsligt blir jag lite klarsynt.
Paul borde inte vara allt.
Tyvärr är han det trots att han inte borde.
Dagssoundtrack: East german weather / Mufflon 5
Gick upp efter jobbig morgon (skrikungar och spring). Till faster och gänget efter maten, och hem för att se på tv och lite sånt.
Vad skulle kunna få honom att upptäcka mig ifall han inte gjort det redan? Är han inte intresserad nu kommer han knappast att bli det i framtiden heller. Och han är ju ointresserad. Han vet ju var jag står, så chansen att han skulle va intresserad men för blyg är helt enkelt obefintlig.
Visst SKULLE det ju kunna hända att han är väldigt osäker på vad han ska tycka, och avvaktar än så länge. I så fall skulle jag ju ha utgångsläge, och det är exakt där som mitt mycket lilla hopp ligger. Men jag tror som sagt att jag snart får reda på att han är helt och fullt ointresserad, och det kommer att knäcka mig.
Plötsligt får min söta lilla bror mig totalt klarsynt, och lite glad på nåt vis. Jag kunde inte låta bli att visa honom en bild på Paul i skolkatalogen.
"Men vad har han för tröja? Metallica? Nja, den där killen ser ju inget vidare ut... och måste han ha en sån där ful frisyr..?"
Jag berättade det här att Paul vet att jag gillar honom, och att han inte verkar intresserad. "Vad tråkigt" sa Nils först, men ändrade sig. "Näe förresten, kanske inte ändå, han har ju metallicatröja" sa han, och såg på bilden av Paul med nedvärderande ögon.
Nils ord ringer i mina öron. "Kanske inte". Kanske är det inte så tragiskt att Paul inte verkar bry sig ett skit om mig. Kanske är han inte så mycket att ha. Kanske är han bara en barnslig och dryg liten metallicatönt. Kanske är jag värd mer än så, som brorsan tycker.
Ja, plötsligt blir jag lite klarsynt.
Paul borde inte vara allt.
Tyvärr är han det trots att han inte borde.
vara lillasyster ett tag
25 december
Dagssoundtrack: den där countrylåten
Åkte till farmor och farfar. Åt mat och slöade, såg på tv, läste, lyssnade på Nils låtar.
Haft en okej julafton, och tycker det är ganska trevligt att vara lillasyster ett tag. Han stannar nog hela helgen. Jag har lärt mig High and dry på trummor, samt hur man teoretiskt sett gör ett triolinlägg, kan spela smashing pumpkins Disarm-vers på gitarr, och vet vad en synkop innebär.
NU är jag sugen på att köra igång med bandet.
NU är jag sugen på att snacka musik med Åsa vid estetskåpen när Paul hör på.
NU är jag musikgården-sugen. Ja, faktiskt. Men är det inte lite väl pinsamt att sticka dit igen när han är där? Vad har jag att vinna? Men OM han skulle va lite fundersam, LITE nyfiken på mig, då skulle ju musikgården vara nästan enda vägen för att ge honom en uppfattning om vem jag är, enda kontaktchansen.
Men jag vet att han inte är fundersam.
Dagssoundtrack: den där countrylåten
Åkte till farmor och farfar. Åt mat och slöade, såg på tv, läste, lyssnade på Nils låtar.
Haft en okej julafton, och tycker det är ganska trevligt att vara lillasyster ett tag. Han stannar nog hela helgen. Jag har lärt mig High and dry på trummor, samt hur man teoretiskt sett gör ett triolinlägg, kan spela smashing pumpkins Disarm-vers på gitarr, och vet vad en synkop innebär.
NU är jag sugen på att köra igång med bandet.
NU är jag sugen på att snacka musik med Åsa vid estetskåpen när Paul hör på.
NU är jag musikgården-sugen. Ja, faktiskt. Men är det inte lite väl pinsamt att sticka dit igen när han är där? Vad har jag att vinna? Men OM han skulle va lite fundersam, LITE nyfiken på mig, då skulle ju musikgården vara nästan enda vägen för att ge honom en uppfattning om vem jag är, enda kontaktchansen.
Men jag vet att han inte är fundersam.
illamående
24 december
Dagssoundtrack: Bear with me / Mufflon 5
På lågsjälvförtroendehumör. Till mormor, käkade, kalle anka, julklappar. Fått nöjt småplock. Hem och babblat och sådär.
Det är julafton, och här ligger jag och får lite sådär otrevliga känslor när jag tänker på Paul.
Självförtroendegraden råkar vara låg, och det medför lätt illamående.
Och det är klart att jag är en tönt.
Och det är klart att han skulle önska att jag lade av med att kolla på honom.
Och det är klart att alla flinar och tycker att jag är urblåst som inte fattar att han aldrig skulle bli intresserad av mig.
Allt är solklart.
Och då känns det nästan som att jag vill försvinna ur den här världen.
Dagssoundtrack: Bear with me / Mufflon 5
På lågsjälvförtroendehumör. Till mormor, käkade, kalle anka, julklappar. Fått nöjt småplock. Hem och babblat och sådär.
Det är julafton, och här ligger jag och får lite sådär otrevliga känslor när jag tänker på Paul.
Självförtroendegraden råkar vara låg, och det medför lätt illamående.
Och det är klart att jag är en tönt.
Och det är klart att han skulle önska att jag lade av med att kolla på honom.
Och det är klart att alla flinar och tycker att jag är urblåst som inte fattar att han aldrig skulle bli intresserad av mig.
Allt är solklart.
Och då känns det nästan som att jag vill försvinna ur den här världen.
närmar mig avgrunden
23 december
Dagssoundtrack: Little arithmetics / dEUS
Slöig förmiddag, åt vegmat som Nils gjort (smakade citron). Buss till Ingrid, var där med Selvina och Magdalena, och godis, chips, kakor, öl, glögg, och telefon.
Det ska bli kul att det är julafton imorgon. Och jag längtar smått efter att jullovet ska ta slut. Jag längtar trots att jag vet att jag för varje dag närmar mig avgrunden, sekunden när jag en gång för alla kommer att få reda på att Paul inte vill ha nåt med mig att göra. Jag tror att jag redan är inställd på att han är totalt ointresserad, men det är jag inte. Så jag kommer att få ett slag i magen en vacker dag. Jag vill inte veta nåt. Jag vill fortsätta drömma om att han går och funderar. Jag vill aldrig veta hur betydelselös jag är för honom. Aldrig!
Ingrids kompis Magdalena känner Paul litegrann. Har gått i samma psykologigrupp. Hon tycker att han är jättesnäll och gullig, men han brukar hålla på och snacka en massa hyperintressant om Metallica, typ "jag har hans plektrum" och andra mogna grejer. På sin reportageskrivning hade han skrivit om sin metallicakonsert. Han var skitbra på att skriva, sa Magdalena.
men vilken tönt han är egentligen... Låter som en mellanstadieunge, ja, precis som brorsan höll på när han gillade metallica för längelängesen.
Hur som helst så är han en fruktansvärt söt tönt.
Dagssoundtrack: Little arithmetics / dEUS
Slöig förmiddag, åt vegmat som Nils gjort (smakade citron). Buss till Ingrid, var där med Selvina och Magdalena, och godis, chips, kakor, öl, glögg, och telefon.
Det ska bli kul att det är julafton imorgon. Och jag längtar smått efter att jullovet ska ta slut. Jag längtar trots att jag vet att jag för varje dag närmar mig avgrunden, sekunden när jag en gång för alla kommer att få reda på att Paul inte vill ha nåt med mig att göra. Jag tror att jag redan är inställd på att han är totalt ointresserad, men det är jag inte. Så jag kommer att få ett slag i magen en vacker dag. Jag vill inte veta nåt. Jag vill fortsätta drömma om att han går och funderar. Jag vill aldrig veta hur betydelselös jag är för honom. Aldrig!
Ingrids kompis Magdalena känner Paul litegrann. Har gått i samma psykologigrupp. Hon tycker att han är jättesnäll och gullig, men han brukar hålla på och snacka en massa hyperintressant om Metallica, typ "jag har hans plektrum" och andra mogna grejer. På sin reportageskrivning hade han skrivit om sin metallicakonsert. Han var skitbra på att skriva, sa Magdalena.
men vilken tönt han är egentligen... Låter som en mellanstadieunge, ja, precis som brorsan höll på när han gillade metallica för längelängesen.
Hur som helst så är han en fruktansvärt söt tönt.
22 december
22 december
Dagssoundtrack: Dubbel tvekan / bob hund
Åkte till Ingrid vid ett, gick ut med hennes hundar och såg bob hund på videon. Åkte hem sen och spelade lite, hyrde en film.
Dagssoundtrack: Dubbel tvekan / bob hund
Åkte till Ingrid vid ett, gick ut med hennes hundar och såg bob hund på videon. Åkte hem sen och spelade lite, hyrde en film.
onsdag 21 december 2011
21 december
21 december
Dagssoundtrack: Crowned / Sideshow bob
Städade på förmiddan, åkte till mamma sen. Nils sov där, jag sov hos Maria.
Dagssoundtrack: Crowned / Sideshow bob
Städade på förmiddan, åkte till mamma sen. Nils sov där, jag sov hos Maria.
tisdag 20 december 2011
ett litet överskott av glada celler
20 december
Dagssoundtrack: Nån Archers-låt.
Teckenspråket gick helt okej. Kändes bra. Sen var det lite Paulspan, och sen avslutning i aulan. Rätt underhållande faktiskt. Var med Åsa lite, till bussen. BRA humör! Städat hemma.
Mår ganska bra. Jag gillar Paul, men sörjer inte över att inte få se honom på 2 veckor. Sett honom en hel del idag, och känns inte längre så oerhört pinsamt, har väl börjat få lite självförtroende nu igen. Och vad är det för konstigt med att man råkar vara kär? Han kan ju inte tycka illa om mig för det.
Jag snackade lite med Åsa i matsalen, och sen gick vi upp till skåpen för att ta jackorna. Paul såg på mig direkt när jag kom. Han log. Det var ju antagligen åt nåt han pratat om, men jag gillade det i alla fall. Fick väl nån liten ögonkontakt till också, innan vi stack. Vad jag gillar det.
Det är lite lustigt. För exakt ett år sen stod jag med Maria och Ramona och väntade på bussen hem, och jag var precis så nöjd som jag är idag, trots att det blivit lov och jag inte skulle se honom mer på ett tag. Det var samma kille då, i stort sett samma känslor. Jag fattar inte att det är ett helt år sen.
Då hade jag gått förbi honom i matsalen. För första gången sen jag börjat kolla in honom fick jag lite ögonkontakt med honom. Det gjorde mig lycklig, trots att jag visste att han nog inte ens noterade det. Jag mådde enormt bra där i bussen, och var skön inuti hela kvällen sen, och idag känns det på exakt samma sätt, men svårt att säga vad det beror på. Det beror nog på ett litet överskott av glada celler i mitt huvud. Detta förändrar mina intryck av hur Paul verkar se på mig. Han var säkert kylig idag som vanligt men jag tyckte bara att han var söt. Han var söt när han gick genom min skåpfyrkant själv, fast hans kompisar gick på andra sidan.Han var söt när han råkade möta min blick när jag gick förbi honom. Han var söt när han visslade för sig själv och nästan tittade upp i taket när han och John gick förbi mig i korridoren. Han var söt när han log på andra sidan skåpet. Han var söt när han råkade ha blicken åt mitt håll när jag vände mig om på väg ut till bussen.
Han är söt. Tanken på honom får mig på fint humör.
Dagssoundtrack: Nån Archers-låt.
Teckenspråket gick helt okej. Kändes bra. Sen var det lite Paulspan, och sen avslutning i aulan. Rätt underhållande faktiskt. Var med Åsa lite, till bussen. BRA humör! Städat hemma.
Mår ganska bra. Jag gillar Paul, men sörjer inte över att inte få se honom på 2 veckor. Sett honom en hel del idag, och känns inte längre så oerhört pinsamt, har väl börjat få lite självförtroende nu igen. Och vad är det för konstigt med att man råkar vara kär? Han kan ju inte tycka illa om mig för det.
Jag snackade lite med Åsa i matsalen, och sen gick vi upp till skåpen för att ta jackorna. Paul såg på mig direkt när jag kom. Han log. Det var ju antagligen åt nåt han pratat om, men jag gillade det i alla fall. Fick väl nån liten ögonkontakt till också, innan vi stack. Vad jag gillar det.
Det är lite lustigt. För exakt ett år sen stod jag med Maria och Ramona och väntade på bussen hem, och jag var precis så nöjd som jag är idag, trots att det blivit lov och jag inte skulle se honom mer på ett tag. Det var samma kille då, i stort sett samma känslor. Jag fattar inte att det är ett helt år sen.
Då hade jag gått förbi honom i matsalen. För första gången sen jag börjat kolla in honom fick jag lite ögonkontakt med honom. Det gjorde mig lycklig, trots att jag visste att han nog inte ens noterade det. Jag mådde enormt bra där i bussen, och var skön inuti hela kvällen sen, och idag känns det på exakt samma sätt, men svårt att säga vad det beror på. Det beror nog på ett litet överskott av glada celler i mitt huvud. Detta förändrar mina intryck av hur Paul verkar se på mig. Han var säkert kylig idag som vanligt men jag tyckte bara att han var söt. Han var söt när han gick genom min skåpfyrkant själv, fast hans kompisar gick på andra sidan.Han var söt när han råkade möta min blick när jag gick förbi honom. Han var söt när han visslade för sig själv och nästan tittade upp i taket när han och John gick förbi mig i korridoren. Han var söt när han log på andra sidan skåpet. Han var söt när han råkade ha blicken åt mitt håll när jag vände mig om på väg ut till bussen.
Han är söt. Tanken på honom får mig på fint humör.
Hon har nåt som hon håller inne med.
19 december
Dagssoundtrack: Loser /Beck
Dum-Tor, äckliga senila gubben, påstår att jag bara ligger på G+ i svenska! Sur för det! Men VG i spanska, tack så mycket Arne! Känner mig bortgjord vad gäller Paul.
Vet inte vad jag känner. Känner mig distanserad, den här Paulhistorian är nånting jag ser på utifrån , på nåt vis.
Skulle gissa att totalt alla hans kompisar vet att jag kollar in honom. Idag satt han nämligen på en soffa med nån kille när jag gick förbi. Det var en kille jag sett prata med Paul nån gång ibland, men jag har ingen aning om vem det är. Paul satt och spelade gitarr, och märkte inte mig, men den där killen (verkar va en störig självsäker typ) såg rakt på mig, ja han glodde ordentligt, och flinade åt mig. Jag vet inte om det känns så fruktansvärt roligt. Det är för mycket att en kille jag inte ens vet namnet på sitter och flinar mig rakt i ansiktet. Då fattar jag hur välkänt det måste vara att jag gillar Paul. Vad SÄGER han till sina kompisar? Skulle han skämmas för att han är inspanad av en tönt, då skulle han väl inte säga det till alla han känner som han ju tydligen gjort. Så det måste vara att han har kul åt mig.
Jag inser vilken situation jag är i. Just nu är jag en tönt som folk har kul åt, jag är helt och fullt en bortgjord person, och det ger mig smått magont. Det VAR trevligare att gå omkring och vara ingen alls.
Paul har frågat Nicole ifall hon känner mig, eftersom han sett mig, Maria och Nicole nån gång. VAD hade han för anledning att fråga det? Jag hade kunnat bli eld och lågor av den upplysningen, men det blir jag inte nu, för jag kan läsa av Maria så bra. Jag KÄNNER att hon har nåt som hon håller inne med. Just sånt som jag bett henne hålla inne med, för att jag inte skulle må bra av att veta säkert att Paul ser ner på mig med sin fulle längd, och tycker att jag är världens ointressantaste, konstigaste, fulaste, töntigaste person.
Paul HAR sagt nåt sånt till Jessica eller Nicole. Och Maria försöker hålla inne med det för min skull. Men sånt känner man. jag känner det så väl, så därför vågar jag inte peta och försöka få reda på mer. Jag skulle vilja veta exakt vartenda ord Paul har sagt när han pratat om mig, men jag VET att det inte vore roligt att höra. Det skulle knäcka mig. Så jag petar inte. Jag är livrädd för det jag skulle kunna hitta.
Hmm. Allt känns otrevligt insnärjande, men jag kan som sagt se det hela lite utifrån.
Dagssoundtrack: Loser /Beck
Dum-Tor, äckliga senila gubben, påstår att jag bara ligger på G+ i svenska! Sur för det! Men VG i spanska, tack så mycket Arne! Känner mig bortgjord vad gäller Paul.
Vet inte vad jag känner. Känner mig distanserad, den här Paulhistorian är nånting jag ser på utifrån , på nåt vis.
Skulle gissa att totalt alla hans kompisar vet att jag kollar in honom. Idag satt han nämligen på en soffa med nån kille när jag gick förbi. Det var en kille jag sett prata med Paul nån gång ibland, men jag har ingen aning om vem det är. Paul satt och spelade gitarr, och märkte inte mig, men den där killen (verkar va en störig självsäker typ) såg rakt på mig, ja han glodde ordentligt, och flinade åt mig. Jag vet inte om det känns så fruktansvärt roligt. Det är för mycket att en kille jag inte ens vet namnet på sitter och flinar mig rakt i ansiktet. Då fattar jag hur välkänt det måste vara att jag gillar Paul. Vad SÄGER han till sina kompisar? Skulle han skämmas för att han är inspanad av en tönt, då skulle han väl inte säga det till alla han känner som han ju tydligen gjort. Så det måste vara att han har kul åt mig.
Jag inser vilken situation jag är i. Just nu är jag en tönt som folk har kul åt, jag är helt och fullt en bortgjord person, och det ger mig smått magont. Det VAR trevligare att gå omkring och vara ingen alls.
Paul har frågat Nicole ifall hon känner mig, eftersom han sett mig, Maria och Nicole nån gång. VAD hade han för anledning att fråga det? Jag hade kunnat bli eld och lågor av den upplysningen, men det blir jag inte nu, för jag kan läsa av Maria så bra. Jag KÄNNER att hon har nåt som hon håller inne med. Just sånt som jag bett henne hålla inne med, för att jag inte skulle må bra av att veta säkert att Paul ser ner på mig med sin fulle längd, och tycker att jag är världens ointressantaste, konstigaste, fulaste, töntigaste person.
Paul HAR sagt nåt sånt till Jessica eller Nicole. Och Maria försöker hålla inne med det för min skull. Men sånt känner man. jag känner det så väl, så därför vågar jag inte peta och försöka få reda på mer. Jag skulle vilja veta exakt vartenda ord Paul har sagt när han pratat om mig, men jag VET att det inte vore roligt att höra. Det skulle knäcka mig. Så jag petar inte. Jag är livrädd för det jag skulle kunna hitta.
Hmm. Allt känns otrevligt insnärjande, men jag kan som sagt se det hela lite utifrån.
söndag 18 december 2011
vet han att jag vet att han vet?
18 december
Dagssoundtrack: All the nations airports / Archers of loaf
Mysig mattelektion med glögg och viskleken. Jag blev i total julstämning och på gott humör. Inte sett Paul mycket alls. Köpt lite julklappar.
Bara sett honom en gång idag. Den klassen var försvunnen hela eftermiddan, dom gjorde väl nåt särskilt krafs nånstans. Känner mig ganska sval ännu, men det gjorde jag inte just när jag sett honom, då fick han mig brinnande ett tag. En sak undrar jag, vet han att jag vet att han vet? Märks det på mig? Vad tror han? Jag undrar vad Nicole sagt till Jessica, och vad Jessica sagt till honom. Han kan ju råka känna till att nyheten att han vet har kommit fram till mig, via Nicole. Ingen omöjlighet.
Jag vet ingenting.
Jag vet bara att jag är lite småkär för tillfället och inte tycker att det ska bli så jättehemskt att få lov.
Dagssoundtrack: All the nations airports / Archers of loaf
Mysig mattelektion med glögg och viskleken. Jag blev i total julstämning och på gott humör. Inte sett Paul mycket alls. Köpt lite julklappar.
Bara sett honom en gång idag. Den klassen var försvunnen hela eftermiddan, dom gjorde väl nåt särskilt krafs nånstans. Känner mig ganska sval ännu, men det gjorde jag inte just när jag sett honom, då fick han mig brinnande ett tag. En sak undrar jag, vet han att jag vet att han vet? Märks det på mig? Vad tror han? Jag undrar vad Nicole sagt till Jessica, och vad Jessica sagt till honom. Han kan ju råka känna till att nyheten att han vet har kommit fram till mig, via Nicole. Ingen omöjlighet.
Jag vet ingenting.
Jag vet bara att jag är lite småkär för tillfället och inte tycker att det ska bli så jättehemskt att få lov.
om dom glor på mig allihop
17 december
Dagssoundtrack: en pratstund / bob hund
Slödag. Jag fick G på matteprovet, tjoho! Matten är över nu. Sett klart två filmer, tränat ryska och spanska julsånger. Gjort marsipangodis hemma.
Och så har man svalnat av igen då. Tänker såklart på honom, men inte överdrivet mycket. Känns mest pinsamt, det där att jag inte vet om dom glor på mig allihop, tänker dumma tankar om mig och ser ner på mig. "så den där tönten tror att hon skulle ha en chans att få Paul, vilken idiot", känns det som om dom tänker, alla i hans klass. Det är nog inte Paul det här känns pinsammast inför, utan det är alla andra. Alla kompisar till honom. De har ju säkert suttit och haft kul när de sett mig i spaningsaktion. Jag vet inte vad dom tänker, och det gör mig så förbannat osäker. Jag borde inte bry mig, jag är nog paranoid, de har väl annat att tänka på. Känns jobbigt ändå. Jag har sån press på mig att försöka verka normal och okej, en trevlig, rolig och intressant person. Jag är paranoid nog att tro att varenda liten miss jag gör kan va nåt som blir rapporterat till Paul; "du Paul, vet du vad hon sa igår, hon den där tjejen som är kär i dig, hon måste va en konstig människa, hon sa..."
Varför skulle nån bry sig på det viset? Okej, alla märker det, okej, alla ser mig som en tönt, men nog har dom andra saker att prata om och ha kul åt än just mig. Jag måste spänna av.
Dagssoundtrack: en pratstund / bob hund
Slödag. Jag fick G på matteprovet, tjoho! Matten är över nu. Sett klart två filmer, tränat ryska och spanska julsånger. Gjort marsipangodis hemma.
Och så har man svalnat av igen då. Tänker såklart på honom, men inte överdrivet mycket. Känns mest pinsamt, det där att jag inte vet om dom glor på mig allihop, tänker dumma tankar om mig och ser ner på mig. "så den där tönten tror att hon skulle ha en chans att få Paul, vilken idiot", känns det som om dom tänker, alla i hans klass. Det är nog inte Paul det här känns pinsammast inför, utan det är alla andra. Alla kompisar till honom. De har ju säkert suttit och haft kul när de sett mig i spaningsaktion. Jag vet inte vad dom tänker, och det gör mig så förbannat osäker. Jag borde inte bry mig, jag är nog paranoid, de har väl annat att tänka på. Känns jobbigt ändå. Jag har sån press på mig att försöka verka normal och okej, en trevlig, rolig och intressant person. Jag är paranoid nog att tro att varenda liten miss jag gör kan va nåt som blir rapporterat till Paul; "du Paul, vet du vad hon sa igår, hon den där tjejen som är kär i dig, hon måste va en konstig människa, hon sa..."
Varför skulle nån bry sig på det viset? Okej, alla märker det, okej, alla ser mig som en tönt, men nog har dom andra saker att prata om och ha kul åt än just mig. Jag måste spänna av.
fredag 16 december 2011
Han och hans kompisar kanske hånskrattar
16 december
Dagssoundtrack: Mellow my mind / Neil young
Ok fm. Blä em som vanligt. Hemskt teckenspråksförhör. Pinsamt med Paul. Till Sundsvall, pappa och Nils, julklappshandel och pizza. Kul.
Idag fattar jag inte alls vad det är för nöje med att Paul vet om att jag gillar honom. Enbart jobbigt. Jag tror hela hans klass vet om det, och det känns som om dom glor dumt på mig allihopa. Tiden när jag avspänt kunde gå bort till Åsa och snacka med henne är förbi. Jag känner mig dum. Töntig. Utglodd. Bortgjord. Pinsam.
Och Paul... jag är nog lika noll komma noll för honom som jag alltid har varit. Han skäms säkert för att jag är kär i honom. Att han skulle va smickrad kan jag inte längre tro.
Vad beror det på att jag tycker så här nu? Jag har väl blivit normal igen, kanske. Och så är det mpndagseftermiddag, jag är alltid less på måndagseftermiddagar.
Inte sett Paul så mycket idag, men 3 gånger har han gått förbi mig i skåpfyrkanten. Första gången visste han nog att jag var där, han hade ett sånt där gulligt litet flin på läpparna och sneglade försiktigt åt sidan när han gick förbi. De andra gångerna såg han neutral ut, med blicken spikrakt framåt.
Han TYCKER säkert det är lite pinsamt. Vem skulle inte tycka det? Han och hans kompisar kanske hånskrattar åt mig. Hans kompisar kanske retar honom för att en sånt tönt som jag är så kär i honom. Det är ju fullt möjligt.
Han småflinar i alla fall ibland. Vad betyder det leendet?
Dagssoundtrack: Mellow my mind / Neil young
Ok fm. Blä em som vanligt. Hemskt teckenspråksförhör. Pinsamt med Paul. Till Sundsvall, pappa och Nils, julklappshandel och pizza. Kul.
Idag fattar jag inte alls vad det är för nöje med att Paul vet om att jag gillar honom. Enbart jobbigt. Jag tror hela hans klass vet om det, och det känns som om dom glor dumt på mig allihopa. Tiden när jag avspänt kunde gå bort till Åsa och snacka med henne är förbi. Jag känner mig dum. Töntig. Utglodd. Bortgjord. Pinsam.
Och Paul... jag är nog lika noll komma noll för honom som jag alltid har varit. Han skäms säkert för att jag är kär i honom. Att han skulle va smickrad kan jag inte längre tro.
Vad beror det på att jag tycker så här nu? Jag har väl blivit normal igen, kanske. Och så är det mpndagseftermiddag, jag är alltid less på måndagseftermiddagar.
Inte sett Paul så mycket idag, men 3 gånger har han gått förbi mig i skåpfyrkanten. Första gången visste han nog att jag var där, han hade ett sånt där gulligt litet flin på läpparna och sneglade försiktigt åt sidan när han gick förbi. De andra gångerna såg han neutral ut, med blicken spikrakt framåt.
Han TYCKER säkert det är lite pinsamt. Vem skulle inte tycka det? Han och hans kompisar kanske hånskrattar åt mig. Hans kompisar kanske retar honom för att en sånt tönt som jag är så kär i honom. Det är ju fullt möjligt.
Han småflinar i alla fall ibland. Vad betyder det leendet?
Imorgon måndag
15 december
Dagssoundtrack: What else is new / Dinosaur Jr
Slödag! I sängen till halvett, frukost, och efter det slöande, mat, slöande, tv, internet ett tag.
Imorgon är det då äntligen måndag, och hur kan en måndag se ut? Jodå, den kan nog va rätt så snygg. Om inte han sticker hem för att de fått ledigt alla sina lektioner eller nåt sånt dumt.
Det kan hända att jag går förbi honom när jag kommit med bussen. Selvina kommer att tönta sig i såna fall. Sen så har jag samma lunch som han efter spanskan. Fast han brukar komma rätt mycket senare. När han ska på lektion går han förbi våra skåp. Sen har jag matte, och när den är slut dröjer det 5 minuter tills han får rast. Åsa har ju också rast, men jag vågar knappast hålla mig där dom är. Sen har jag en lång håltimme. Dom får rast igen tio över två, och sen har han i-val åt samma håll som mig. Jag kan nog se honom efter i-valet också, för jag ska sluta lite tidigare. Jodå, imorgon kan nog bli en okej dag.
Men jag kanske blir deprimerad snart. Det där "jag-är-bara-en-nollvärdig-tönt-för-honom"-syndromet.
Im
Dagssoundtrack: What else is new / Dinosaur Jr
Slödag! I sängen till halvett, frukost, och efter det slöande, mat, slöande, tv, internet ett tag.
Imorgon är det då äntligen måndag, och hur kan en måndag se ut? Jodå, den kan nog va rätt så snygg. Om inte han sticker hem för att de fått ledigt alla sina lektioner eller nåt sånt dumt.
Det kan hända att jag går förbi honom när jag kommit med bussen. Selvina kommer att tönta sig i såna fall. Sen så har jag samma lunch som han efter spanskan. Fast han brukar komma rätt mycket senare. När han ska på lektion går han förbi våra skåp. Sen har jag matte, och när den är slut dröjer det 5 minuter tills han får rast. Åsa har ju också rast, men jag vågar knappast hålla mig där dom är. Sen har jag en lång håltimme. Dom får rast igen tio över två, och sen har han i-val åt samma håll som mig. Jag kan nog se honom efter i-valet också, för jag ska sluta lite tidigare. Jodå, imorgon kan nog bli en okej dag.
Men jag kanske blir deprimerad snart. Det där "jag-är-bara-en-nollvärdig-tönt-för-honom"-syndromet.
Im
Men kommer jag att gilla dessa dagar?
14 december
Dagssoundtrack:Dubbel tvekan / bob hund
Slödag, hade Henrik, ute först, gjorde djuraffär sen, och sen har jag slöat, sett på tv och lite sådär.
Måndag, tisdag, onsdag, torsdag, och en några timmar lång fredag. För lite. Men jullovet är bara 2 veckor långt, och sen ligger massvis av dagar framför mig, dagar då jag får sen honom. Men kommer jag att gilla dessa dagar? Hur länge kommer jag att gilla att vara kär? När kommer det att bli bara jobbigt alltihop? Inte riktigt än i alla fall. Nu är det bara skönt, nervöst, spänt, kul. Skulle kunna ge vad som helst för att få se in i hans glada ögon igen, eller se hans lätt roade, lite generade leende.
Antagligen blir det inte några såna där musikgårdentillfällen efter jul. Nya scheman, nya grupperingar, chansen är nästan obefintlig. Men jag hade ju inte vågat sticka dit ändå. Känns pinsamt nog att veta att han faktiskt visste att jag gillade honom de gånger jag senast var där. När jag satt där vid trumsetet och kämpade med nerverna VISSTE han att jag var nervös för att han var där. När han gick in och ut ur rummet VISSTE han att jag hajade till varje gång han kom in. Hela tiden visste han vad hans närvaro betydde för mig. Och jag, jag bara misstänkte att han visste, men jag tänkte mig aldrig in i det.
Dagssoundtrack:Dubbel tvekan / bob hund
Slödag, hade Henrik, ute först, gjorde djuraffär sen, och sen har jag slöat, sett på tv och lite sådär.
Måndag, tisdag, onsdag, torsdag, och en några timmar lång fredag. För lite. Men jullovet är bara 2 veckor långt, och sen ligger massvis av dagar framför mig, dagar då jag får sen honom. Men kommer jag att gilla dessa dagar? Hur länge kommer jag att gilla att vara kär? När kommer det att bli bara jobbigt alltihop? Inte riktigt än i alla fall. Nu är det bara skönt, nervöst, spänt, kul. Skulle kunna ge vad som helst för att få se in i hans glada ögon igen, eller se hans lätt roade, lite generade leende.
Antagligen blir det inte några såna där musikgårdentillfällen efter jul. Nya scheman, nya grupperingar, chansen är nästan obefintlig. Men jag hade ju inte vågat sticka dit ändå. Känns pinsamt nog att veta att han faktiskt visste att jag gillade honom de gånger jag senast var där. När jag satt där vid trumsetet och kämpade med nerverna VISSTE han att jag var nervös för att han var där. När han gick in och ut ur rummet VISSTE han att jag hajade till varje gång han kom in. Hela tiden visste han vad hans närvaro betydde för mig. Och jag, jag bara misstänkte att han visste, men jag tänkte mig aldrig in i det.
tisdag 13 december 2011
plötsligt får jag för mig
13 december
Dagssoundtrack: In the arms of sleep / Smashing pumpkins
Tiobussen till skolan, åt mat, ryska efter kulturkvart. Det blev ingen tyska. Han såg ett kort tag på mig, sen smålog han...
Så mysigt.
Jag var helt ensam i vår lilla skåpfyrkant, och måste upp och kolla efter Ingrid på biblioteket. Sneglade över skåpraddan och såg att Paul stod lutad mot väggen därborta, så jag vågade ju knappt gå förbi där, men lyckades samla mig. Han såg när jag kom gående. Jag såg på honom och han såg på mig, ett skönt litet tag. Fruktansvärt skönt. Sen sneglade han på John som stod bredvid honom, och så flinade han tyst.
Jag gick förbi honom och halvsprang uppför trappen sen, varm och leende och oerhört välmående i mitt nervskakningstillstånd.
Ja, mysigt var det. Veckans bästa, tror jag väl. Jag är kär nu.
Han var så söt när han gav John den där flinande blicken.
Han är alltid så söt.
Jag vill stanna tiden exakt nu, när jag är så nöjd bara över att det råkar existera en kille som heter Paul, som även vet att jag existerar och inte är helt och fullt oberörd över det faktumet.
Idag gillar jag verkligen att vara kär.
Ingenting är nytt för honom, så det måste vara min känsla som tror att han verkar se lite annorlunda på mig nu denna vecka än han gjort förut. Det måste vara bara som jag känner, för varför skulle HAN ha ändrat uppfattning?
Varför ska jag alltid börja drömma så fort jag kommer på nåt att drömma om? Jag VET att jag är chanslös, har vetat det hela tiden. Men plötsligt får jag för mig att killen inte ser kallt på mig längre.
Dagssoundtrack: In the arms of sleep / Smashing pumpkins
Tiobussen till skolan, åt mat, ryska efter kulturkvart. Det blev ingen tyska. Han såg ett kort tag på mig, sen smålog han...
Så mysigt.
Jag var helt ensam i vår lilla skåpfyrkant, och måste upp och kolla efter Ingrid på biblioteket. Sneglade över skåpraddan och såg att Paul stod lutad mot väggen därborta, så jag vågade ju knappt gå förbi där, men lyckades samla mig. Han såg när jag kom gående. Jag såg på honom och han såg på mig, ett skönt litet tag. Fruktansvärt skönt. Sen sneglade han på John som stod bredvid honom, och så flinade han tyst.
Jag gick förbi honom och halvsprang uppför trappen sen, varm och leende och oerhört välmående i mitt nervskakningstillstånd.
Ja, mysigt var det. Veckans bästa, tror jag väl. Jag är kär nu.
Han var så söt när han gav John den där flinande blicken.
Han är alltid så söt.
Jag vill stanna tiden exakt nu, när jag är så nöjd bara över att det råkar existera en kille som heter Paul, som även vet att jag existerar och inte är helt och fullt oberörd över det faktumet.
Idag gillar jag verkligen att vara kär.
Ingenting är nytt för honom, så det måste vara min känsla som tror att han verkar se lite annorlunda på mig nu denna vecka än han gjort förut. Det måste vara bara som jag känner, för varför skulle HAN ha ändrat uppfattning?
Varför ska jag alltid börja drömma så fort jag kommer på nåt att drömma om? Jag VET att jag är chanslös, har vetat det hela tiden. Men plötsligt får jag för mig att killen inte ser kallt på mig längre.
I och utanför aulan
12 december
Dagssoundtrack: den där låten
Roligt utanför och inuti aulan, annars normal dag. Pingis och basket på gympan, halvkul. Till Maria, sov där.
Idag har jag inte sett honom mer än ett spanpass utanför aulan, och sen en timmes inkollande av hans nacke, där han satt 2 rader framför mig under konserten. Utanför aulan var det ordentligt trevligt. Han stod och såg åt mitt håll med snabba ögonkast hela tiden, och jag stod och flinade och kände mig varm. Visst var det fullt möjligt att anledningen till att han stod och kikade genom folkmassan var att han kollade efter några kompisar. Men han såg mig i alla fall.
Paul är ett sånt glädjeämne för mig nu.
Första låten på konserten var en skön låt om olycklig kärlek, "men jag vet vad du tänker" gick refrängen. Där jag satt med honom snett framför mig kände jag mig som träffad av låttexten, kände igen mig så väl. Och jag undrade om han satt och funderade på om jag tänkte på honom just exakt då.
Dagssoundtrack: den där låten
Roligt utanför och inuti aulan, annars normal dag. Pingis och basket på gympan, halvkul. Till Maria, sov där.
Idag har jag inte sett honom mer än ett spanpass utanför aulan, och sen en timmes inkollande av hans nacke, där han satt 2 rader framför mig under konserten. Utanför aulan var det ordentligt trevligt. Han stod och såg åt mitt håll med snabba ögonkast hela tiden, och jag stod och flinade och kände mig varm. Visst var det fullt möjligt att anledningen till att han stod och kikade genom folkmassan var att han kollade efter några kompisar. Men han såg mig i alla fall.
Paul är ett sånt glädjeämne för mig nu.
Första låten på konserten var en skön låt om olycklig kärlek, "men jag vet vad du tänker" gick refrängen. Där jag satt med honom snett framför mig kände jag mig som träffad av låttexten, kände igen mig så väl. Och jag undrade om han satt och funderade på om jag tänkte på honom just exakt då.
Nu VET jag
11 december
Your Majesty / Guv´ner
Matteprov - fint. Sen fick jag veta. Paul har märkt MIG. Kul! Nervöst! Spelade in blandband hemma.
Det gick ju rätt fort ändå. Vid tio idag stötte jag på Maria och Nicole i korridoren, och fick nyheter. Nyheter som fick mig hyfsat okoncentrerad när jag sen satte mig för att se en film på engelskan.
Han hade sagt mitt namn och klass. Där rök de sista promillechanserna att det skulle va nån annan än mig som han märkt. Det var skönt.
Gick ner från engelskan med kokheta nerver och med svaga ben, och mycket riktigt var han vid skåpen som jag befarat. Han hade en ny tröja på sig, och stod vänd åt hållet jag kom ifrån. Fick se honom i ögonvrån en kvarts sekund.
Nu VET jag att han vet att jag gillar honom och att han har vetat det länge, vad han nu menar med länge. Vad jag inte vet är hur och när han kom på det. Inte heller vet jag hur han ser på det. Nicoles ord,"Han var väl lite fundersam, han är väl smickrad när det är nån som tycker han är snygg", det låter ju inte så farligt. Då ogillar han mig väl inte i alla fall. Men jag fattar liksom inte att han inte är helt van vid att tjejer spanar in honom. Han är så snygg, jag tycker inte han ens borde notera om en sån trist typ som jag kollar in honom. Men jag är tydligen hans enda beundrare, så han noterar. Tanken på att han kanske letat upp mig i skolkatalogen och granskat mig får mig halvdöd. Men en omöjlighet är det inte.
Även om han inte är ett dugg intresserad av mig så tänker han nog på hur han är när jag är i närheten. Det har ju känts lite så, som när han satt och spelade med blicken neråt, hans röda kinder ibland. Gör verkligen lilla jag honom nervös?
Har i alla fall förkastat den gamla tanken om att han bara skulle tycka jag är en jobbig typ, hålla all distans han kan, och önska att jag ska låta bli att finnas till. Förbannat ologiskt tänkt. För det är klart att han blir lite smickrad, klart att jag roar honom lite, och klart att han inte vill göra nåt dåligt intryck på mig när han vet att jag iakttar honom.
Har fått en massa nerver i magen, och allt är lagom pinsamt, samtidigt som jag spänner av på nåt vis. Vet ju lite mer var jag har honom nu, har inget att dölja, inget att visa.
Han vet exakt vad jag tycker om honom, och det mår jag väldigt bra av.
Jag vet inte exakt vad han tycker om mig, och det mår jag kanske också bra av.
Your Majesty / Guv´ner
Matteprov - fint. Sen fick jag veta. Paul har märkt MIG. Kul! Nervöst! Spelade in blandband hemma.
Det gick ju rätt fort ändå. Vid tio idag stötte jag på Maria och Nicole i korridoren, och fick nyheter. Nyheter som fick mig hyfsat okoncentrerad när jag sen satte mig för att se en film på engelskan.
Han hade sagt mitt namn och klass. Där rök de sista promillechanserna att det skulle va nån annan än mig som han märkt. Det var skönt.
Gick ner från engelskan med kokheta nerver och med svaga ben, och mycket riktigt var han vid skåpen som jag befarat. Han hade en ny tröja på sig, och stod vänd åt hållet jag kom ifrån. Fick se honom i ögonvrån en kvarts sekund.
Nu VET jag att han vet att jag gillar honom och att han har vetat det länge, vad han nu menar med länge. Vad jag inte vet är hur och när han kom på det. Inte heller vet jag hur han ser på det. Nicoles ord,"Han var väl lite fundersam, han är väl smickrad när det är nån som tycker han är snygg", det låter ju inte så farligt. Då ogillar han mig väl inte i alla fall. Men jag fattar liksom inte att han inte är helt van vid att tjejer spanar in honom. Han är så snygg, jag tycker inte han ens borde notera om en sån trist typ som jag kollar in honom. Men jag är tydligen hans enda beundrare, så han noterar. Tanken på att han kanske letat upp mig i skolkatalogen och granskat mig får mig halvdöd. Men en omöjlighet är det inte.
Även om han inte är ett dugg intresserad av mig så tänker han nog på hur han är när jag är i närheten. Det har ju känts lite så, som när han satt och spelade med blicken neråt, hans röda kinder ibland. Gör verkligen lilla jag honom nervös?
Har i alla fall förkastat den gamla tanken om att han bara skulle tycka jag är en jobbig typ, hålla all distans han kan, och önska att jag ska låta bli att finnas till. Förbannat ologiskt tänkt. För det är klart att han blir lite smickrad, klart att jag roar honom lite, och klart att han inte vill göra nåt dåligt intryck på mig när han vet att jag iakttar honom.
Har fått en massa nerver i magen, och allt är lagom pinsamt, samtidigt som jag spänner av på nåt vis. Vet ju lite mer var jag har honom nu, har inget att dölja, inget att visa.
Han vet exakt vad jag tycker om honom, och det mår jag väldigt bra av.
Jag vet inte exakt vad han tycker om mig, och det mår jag kanske också bra av.
lördag 10 december 2011
låta bli att drömma
10 december
Dagssoundtrack: Nightwatchman / American music club
Trist Paulfri dag, är som på nålar, matteplugg hela kvällen sen.
Jag kan inte låta bli att drömma. Försöker låta bli, och tror att jag lyckas, men sen sitter jag ändå där och drömmer i smyg.
Jag drömmer att han tänker på mig.
Ju mer jag hinner drömma, desto grymmare kommer det att bli när jag vaknar, får reda på hur det verkligen ligger till.
Dagssoundtrack: Nightwatchman / American music club
Trist Paulfri dag, är som på nålar, matteplugg hela kvällen sen.
Jag kan inte låta bli att drömma. Försöker låta bli, och tror att jag lyckas, men sen sitter jag ändå där och drömmer i smyg.
Jag drömmer att han tänker på mig.
Ju mer jag hinner drömma, desto grymmare kommer det att bli när jag vaknar, får reda på hur det verkligen ligger till.
fredag 9 december 2011
...men jag vet inte vad hon heter
9 december
Dagssoundtrack: Moments / Red house painters
Lite nervös, men inget farligt har ju hänt. Normal skoldag. Snackade med Nicole, är det verkligen MIG han vet om?
Dagen har ju trots allt inte varit så farlig. Visst var jag dönervös först och vågade inte se honom, men jag lugnade mig snart. Allt var ju som vanligt. Han var precis som vanligt. Enda skillnaden var ju att JAG visste att han visste.
Så blev jag lite skräckslaget tveksam när jag pratade med Nicole. Paul hade tydligen sagt "jag vet en som gillar mig, men jag vet inte vad hon heter". Paul borde rimligtvis veta mitt namn ifall han hade minsta intresse att ta reda på det, eller bara lite uppsnappningsförmåga. Men Nicole sa att det kunde va att han inte ville säga det till Jessica. Sen hade han tydligen vetat om det länge. Han var nog smickrad, och lite fundersam, och tyckte det var lite kul, sa Nicole.
Men jag kan inte riktigt ta till mig det där. Jag MÅSTE få veta säkert om det är mig det handlar om. Vore det nån annan som gillar honom, och han inte märkt mig överhuvudtaget, skulle jag nog vilja dö. Men jag lär få veta snart. Nicole skulle fråga Jessica. Bara det inte blir nåt pinsamt strul av det här, det skulle ju inte va kul om Paul fick reda på att jag håller på och försöker få upplysningar om hur han ser på mig.
"Har vetat det länge". Hur länge då i såna fall? Knappast längre än 2 månader, för jag var väldigt försiktigt först.
VAD JAG ÖNSKAR ATT DET ÄR MIG HAN VET OM.
Dagssoundtrack: Moments / Red house painters
Lite nervös, men inget farligt har ju hänt. Normal skoldag. Snackade med Nicole, är det verkligen MIG han vet om?
Dagen har ju trots allt inte varit så farlig. Visst var jag dönervös först och vågade inte se honom, men jag lugnade mig snart. Allt var ju som vanligt. Han var precis som vanligt. Enda skillnaden var ju att JAG visste att han visste.
Så blev jag lite skräckslaget tveksam när jag pratade med Nicole. Paul hade tydligen sagt "jag vet en som gillar mig, men jag vet inte vad hon heter". Paul borde rimligtvis veta mitt namn ifall han hade minsta intresse att ta reda på det, eller bara lite uppsnappningsförmåga. Men Nicole sa att det kunde va att han inte ville säga det till Jessica. Sen hade han tydligen vetat om det länge. Han var nog smickrad, och lite fundersam, och tyckte det var lite kul, sa Nicole.
Men jag kan inte riktigt ta till mig det där. Jag MÅSTE få veta säkert om det är mig det handlar om. Vore det nån annan som gillar honom, och han inte märkt mig överhuvudtaget, skulle jag nog vilja dö. Men jag lär få veta snart. Nicole skulle fråga Jessica. Bara det inte blir nåt pinsamt strul av det här, det skulle ju inte va kul om Paul fick reda på att jag håller på och försöker få upplysningar om hur han ser på mig.
"Har vetat det länge". Hur länge då i såna fall? Knappast längre än 2 månader, för jag var väldigt försiktigt först.
VAD JAG ÖNSKAR ATT DET ÄR MIG HAN VET OM.
torsdag 8 december 2011
Jag överdriver alltid
8 december
Dagssoundtrack: Bulletproof
Spänd, jag överdriver allt som vanligt. Ute lite med mamma och Henrik, sen till Maria och byggde pussel. Skönt nervig.
Jag överdriver väl ändå lite när jag ligger halvt sömnlös hela natten och sen går och darrar utan matlust hela dagen?
Jag överdriver alltid.
Måste smälta det här nu och lugna mig.
SÅ pinsamt, men det är skönt att känna sig lite pinsam.
Jag kommer att nervöst flina mig genom morgondagen. Men jag kommer inte att hitta på svepskäl för att gå förbi honom. Jag vet ju att han märker det, genomskådar mig. Jag kommer inte att gå och sätta mig i cafeterian för att han är där, eller stå och glo på honom.
Jag är en tönt för honom, han skulle aldrig kunna bli intresserad av mig.
Men jag lyckas påverka honom, få honom att inte veta riktigt vad han ska göra av sig.
Jag trodde aldrig att han var en sån som blev generad. Men om nu Marias kompis och hennes kompis talar sanning...
Imorgon kan jag få fler upplysningar, för Maria ska pumpa Nicole på rubbet av vad Jessica berättat. Jag kan knappt bärga mig.
Men om Maria får reda på att han tycker jag är en ful tönt har jag bett henne hålla det för sig själv. Det känns nog bäst så för mig.
Dagssoundtrack: Bulletproof
Spänd, jag överdriver allt som vanligt. Ute lite med mamma och Henrik, sen till Maria och byggde pussel. Skönt nervig.
Jag överdriver väl ändå lite när jag ligger halvt sömnlös hela natten och sen går och darrar utan matlust hela dagen?
Jag överdriver alltid.
Måste smälta det här nu och lugna mig.
SÅ pinsamt, men det är skönt att känna sig lite pinsam.
Jag kommer att nervöst flina mig genom morgondagen. Men jag kommer inte att hitta på svepskäl för att gå förbi honom. Jag vet ju att han märker det, genomskådar mig. Jag kommer inte att gå och sätta mig i cafeterian för att han är där, eller stå och glo på honom.
Jag är en tönt för honom, han skulle aldrig kunna bli intresserad av mig.
Men jag lyckas påverka honom, få honom att inte veta riktigt vad han ska göra av sig.
Jag trodde aldrig att han var en sån som blev generad. Men om nu Marias kompis och hennes kompis talar sanning...
Imorgon kan jag få fler upplysningar, för Maria ska pumpa Nicole på rubbet av vad Jessica berättat. Jag kan knappt bärga mig.
Men om Maria får reda på att han tycker jag är en ful tönt har jag bett henne hålla det för sig själv. Det känns nog bäst så för mig.
att det är en tjej som gillar honom
7 december
Dagssoundtrack: Do you like me / Fugazi
Var med Henrik ute och åkte snowracer och sådär. Åt pizza. Svettigt meddelande från Maria=sömnlös kväll.
Varför känns det jag just fått reda på så hisnande? Varför får jag sköna magkänningar när jag tänker på det?
Jag var ju redan så säker på det. Nu har jag fått det bekräftat. Nästan. Han vet.
Det är så här, att Marias kompis Nicole är jättebra kompis med Jessica, som är bra kompis med Paul. Och idag hade Maria lite fina nyheter till mig på telefonen, som Jessica berättat för Nicole. Paul har sagt att det är en tjej som gillar honom. Och han tycker det är pinsamt att veta det, han vet inte vad han ska göra och hur han ska se ut när hon går förbi honom.
Oddsen finns ju att denna tjej råkar vara jag.
Vad jag svettades där jag satt med telefonluren i handen. Vad jag flinade, vad mitt hjärta dunkade. Jag borde inte va så omtumlad. På sista tiden har jag ju nästan tagit för givet att "det är klart han vet om det". Jag är ändå omtumlad. Har inte kunnat tänka på nåt annat på hela kvällen. Just det där att han faktiskt BLIR besvärad.
Bläddrar i dagboken och ser på alla händelser ur en annan synvinkel. Det hugger till i min mage gång på gång.
Han har alltså märkt varenda gång jag går förbi honom. Hans bortvända blickar har varit totalt medvetna. Han satt alltså där med sin gitarr i torsdags och visste exakt hur tänd jag var på honom där jag stod. Han var inte totalt oberörd över att jag fanns i samma rum som honom.
Fasar inför måndag.
Längtar tills på måndag.
Dagssoundtrack: Do you like me / Fugazi
Var med Henrik ute och åkte snowracer och sådär. Åt pizza. Svettigt meddelande från Maria=sömnlös kväll.
Varför känns det jag just fått reda på så hisnande? Varför får jag sköna magkänningar när jag tänker på det?
Jag var ju redan så säker på det. Nu har jag fått det bekräftat. Nästan. Han vet.
Det är så här, att Marias kompis Nicole är jättebra kompis med Jessica, som är bra kompis med Paul. Och idag hade Maria lite fina nyheter till mig på telefonen, som Jessica berättat för Nicole. Paul har sagt att det är en tjej som gillar honom. Och han tycker det är pinsamt att veta det, han vet inte vad han ska göra och hur han ska se ut när hon går förbi honom.
Oddsen finns ju att denna tjej råkar vara jag.
Vad jag svettades där jag satt med telefonluren i handen. Vad jag flinade, vad mitt hjärta dunkade. Jag borde inte va så omtumlad. På sista tiden har jag ju nästan tagit för givet att "det är klart han vet om det". Jag är ändå omtumlad. Har inte kunnat tänka på nåt annat på hela kvällen. Just det där att han faktiskt BLIR besvärad.
Bläddrar i dagboken och ser på alla händelser ur en annan synvinkel. Det hugger till i min mage gång på gång.
Han har alltså märkt varenda gång jag går förbi honom. Hans bortvända blickar har varit totalt medvetna. Han satt alltså där med sin gitarr i torsdags och visste exakt hur tänd jag var på honom där jag stod. Han var inte totalt oberörd över att jag fanns i samma rum som honom.
Fasar inför måndag.
Längtar tills på måndag.
tisdag 6 december 2011
bara less på allt
6 december
Dagssoundtrack: Nowheres clearer / the Bear Quartet
Såg film på teckenspråket, skönt! Gillar ej Paul så värst. Förbannat antiallthumör på kvällen. Gott med glögg.
Ny bok igen. Vad jag skriver. Fyller sida upp och sida ner med menlösa tankar. Jag behöver det.
Idag är jag på trist humör. Det är inte desperat deppresivt, jag är bara less på allt. Normalt brukar jag känna så här när jag känner mig LÅG, har självförtroendet i botten och hatar mig själv. Så känner jag inte nu. Jag är okej. Ändå kan jag inte komma på nånting positivt med mitt liv just nu.
Inte minsta lust att sätta mig vid trumsetet eller försöka mig på nåt gitarrackord. Bandet som ska försöka bildas känns enbart jobbigt. Jag orkar inte med folket i skolan. Och borta i stallet står en lurvig och go pålle som jag inte har minsta lust att ta en skogstur med. Paul känns meningslösast av allt i mitt liv.
Jag ligger här i soffan med Ztv på utan ljud, så jag ser om det kommer nån låt jag inte ogillar. I cd-spelaren snurrar Everybody else runt. Jag skippar bort One final Sandi och Fat skeleton när de kommer. Skivans skönaste låtar, men jag har så totalt analyserat sönder dom när jag lärde mig dom på trummor, så jag kan inte höra dom längre. Jag är hungrig. Funderar på att ringa mamma, jag kanske kan äta där. Kanske kan vara med Maria ikväll. Har ingen lust alls med det heller. Men jag har ju inte nåt att göra ensam här hemma när jag nu från en dag till en annan blivit omusikintresserad, så jag kan väl lika gärna va jättetrevligt sällskap åt någon annan.
Jag känner mig död. Det finns ingen drivkraft. Jag längtar inte till något. Har inget att kämpa för.
Jag bryr mig inte längre om att lägga märke till om Paul ser åt mitt håll eller inte. Det är ju bara en slump ifall han råkar göra det. För honom finns det ingen ointressantare person än mig. Jag blir aldrig mer än Åsas töntiga kompis som alltid sticker ner på musikgården på torsdagarna för att leka med trummorna och tönta på litegrann.
Han blir aldrig min.
Han blir aldrig min.
Han blir aldrig min.
Så nu tar jag och glömmer killen.
Dagssoundtrack: Nowheres clearer / the Bear Quartet
Såg film på teckenspråket, skönt! Gillar ej Paul så värst. Förbannat antiallthumör på kvällen. Gott med glögg.
Ny bok igen. Vad jag skriver. Fyller sida upp och sida ner med menlösa tankar. Jag behöver det.
Idag är jag på trist humör. Det är inte desperat deppresivt, jag är bara less på allt. Normalt brukar jag känna så här när jag känner mig LÅG, har självförtroendet i botten och hatar mig själv. Så känner jag inte nu. Jag är okej. Ändå kan jag inte komma på nånting positivt med mitt liv just nu.
Inte minsta lust att sätta mig vid trumsetet eller försöka mig på nåt gitarrackord. Bandet som ska försöka bildas känns enbart jobbigt. Jag orkar inte med folket i skolan. Och borta i stallet står en lurvig och go pålle som jag inte har minsta lust att ta en skogstur med. Paul känns meningslösast av allt i mitt liv.
Jag ligger här i soffan med Ztv på utan ljud, så jag ser om det kommer nån låt jag inte ogillar. I cd-spelaren snurrar Everybody else runt. Jag skippar bort One final Sandi och Fat skeleton när de kommer. Skivans skönaste låtar, men jag har så totalt analyserat sönder dom när jag lärde mig dom på trummor, så jag kan inte höra dom längre. Jag är hungrig. Funderar på att ringa mamma, jag kanske kan äta där. Kanske kan vara med Maria ikväll. Har ingen lust alls med det heller. Men jag har ju inte nåt att göra ensam här hemma när jag nu från en dag till en annan blivit omusikintresserad, så jag kan väl lika gärna va jättetrevligt sällskap åt någon annan.
Jag känner mig död. Det finns ingen drivkraft. Jag längtar inte till något. Har inget att kämpa för.
Jag bryr mig inte längre om att lägga märke till om Paul ser åt mitt håll eller inte. Det är ju bara en slump ifall han råkar göra det. För honom finns det ingen ointressantare person än mig. Jag blir aldrig mer än Åsas töntiga kompis som alltid sticker ner på musikgården på torsdagarna för att leka med trummorna och tönta på litegrann.
Han blir aldrig min.
Han blir aldrig min.
Han blir aldrig min.
Så nu tar jag och glömmer killen.
cirka 5 ord
5 december
Dagssoundtrack: You have cum in your hair and your dick is hanging out / Palace music
Vanlig skoldag, jobbig innebandy... Musikgården, jag pratade med Paul en ytterst lång djup konversation, ej omtumlande.
NU
har jag växlat ord med Paul.
Jag sa cirka 10 ord rakt ut i luften, och han svarade med cirka 5 ord.
Jag och Åsa hade delade meningar om ifall det skulle räknas som att jag pratat med honom. Åsa tyckte absolut det, jag är mer tveksam, men okej. Det får räknas. Jag har pratat med Paul.
Känns inte alls speciellt överväldigande.
Jag är på samma pinsamhetskänningshumör som förut. Men jag har honom i skallen nu, vare sig jag vill det eller inte.
Jag närapå önskade att han skulle ha gått hem redan. Så pinsam känner jag mig alltså nu.
Så jag blev nästan nöjd när jag inte såg honom i fönstret. Stod där och var ganska osynlig. Erik såg mig till slut, log lite åt mig, och sa till Åsa.
En olycksbådande grön jacka hängde i hallen. Ja just det, olycksbådande. Just då kände jag inte alls för att träffa på honom. Men han var ju därinne där allihop var, och jag stod och kände mig döpinsam utan nånstans att ta vägen medan de öste på.
Efter ett tag sa Harry "Hörni, tjejerna vill nog spela här". Harry är en sjysst typ. John och Erik hade väl redan börjat dra sig undan, men Paul med elgitarren i famnen och Oliver vid trumsetet hade roligt. "Bara en minut till" sa Oliver, och så spelade de lite till. Det lät väldigt bra, men jag hade inte så mycket tid till att lyssna, fullt upp med att känna. Såg mest på Oliver, men en del på Paul. Han har ALDRIG förr varit så oemotståndlig som när han satt där med nerböjt huvud och drog på med gitarren. Vad jag kände för honom i det ögonblicket. Står knappt ut med att tänka på det. Det var så hisnande. Men så hårt att stå där, några meter ifrån honom, bara se på honom. I det ögonblicket ville jag bara ha honom.
"Nu har det gått en minut" sa Harry, och killarna suckade lite och lade av. Det kändes lite pinsamt att de skulle tvingas sticka bara för våran skull, som om vi hade nån himla förtur.
"Så det är tjejföreträde som gäller här alltså? Ut med killarna", sa jag.
"Ja, det är ingen hyfs alls" sa Paul och hängde upp gitarren. Så gick dom.
Det där var inget speciellt, det är bara just det lilla faktum att vi faktiskt växlat ord för första gången som får mig lite värmd. Annars var det ju liksom ingenting. Såna där smådetaljer börjar förlora sin betydelse nu. Inget känns speciellt otroligt. Dit jag vill komma kommer jag aldrig. Jag känner så solklart när jag är i närheten av honom att det blir inte mer än så här. Och då känns inte ett par ord så speciellt märkvärdiga.
Jag är som sagt på enormt pinsamhetskänningshumör, men han verkar inte vara speciellt besvärad. Fast visst tittade han ner lite onormalt mycket då när han satt och spelade. Annars verkar han ju bara helt avspänd och normal. Men han måste veta, jag är totalt övertygad om det.
Paul kan tydligen va en rätt påfrestande person. Åsa hatar honom stundtals, säger hon, för han kan va så retsam, och även John blir le ibland. Han hade till exempel hållt på och trackat John för att han sjunger dåligt, trots att han själv sjunger hyperfalskt. Ja, han kan nog va lite dryg kanske. Han är ju inte min typ, det har jag ju insett, hur hopplöst charmig han än är. Jag skulle passa med en lite blyg, söt och snäll kille. Visst är väl Paul söt och snäll, men han ligger på en totalt annan våglängd än jag gör. Det är det som gör att han aldrig kan bli min.
Imorgon, efter ett hyfsat händelserikt halvår, ska jag skriva ner mina fortsatta funderingar i en annan bok. Men mitt liv lär ligga oförändrat ett tag till, trots att jag idag pratat med Paul Moberg för första gången.
Dagssoundtrack: You have cum in your hair and your dick is hanging out / Palace music
Vanlig skoldag, jobbig innebandy... Musikgården, jag pratade med Paul en ytterst lång djup konversation, ej omtumlande.
NU
har jag växlat ord med Paul.
Jag sa cirka 10 ord rakt ut i luften, och han svarade med cirka 5 ord.
Jag och Åsa hade delade meningar om ifall det skulle räknas som att jag pratat med honom. Åsa tyckte absolut det, jag är mer tveksam, men okej. Det får räknas. Jag har pratat med Paul.
Känns inte alls speciellt överväldigande.
Jag är på samma pinsamhetskänningshumör som förut. Men jag har honom i skallen nu, vare sig jag vill det eller inte.
Jag närapå önskade att han skulle ha gått hem redan. Så pinsam känner jag mig alltså nu.
Så jag blev nästan nöjd när jag inte såg honom i fönstret. Stod där och var ganska osynlig. Erik såg mig till slut, log lite åt mig, och sa till Åsa.
En olycksbådande grön jacka hängde i hallen. Ja just det, olycksbådande. Just då kände jag inte alls för att träffa på honom. Men han var ju därinne där allihop var, och jag stod och kände mig döpinsam utan nånstans att ta vägen medan de öste på.
Efter ett tag sa Harry "Hörni, tjejerna vill nog spela här". Harry är en sjysst typ. John och Erik hade väl redan börjat dra sig undan, men Paul med elgitarren i famnen och Oliver vid trumsetet hade roligt. "Bara en minut till" sa Oliver, och så spelade de lite till. Det lät väldigt bra, men jag hade inte så mycket tid till att lyssna, fullt upp med att känna. Såg mest på Oliver, men en del på Paul. Han har ALDRIG förr varit så oemotståndlig som när han satt där med nerböjt huvud och drog på med gitarren. Vad jag kände för honom i det ögonblicket. Står knappt ut med att tänka på det. Det var så hisnande. Men så hårt att stå där, några meter ifrån honom, bara se på honom. I det ögonblicket ville jag bara ha honom.
"Nu har det gått en minut" sa Harry, och killarna suckade lite och lade av. Det kändes lite pinsamt att de skulle tvingas sticka bara för våran skull, som om vi hade nån himla förtur.
"Så det är tjejföreträde som gäller här alltså? Ut med killarna", sa jag.
"Ja, det är ingen hyfs alls" sa Paul och hängde upp gitarren. Så gick dom.
Det där var inget speciellt, det är bara just det lilla faktum att vi faktiskt växlat ord för första gången som får mig lite värmd. Annars var det ju liksom ingenting. Såna där smådetaljer börjar förlora sin betydelse nu. Inget känns speciellt otroligt. Dit jag vill komma kommer jag aldrig. Jag känner så solklart när jag är i närheten av honom att det blir inte mer än så här. Och då känns inte ett par ord så speciellt märkvärdiga.
Jag är som sagt på enormt pinsamhetskänningshumör, men han verkar inte vara speciellt besvärad. Fast visst tittade han ner lite onormalt mycket då när han satt och spelade. Annars verkar han ju bara helt avspänd och normal. Men han måste veta, jag är totalt övertygad om det.
Paul kan tydligen va en rätt påfrestande person. Åsa hatar honom stundtals, säger hon, för han kan va så retsam, och även John blir le ibland. Han hade till exempel hållt på och trackat John för att han sjunger dåligt, trots att han själv sjunger hyperfalskt. Ja, han kan nog va lite dryg kanske. Han är ju inte min typ, det har jag ju insett, hur hopplöst charmig han än är. Jag skulle passa med en lite blyg, söt och snäll kille. Visst är väl Paul söt och snäll, men han ligger på en totalt annan våglängd än jag gör. Det är det som gör att han aldrig kan bli min.
Imorgon, efter ett hyfsat händelserikt halvår, ska jag skriva ner mina fortsatta funderingar i en annan bok. Men mitt liv lär ligga oförändrat ett tag till, trots att jag idag pratat med Paul Moberg för första gången.
söndag 4 december 2011
inte göra sådär igen
4 december
Dagssoundtrack: The hit
Pinsam, men inte kär direkt. Till Maria där hon jobbar. Hade kul med trummorna hemma, slog ihjäl mig, och en pinne av.
Vad jag är paranoid.
Men det var pinsamt.
Jag gick och skulle kolla efter Åsa när den klassen fått rast. Ja det VAR bara Åsa jag skulle kolla efter. Så jag gick runt hörnet och där i sofforna satt de, hela bunten, Paul, John, och alla de andra. Och när jag kom förbi, saktade farten och sökte med blicken efter Åsa, blev de tysta allihop, glodde på mig, verkade flina. Jag fick ju panik. Det var som om allihop tänkte "haha, där kommer hon och ska titta på Paul som vanligt". Jag ville bara försvinna. Ägnade inte Paul en blick, utan drog vidare i panikartat pinsamt tillstånd. Sen fick jag ta en värsta omväg för att slippa gå förbi där igen.
Varför ska jag va en så onormal tönt?
varför kan jag inte bara gå fram till John i det läget, och fråga vart Åsa är i stället för att göra bort mig på det här viset?
Näe, jag skulle aldrig klarat att göra det i det läget. Eftersom de var så tysta just då skulle det inneburit att man blev uppmärksammad av hela bunten, usch. Inte farligt egentligen, men för en sån som mig är såna situationer dödligt läskiga. Men jag ångrar mig nu. Nästa gång frågar jag, som en normal människa, jag gör det bara. Det är bara det att jag har så sega reaktioner att jag inte hinner fundera på saken innan mina ben redan gått därifrån. Men jag måste ju... Jag tänker inte göra sådär igen, gå och glo efter Åsa och få alla att tro att det är Paul jag kollar efter.
Eller är jag bara paranoid? Det är ju mycket möjligt att det var en tillfällighet att killarna råkade tystna, flina och glo, just när jag gick förbi. Kanske gjorde de inte ens det, kanske fick jag bara för mig det. Jag är nog duktig på att förstora upp sånt jag ser och känner.
Gick förbi honom en gång tidigare idag, han såg inte rakt på mig, men märkte mig väl i alla fall. Satt och smålog och såg söt ut. "Han tittade till på nåt vis och flinade lite just när du kom" sa Selvina som jag inte litar på.
Dagssoundtrack: The hit
Pinsam, men inte kär direkt. Till Maria där hon jobbar. Hade kul med trummorna hemma, slog ihjäl mig, och en pinne av.
Vad jag är paranoid.
Men det var pinsamt.
Jag gick och skulle kolla efter Åsa när den klassen fått rast. Ja det VAR bara Åsa jag skulle kolla efter. Så jag gick runt hörnet och där i sofforna satt de, hela bunten, Paul, John, och alla de andra. Och när jag kom förbi, saktade farten och sökte med blicken efter Åsa, blev de tysta allihop, glodde på mig, verkade flina. Jag fick ju panik. Det var som om allihop tänkte "haha, där kommer hon och ska titta på Paul som vanligt". Jag ville bara försvinna. Ägnade inte Paul en blick, utan drog vidare i panikartat pinsamt tillstånd. Sen fick jag ta en värsta omväg för att slippa gå förbi där igen.
Varför ska jag va en så onormal tönt?
varför kan jag inte bara gå fram till John i det läget, och fråga vart Åsa är i stället för att göra bort mig på det här viset?
Näe, jag skulle aldrig klarat att göra det i det läget. Eftersom de var så tysta just då skulle det inneburit att man blev uppmärksammad av hela bunten, usch. Inte farligt egentligen, men för en sån som mig är såna situationer dödligt läskiga. Men jag ångrar mig nu. Nästa gång frågar jag, som en normal människa, jag gör det bara. Det är bara det att jag har så sega reaktioner att jag inte hinner fundera på saken innan mina ben redan gått därifrån. Men jag måste ju... Jag tänker inte göra sådär igen, gå och glo efter Åsa och få alla att tro att det är Paul jag kollar efter.
Eller är jag bara paranoid? Det är ju mycket möjligt att det var en tillfällighet att killarna råkade tystna, flina och glo, just när jag gick förbi. Kanske gjorde de inte ens det, kanske fick jag bara för mig det. Jag är nog duktig på att förstora upp sånt jag ser och känner.
Gick förbi honom en gång tidigare idag, han såg inte rakt på mig, men märkte mig väl i alla fall. Satt och smålog och såg söt ut. "Han tittade till på nåt vis och flinade lite just när du kom" sa Selvina som jag inte litar på.
Dåligt trumspelhumör
3 december
Dagssoundtrack: At my mercy / American music club
Ganska så normal dag, rolig engelska, målade. Ner på stan pga ingen spanska. Sur busschaufför! Dåligt trumspelhumör.
Ja, det där med Pontus kan man stryka på en gång. Han ser inte ett ögonblick åt mig. Så det är nog Selvina han kollar in, underligt nog. Hon gillar honom inte alls.
Inga förändringar vad gäller Paulkänslorna, men jag vill nog se honom i alla fall även om det inte känns så livsviktigt.
En hel kväll utan att stoppa trumpinnarna i nävarna. Då är man nog lite avslagen. Dålig period igen. Ja, hela förra veckan hade jag nog hyfsat bra självförtroende när det gällde trummande. Inte nu. Men annars är jag rätt okej, ganska nöjd med livet.
Det skulle va trevligt om man vore lite kär nu också men näe.
Nåt måste hända.
Jag väntar väl.
Dagssoundtrack: At my mercy / American music club
Ganska så normal dag, rolig engelska, målade. Ner på stan pga ingen spanska. Sur busschaufför! Dåligt trumspelhumör.
Ja, det där med Pontus kan man stryka på en gång. Han ser inte ett ögonblick åt mig. Så det är nog Selvina han kollar in, underligt nog. Hon gillar honom inte alls.
Inga förändringar vad gäller Paulkänslorna, men jag vill nog se honom i alla fall även om det inte känns så livsviktigt.
En hel kväll utan att stoppa trumpinnarna i nävarna. Då är man nog lite avslagen. Dålig period igen. Ja, hela förra veckan hade jag nog hyfsat bra självförtroende när det gällde trummande. Inte nu. Men annars är jag rätt okej, ganska nöjd med livet.
Det skulle va trevligt om man vore lite kär nu också men näe.
Nåt måste hända.
Jag väntar väl.
lördag 3 december 2011
En regnig äcklig måndagseftermiddag
2 december
Dagssoundtrack: I´ve been a mess / American music club
På bio, I faderns namn, svinbra! På maten gick Hans Rodin in i mig så jag fick mat på skjortan. Stack hem två pga trötthet. Halvsov två timmar. Har Ztv nu!
Idag har jag en lindrig form av uselt humör. Känner mig usel på att spela trummor, som jag alltid gör när jag inte känner mig bra på det. Känner mig lite undrande över hur det blir med vårt tilltänkta suveräna rockband. Känner mig lite trött. Känner mig som jag brukar känna mig en regnig äcklig måndagseftermiddag.
Annars är det väl okej.
Idag på lunchen gick Hans Rodin in i mig så att chili con carnen skvimpade över kanten på min tallrik, och grejade en stor brunorange fläck på min skjorta. Vad kul det varit om jag varit kär i honom fortfarande, men nu såg jag knappt att det var han.
Jag hade en ful blommig t-shirt under, så jag fick låna nån vit, tjock, varm fel-image-tröja av Ingrid. Lite irriterande. Efter det gick jag förbi Paul några gånger (det var inte med flit faktiskt). Han stod lutad mot sitt skåp alldeles ensam, och var fruktansvärt enormt söt. Han blir väldigt gullig när han ser sådär allvarlig ut. Han såg i alla fall inte på mig.
Jag vet inte vad jag känner, klart att jag inte är helt nollgradig, men han betyder inte mycket nu.
Sen satt vi i cafeterian ett tag, jag, Selvina och Ingrid. Jag fick ett litet flinanfall när jag upptäckte att den där Pontus Lidbo, Selvinas eventuella beundrare, stod och glodde väldigt tydligt åt vårt håll. Vi skrattade åt honom, och han verkade nästan märka det, men fortsatte ha ansiktet vänt åt vårat håll, med glada ögon. "haha, vad han kollar in dig Selvina, han glor ju ihjäl sig", sa jag och flinade. "Vaddå, det är ju DIG han kollar på", sa Ingrid, och de två var nästan säkra på den saken, för jag är ju så väldigt hans stil, och Selvina satt ju inte alls i lika snygg blickriktning som jag, hon hade ryggen emot och en stolpe i vägen.
Jag visste inte vad jag skulle tro om den saken, men flinade ännu mer, och sneglade smågenerat åt hans håll. Han tittade.
Äh, inte vet jag. Jag har ju med egna ögon sett hur han kollat efter Selvina... men egentligen vore väl jag ett mer sannolikt spanobjekt för en kille som han. Han skulle kunna gilla min klädstil, han liknar mig där, han har också sådär lite slö secondhandstil, smått 60-tal-aktigt. Han är nog lite pop-pojke, estetgillande samhällare, nog musikintresserad. Och lite söt på nåt vis, även om han inte är nån jag ser direkt.
Men vad skulle han kolla in mig för? Näe! Men jag ska undersöka saken för säkerhets skull. Efter att ha sett honom utan att han kollat åt mitt håll några gånger bör jag bli på det klara.
Dagssoundtrack: I´ve been a mess / American music club
På bio, I faderns namn, svinbra! På maten gick Hans Rodin in i mig så jag fick mat på skjortan. Stack hem två pga trötthet. Halvsov två timmar. Har Ztv nu!
Idag har jag en lindrig form av uselt humör. Känner mig usel på att spela trummor, som jag alltid gör när jag inte känner mig bra på det. Känner mig lite undrande över hur det blir med vårt tilltänkta suveräna rockband. Känner mig lite trött. Känner mig som jag brukar känna mig en regnig äcklig måndagseftermiddag.
Annars är det väl okej.
Idag på lunchen gick Hans Rodin in i mig så att chili con carnen skvimpade över kanten på min tallrik, och grejade en stor brunorange fläck på min skjorta. Vad kul det varit om jag varit kär i honom fortfarande, men nu såg jag knappt att det var han.
Jag hade en ful blommig t-shirt under, så jag fick låna nån vit, tjock, varm fel-image-tröja av Ingrid. Lite irriterande. Efter det gick jag förbi Paul några gånger (det var inte med flit faktiskt). Han stod lutad mot sitt skåp alldeles ensam, och var fruktansvärt enormt söt. Han blir väldigt gullig när han ser sådär allvarlig ut. Han såg i alla fall inte på mig.
Jag vet inte vad jag känner, klart att jag inte är helt nollgradig, men han betyder inte mycket nu.
Sen satt vi i cafeterian ett tag, jag, Selvina och Ingrid. Jag fick ett litet flinanfall när jag upptäckte att den där Pontus Lidbo, Selvinas eventuella beundrare, stod och glodde väldigt tydligt åt vårt håll. Vi skrattade åt honom, och han verkade nästan märka det, men fortsatte ha ansiktet vänt åt vårat håll, med glada ögon. "haha, vad han kollar in dig Selvina, han glor ju ihjäl sig", sa jag och flinade. "Vaddå, det är ju DIG han kollar på", sa Ingrid, och de två var nästan säkra på den saken, för jag är ju så väldigt hans stil, och Selvina satt ju inte alls i lika snygg blickriktning som jag, hon hade ryggen emot och en stolpe i vägen.
Jag visste inte vad jag skulle tro om den saken, men flinade ännu mer, och sneglade smågenerat åt hans håll. Han tittade.
Äh, inte vet jag. Jag har ju med egna ögon sett hur han kollat efter Selvina... men egentligen vore väl jag ett mer sannolikt spanobjekt för en kille som han. Han skulle kunna gilla min klädstil, han liknar mig där, han har också sådär lite slö secondhandstil, smått 60-tal-aktigt. Han är nog lite pop-pojke, estetgillande samhällare, nog musikintresserad. Och lite söt på nåt vis, även om han inte är nån jag ser direkt.
Men vad skulle han kolla in mig för? Näe! Men jag ska undersöka saken för säkerhets skull. Efter att ha sett honom utan att han kollat åt mitt håll några gånger bör jag bli på det klara.
torsdag 1 december 2011
99,9 procents chans
1 december
Dagssoundtrack: Soaky in the pooper / Lambchop
Rastlöst humör. På julskyltning en kvart. Sen hem till Maria. Hem hit och städat rummet.
Egentligen...
Egentligen behöver jag ju bara gå och vänta på att nåt roligt händer. Sannolikheten att Paul är ute ur min hjärna för gott ligger knappast högre än 0,1 procent. Alltså är det 99,9 procents chans att det snart händer nåt trevligt som ruskar om mig, så att han fastnar i tankarna igen.
Det ska nog bli kul.
Dagssoundtrack: Soaky in the pooper / Lambchop
Rastlöst humör. På julskyltning en kvart. Sen hem till Maria. Hem hit och städat rummet.
Egentligen...
Egentligen behöver jag ju bara gå och vänta på att nåt roligt händer. Sannolikheten att Paul är ute ur min hjärna för gott ligger knappast högre än 0,1 procent. Alltså är det 99,9 procents chans att det snart händer nåt trevligt som ruskar om mig, så att han fastnar i tankarna igen.
Det ska nog bli kul.
onsdag 30 november 2011
Paul saknar betydelse
30 november
Dagssoundtrack: Faded / Afghan whigs
Lugn dag. Slöat, läst, lyssnat musik, sett på tv, inte gjort nåt vettigt.
Allt är bara borta.
Paul saknar betydelse.
"Kär" är ett ord ur det förflutna.
Visst saknar jag det, ändå är jag ganska nöjd nu.
Varför just han, tänker jag, och har för tillfället inget svar. Framför allt har alla drömmarna försvunnit. Det berörde mig inte det minsta när Ingrid sa att han kollade åt mitt håll titt som tätt igår.
Jag vet ju att han inte är intresserad. Det blir nog kul att sticka ner på musikgården på torsdag, men jag bryr mig inte speciellt över om han kommer att vara där eller inte. Roligare om Oliver och Erik är där. De accepterar mig i alla fall, till skillnad från vissa andra. Det är precis som om jag blivit lite sur på Paul nu. Less på det faktum att han låtsas som jag inte finns. Småirriterad.
Det är nog så.
Dagssoundtrack: Faded / Afghan whigs
Lugn dag. Slöat, läst, lyssnat musik, sett på tv, inte gjort nåt vettigt.
Allt är bara borta.
Paul saknar betydelse.
"Kär" är ett ord ur det förflutna.
Visst saknar jag det, ändå är jag ganska nöjd nu.
Varför just han, tänker jag, och har för tillfället inget svar. Framför allt har alla drömmarna försvunnit. Det berörde mig inte det minsta när Ingrid sa att han kollade åt mitt håll titt som tätt igår.
Jag vet ju att han inte är intresserad. Det blir nog kul att sticka ner på musikgården på torsdag, men jag bryr mig inte speciellt över om han kommer att vara där eller inte. Roligare om Oliver och Erik är där. De accepterar mig i alla fall, till skillnad från vissa andra. Det är precis som om jag blivit lite sur på Paul nu. Less på det faktum att han låtsas som jag inte finns. Småirriterad.
Det är nog så.
tisdag 29 november 2011
har väl lessnat
29 november
Dagssoundtrack: At my mercy / American music club
Dum dag. Till skolan, teckenspråk, ner på stan, på teater, hem, åt varmisar, ner på byn, till Maria. 7 bussturer idag.
Paul är så snygg. Jag skulle kunna äta upp honom med blicken.
Men mer då?
Jag känner inte mer än så.
Så enkelt är det.
Jag är inte deppig över att det är helg, längtar inte tills på måndag när jag får se honom igen. När jag snackade med Åsa vid hennes skåp idag och han var där kändes det inte nervöst alls. Jag är avsvalnad. Jag har väl lessnat på hans kyliga ögon och sättet han vänder bort blicken på. Han ser ner på mig, och det beror inte bara på att han är drygt 2 decimeter längre än mig.
Då känns det fint att det finns killar som inte verkar tycka likadant. Erik är ju helt klart lite impad av mitt trumspelande. Tänker på hur han såg på mig igår, när han satt och fumlade. Han visste väl hur nyfiken jag var på att se honom spela. Har jag nånsin haft en kille i underläge på det sättet? Det gav mig en kick att se honom sitta och se besvärad ut. Och sen den där kommentaren, "du som är trummis". Han är onekligen bra på att skjuta mitt självförtroende uppåt, och inte kyligt avståndstagande som Paul. Jag gillar honom. Men han är Åsas span. Jag får inte känna nåt för honom.
Dagssoundtrack: At my mercy / American music club
Dum dag. Till skolan, teckenspråk, ner på stan, på teater, hem, åt varmisar, ner på byn, till Maria. 7 bussturer idag.
Paul är så snygg. Jag skulle kunna äta upp honom med blicken.
Men mer då?
Jag känner inte mer än så.
Så enkelt är det.
Jag är inte deppig över att det är helg, längtar inte tills på måndag när jag får se honom igen. När jag snackade med Åsa vid hennes skåp idag och han var där kändes det inte nervöst alls. Jag är avsvalnad. Jag har väl lessnat på hans kyliga ögon och sättet han vänder bort blicken på. Han ser ner på mig, och det beror inte bara på att han är drygt 2 decimeter längre än mig.
Då känns det fint att det finns killar som inte verkar tycka likadant. Erik är ju helt klart lite impad av mitt trumspelande. Tänker på hur han såg på mig igår, när han satt och fumlade. Han visste väl hur nyfiken jag var på att se honom spela. Har jag nånsin haft en kille i underläge på det sättet? Det gav mig en kick att se honom sitta och se besvärad ut. Och sen den där kommentaren, "du som är trummis". Han är onekligen bra på att skjuta mitt självförtroende uppåt, och inte kyligt avståndstagande som Paul. Jag gillar honom. Men han är Åsas span. Jag får inte känna nåt för honom.
Trummis
28 november
Dagssoundtrack: Mostly i sleep / Lorelei
Lite nervös dag. Hade skytte på gympan, de frågade om jag använde glasögon annars. På musikgården, han hade stuckit. Oliver och Erik ser mig som trummis.
Åsa var i skolan, så dan har gått åt till glada och nervösa funderingar. Och så var det dags, magen var i uppror när jag närmade mig musikgården. Ingen Paul i fönstret, onda aningar. Ingen grön jacka vid klädhängarna. Jag insåg faktum och dog. Paul hade stuckit redan. Det var denna torsdag, det. De hade slutat tidigare, så det var bara Åsa, Oliver och Erik kvar. Erik satt vid trumsetet. Han är inte speciellt bra på att spela trummor, och det var fint att se att han blev lite nervös när jag kom och satte mig och kollade när de spelade en låt. Han iakttog mig i smyg, och beklagade sig över hur dåligt det gick. "Och där sitter du och kollar, du som är trummis", sa han till mig. Jag flinade. "Är du?" sa Oliver. "Ja just ja, det är du ja". Jag blev lite sådär smått varm.
Jahapp, man är alltså trummis enligt två musikestetkillar som sett mig spela. Men att Oliver kan tycka så fattar jag inte riktigt, för när han såg mig spela var ju för evigheter sen, då när vi spelade ilag med honom. Men han kan ju ha hört mig nån gång på senare tid också.
Oliver satte sig i varje fall och glänste efter att Erik försökt klart. Jag iakttog honom suckande. Han var väldigt bra. De flesta killar tar knäcken på en när de sätter sig vid ett trumset.
Sen tog jag över basen, och det kändes inte alls så farligt att inte kunna spela bas när man just blivit kallad trummis.
Ja, det är ganska gulliga pojkar det där. De är Åsas favoriter båda två, och jag gillar dom nog också. Men det är ändå Paul, alltid Paul, den enda. Även om hans känns lite ute ur skallen nu igen, lite oviktig, onödig.
Kanske KOMMER jag att ge upp honom, sluta drömma. Plötsligt känns det inte så svårt, plötsligt känns han inte sådär fantastiskt underbar längre. Han är ju bara en dröm. Han blir aldrig nåt mer.
Händer det ingenting drastiskt snart kommer jag snart att ha glömt honom. Men han finns alltid uppe vid ytan, varje aldrig så liten detalj kommer att leda till att jag blir dödligt kär i honom igen.
Det är ju han.
Han försvinner ju aldrig.
Det är nåt med honom som aldrig släpper taget om mitt sinne riktigt.
Dagssoundtrack: Mostly i sleep / Lorelei
Lite nervös dag. Hade skytte på gympan, de frågade om jag använde glasögon annars. På musikgården, han hade stuckit. Oliver och Erik ser mig som trummis.
Åsa var i skolan, så dan har gått åt till glada och nervösa funderingar. Och så var det dags, magen var i uppror när jag närmade mig musikgården. Ingen Paul i fönstret, onda aningar. Ingen grön jacka vid klädhängarna. Jag insåg faktum och dog. Paul hade stuckit redan. Det var denna torsdag, det. De hade slutat tidigare, så det var bara Åsa, Oliver och Erik kvar. Erik satt vid trumsetet. Han är inte speciellt bra på att spela trummor, och det var fint att se att han blev lite nervös när jag kom och satte mig och kollade när de spelade en låt. Han iakttog mig i smyg, och beklagade sig över hur dåligt det gick. "Och där sitter du och kollar, du som är trummis", sa han till mig. Jag flinade. "Är du?" sa Oliver. "Ja just ja, det är du ja". Jag blev lite sådär smått varm.
Jahapp, man är alltså trummis enligt två musikestetkillar som sett mig spela. Men att Oliver kan tycka så fattar jag inte riktigt, för när han såg mig spela var ju för evigheter sen, då när vi spelade ilag med honom. Men han kan ju ha hört mig nån gång på senare tid också.
Oliver satte sig i varje fall och glänste efter att Erik försökt klart. Jag iakttog honom suckande. Han var väldigt bra. De flesta killar tar knäcken på en när de sätter sig vid ett trumset.
Sen tog jag över basen, och det kändes inte alls så farligt att inte kunna spela bas när man just blivit kallad trummis.
Ja, det är ganska gulliga pojkar det där. De är Åsas favoriter båda två, och jag gillar dom nog också. Men det är ändå Paul, alltid Paul, den enda. Även om hans känns lite ute ur skallen nu igen, lite oviktig, onödig.
Kanske KOMMER jag att ge upp honom, sluta drömma. Plötsligt känns det inte så svårt, plötsligt känns han inte sådär fantastiskt underbar längre. Han är ju bara en dröm. Han blir aldrig nåt mer.
Händer det ingenting drastiskt snart kommer jag snart att ha glömt honom. Men han finns alltid uppe vid ytan, varje aldrig så liten detalj kommer att leda till att jag blir dödligt kär i honom igen.
Det är ju han.
Han försvinner ju aldrig.
Det är nåt med honom som aldrig släpper taget om mitt sinne riktigt.
Jag och hela livet är ett totalt ingenting
27 november
Dagssoundtrack: On fire / Sebadoh
Neutral. Känner inget ens för Paul. Lite tänd på gitarr nu kanske.
Jag har drabbats av ingenting.
Jag känner ingenting
Ingenting betyder nånting.
Ingenting gör mig ledsen.
Ingenting gör mig glad.
Jag och hela livet är ett totalt ingenting.
Ett ganska behagligt tillstånd egentligen, men tråkigt. Jag blir så oberörd.
Jag känner inget för Paul. Det måste helt enkelt va tillfälligt.
På skolan idag var det enda jag kände en slags pinsamhet som fick mig LITE nervös. Men de välbekanta sköna fjärilarna i magen hade flygit nån annanstans.
Kanske tröttnat på att ödsla onödiga tankar på denna kille när allt bara står så här still. men tanken på att inte va kär är skrämmande. Varenda dag skulle ju vara en tisdag. Men han är säkert tillbaka i min skalle om högst några dagar.
Just nu är det enda jag känner nåt för gitarren. Jag SKA lära mig. Det är bara hyfsat dödligt svårt, så det tar väl några år. Men jag borde inte va överdålig, jag kan säkert lära mig fortare än många andra.
Vilken himla estet jag blivit på sista tiden. Jag är en typisk sån där samhällare som önskar hon vore estet och klär sig i lite annorlunda kläder och försöker kunna spela. Det finns fler såna. Anses nog som lite töntig av esteterna, och lite flummig av icke-esteterna. Men hellre det än att inte finnas till alls.
En i S3a, Pontus heter han, kom jag, Selvina och Ingrid på att han kollade in nån av oss. Det visade sig vara Selvina. Synd, för han hade jag passat ihop med. Samma stil.
Jag gillar att se alla fula, konstiga, knäppa personer som ändå har killar. De får mig att tänka att det inte borde vara så svårt för mig heller. Både Selvina och Ingrid har haft flera killar förr i tiden. Jag ser mig faktiskt som bra mycket ofulare än dom. Så varför skulle inte jag kunna få en kille då? För blyg förstås. Men gör det det hela omöjligt?
Dagssoundtrack: On fire / Sebadoh
Neutral. Känner inget ens för Paul. Lite tänd på gitarr nu kanske.
Jag har drabbats av ingenting.
Jag känner ingenting
Ingenting betyder nånting.
Ingenting gör mig ledsen.
Ingenting gör mig glad.
Jag och hela livet är ett totalt ingenting.
Ett ganska behagligt tillstånd egentligen, men tråkigt. Jag blir så oberörd.
Jag känner inget för Paul. Det måste helt enkelt va tillfälligt.
På skolan idag var det enda jag kände en slags pinsamhet som fick mig LITE nervös. Men de välbekanta sköna fjärilarna i magen hade flygit nån annanstans.
Kanske tröttnat på att ödsla onödiga tankar på denna kille när allt bara står så här still. men tanken på att inte va kär är skrämmande. Varenda dag skulle ju vara en tisdag. Men han är säkert tillbaka i min skalle om högst några dagar.
Just nu är det enda jag känner nåt för gitarren. Jag SKA lära mig. Det är bara hyfsat dödligt svårt, så det tar väl några år. Men jag borde inte va överdålig, jag kan säkert lära mig fortare än många andra.
Vilken himla estet jag blivit på sista tiden. Jag är en typisk sån där samhällare som önskar hon vore estet och klär sig i lite annorlunda kläder och försöker kunna spela. Det finns fler såna. Anses nog som lite töntig av esteterna, och lite flummig av icke-esteterna. Men hellre det än att inte finnas till alls.
En i S3a, Pontus heter han, kom jag, Selvina och Ingrid på att han kollade in nån av oss. Det visade sig vara Selvina. Synd, för han hade jag passat ihop med. Samma stil.
Jag gillar att se alla fula, konstiga, knäppa personer som ändå har killar. De får mig att tänka att det inte borde vara så svårt för mig heller. Både Selvina och Ingrid har haft flera killar förr i tiden. Jag ser mig faktiskt som bra mycket ofulare än dom. Så varför skulle inte jag kunna få en kille då? För blyg förstås. Men gör det det hela omöjligt?
lördag 26 november 2011
vill att nåt ska hända
26 november
the goldheart mountain top queen directory / Guided by voices
Normal Förmiddag. Sen ner på stan, på café skutan för reportagekoll. Åsa är sjuk nu igen.
Ingenting nytt såklart. Paulfritt som vanligt, och inga förändringar av mina känslor. Som jag känner nu skäms jag nästan så mycket för den jag är att jag knappt har lust att visa mig för honom. Men vaddå, han bryr sig ju inte, han ser mig nog knappast, så det borde inte va så farligt. Det bara råkar kännas så av nån anledning. Jag har i alla fall ingen lust att hålla på och tramsa och gå förbi honom. Ingen lust att stå vid Ingrids skåp och kolla på honom. Ingen lust att bara bortse från att han har rast heller. Det enda jag kanske har lust med är väl att snacka med Åsa när han är i närheten, och försöka mig på att göra ett BRA intryck ifall han skulle stå och lyssna.
Jag vill att nåt ska hända!
Det är inte kul att va kär längre!
Men det kan inte hjälpas.
Nånting är det med Samuel i klassen, har jag kommit underfund med. Förut tyckte jag inte alls att han såg bra ut, men nu är han faktiskt söt. Han har fina ögon. Det är väl för att jag lärt känna honom en del, upptäckt att han är väldigt sjysst. Då kommer utseendet liksom in i hans personlighet.
Nåt får mig att bli lite spänd när han är i närheten. Mycket lite, det går knappt att ta på, men nåt finns där, som det bara finns en regel för: dölj det. Aldrig att jag skulle låta mig själv börja gilla Samuel mer än som kompis. Säkert också bara tillfälligt att jag känner lite så här.
SKIT SKIT SKIT, Åsa ringde och sa att hon är sjuk. Nu igen. Bihåleinflammation typ, så hon blir nog borta denna vecka också. Inget lirande. Skit!
Allt står ju bara still.
Inget händer.
Det gör mig så desperat.
Det känns i alla fall himla bra med Jonna nu. På samma våglängd, även om vi inte pratar med varann särkilt mycket, vi har ju "våra" kompisar. När vi väl pratar känns det totalokej. Det kan bli bra det där, bara Åsa kommer på benen.
the goldheart mountain top queen directory / Guided by voices
Normal Förmiddag. Sen ner på stan, på café skutan för reportagekoll. Åsa är sjuk nu igen.
Ingenting nytt såklart. Paulfritt som vanligt, och inga förändringar av mina känslor. Som jag känner nu skäms jag nästan så mycket för den jag är att jag knappt har lust att visa mig för honom. Men vaddå, han bryr sig ju inte, han ser mig nog knappast, så det borde inte va så farligt. Det bara råkar kännas så av nån anledning. Jag har i alla fall ingen lust att hålla på och tramsa och gå förbi honom. Ingen lust att stå vid Ingrids skåp och kolla på honom. Ingen lust att bara bortse från att han har rast heller. Det enda jag kanske har lust med är väl att snacka med Åsa när han är i närheten, och försöka mig på att göra ett BRA intryck ifall han skulle stå och lyssna.
Jag vill att nåt ska hända!
Det är inte kul att va kär längre!
Men det kan inte hjälpas.
Nånting är det med Samuel i klassen, har jag kommit underfund med. Förut tyckte jag inte alls att han såg bra ut, men nu är han faktiskt söt. Han har fina ögon. Det är väl för att jag lärt känna honom en del, upptäckt att han är väldigt sjysst. Då kommer utseendet liksom in i hans personlighet.
Nåt får mig att bli lite spänd när han är i närheten. Mycket lite, det går knappt att ta på, men nåt finns där, som det bara finns en regel för: dölj det. Aldrig att jag skulle låta mig själv börja gilla Samuel mer än som kompis. Säkert också bara tillfälligt att jag känner lite så här.
SKIT SKIT SKIT, Åsa ringde och sa att hon är sjuk. Nu igen. Bihåleinflammation typ, så hon blir nog borta denna vecka också. Inget lirande. Skit!
Allt står ju bara still.
Inget händer.
Det gör mig så desperat.
Det känns i alla fall himla bra med Jonna nu. På samma våglängd, även om vi inte pratar med varann särkilt mycket, vi har ju "våra" kompisar. När vi väl pratar känns det totalokej. Det kan bli bra det där, bara Åsa kommer på benen.
Förbannat pinsam
25 november
Dagssoundtrack: Outside this bar / American music club
Tråkigt, pinsamt. Usch vad jag skäms för den jag är för Paul. Men bandet har alla medlemmar på hugget nu. Försökt plugga matte.
Nu kan jag va nedstämd för Pauls skull, för allt annat är nog rätt så bra. Snackat med Jonna om bandet, det här KAN faktiskt bli nåt.
Paul har jag bara känt mig förbannat pinsam för idag.
Vi satt i cafeterian, jag, Ingrid och Selvina. Så kom de in på en fin rad, hårdrockarna, den första, den andra, den tredje, och sist Paul. Samtliga med jämna mellanrum på fem meter, de är nästan komiska de där fyra. Jag satt och försökte se oberörd ut när de satte kurs mot ett bord alldeles nära vårt. Men att JAG försökte se oberörd ut hjälpte ju inte när Ingrid och Selvina blev som galna, skrattade halvt ihjäl sig åt mig som satt och stirrade ner i bordet och mumlade "håll käften, håll käften, håll käften". De lade aldrig av heller, utan fortsatte att flina och stirra på mig, medan jag bara kunde se allvarlig och generad ut. Jag vågade såklart inte se åt Paul och hans glada kompisar som satt bara några meter från oss.
Sen så blev han sedd på lunchen också, stod och tog mjölk bakom ryggen på mig, jag vände mig INTE om.
Efter maten, på håltimmen, blev det pinsamt igen. Jag och Ingrid hade ett litet roligt slagsmål, barnsligt skojbråk. Den klassen kom förbi när vi var igång som värst. Jag såg inte när Paul kom, men det var tydligen när jag höll på och gav Ingrid lagom hårda knytnävsslag. Han hade sneglat och småflinat och John hade skrattat åt oss, sa Ingrid.
Vilken tönt han måste tycka att jag är! Sen så hände inget mer speciellt, förutom att jag gjorde mig dödligt pinsam igen före sista lektionen. Jag måste ha tag i Åsa, så jag gick förbi skåpena flera gånger, hon var aldrig där, bara Paul som såg varenda gång. Klart jag borde ha frågat var hon var. Men jag hade inte mod. Hon var tydligen i cafeterian, för sen kom hon ut, och sen stormade även jag iväg och mejade nästan omkull en stackars tjej som bara gapade medan jag flinade och drog vidare.
Jag suckar över Paul nu. Långsamt och tungt.
Dagssoundtrack: Outside this bar / American music club
Tråkigt, pinsamt. Usch vad jag skäms för den jag är för Paul. Men bandet har alla medlemmar på hugget nu. Försökt plugga matte.
Nu kan jag va nedstämd för Pauls skull, för allt annat är nog rätt så bra. Snackat med Jonna om bandet, det här KAN faktiskt bli nåt.
Paul har jag bara känt mig förbannat pinsam för idag.
Vi satt i cafeterian, jag, Ingrid och Selvina. Så kom de in på en fin rad, hårdrockarna, den första, den andra, den tredje, och sist Paul. Samtliga med jämna mellanrum på fem meter, de är nästan komiska de där fyra. Jag satt och försökte se oberörd ut när de satte kurs mot ett bord alldeles nära vårt. Men att JAG försökte se oberörd ut hjälpte ju inte när Ingrid och Selvina blev som galna, skrattade halvt ihjäl sig åt mig som satt och stirrade ner i bordet och mumlade "håll käften, håll käften, håll käften". De lade aldrig av heller, utan fortsatte att flina och stirra på mig, medan jag bara kunde se allvarlig och generad ut. Jag vågade såklart inte se åt Paul och hans glada kompisar som satt bara några meter från oss.
Sen så blev han sedd på lunchen också, stod och tog mjölk bakom ryggen på mig, jag vände mig INTE om.
Efter maten, på håltimmen, blev det pinsamt igen. Jag och Ingrid hade ett litet roligt slagsmål, barnsligt skojbråk. Den klassen kom förbi när vi var igång som värst. Jag såg inte när Paul kom, men det var tydligen när jag höll på och gav Ingrid lagom hårda knytnävsslag. Han hade sneglat och småflinat och John hade skrattat åt oss, sa Ingrid.
Vilken tönt han måste tycka att jag är! Sen så hände inget mer speciellt, förutom att jag gjorde mig dödligt pinsam igen före sista lektionen. Jag måste ha tag i Åsa, så jag gick förbi skåpena flera gånger, hon var aldrig där, bara Paul som såg varenda gång. Klart jag borde ha frågat var hon var. Men jag hade inte mod. Hon var tydligen i cafeterian, för sen kom hon ut, och sen stormade även jag iväg och mejade nästan omkull en stackars tjej som bara gapade medan jag flinade och drog vidare.
Jag suckar över Paul nu. Långsamt och tungt.
torsdag 24 november 2011
strömmen slogs på
24 november
Tidning. Red Leistur sen, ganska mysigt. Sen åt jag mat, och sen var vi på internet, jag, Maria, Anna. Hem och t.ex. spela trummor.
Det var för exakt ett år sen som jag blev kär i Paul. Då hade jag sett honom även innan, men det var just den fredagen som strömmen slogs på. Efter naturkunskapslektionen, klockan tio i två. Jag gick förbi honom i korridoren, och kom på att det var han jag skulle vara kär i från och med då. Och kär blev jag. Hela nästa vecka handlade bara om honom trots att jag knappt såg honom. Han var allt, och jag åt närapå upp skolkatalogsbilden. OM jag bara kunde få en millisekunds ögonkontakt vore hela världen en dröm, kände jag då.
Visst har jag väl mognat LITE i min syn på killar. Inte ser jag på Paul på samma sätt som jag gjorde då, även om jag ännu är lika kär, lika besatt. Jag tror inte längre att jag kan bli kär i en helt okänd namnlös kille som jag blev förut. Jag hade med all säkerhet slutat tänka på Paul ifall jag inte haft Åsa som inträdesbiljett i hans värld, börjat uppfatta honom som person. Jo, jag hade ju faktiskt slutat vara kär och drömma om Paul i våras. Och sen tände det igen i september, när jag upptäckte att jag lätt kunde få honom att fatta att jag fanns i alla fall. Mitt första mål. Mål kan få en att brinna. DET målet klarade jag av. Vad är det jag brinner för nu?
Tidning. Red Leistur sen, ganska mysigt. Sen åt jag mat, och sen var vi på internet, jag, Maria, Anna. Hem och t.ex. spela trummor.
Det var för exakt ett år sen som jag blev kär i Paul. Då hade jag sett honom även innan, men det var just den fredagen som strömmen slogs på. Efter naturkunskapslektionen, klockan tio i två. Jag gick förbi honom i korridoren, och kom på att det var han jag skulle vara kär i från och med då. Och kär blev jag. Hela nästa vecka handlade bara om honom trots att jag knappt såg honom. Han var allt, och jag åt närapå upp skolkatalogsbilden. OM jag bara kunde få en millisekunds ögonkontakt vore hela världen en dröm, kände jag då.
Visst har jag väl mognat LITE i min syn på killar. Inte ser jag på Paul på samma sätt som jag gjorde då, även om jag ännu är lika kär, lika besatt. Jag tror inte längre att jag kan bli kär i en helt okänd namnlös kille som jag blev förut. Jag hade med all säkerhet slutat tänka på Paul ifall jag inte haft Åsa som inträdesbiljett i hans värld, börjat uppfatta honom som person. Jo, jag hade ju faktiskt slutat vara kär och drömma om Paul i våras. Och sen tände det igen i september, när jag upptäckte att jag lätt kunde få honom att fatta att jag fanns i alla fall. Mitt första mål. Mål kan få en att brinna. DET målet klarade jag av. Vad är det jag brinner för nu?
Varför ska man alltid innerst inne veta
23 november
Åkte till mormor och åt äcklig mat. På kvällen kom Maria hit, såg film.
Tänker mycket på honom. Och den där blicken. Sånt kör man i huvet hur många gånger som helst. Han var sådär verkligt nära, medveten om mig. Jag älskar när det känns så. Jag önskar att det alltid fick vara så. Jag önskar att jag fick komma ännu närmare honom, men vet att det aldrig blir så.
Varför ska man alltid innerst inne veta att allt man drömmer om är omöjligheter?
Åkte till mormor och åt äcklig mat. På kvällen kom Maria hit, såg film.
Tänker mycket på honom. Och den där blicken. Sånt kör man i huvet hur många gånger som helst. Han var sådär verkligt nära, medveten om mig. Jag älskar när det känns så. Jag önskar att det alltid fick vara så. Jag önskar att jag fick komma ännu närmare honom, men vet att det aldrig blir så.
Varför ska man alltid innerst inne veta att allt man drömmer om är omöjligheter?
tisdag 22 november 2011
som om han tänkte säga hej
22 november
Slutade skolan kvart i elva, åt mat, Paul gick förbi mig sen och såg ut som om han tänkte heja. Till sundsvall, köpte massa krafs i Birsta. Trevlig babbelbusstur hem igen.
Denna skoldag hade inte kunnat sluta så mycket bättre. Nej då, inga stora händelser, men ibland är man så nöjd med det lilla.
Jag satt och väntade på Maria på ett bord i vår skåpfyrkant. Inte en enda människa var där, jag var alldeles ensam och satt och glodde, och hoppades att han skulle komma förbi, önskade att han skulle gå innanför skåpraden, nära förbi mig. Så kom Axel förbistormande, och sen stund efter kom Paul runt hörnet. Han gick rätt väg.
Vilken blick. Han såg verkligen på mig, och jag såg på honom. Han dröjde kvar med blicken och såg exakt ut som om han funderade på om han skulle säga hej eller inte. Så gick han förbi, och jag satt omtumlad var och kom mig inte ens för att titta efter honom som jag brukar. Underbart. Ljuvligt.
Han borde ju enligt mina fina slutsatser som jag analyserat fram ha slängt blicken framåt så fort han noterat att jag satt där. Men nu var det som att nåt fick hans blick att fastna. Så gled han undan med blicken lite, och såg sen trevande på mig igen. Jag kan väl inte tro fel när jag tyckte att han såg exakt ut som om han nästan tänkte säga hej. Han såg lite osäkert frågande ut.
Jag orkar inte hålla på och analysera honom mer. Det stämmer ju ändå inte. Varför såg han på mig sådär? Orkar inte grubbla mer.
Han såg på mig idag.
Det vet jag.
Behöver jag veta mer just nu?
Trots att jag inte orkar egentligen måste jag helt enkelt grubbla lite ändå.
Det vore inte onaturligt om jag och Paul hejade på varann. Trots att vi aldrig talats vid har vi ju träffats, vi känner inte varann, men vi känner till varann. Jag har varit nere på musikgården en massa gånger. Nej, inte vore det onaturligt att heja på varann i en skolkorridor. Men skulle han ens fundera på att heja ifall det vore som jag tänkt, att han är väl medveten om hur jag ser på honom, och väl inriktad på att försöka hålla distans till denna stackars tönt så att hon inte får för sig något?
Men han MÅSTE ju bara vara medveten.
Jag FATTAR ingenting.
Men nu får det vara slutsnackat.
Jag är ganska nöjd.
En skön blick.
Mysig ögonkontakt.
Jag älskar hans ögon.
Jag älskar Paul Moberg, och jag vet mycket väl att jag inte känner honom tillräckligt för att kunna säga så, men jag gör det nu, har aldrig nånsin sagt eller skrivit dom orden förut.
Jag måste få va lite nöjd nu. Det kommer en måndag i framtiden, en måndag då jag kommer att känna mig lika osynlig för honom som jag alltid gjort. Det kommer att ta mig ner på jorden med en tung duns. Men än så länge är det bara fredag.
Won´t you come and see
you´re the only one
I am for you
You should pay rent in my mind
Well I don´t know who you are
but I know what I would like you to be
Jag hoppas alltid att du tänker på mig
I samma stund en tanke jag skänker dig
If I could talk I´d tell you
when I could smile I´d let you know
I´m dreaming it so it must be true
nothing else could look as good as you do
Ringing the doorbell in your mind
but it´s locked from the outside
And if you wanna see
what you´re doing to me
look into my eyes
Tell me why are you like this
are you the same with anyone?
save me from my sickness and tell me
why are you like this
why are you like this?
Oh I´m always there
dreaming of you
I somehow can´t wipe you off my iris
Slutade skolan kvart i elva, åt mat, Paul gick förbi mig sen och såg ut som om han tänkte heja. Till sundsvall, köpte massa krafs i Birsta. Trevlig babbelbusstur hem igen.
Denna skoldag hade inte kunnat sluta så mycket bättre. Nej då, inga stora händelser, men ibland är man så nöjd med det lilla.
Jag satt och väntade på Maria på ett bord i vår skåpfyrkant. Inte en enda människa var där, jag var alldeles ensam och satt och glodde, och hoppades att han skulle komma förbi, önskade att han skulle gå innanför skåpraden, nära förbi mig. Så kom Axel förbistormande, och sen stund efter kom Paul runt hörnet. Han gick rätt väg.
Vilken blick. Han såg verkligen på mig, och jag såg på honom. Han dröjde kvar med blicken och såg exakt ut som om han funderade på om han skulle säga hej eller inte. Så gick han förbi, och jag satt omtumlad var och kom mig inte ens för att titta efter honom som jag brukar. Underbart. Ljuvligt.
Han borde ju enligt mina fina slutsatser som jag analyserat fram ha slängt blicken framåt så fort han noterat att jag satt där. Men nu var det som att nåt fick hans blick att fastna. Så gled han undan med blicken lite, och såg sen trevande på mig igen. Jag kan väl inte tro fel när jag tyckte att han såg exakt ut som om han nästan tänkte säga hej. Han såg lite osäkert frågande ut.
Jag orkar inte hålla på och analysera honom mer. Det stämmer ju ändå inte. Varför såg han på mig sådär? Orkar inte grubbla mer.
Han såg på mig idag.
Det vet jag.
Behöver jag veta mer just nu?
Trots att jag inte orkar egentligen måste jag helt enkelt grubbla lite ändå.
Det vore inte onaturligt om jag och Paul hejade på varann. Trots att vi aldrig talats vid har vi ju träffats, vi känner inte varann, men vi känner till varann. Jag har varit nere på musikgården en massa gånger. Nej, inte vore det onaturligt att heja på varann i en skolkorridor. Men skulle han ens fundera på att heja ifall det vore som jag tänkt, att han är väl medveten om hur jag ser på honom, och väl inriktad på att försöka hålla distans till denna stackars tönt så att hon inte får för sig något?
Men han MÅSTE ju bara vara medveten.
Jag FATTAR ingenting.
Men nu får det vara slutsnackat.
Jag är ganska nöjd.
En skön blick.
Mysig ögonkontakt.
Jag älskar hans ögon.
Jag älskar Paul Moberg, och jag vet mycket väl att jag inte känner honom tillräckligt för att kunna säga så, men jag gör det nu, har aldrig nånsin sagt eller skrivit dom orden förut.
Jag måste få va lite nöjd nu. Det kommer en måndag i framtiden, en måndag då jag kommer att känna mig lika osynlig för honom som jag alltid gjort. Det kommer att ta mig ner på jorden med en tung duns. Men än så länge är det bara fredag.
Won´t you come and see
you´re the only one
I am for you
You should pay rent in my mind
Well I don´t know who you are
but I know what I would like you to be
Jag hoppas alltid att du tänker på mig
I samma stund en tanke jag skänker dig
If I could talk I´d tell you
when I could smile I´d let you know
I´m dreaming it so it must be true
nothing else could look as good as you do
Ringing the doorbell in your mind
but it´s locked from the outside
And if you wanna see
what you´re doing to me
look into my eyes
Tell me why are you like this
are you the same with anyone?
save me from my sickness and tell me
why are you like this
why are you like this?
Oh I´m always there
dreaming of you
I somehow can´t wipe you off my iris
måndag 21 november 2011
bättre att vara ingen alls än en ren tönt
21 november
Dagssoundtrack: Oh what a disappointment / Lambchop
Svenskaprovet gick väl rätt bra tror jag. Ryskadiktamen också. Spelade pingis med Samuel hela gympatimmen, han bara vann. Var lite Henrikvakt hemma, ute och så.
Ner
Olycklig
Var så spiksäker på att Åsa bara inte kunde vara borta på en torsdag. Men det var hon. Hon är väl sjuk, nu som förra veckan, men då var hon ju där på torsdan i alla fall.
Så avslaget!
Så tråkigt!
Fick se honom litegrann i alla fall, när han satt i en soffa. 3 gånger ertappad idag. Jag gillar det. Samtidigt som jag inte gör det. Jag blir ju besviken att han inte en enda gång kan låta bli att låta sina ögon kyligt glida undan från mina.
Egentligen var det ju lättare att vara kär när han inte visste att jag fanns, och han bara var ett utseende för mig. Jag behövde inte fundera på hur han såg på mig, vad han hade för uppfattning. Jag behövde inte se honom ha kul med sina tjejkompisar. Jag behövde inte känna hur han såg ner på mig, jag behövde inte bli desperat över att denna oerhört charmiga person aldrig skulle bli intresserad av mig.
Jo, det var nog lättare då, när jag var ingen alls för honom.
Det kanske känns bättre att vara ingen alls än att vara en ren tönt. Så känns det just nu i alla fall.
Upptäckte en söt långis bakom en skåprad idag. En etta. Jag gillade att se honom i ögonen ett par sekunder. Eventuell andrahandsspanvarning. Men en etta..? Suck.
Dagssoundtrack: Oh what a disappointment / Lambchop
Svenskaprovet gick väl rätt bra tror jag. Ryskadiktamen också. Spelade pingis med Samuel hela gympatimmen, han bara vann. Var lite Henrikvakt hemma, ute och så.
Ner
Olycklig
Var så spiksäker på att Åsa bara inte kunde vara borta på en torsdag. Men det var hon. Hon är väl sjuk, nu som förra veckan, men då var hon ju där på torsdan i alla fall.
Så avslaget!
Så tråkigt!
Fick se honom litegrann i alla fall, när han satt i en soffa. 3 gånger ertappad idag. Jag gillar det. Samtidigt som jag inte gör det. Jag blir ju besviken att han inte en enda gång kan låta bli att låta sina ögon kyligt glida undan från mina.
Egentligen var det ju lättare att vara kär när han inte visste att jag fanns, och han bara var ett utseende för mig. Jag behövde inte fundera på hur han såg på mig, vad han hade för uppfattning. Jag behövde inte se honom ha kul med sina tjejkompisar. Jag behövde inte känna hur han såg ner på mig, jag behövde inte bli desperat över att denna oerhört charmiga person aldrig skulle bli intresserad av mig.
Jo, det var nog lättare då, när jag var ingen alls för honom.
Det kanske känns bättre att vara ingen alls än att vara en ren tönt. Så känns det just nu i alla fall.
Upptäckte en söt långis bakom en skåprad idag. En etta. Jag gillade att se honom i ögonen ett par sekunder. Eventuell andrahandsspanvarning. Men en etta..? Suck.
Tjejer ska hålla på och hata andra tjejer
20 november
Spanskaprovet gick rätt dåligt. Tv-kväll hemma, samt lite svenskaprovspluggning. Ser Paul min blick eller inte???
Hela denna skoldag har dragit förbi utan att jag för en sekund tänkt på vilket humör jag varit på. Ganska neutral, med andra ord. Men just nu känner jag mig lite le, vet ej varför. Onsdagar brukar väl va lite avslagna.
Inte sett Paul mycket, men före spanskan hade han rast, gick omkring lite och gick förbi min rygg två gånger. Jag vågade inte vända mig om. Men sen när vi skulle på spanskaprov och jag skyndade iväg stod han därborta, rättvänd, och såg väl min blick tror jag. Ja jag TROR att jag ser på honom när han märker att jag kollar på honom. Det händer nåt med hans ögon, och sen kommer den blixtsnabba lilla vridningen av hans blick. Jag tror att han ertappat mig många gånger. Jag tror jag är fruktansvärt avslöjad. Och jag vet inte om det känns bra eller inte.
Imorgon lär det ju bli musikgården, och jag har kluvna känslor för det. Jag känner mig ju lite dum där, som om alla tänker "Jahapp, där kommer Åsas konstiga kompis, varför kommer hon alltid hit för?" Paul tänker ju säkert också så. Jag känner mig alltid lite dum bland dom i den klassen, som om de tittar kritiskt på mig, tycker att jag verkar vara en enorm tönt som inte har något i deras "kvarter" att göra. Så känns det som om många av dom tycker, speciellt tjejerna, men det är förmodligen bara min känsla (jag är väl lite sotis på ett par av dom). Axelgänget känns också rätt distanstagande. Erik och Tony verkar sjyssta i alla fall, och de fyra hårdrockskillarna (där ingår Paul)känns ju inte så farliga faktiskt. Två av dom verkar svinblyga, och John känner jag ju.
Så det där gänget som är nere på musikgården på torsdagar borde jag ju inte va rädd för. Det är ju bara Åsa, Erik, Oliver, och de där fyra. Nä, jag är nog inte så rädd för dom heller. Men det skulle räcka med att bara nån av tjejerna var där för att jag skulle känna mig mycket bortkomnare, mycket mer som en inkräktande utböling. Jag har svårt för tjejer ibland. På gymnasiet har jag mer och mer börjat inse att killar ofta är betydligt lättsammare än tjejer. De bedömer en inte på samma vis liksom, accepterar en mer som man är. Jag tror inte killar går och tänker "Åh fy fan vad jag hatar den där, och den där går jag inte alls ihop med, och vad ska den där hänga efter oss för, åh hoppas inte de där sätter sig vid vårat bord nu, då står jag bara inte ut, åh varför ska den där jobbiga personen gå just i våran klass?"
Tjejer ska va så kritiska på sina kompisar, och alla som inte är deras kompisar. Tjejer ska hålla på och hata andra tjejer, bara för att de inte riktigt går ihop alltid. För tjejer ska alla vara lättsamma och roliga personligheter för att få "vara med". Visst FÅR även töntarna vara med, om de vill, men då är det alltid några i "gruppen" som inte vill ha dom där egentligen, och håller på och snackar skit, och börjar hata de töntarna som är så jobbiga bara genom att existera. Alla tjejer är inte sådär såklart, men många. Jag tror inte att killarna är några änglar, men jag har fått känslan att de är annorlunda, avspändare liksom. Man känner sig mindre kritiskt granskad. Är det bara en känsla jag har, att det är så? Var kommer den ifrån i så fall? Jag önskar jag hade lite killkompisar.
Spanskaprovet gick rätt dåligt. Tv-kväll hemma, samt lite svenskaprovspluggning. Ser Paul min blick eller inte???
Hela denna skoldag har dragit förbi utan att jag för en sekund tänkt på vilket humör jag varit på. Ganska neutral, med andra ord. Men just nu känner jag mig lite le, vet ej varför. Onsdagar brukar väl va lite avslagna.
Inte sett Paul mycket, men före spanskan hade han rast, gick omkring lite och gick förbi min rygg två gånger. Jag vågade inte vända mig om. Men sen när vi skulle på spanskaprov och jag skyndade iväg stod han därborta, rättvänd, och såg väl min blick tror jag. Ja jag TROR att jag ser på honom när han märker att jag kollar på honom. Det händer nåt med hans ögon, och sen kommer den blixtsnabba lilla vridningen av hans blick. Jag tror att han ertappat mig många gånger. Jag tror jag är fruktansvärt avslöjad. Och jag vet inte om det känns bra eller inte.
Imorgon lär det ju bli musikgården, och jag har kluvna känslor för det. Jag känner mig ju lite dum där, som om alla tänker "Jahapp, där kommer Åsas konstiga kompis, varför kommer hon alltid hit för?" Paul tänker ju säkert också så. Jag känner mig alltid lite dum bland dom i den klassen, som om de tittar kritiskt på mig, tycker att jag verkar vara en enorm tönt som inte har något i deras "kvarter" att göra. Så känns det som om många av dom tycker, speciellt tjejerna, men det är förmodligen bara min känsla (jag är väl lite sotis på ett par av dom). Axelgänget känns också rätt distanstagande. Erik och Tony verkar sjyssta i alla fall, och de fyra hårdrockskillarna (där ingår Paul)känns ju inte så farliga faktiskt. Två av dom verkar svinblyga, och John känner jag ju.
Så det där gänget som är nere på musikgården på torsdagar borde jag ju inte va rädd för. Det är ju bara Åsa, Erik, Oliver, och de där fyra. Nä, jag är nog inte så rädd för dom heller. Men det skulle räcka med att bara nån av tjejerna var där för att jag skulle känna mig mycket bortkomnare, mycket mer som en inkräktande utböling. Jag har svårt för tjejer ibland. På gymnasiet har jag mer och mer börjat inse att killar ofta är betydligt lättsammare än tjejer. De bedömer en inte på samma vis liksom, accepterar en mer som man är. Jag tror inte killar går och tänker "Åh fy fan vad jag hatar den där, och den där går jag inte alls ihop med, och vad ska den där hänga efter oss för, åh hoppas inte de där sätter sig vid vårat bord nu, då står jag bara inte ut, åh varför ska den där jobbiga personen gå just i våran klass?"
Tjejer ska va så kritiska på sina kompisar, och alla som inte är deras kompisar. Tjejer ska hålla på och hata andra tjejer, bara för att de inte riktigt går ihop alltid. För tjejer ska alla vara lättsamma och roliga personligheter för att få "vara med". Visst FÅR även töntarna vara med, om de vill, men då är det alltid några i "gruppen" som inte vill ha dom där egentligen, och håller på och snackar skit, och börjar hata de töntarna som är så jobbiga bara genom att existera. Alla tjejer är inte sådär såklart, men många. Jag tror inte att killarna är några änglar, men jag har fått känslan att de är annorlunda, avspändare liksom. Man känner sig mindre kritiskt granskad. Är det bara en känsla jag har, att det är så? Var kommer den ifrån i så fall? Jag önskar jag hade lite killkompisar.
lördag 19 november 2011
tisdagsöverraskning
19 november
Ganska så okej tisdag, Paul var till och med i skolan på eftermiddan. Pluggade spanska hela kvällen.
Lite trist som dessa paulfria tisdagar brukar vara, men jag orkade. Efter historian upptäckte jag att en grön jacka, exakt som Pauls, hängde där hans jacka brukar hänga. Men det måste ju va nån annans, Paul är aldrig i skolan på tisdagar, tänkte jag, och glömde saken. Tills Ingrid kom in i cafeterian där jag satt, och sa åt mig att sticka till skåpen, för han var där. Jag sa "jag tror inte på dig, men ska hursomhelst gå och hämta en bok" och så gick jag ut, och det första jag såg var en Paul som stod i korridoren med ögonen åt rätt håll. En ganska trevlig tisdagsöverraskning. Letade efter svepskäl att gå förbi honom sen, men Ingrid och Selvina skulle gå till bussen, och jag kunde stå och prata med dom och ha Paul i bakgrunden, med en vanlig skön mikrosekund som resultat. Sen rafsade jag ihop lite prylar och gick jag förbi honom upp till en studiecell, och han stod rätt vänd så det blev lite ögonkontakt igen. Han vek snabbt undan med blicken som han brukar.
Och han ger mig aldrig nåt svar på frågan om han märkt att jag gillar honom eller inte. Fast borde jag egentligen undra överhuvudtaget? Det borde va självklart att han märkt det. Men det vore så fint att veta. Och allra finast vore att veta hur han ser på mig. Näe förresten, det skulle nog göra mig knäckt att få veta det.
2 dagar tills nästa musikgården. Jag har tänkt att jag borde strunta i att gå dit nån gång, som omväxling, folk borde ju undra varför Åsas töntiga kompis kommer varje himla torsdag. Jag kommer inte att klara av att strunta i att komma dit. Det suger för mycket i mig efter att få vara där. Bli nervös av Pauls närvaro, längta efter att han ska säga nåt, spänt vända mig om så fort en person kommer in i rummet. Musikgården är ett fint ställe. Världens underbaraste spanställe.
Ganska så okej tisdag, Paul var till och med i skolan på eftermiddan. Pluggade spanska hela kvällen.
Lite trist som dessa paulfria tisdagar brukar vara, men jag orkade. Efter historian upptäckte jag att en grön jacka, exakt som Pauls, hängde där hans jacka brukar hänga. Men det måste ju va nån annans, Paul är aldrig i skolan på tisdagar, tänkte jag, och glömde saken. Tills Ingrid kom in i cafeterian där jag satt, och sa åt mig att sticka till skåpen, för han var där. Jag sa "jag tror inte på dig, men ska hursomhelst gå och hämta en bok" och så gick jag ut, och det första jag såg var en Paul som stod i korridoren med ögonen åt rätt håll. En ganska trevlig tisdagsöverraskning. Letade efter svepskäl att gå förbi honom sen, men Ingrid och Selvina skulle gå till bussen, och jag kunde stå och prata med dom och ha Paul i bakgrunden, med en vanlig skön mikrosekund som resultat. Sen rafsade jag ihop lite prylar och gick jag förbi honom upp till en studiecell, och han stod rätt vänd så det blev lite ögonkontakt igen. Han vek snabbt undan med blicken som han brukar.
Och han ger mig aldrig nåt svar på frågan om han märkt att jag gillar honom eller inte. Fast borde jag egentligen undra överhuvudtaget? Det borde va självklart att han märkt det. Men det vore så fint att veta. Och allra finast vore att veta hur han ser på mig. Näe förresten, det skulle nog göra mig knäckt att få veta det.
2 dagar tills nästa musikgården. Jag har tänkt att jag borde strunta i att gå dit nån gång, som omväxling, folk borde ju undra varför Åsas töntiga kompis kommer varje himla torsdag. Jag kommer inte att klara av att strunta i att komma dit. Det suger för mycket i mig efter att få vara där. Bli nervös av Pauls närvaro, längta efter att han ska säga nåt, spänt vända mig om så fort en person kommer in i rummet. Musikgården är ett fint ställe. Världens underbaraste spanställe.
fredag 18 november 2011
jag bara tror
18 november
Vanlig måndag, en del spaning som vanligt. Fick ej nåt gjort hemma, så lekfull med trummorna. Bra humör.
Dag med många spantillfällen, men inga av guld.
Paul vet inte att man syns jättebra när man sitter i en studiecell, speciellt om man har lampan tänd. Där satt han och hårdspanade ner på ett par tjejer vid ett bord, med ansiktet pressat mot rutan, och jag som satt åt ett annat håll nere i cafeterian iakttog honom svartsjukt.
Senare i cafeterian satt han vid ett bord för nära vårt så jag vågade inte kolla så mycket. Så hände nåt läskigt. En tjej kom in i cafeterian, och gick raka spåret fram till Paul, som flinande lade armen om henne. Paniken sköljde över mig, jag satt som förstenad och hade dom i ögonvrån, och tänkte "det är bara en kompis, bara en kompis". Då kom Jimmy, Pauls kompis, och det stod genast klart vem denna tjej var. Jimmys tjej såklart. Att jag inte känt igen henne. Det kändes riktigt skönt att se dom två kyssa varann. Underbart. Jag skulle bara inte klara av att se Paul med en tjej. Jag skulle förtvina.
TALA OM FÖR MIG
Tala om för mig hur du tycker att jag spelar trummor
Tala om för mig om jag passar i att ha håret bakom öronen
Tala om för mig om du märkt att jag gillar dig
Tala om för mig om du tycker att mina blickar är irriterande
Tala om för mig om du känner dig besvärad
Tala om för mig om jag betyder nåt för dig
Jag vet ingenting
Jag bara tror
Jag tror att du tycket att jag spelar trummor uselt
Jag tror att du skiter i hur jag har mitt hår
Jag tror du har noterat att jag gillar dig
men bryr dig för lite för att bli besvärad
Jag tror inte att jag betyder nånting alls för dig
Jag tror att jag tror rätt
Men önskar att du skulle tala om för mig
så jag visste.
Vanlig måndag, en del spaning som vanligt. Fick ej nåt gjort hemma, så lekfull med trummorna. Bra humör.
Dag med många spantillfällen, men inga av guld.
Paul vet inte att man syns jättebra när man sitter i en studiecell, speciellt om man har lampan tänd. Där satt han och hårdspanade ner på ett par tjejer vid ett bord, med ansiktet pressat mot rutan, och jag som satt åt ett annat håll nere i cafeterian iakttog honom svartsjukt.
Senare i cafeterian satt han vid ett bord för nära vårt så jag vågade inte kolla så mycket. Så hände nåt läskigt. En tjej kom in i cafeterian, och gick raka spåret fram till Paul, som flinande lade armen om henne. Paniken sköljde över mig, jag satt som förstenad och hade dom i ögonvrån, och tänkte "det är bara en kompis, bara en kompis". Då kom Jimmy, Pauls kompis, och det stod genast klart vem denna tjej var. Jimmys tjej såklart. Att jag inte känt igen henne. Det kändes riktigt skönt att se dom två kyssa varann. Underbart. Jag skulle bara inte klara av att se Paul med en tjej. Jag skulle förtvina.
TALA OM FÖR MIG
Tala om för mig hur du tycker att jag spelar trummor
Tala om för mig om jag passar i att ha håret bakom öronen
Tala om för mig om du märkt att jag gillar dig
Tala om för mig om du tycker att mina blickar är irriterande
Tala om för mig om du känner dig besvärad
Tala om för mig om jag betyder nåt för dig
Jag vet ingenting
Jag bara tror
Jag tror att du tycket att jag spelar trummor uselt
Jag tror att du skiter i hur jag har mitt hår
Jag tror du har noterat att jag gillar dig
men bryr dig för lite för att bli besvärad
Jag tror inte att jag betyder nånting alls för dig
Jag tror att jag tror rätt
Men önskar att du skulle tala om för mig
så jag visste.
17 november
17 november
Upp, packade, åt mat, fikade, och for till Kerstin. Handlade fika, fikade, for hem, fikade, och lade mig.
Upp, packade, åt mat, fikade, och for till Kerstin. Handlade fika, fikade, for hem, fikade, och lade mig.
Inte är jag så ful
16 november
Upp och åt mat, till faster en sväng och fikade. Gick på rätt lång kvällspromenad.
Visst skulle en kille kunna tycka att jag var lite söt.
Inte är jag så ful att Paul skulle skämmas över mig. Men han är inte intresserad. Vore jag en framåt, rolig och intressant person skulle jag kanske ha chanser, men så är det inte. Vad skulle det hjälpa om jag tog kontakt, försökte prata med honom? Han har redan fått den uppfattning han behöver om mig, han vill inte veta mer. Han tycker nog att jag verkar vara en väldigt blyg och lite konstig tråkig tönt, och jag kan inte göra nåt för att förändra hans bild. Det tar tid innan jag blir så trygg med personer att jag kan prata som en normal person. Då kan jag va kul, underhållande, pratsam. Men den sidan kan ingen som inte lärt känna mig väl veta om, och Paul kommer aldrig att ha lust att lära känna mig väl.
Alltså kommer jag alltid att vara den jag är för honom.
Allt är meningslöst.
Jag är hopplöst förälskad ändå.
Det är märkligt att man får sämre och sämre självförtroende ju bättre man blir på något. Då i början av september, när trumsetet just kommit hem, och jag och Ingrid brukade vara i musiksalen på håltimmarna, då kände jag mig nästan lite bra på att spela trummor. Jag önskade inget hellre än att Paul skulle ramla in genom dörren och se mig spela. På nåt vis hade jag nån dröm om att det skulle få honom att upptäcka mig. Nu har Paul sett mig bränna på med bra många fler och säkrare komp än jag kunde på den tiden, men jag vet att det inte fått honom att upptäcka mig, jag vet att han tycker att jag är dålig, för det är jag ju.Och han tror säkert att jag tror att jag är bra. Det måste jag ändra på, jag måste beklaga mig över hur dålig jag är nån gång när han hör på.
Det är synd att han inte är en blyg kille. Vore han det skulle jag kunna drömma skönt, för det finns en hel del tecken som skulle tyda på att han faktiskt ÄR intresserad, om det inte vore så att han aldrig skulle agera på det sättet eftersom han är framåt. Ifall han VORE intresserad så skulle det yttra sig på andra sätt, han skulle möta min blick, prata med mig. Det skulle han våga.
Men visst, vore jag väldigt naiv skulle jag kunna tänka att hans bortvända blick berodde på nervositet, och att det inte var nån tillfällighet att han hängde runt i rummet där jag var i torsdags. Hans röda kinder skulle också kunna betyda nåt, jag har lagt märke till dom själv, och även Maria, Ingrid och Selvina har noterat det flera gånger.
Men jag KAN inte tro att jag skulle göra honom nervös, generad. Hans rodnande måste ha nån naturlig förklaring.
Varför håller jag på så här? Har jag inget viktigar att ägna mina tankar åt?
Jag förstår inte.
Jag har kollat in samma kille i ett helt år, inte ett skit har hänt, och ändå håller jag på och tänker på honom och skriver sida upp och sida ner med totalt menlösa analyseringar.
När ska jag lägga av?
Jag borde ge upp.
Jag borde ge upp.
Jag ger inte upp, men jag gör ju heller ingenting, så egentligen har jag väl gett upp på nåt vis. Egentligen gav jag väl upp hoppet om Paul redan då, för ett år sen, när jag just upptäckt honom. Jag har gett upp, men mina tankar verkar aldrig kunna göra det.
Jag har börjat hata ordet avståndskär.
Upp och åt mat, till faster en sväng och fikade. Gick på rätt lång kvällspromenad.
Visst skulle en kille kunna tycka att jag var lite söt.
Inte är jag så ful att Paul skulle skämmas över mig. Men han är inte intresserad. Vore jag en framåt, rolig och intressant person skulle jag kanske ha chanser, men så är det inte. Vad skulle det hjälpa om jag tog kontakt, försökte prata med honom? Han har redan fått den uppfattning han behöver om mig, han vill inte veta mer. Han tycker nog att jag verkar vara en väldigt blyg och lite konstig tråkig tönt, och jag kan inte göra nåt för att förändra hans bild. Det tar tid innan jag blir så trygg med personer att jag kan prata som en normal person. Då kan jag va kul, underhållande, pratsam. Men den sidan kan ingen som inte lärt känna mig väl veta om, och Paul kommer aldrig att ha lust att lära känna mig väl.
Alltså kommer jag alltid att vara den jag är för honom.
Allt är meningslöst.
Jag är hopplöst förälskad ändå.
Det är märkligt att man får sämre och sämre självförtroende ju bättre man blir på något. Då i början av september, när trumsetet just kommit hem, och jag och Ingrid brukade vara i musiksalen på håltimmarna, då kände jag mig nästan lite bra på att spela trummor. Jag önskade inget hellre än att Paul skulle ramla in genom dörren och se mig spela. På nåt vis hade jag nån dröm om att det skulle få honom att upptäcka mig. Nu har Paul sett mig bränna på med bra många fler och säkrare komp än jag kunde på den tiden, men jag vet att det inte fått honom att upptäcka mig, jag vet att han tycker att jag är dålig, för det är jag ju.Och han tror säkert att jag tror att jag är bra. Det måste jag ändra på, jag måste beklaga mig över hur dålig jag är nån gång när han hör på.
Det är synd att han inte är en blyg kille. Vore han det skulle jag kunna drömma skönt, för det finns en hel del tecken som skulle tyda på att han faktiskt ÄR intresserad, om det inte vore så att han aldrig skulle agera på det sättet eftersom han är framåt. Ifall han VORE intresserad så skulle det yttra sig på andra sätt, han skulle möta min blick, prata med mig. Det skulle han våga.
Men visst, vore jag väldigt naiv skulle jag kunna tänka att hans bortvända blick berodde på nervositet, och att det inte var nån tillfällighet att han hängde runt i rummet där jag var i torsdags. Hans röda kinder skulle också kunna betyda nåt, jag har lagt märke till dom själv, och även Maria, Ingrid och Selvina har noterat det flera gånger.
Men jag KAN inte tro att jag skulle göra honom nervös, generad. Hans rodnande måste ha nån naturlig förklaring.
Varför håller jag på så här? Har jag inget viktigar att ägna mina tankar åt?
Jag förstår inte.
Jag har kollat in samma kille i ett helt år, inte ett skit har hänt, och ändå håller jag på och tänker på honom och skriver sida upp och sida ner med totalt menlösa analyseringar.
När ska jag lägga av?
Jag borde ge upp.
Jag borde ge upp.
Jag ger inte upp, men jag gör ju heller ingenting, så egentligen har jag väl gett upp på nåt vis. Egentligen gav jag väl upp hoppet om Paul redan då, för ett år sen, när jag just upptäckt honom. Jag har gett upp, men mina tankar verkar aldrig kunna göra det.
Jag har börjat hata ordet avståndskär.
tisdag 15 november 2011
Ett klassiskt citat
15 november
Halvokej fredag. Han ser mig inte... Metallicatönt. Direkt till farmor och farfar, mat och slökväll.
Vad jag skrev i min dagbok den 15 november förra året kan jag utantill i mitt huvud, det är ett klassiskt citat, det var första gången jag nämnde honom.
"För första gången detta århundrade (känns det som) kollar jag in någon som inte är ett dugg lik Martin. Han är alltför snygg egentligen. Ändå faller jag. Långsamt ner i ravinen."
Jag hade blivit småtänd på hans gulliga utseende, och hans weezertröja, när jag kollade genom skolkatalogen. Så började jag se honom i skolan också. Mer och mer.
Att det skulle hålla i sig än!
Ikväll har han farit på metallicakonsert. Tönt! Är det nåt jag är skeptisk till så är det hans musiksmak. Gammal tönthårdrock. Weezer är i och för sig bra, men jag tror knappt på att han gillar dom, det är inte hans stil, men han har sin weezertröja ibland, så då borde han ju gilla dom.
Han är ingen stilfull kille.
Adidaströja. ständigt svarta jeans. T-shirts med Metallica och Iron Maiden. Tönt! Det känns rätt fint att få tänka så om honom, eftersom han sannolikt tänker så om mig.
Men jag älskar hans fula jeans, dumma tröjor och dåliga musiksmak. Det är ju han.
Halvokej fredag. Han ser mig inte... Metallicatönt. Direkt till farmor och farfar, mat och slökväll.
Vad jag skrev i min dagbok den 15 november förra året kan jag utantill i mitt huvud, det är ett klassiskt citat, det var första gången jag nämnde honom.
"För första gången detta århundrade (känns det som) kollar jag in någon som inte är ett dugg lik Martin. Han är alltför snygg egentligen. Ändå faller jag. Långsamt ner i ravinen."
Jag hade blivit småtänd på hans gulliga utseende, och hans weezertröja, när jag kollade genom skolkatalogen. Så började jag se honom i skolan också. Mer och mer.
Att det skulle hålla i sig än!
Ikväll har han farit på metallicakonsert. Tönt! Är det nåt jag är skeptisk till så är det hans musiksmak. Gammal tönthårdrock. Weezer är i och för sig bra, men jag tror knappt på att han gillar dom, det är inte hans stil, men han har sin weezertröja ibland, så då borde han ju gilla dom.
Han är ingen stilfull kille.
Adidaströja. ständigt svarta jeans. T-shirts med Metallica och Iron Maiden. Tönt! Det känns rätt fint att få tänka så om honom, eftersom han sannolikt tänker så om mig.
Men jag älskar hans fula jeans, dumma tröjor och dåliga musiksmak. Det är ju han.
de där äppelröda kinderna
14 november
Ganska normal och okej torsdag. Han såg mig spela idag också men inget speciellt hände. Roligt ändå.
Stressade iväg efter gympan, bussen gick 7 minuter efter att vi slutat, ändå hann jag duscha. Jag ville gärna med tjugoöverbussen för att tjäna in 10 minuter värdefull musikgårdstid. Man vet ju aldrig när Paul kan tänkas ha lust att sticka hem. Nervöst satt jag och läste "pop" på biblioteket innan klockan var tjugo i och dags att våga sig dit (man kan ju inte komma innan de slutat lektionen).
Den första jag såg genom fönstret var Paul, och han var den enda därinne som såg mig. Han brukar tydligen alltid se mig och säga till Åsa, säger Åsa. Fint att höra.
Det var bara han, Åsa och musiklärarn i rummet, och Paul satt bortvänd när jag kom in, lyssnade på nåt band. Åsa och Harry höll på med en låt, och jag stod och såg på. Så småningom gick Paul, och jag vågade sätta mig vid trumsetet för att plåga Åsa och Harry litegrann. Sen kom Paul in igen, och fick mig helt usel ett tag, så gick han, sen kom han, surrade på om de inte var klar med bandspelaren snart. Jag tänkte på det där att jag får bättre takt om jag slår lite hårdare, så jag vågade ta i lite, men det lät väldigt osäkert. När jag lekte lite inlägg landade jag fel hela tiden, och Åsa och Harry började vifta för att de inte hörde ett skit av vad de höll på med, så jag fick ta det lugnare. Paul gick, och kom in ännu en gång, jag vågade mig på att titta på honom, och noterade knallröda kinder. Han undvek att titta åt mitt håll. Medvetet, omedvetet? Jag blir tokig på det där, att inte veta vad han vet och anar, noterar och märker, tycker och tänker.
Men de där äppelröda kinderna, det tror jag är hans grej, han ser nog ofta ut så. Det har inte nåt med mig att göra. Skulle han bli så besvärad att han hade anledning att rodna, då skulle han väl inte hänga omkring i rummet jag är i, i onödan. Sen tog han bandspelarn och gick iväg i alla fall, och jag och Åsa lirade lite. Jag var himla tänd idag, hittade på opassande extragrejer och inlägg hej vilt. Det var kul. Sen gick hon på toa och då satte jag full fart ensam i rummet. Helt okontrollerat, snabbt och hårt, och pinnarna flög i golvet flera gånger, en gång for den ena tvärs över rummet. Ingen hörde mig väl tänkte jag, dörren var i och för sig öppen, men de andra var väl instängda på sina rum. Så fel jag hade, när vi skulle sticka till bussen satt en viss person i ett rum med vidöppen dörr, och lyssnade på band med ganska låg volym. Hjälp. Nu behöver jag inte va nervös ifall han ser mig spela längre.
Jag borde ge upp. Ifall jag inte bara vill avståndsspana kan jag inte hålla fast vid Paul. Men jag hoppas ändå djupt inuti mig, och kan inte sluta tänka på honom.
Ganska normal och okej torsdag. Han såg mig spela idag också men inget speciellt hände. Roligt ändå.
Stressade iväg efter gympan, bussen gick 7 minuter efter att vi slutat, ändå hann jag duscha. Jag ville gärna med tjugoöverbussen för att tjäna in 10 minuter värdefull musikgårdstid. Man vet ju aldrig när Paul kan tänkas ha lust att sticka hem. Nervöst satt jag och läste "pop" på biblioteket innan klockan var tjugo i och dags att våga sig dit (man kan ju inte komma innan de slutat lektionen).
Den första jag såg genom fönstret var Paul, och han var den enda därinne som såg mig. Han brukar tydligen alltid se mig och säga till Åsa, säger Åsa. Fint att höra.
Det var bara han, Åsa och musiklärarn i rummet, och Paul satt bortvänd när jag kom in, lyssnade på nåt band. Åsa och Harry höll på med en låt, och jag stod och såg på. Så småningom gick Paul, och jag vågade sätta mig vid trumsetet för att plåga Åsa och Harry litegrann. Sen kom Paul in igen, och fick mig helt usel ett tag, så gick han, sen kom han, surrade på om de inte var klar med bandspelaren snart. Jag tänkte på det där att jag får bättre takt om jag slår lite hårdare, så jag vågade ta i lite, men det lät väldigt osäkert. När jag lekte lite inlägg landade jag fel hela tiden, och Åsa och Harry började vifta för att de inte hörde ett skit av vad de höll på med, så jag fick ta det lugnare. Paul gick, och kom in ännu en gång, jag vågade mig på att titta på honom, och noterade knallröda kinder. Han undvek att titta åt mitt håll. Medvetet, omedvetet? Jag blir tokig på det där, att inte veta vad han vet och anar, noterar och märker, tycker och tänker.
Men de där äppelröda kinderna, det tror jag är hans grej, han ser nog ofta ut så. Det har inte nåt med mig att göra. Skulle han bli så besvärad att han hade anledning att rodna, då skulle han väl inte hänga omkring i rummet jag är i, i onödan. Sen tog han bandspelarn och gick iväg i alla fall, och jag och Åsa lirade lite. Jag var himla tänd idag, hittade på opassande extragrejer och inlägg hej vilt. Det var kul. Sen gick hon på toa och då satte jag full fart ensam i rummet. Helt okontrollerat, snabbt och hårt, och pinnarna flög i golvet flera gånger, en gång for den ena tvärs över rummet. Ingen hörde mig väl tänkte jag, dörren var i och för sig öppen, men de andra var väl instängda på sina rum. Så fel jag hade, när vi skulle sticka till bussen satt en viss person i ett rum med vidöppen dörr, och lyssnade på band med ganska låg volym. Hjälp. Nu behöver jag inte va nervös ifall han ser mig spela längre.
Jag borde ge upp. Ifall jag inte bara vill avståndsspana kan jag inte hålla fast vid Paul. Men jag hoppas ändå djupt inuti mig, och kan inte sluta tänka på honom.
instabilt småtråkigt
13 november
Väldigt less på Ingrid. Fruktansvärt less. Avslagen med Paul. Duktig på att jobba matte idag. Snö.
På lite instabilt småtråkigt humör. Så less på denna töntiga USA-inspirerade stockholmarn Ingrid, som faktiskt på allvar tycker att hon är rätt cool. Hon är inte dryg, inte alls, det är det jag som är, men hon är så påfrestande, barnslig, överdriven. Och Selvina påverkas av Ingrid. Jag brukar palla med det där, jag kan ju ha kul med dom också, men idag blev det bara för mycket, utan att va nåt speciellt.
Jag är nog lite avslagen vad gäller Paul. Inte alls samma nerver.
Väldigt less på Ingrid. Fruktansvärt less. Avslagen med Paul. Duktig på att jobba matte idag. Snö.
På lite instabilt småtråkigt humör. Så less på denna töntiga USA-inspirerade stockholmarn Ingrid, som faktiskt på allvar tycker att hon är rätt cool. Hon är inte dryg, inte alls, det är det jag som är, men hon är så påfrestande, barnslig, överdriven. Och Selvina påverkas av Ingrid. Jag brukar palla med det där, jag kan ju ha kul med dom också, men idag blev det bara för mycket, utan att va nåt speciellt.
Jag är nog lite avslagen vad gäller Paul. Inte alls samma nerver.
Hittills har jag varit knäpptyst
12 november
Smärtfri och fin tisdag, bra humör, men jag var ganska dryg och klagande på Ingrid och Selvina. Mest varit i datasalen idag.
Nu är livet fint.
Jag kände det redan i morse, hur allt var avslappnat och skönt.
Snackat lite med Jonna också, inget har väl direkt löst sig, men det känns bättre änänk då.
Att spela trummor är hyperkul för tillfället. Skulle Paul se mig när jag är ordentligt "in action", då skulle han KANSKE tycka det var lite coolt. Tyvärr kommer jag aldrig lyckas visa upp den sidan för honom.
Längtar tills på torsdag. Tänk om Paul kunde säga nåt till mig. Klart jag borde komma på nåt JAG kunde säga till honom, men jag vet inte vad. Skulle inte va så svårt att hitta på nåt om jag visste att han inte skulle ha nåt emot att prata med mig. Men han skulle nog bara tycka jag var jobbig, fatta vart jag ville komma. Och hittills har jag varit knäpptyst. Men OM han säger nåt, då ska jag svara ordentligt, och inte korthugget, utan lite vidaredrivande om det går... Men det är ju så otroligt lätt att vara förklok.
Smärtfri och fin tisdag, bra humör, men jag var ganska dryg och klagande på Ingrid och Selvina. Mest varit i datasalen idag.
Nu är livet fint.
Jag kände det redan i morse, hur allt var avslappnat och skönt.
Snackat lite med Jonna också, inget har väl direkt löst sig, men det känns bättre änänk då.
Att spela trummor är hyperkul för tillfället. Skulle Paul se mig när jag är ordentligt "in action", då skulle han KANSKE tycka det var lite coolt. Tyvärr kommer jag aldrig lyckas visa upp den sidan för honom.
Längtar tills på torsdag. Tänk om Paul kunde säga nåt till mig. Klart jag borde komma på nåt JAG kunde säga till honom, men jag vet inte vad. Skulle inte va så svårt att hitta på nåt om jag visste att han inte skulle ha nåt emot att prata med mig. Men han skulle nog bara tycka jag var jobbig, fatta vart jag ville komma. Och hittills har jag varit knäpptyst. Men OM han säger nåt, då ska jag svara ordentligt, och inte korthugget, utan lite vidaredrivande om det går... Men det är ju så otroligt lätt att vara förklok.
snacka med Jonna
11 november
Okej humör på förmiddan, dåligt sen. Paul känns trist, och spelandet tungt.
Jag känner nog vad mitt smådeppiga humör beror på. Det är detta med spelandet. Det är så jobbigt med Jonna, jag kommer mig aldrig för att prata med henne. Idag hade jag läge, men Ingrid satt bredvid, så det blev för tungt att ta två flugor i en smäll.
Det känns som om det vore skönt om Jonna sa att hon ångrat sig och inte vill va med. Då skulle allt va över och enkelt. Men samtidigt vet jag ju att OM bara jag skulle lära känna Jonna lite mer skulle vi säkert kunna ha skitkul ihop, det SKULLE kunna bli himla bra.
Vägen dit är för lång. Det finns för mycket barriär, jag har för dåligt självförtroende och så förstorar jag upp allt så väldigt. Gör allt dödsallvarligt och grubblar ihjäl mig.
Paul bidrar också till min deppighet. Jag är inte lyckligt spanande kär längre. Vet att jag aldrig kan komma längre, så jag dråsar ner i en dyster grå olyckligt kär-brunn.
Både Jasmin och Ingrid tjatar ihjäl sig om att jag ska prata med honom. De är ju knäppa. Vaddå prata? Vad skulle jag säga? Och vad skulle det göra? Han skulle bara tycka att jag vore ännu knepigare än vad han redan tycker.
Om jag vore på fint och avspänt humör med okej självförtroende, då skulle jag kanske kunna drömma om saken. Nu vill jag inte tänka på Paul. Orkar inte.
Skulle behöva snacka med Jonna på tu man hand ett tag. Jag tror hon är rätt lätt att prata med. Hon skulle fatta mitt Ingrid-dilemma också. Jonna och jag skulle säkert kunna sitta och prata musik i en timme om det ville sig. Men nu är det så spänt, de enda gångerna vi pratat har varit kort vid skåpena. Jag har fått för mig att hon ser ner på mig, det gör mig så himla spänd, inget blir naturligt. Ändå vet jag att vi är rätt lika egentligen. Hon är bara mycket säkrare på sig själv, har högre status.
Det MÅSTE bara lösa sig nu snart, så jag kan släppa det.
Okej humör på förmiddan, dåligt sen. Paul känns trist, och spelandet tungt.
Jag känner nog vad mitt smådeppiga humör beror på. Det är detta med spelandet. Det är så jobbigt med Jonna, jag kommer mig aldrig för att prata med henne. Idag hade jag läge, men Ingrid satt bredvid, så det blev för tungt att ta två flugor i en smäll.
Det känns som om det vore skönt om Jonna sa att hon ångrat sig och inte vill va med. Då skulle allt va över och enkelt. Men samtidigt vet jag ju att OM bara jag skulle lära känna Jonna lite mer skulle vi säkert kunna ha skitkul ihop, det SKULLE kunna bli himla bra.
Vägen dit är för lång. Det finns för mycket barriär, jag har för dåligt självförtroende och så förstorar jag upp allt så väldigt. Gör allt dödsallvarligt och grubblar ihjäl mig.
Paul bidrar också till min deppighet. Jag är inte lyckligt spanande kär längre. Vet att jag aldrig kan komma längre, så jag dråsar ner i en dyster grå olyckligt kär-brunn.
Både Jasmin och Ingrid tjatar ihjäl sig om att jag ska prata med honom. De är ju knäppa. Vaddå prata? Vad skulle jag säga? Och vad skulle det göra? Han skulle bara tycka att jag vore ännu knepigare än vad han redan tycker.
Om jag vore på fint och avspänt humör med okej självförtroende, då skulle jag kanske kunna drömma om saken. Nu vill jag inte tänka på Paul. Orkar inte.
Skulle behöva snacka med Jonna på tu man hand ett tag. Jag tror hon är rätt lätt att prata med. Hon skulle fatta mitt Ingrid-dilemma också. Jonna och jag skulle säkert kunna sitta och prata musik i en timme om det ville sig. Men nu är det så spänt, de enda gångerna vi pratat har varit kort vid skåpena. Jag har fått för mig att hon ser ner på mig, det gör mig så himla spänd, inget blir naturligt. Ändå vet jag att vi är rätt lika egentligen. Hon är bara mycket säkrare på sig själv, har högre status.
Det MÅSTE bara lösa sig nu snart, så jag kan släppa det.
Det skulle aldrig gå.
10 november
Tidning. Sen slöande bara. Normalt humör.
Ja, vad meningslöst allt känns. Inget i framtiden känns längtansvärt. Möjligtvis kanske jag längtar lite tills på torsdag, för då kanske det känns lite sådär skönt i luften som förra torsdan, då kanske han säger nåt till mig igen.
Men jag vill prata riktigt med honom. Han kommer aldrig att va intresserad av att prata med mig. Varför skulle han det? För övrigt skulle jag inte va intressant att prata med heller, jag skulle ju bli helt konstig, svara hyperkorthugget och psykstört. Näe, det skulle aldrig gå.
Jag måste inse det här nu.
Förhoppningsvis skaffade inte Paul nån tjej på estetfesten i fredags. Jag kan inte tänka mig hur det skulle kännas. Allt skulle rasa inuti mig. Jag förtränger tanken som det är nu, tänker att det inte kan hända. Men det kan det ju. Bara att hoppas att det dröjer.
Tidning. Sen slöande bara. Normalt humör.
Ja, vad meningslöst allt känns. Inget i framtiden känns längtansvärt. Möjligtvis kanske jag längtar lite tills på torsdag, för då kanske det känns lite sådär skönt i luften som förra torsdan, då kanske han säger nåt till mig igen.
Men jag vill prata riktigt med honom. Han kommer aldrig att va intresserad av att prata med mig. Varför skulle han det? För övrigt skulle jag inte va intressant att prata med heller, jag skulle ju bli helt konstig, svara hyperkorthugget och psykstört. Näe, det skulle aldrig gå.
Jag måste inse det här nu.
Förhoppningsvis skaffade inte Paul nån tjej på estetfesten i fredags. Jag kan inte tänka mig hur det skulle kännas. Allt skulle rasa inuti mig. Jag förtränger tanken som det är nu, tänker att det inte kan hända. Men det kan det ju. Bara att hoppas att det dröjer.
Jag vill ha honom
9 november
Dagssoundtrack: Bulletproof / Radiohead
Lugn förmiddag, inget speciellt alls. Anna och Maria kom hit, hyrde Vinterviken och Höstlegender, drack läsk och åt chips.
Det känns inte som om den kommande skolveckan har så mycket att ge. Jag är inte sugen på att spana på Paul. Jag längtar inte efter att gå förbi honom, eller snegla mot hans skåp.
Jag vill prata med honom. Jag vill känna känslan av att vara någon för honom.
Jag vill ha honom.
Dagssoundtrack: Bulletproof / Radiohead
Lugn förmiddag, inget speciellt alls. Anna och Maria kom hit, hyrde Vinterviken och Höstlegender, drack läsk och åt chips.
Det känns inte som om den kommande skolveckan har så mycket att ge. Jag är inte sugen på att spana på Paul. Jag längtar inte efter att gå förbi honom, eller snegla mot hans skåp.
Jag vill prata med honom. Jag vill känna känslan av att vara någon för honom.
Jag vill ha honom.
tisdag 8 november 2011
han såg mig ju igår
8 november
Dagssoundtrack: Song for a blue guitar / Red house painters
Upp och ner.... Deppigt. Desperat håltimme. Trevligare kväll. Anna och Maria kom, skolkatalog...
upp,upp,upp,upp,ner.
Nej förresten.
Upp,upp,ner,ner,ner,ner,ner,upp,ner,ner,ner,upp,ner,upp
Det svänger ju
Jag blev dödsdeprimerad ungefär i mitten av denna dag. Ingen särskild anledning, men jag var så inlåst i mig själv att jag bara inte stod ut. Ingrid och Selvina hade åkt hem, så jag satt med några i cafeterian helt knäpptyst, och kämpade mig igenom sekund för sekund. Och Paul var bara ledsam att tänka på också.
Ibland lindrades hjärnan, jag förstod inte vad som var så hemskt med mitt liv, och började må bättre, tills nästa deppanfall slog ner mig med våldsam kraft.
Jag vet inte vad det är. Jag mår helt enkelt inget vidare nuförtiden. Hoppas att det är tillfälligt, är livrädd för att det kanske inte är det.
Jag vill bli välmående, harmonisk igen.
Just nu, lite senare, är jag ganska harmonisk faktiskt, bättre än i eftermiddags. Att Paul inte sett mig idag känns inte heller så farligt. Han såg mig ju igår. Under de 5 minutrarna jag satt vid trumsetet var jag nog det mesta han tänkte på, för det är klart att han måste ha varit nyfiken över hur jag spelade, det var klart att han bedömde mig.
Åsa sa att han såg ut som om han tyckte det var kul. Han flinade. Jag undrar om han hånflinade, eller... Han kanske var uppriktigt road över hur tafflig jag var. Jag kanske gjorde bort mig totalt. Men det var det värt. Verkligen. "Det svänger ju" är nog en lätt idiotisk kommentar. Kanske var han egentligen lite spydig. Men han är en så fruktansvärt söt kille. Jag är så glad över att jag faktiskt får vara någon för honom. Nu vet han precis hur dålig jag är på att spela trummor.
Visst såg han lite sådär kylig ut idag som om han inte ville se mig. Men jag tror det är som jag inbillar mig. Igår var han ju inte kylig. Han var söt och flinnade, när han gick omkring och grejade med sladdar, retades med kompisarna, och spelade små gulliga snuttar på gitarren.
Igår var jag närmare honom än jag varit nån gång tidigare. Då är det som en annan stämning, det känns inte likadant i luften som när jag är i närheten av honom i skolan. Han är overkligt verklig, men det känns naturligare, inte lika läskigt som när han är på avstånd. Och det känns helt onaturligt att glo på honom. Jag kikade bara MYCKET diskret igår. Det var väl egentligen bara just när jag kom in i rummet som vi fick ögonkontakt. Minns hans lätt nyfikna, på nåt vis igenkännande ögon tydligt.
Det har gått framåt för mig sakta. Det tog inte stopp exakt där jag trodde att det skulle göra det. Men snart så. Synd att man inte blir nöjd. Men egentligen vore det ju helt onormalt om jag VORE nöjd med mitt nuvarande läge.
Det är klart jag vill att killen ska bli min.
Tyvärr är jag chanslös.
Dagssoundtrack: Song for a blue guitar / Red house painters
Upp och ner.... Deppigt. Desperat håltimme. Trevligare kväll. Anna och Maria kom, skolkatalog...
upp,upp,upp,upp,ner.
Nej förresten.
Upp,upp,ner,ner,ner,ner,ner,upp,ner,ner,ner,upp,ner,upp
Det svänger ju
Jag blev dödsdeprimerad ungefär i mitten av denna dag. Ingen särskild anledning, men jag var så inlåst i mig själv att jag bara inte stod ut. Ingrid och Selvina hade åkt hem, så jag satt med några i cafeterian helt knäpptyst, och kämpade mig igenom sekund för sekund. Och Paul var bara ledsam att tänka på också.
Ibland lindrades hjärnan, jag förstod inte vad som var så hemskt med mitt liv, och började må bättre, tills nästa deppanfall slog ner mig med våldsam kraft.
Jag vet inte vad det är. Jag mår helt enkelt inget vidare nuförtiden. Hoppas att det är tillfälligt, är livrädd för att det kanske inte är det.
Jag vill bli välmående, harmonisk igen.
Just nu, lite senare, är jag ganska harmonisk faktiskt, bättre än i eftermiddags. Att Paul inte sett mig idag känns inte heller så farligt. Han såg mig ju igår. Under de 5 minutrarna jag satt vid trumsetet var jag nog det mesta han tänkte på, för det är klart att han måste ha varit nyfiken över hur jag spelade, det var klart att han bedömde mig.
Åsa sa att han såg ut som om han tyckte det var kul. Han flinade. Jag undrar om han hånflinade, eller... Han kanske var uppriktigt road över hur tafflig jag var. Jag kanske gjorde bort mig totalt. Men det var det värt. Verkligen. "Det svänger ju" är nog en lätt idiotisk kommentar. Kanske var han egentligen lite spydig. Men han är en så fruktansvärt söt kille. Jag är så glad över att jag faktiskt får vara någon för honom. Nu vet han precis hur dålig jag är på att spela trummor.
Visst såg han lite sådär kylig ut idag som om han inte ville se mig. Men jag tror det är som jag inbillar mig. Igår var han ju inte kylig. Han var söt och flinnade, när han gick omkring och grejade med sladdar, retades med kompisarna, och spelade små gulliga snuttar på gitarren.
Igår var jag närmare honom än jag varit nån gång tidigare. Då är det som en annan stämning, det känns inte likadant i luften som när jag är i närheten av honom i skolan. Han är overkligt verklig, men det känns naturligare, inte lika läskigt som när han är på avstånd. Och det känns helt onaturligt att glo på honom. Jag kikade bara MYCKET diskret igår. Det var väl egentligen bara just när jag kom in i rummet som vi fick ögonkontakt. Minns hans lätt nyfikna, på nåt vis igenkännande ögon tydligt.
Det har gått framåt för mig sakta. Det tog inte stopp exakt där jag trodde att det skulle göra det. Men snart så. Synd att man inte blir nöjd. Men egentligen vore det ju helt onormalt om jag VORE nöjd med mitt nuvarande läge.
Det är klart jag vill att killen ska bli min.
Tyvärr är jag chanslös.
måndag 7 november 2011
Han var den enda som sa nåt
7 november
Dagssoundtrack: Sometimes / fIREHOSE
Total DEPPDAG tills klockan kvart i tre. Efter bibliotekssittande blev det musikgården. Trummor inför fin publik. Det svänger ju.
Det svänger ju.
Tre ord som ekar i mitt huvud. Det tog mig 20 sekunder att förstå att det var mig han menade. Och sen jag förstod det kan jag inte tänka på nåt annat.
Det var pinsamt att kliva in på musikgården idag. Alla var ju i samma rum och höll på och flummade på, Paul tittade upp, såg på mig en liten smula längre än han brukar. Så stod jag där och kände mig bortkommen, pratade med Åsa och vågade inte kolla på Paul.
Så tyckte Åsa att jag skulle spela lite, näe tack, tyckte jag, men de började plocka ihop, så jag funderade på om jag skulle våga sätta mig och leka lite. Fattar inte nu att jag vågade, det var ju 4 killar där i rummet förutom musiklärarn och Åsa. I och för sig höll de på och småspelade och tramsade med annat, men jag tror nog inte att de undgick att iaktta mig. Jag vågade inte se efter.
Det gick SVINDÅLIGT. Det var väl väntat. Jag blir totalt ur led när Paul är i närheten, så det var rätt förutsägbart hur det skulle gå att spela trummor i det tillståndet. Jag helt enkelt darrade ihjäl mig, fullkomlig hjärtklappning, och inget gick som det skulle. Testade olika komp, inget lät ju bra. Så gjorde jag lite långsamma säkra fills, några varv. Paul flinade och sa "Det svänger ju".
Och nu grämer jag mig ju för att jag inte svarade honom, men min hjärna var helt enkelt inte i tillstånd att förstå att denna lilla kommentar var ämnad för mig, därför reagerade jag först inte ens.
Men sen har jag mått bra ända sen dess.
Men OM jag bara sagt nåt, han måste tycka jag är en väldigt opratsam människa, tråkig, frånvarande, konstig. Men det är förbannat trevligt att han ägnade en sekund åt att skänka mig en kommentar. Då är han ju inte totalt distanstagande till mig, han ogillar mig nog inte. Näe, Paul är nog en snäll kille. Kanske har han märkt att jag gillar honom, och kanske han tycker det är lite kul. Eller så har han inte märkt nåt. Men om han vet är han ju i alla fall inte surt besvärad över att jag kollar in honom, för då skulle han aldrig glädja mig med en sån där liten kommentar.
Han var den enda som sa nåt. Inte ens John sa nåt, men HAN gjorde det.
Vad han menade spelar mindre roll. Han var antagligen lite ironisk, och det var bara en liten inflikskommentar utan mening.
Men det värmer.
DET SVÄNGER
En baskagge som inte lyder
dunkar i otakt
foten är förtvivlad
och darrar nästan
Hi-haten finner sig i att bli träffad
av alltför obestämda slag
Virveln ligger retsamt och lurar
i en vinkel så att trumstocken bara träffar kanten
och ett klickande ljud är det enda som hörs
handen som håller stocken
vågar egentligen inte finnas till
Pukorna kvider av ett taffligt inlägg
som landar fel
på en oundvikligt öronbedövande cymbal
Du ser på.
Dagssoundtrack: Sometimes / fIREHOSE
Total DEPPDAG tills klockan kvart i tre. Efter bibliotekssittande blev det musikgården. Trummor inför fin publik. Det svänger ju.
Det svänger ju.
Tre ord som ekar i mitt huvud. Det tog mig 20 sekunder att förstå att det var mig han menade. Och sen jag förstod det kan jag inte tänka på nåt annat.
Det var pinsamt att kliva in på musikgården idag. Alla var ju i samma rum och höll på och flummade på, Paul tittade upp, såg på mig en liten smula längre än han brukar. Så stod jag där och kände mig bortkommen, pratade med Åsa och vågade inte kolla på Paul.
Så tyckte Åsa att jag skulle spela lite, näe tack, tyckte jag, men de började plocka ihop, så jag funderade på om jag skulle våga sätta mig och leka lite. Fattar inte nu att jag vågade, det var ju 4 killar där i rummet förutom musiklärarn och Åsa. I och för sig höll de på och småspelade och tramsade med annat, men jag tror nog inte att de undgick att iaktta mig. Jag vågade inte se efter.
Det gick SVINDÅLIGT. Det var väl väntat. Jag blir totalt ur led när Paul är i närheten, så det var rätt förutsägbart hur det skulle gå att spela trummor i det tillståndet. Jag helt enkelt darrade ihjäl mig, fullkomlig hjärtklappning, och inget gick som det skulle. Testade olika komp, inget lät ju bra. Så gjorde jag lite långsamma säkra fills, några varv. Paul flinade och sa "Det svänger ju".
Och nu grämer jag mig ju för att jag inte svarade honom, men min hjärna var helt enkelt inte i tillstånd att förstå att denna lilla kommentar var ämnad för mig, därför reagerade jag först inte ens.
Men sen har jag mått bra ända sen dess.
Men OM jag bara sagt nåt, han måste tycka jag är en väldigt opratsam människa, tråkig, frånvarande, konstig. Men det är förbannat trevligt att han ägnade en sekund åt att skänka mig en kommentar. Då är han ju inte totalt distanstagande till mig, han ogillar mig nog inte. Näe, Paul är nog en snäll kille. Kanske har han märkt att jag gillar honom, och kanske han tycker det är lite kul. Eller så har han inte märkt nåt. Men om han vet är han ju i alla fall inte surt besvärad över att jag kollar in honom, för då skulle han aldrig glädja mig med en sån där liten kommentar.
Han var den enda som sa nåt. Inte ens John sa nåt, men HAN gjorde det.
Vad han menade spelar mindre roll. Han var antagligen lite ironisk, och det var bara en liten inflikskommentar utan mening.
Men det värmer.
DET SVÄNGER
En baskagge som inte lyder
dunkar i otakt
foten är förtvivlad
och darrar nästan
Hi-haten finner sig i att bli träffad
av alltför obestämda slag
Virveln ligger retsamt och lurar
i en vinkel så att trumstocken bara träffar kanten
och ett klickande ljud är det enda som hörs
handen som håller stocken
vågar egentligen inte finnas till
Pukorna kvider av ett taffligt inlägg
som landar fel
på en oundvikligt öronbedövande cymbal
Du ser på.
söndag 6 november 2011
Det gör nästan ont
6 november
Dagssoundtrack: Sea / Codeine
Lite deppig, i alla fall i slutet av dagen. Jag är en nolla för honom, det har jag ju alltid vetat. Olyckligt kär.
För första gången på cirka 2 månader tar det emot att tänka på Paul. Det gör nästan ont.
Visst tittade han till litegrann som han brukar när jag gick förbi honom flera gånger på lunchrasten. Men vad hjälper det, när jag sen var med Maria i väntan på bussen, och såg hur han verkligen inte såg mig. Han gick förbi mig 3 gånger utan ett minsta ögonkast. Jag såg på honom i cafeterian också, men han såg bara åt ett annat håll hela tiden. Jag kände mig så enormt OSYNLIG, och det gör mig enormt deprimerad. Hela hans utstrålning talade om vilken betydelselös nolla jag är för honom. Känns så förbannat tungt!
Jag vet såklart inte om han vet, ingen klarhet denna dag heller. Men jag tror nästan det. Han märker nog att jag kollar på honom, och han tycker att jag är en jobbig tönt som vrider nacken ur led för hans skull hela dagarna.
Idag var jag vid Ingrids skåp en kort stund när han var vid sofforna. Då tittade han på sina kompisar och såg ut att flina ihjäl sig. Men inte tror jag att det var för mig, för även om han tycker jag är så töntig så jag är skrattretande skulle han aldrig ödsla tid åt att ha roligt åt mig, jag är ju ingenting.
På fredag är det estetfest. Jag fasar för om Åsa gärna vill ha mig med, men jag får väl ha nån ursäkt. Jag vill verkligen inte dit. Inte minsta anledning.
Dagssoundtrack: Sea / Codeine
Lite deppig, i alla fall i slutet av dagen. Jag är en nolla för honom, det har jag ju alltid vetat. Olyckligt kär.
För första gången på cirka 2 månader tar det emot att tänka på Paul. Det gör nästan ont.
Visst tittade han till litegrann som han brukar när jag gick förbi honom flera gånger på lunchrasten. Men vad hjälper det, när jag sen var med Maria i väntan på bussen, och såg hur han verkligen inte såg mig. Han gick förbi mig 3 gånger utan ett minsta ögonkast. Jag såg på honom i cafeterian också, men han såg bara åt ett annat håll hela tiden. Jag kände mig så enormt OSYNLIG, och det gör mig enormt deprimerad. Hela hans utstrålning talade om vilken betydelselös nolla jag är för honom. Känns så förbannat tungt!
Jag vet såklart inte om han vet, ingen klarhet denna dag heller. Men jag tror nästan det. Han märker nog att jag kollar på honom, och han tycker att jag är en jobbig tönt som vrider nacken ur led för hans skull hela dagarna.
Idag var jag vid Ingrids skåp en kort stund när han var vid sofforna. Då tittade han på sina kompisar och såg ut att flina ihjäl sig. Men inte tror jag att det var för mig, för även om han tycker jag är så töntig så jag är skrattretande skulle han aldrig ödsla tid åt att ha roligt åt mig, jag är ju ingenting.
På fredag är det estetfest. Jag fasar för om Åsa gärna vill ha mig med, men jag får väl ha nån ursäkt. Jag vill verkligen inte dit. Inte minsta anledning.
lördag 5 november 2011
Spelade med Ingrid
5 november
Dagssoundtrackupp,upp,upp,ner / bob hund
Kär, trots Paulbristen. Ingrid kom hit, spelade hejdlöst, ganska kul (jag på bas). Till stan en liten sväng till.
Som vanligt är tisdagar lugna.
Men jag är väldigt kär.
Spelade med Ingrid här hemma och hade jättekul. Satte på bob hund på cd-spelaren på hög volym, och så spelade hon trummor så gott hon kunde, och jag lekte med basen och sjöng med för full hals. Tyvärr är jag inte vidare bra på skånska, men basen gick rätt fint på upp upp upp ner.
Vi hade väldigt kul, och mitt spelsug bara växer, men det är så svårt!
Jag vet inte hur jag hanterar det här att Jonna ska va med och spela, det känns så taskigt mot Ingrid. Men Ingrid är en lite påfrestande person, vi har kul ihop, men hon kan va skön att vila från. Jag spelar gärna med Ingrid, men i ett riktigt band vill jag nog inte ha henne med, taskigt men sant. Och det är ju trummor hon är tänd på. Får se hur det blir.
Dagssoundtrackupp,upp,upp,ner / bob hund
Kär, trots Paulbristen. Ingrid kom hit, spelade hejdlöst, ganska kul (jag på bas). Till stan en liten sväng till.
Som vanligt är tisdagar lugna.
Men jag är väldigt kär.
Spelade med Ingrid här hemma och hade jättekul. Satte på bob hund på cd-spelaren på hög volym, och så spelade hon trummor så gott hon kunde, och jag lekte med basen och sjöng med för full hals. Tyvärr är jag inte vidare bra på skånska, men basen gick rätt fint på upp upp upp ner.
Vi hade väldigt kul, och mitt spelsug bara växer, men det är så svårt!
Jag vet inte hur jag hanterar det här att Jonna ska va med och spela, det känns så taskigt mot Ingrid. Men Ingrid är en lite påfrestande person, vi har kul ihop, men hon kan va skön att vila från. Jag spelar gärna med Ingrid, men i ett riktigt band vill jag nog inte ha henne med, taskigt men sant. Och det är ju trummor hon är tänd på. Får se hur det blir.
T-shirt-omdömen i skolkatalogen
4 november
Dagssoundtrack: Bubble / Red house painters
Fick skolkatalogen idag. Spanat en del, rätt så kul, verkligen KÄR.
Jag darrar. Så spänd att jag inte kan slappna av i ryggen, den är bara en hård klump. Försöker andas lugnt. Försöker spänna av, men hela jag är en stålfjäder.
Jag är nog lite kär.
Har fått skolkatalogen idag. Paul är så välfångad. Ser mycket bredare ut än han är, men annars är han så EXAKT. Han har precis det där uttrycket i ansiktet som han alltid har, där han sitter och tittar rakt in i kameran med bestämda ögon och en lite överlägsen min.
Det är han. Verkligen.
Han ser på mig från det där fotot på precis samma sätt som han gör under korta ögonkontaktssekvenser i verkligheten. Lugna, kyliga men nyfikna och lite kritiskt granskande ögon, och så en allvarlig självsäker mun.
Jag älskar den bilden, och ser mig inte mätt på den just nu.
Egentligen har han ett ganska drygt och självsäkert utseende, Paul. Jag brukar inte gilla sånt. Jag brukar gilla när killar ser snälla och osäkra ut. Paul hör inte till den kategorin, ändå älskar jag hans utseende. Mycket.
Men klädseln i årets skolkatalog får han obegränsat minuspoäng för. Vad är han för nån egentligen? Han har en ful vit gammal metallica t-shirt. VARFÖR?? Man är alltid mycket väl medveten om vad man ska välja för kläder när man tar skolfoto, så han har nog valt tröjan med omsorg.
En naturare skulle ha fattat bättre än att klassa sig som en sån tönt.
Vågar knappt visa brorsan den där bilden, han kommer att förbanna mitt omdöme vid val av killar att bli kär i.
Lilla bortglömda Hans får högre poäng. Han ser så enormt ointressant ut. Han betyder inte ett skit för mig längre. Men vad står det på hans tröja om inte "Mindjive". En faktiskt rätt cool grupp. Jag trodde inte han hade nån musiksmak alls, men han har ju kanske bättre än Paul, i alla fall bättre t-shirtomdöme.
Har sett Paul mycket idag, som vanligt på måndagar. Kollade en del på en rast, det verkade inte som han märkte det, men visst gjorde han sina ögonglidningar. Sen satte han sig på nån bänk långt bort och kollade i katalogen med nån kille. Jag vände mig om ditåt några gånger, kändes rätt avslöjande. Så började deras lektion och Paul gick till skåpet utan att ägna mig ett ögonkast. Det är just det som strider mot det där som Ingrid försöker säga mig, att han verkar intresserad. Varför skulle han vara det, anser jag, och om han vore det skulle han väl åtminstone se på mig en liten sekund när han har chansen. Det gör han inte. Men idag satte även Jasmin igång efter att hans klass gått iväg. "Han glodde på dig, jag lovar! Såg inte du det Ingrid?" Hon påstod att han sett på mig ordentligt flera gånger, och såg nog ut som om han märkt att jag kollar på honom.
Jag protesterade såklart. Som vanligt. Jasmin insisterade. Och Ingrid höll med, och sa att vi alltid kollar på varann växelvis, aldrig samtidigt. Ehm, så mycket som jag kollar på Paul blir det väl ingen tid över för honom.
så börjar de tjafsa om att visst har jag chanser, varför gör jag ingenting, jag måste visa nåt.
VARFÖR HÅLLER DE PÅ SÅDÄR?
Det är klart att jag påverkas. Det är klart jag blir glad när Jasmin säger "han glodde på dig, jag lovar", men jag har tillräckligt med förnuft för att inte ta det på allvar. Tur det.
Jag vet hur chanslös jag är, ingen ska komma och säga åt mig att göra nåt, när det bara skulle förstöra mina drömmar, jag trivs så bra med att bara drömma, jag vill inte veta vad han tycker om mig, för jag vet egentligen redan, och vill inte få det jag vet bekräftat.
Ändå värmer det mina snälla naiva kamrater säger till mig. Fastän jag vet redan så värmer det.
Älskar red house painterslåten "Bubble"
I embrace the moment
I´m in love with a dream
and toy with ideas
that burn deep inside me
cause a picture is all you are to me
a picture is all you´ll ever be
Dagssoundtrack: Bubble / Red house painters
Fick skolkatalogen idag. Spanat en del, rätt så kul, verkligen KÄR.
Jag darrar. Så spänd att jag inte kan slappna av i ryggen, den är bara en hård klump. Försöker andas lugnt. Försöker spänna av, men hela jag är en stålfjäder.
Jag är nog lite kär.
Har fått skolkatalogen idag. Paul är så välfångad. Ser mycket bredare ut än han är, men annars är han så EXAKT. Han har precis det där uttrycket i ansiktet som han alltid har, där han sitter och tittar rakt in i kameran med bestämda ögon och en lite överlägsen min.
Det är han. Verkligen.
Han ser på mig från det där fotot på precis samma sätt som han gör under korta ögonkontaktssekvenser i verkligheten. Lugna, kyliga men nyfikna och lite kritiskt granskande ögon, och så en allvarlig självsäker mun.
Jag älskar den bilden, och ser mig inte mätt på den just nu.
Egentligen har han ett ganska drygt och självsäkert utseende, Paul. Jag brukar inte gilla sånt. Jag brukar gilla när killar ser snälla och osäkra ut. Paul hör inte till den kategorin, ändå älskar jag hans utseende. Mycket.
Men klädseln i årets skolkatalog får han obegränsat minuspoäng för. Vad är han för nån egentligen? Han har en ful vit gammal metallica t-shirt. VARFÖR?? Man är alltid mycket väl medveten om vad man ska välja för kläder när man tar skolfoto, så han har nog valt tröjan med omsorg.
En naturare skulle ha fattat bättre än att klassa sig som en sån tönt.
Vågar knappt visa brorsan den där bilden, han kommer att förbanna mitt omdöme vid val av killar att bli kär i.
Lilla bortglömda Hans får högre poäng. Han ser så enormt ointressant ut. Han betyder inte ett skit för mig längre. Men vad står det på hans tröja om inte "Mindjive". En faktiskt rätt cool grupp. Jag trodde inte han hade nån musiksmak alls, men han har ju kanske bättre än Paul, i alla fall bättre t-shirtomdöme.
Har sett Paul mycket idag, som vanligt på måndagar. Kollade en del på en rast, det verkade inte som han märkte det, men visst gjorde han sina ögonglidningar. Sen satte han sig på nån bänk långt bort och kollade i katalogen med nån kille. Jag vände mig om ditåt några gånger, kändes rätt avslöjande. Så började deras lektion och Paul gick till skåpet utan att ägna mig ett ögonkast. Det är just det som strider mot det där som Ingrid försöker säga mig, att han verkar intresserad. Varför skulle han vara det, anser jag, och om han vore det skulle han väl åtminstone se på mig en liten sekund när han har chansen. Det gör han inte. Men idag satte även Jasmin igång efter att hans klass gått iväg. "Han glodde på dig, jag lovar! Såg inte du det Ingrid?" Hon påstod att han sett på mig ordentligt flera gånger, och såg nog ut som om han märkt att jag kollar på honom.
Jag protesterade såklart. Som vanligt. Jasmin insisterade. Och Ingrid höll med, och sa att vi alltid kollar på varann växelvis, aldrig samtidigt. Ehm, så mycket som jag kollar på Paul blir det väl ingen tid över för honom.
så börjar de tjafsa om att visst har jag chanser, varför gör jag ingenting, jag måste visa nåt.
VARFÖR HÅLLER DE PÅ SÅDÄR?
Det är klart att jag påverkas. Det är klart jag blir glad när Jasmin säger "han glodde på dig, jag lovar", men jag har tillräckligt med förnuft för att inte ta det på allvar. Tur det.
Jag vet hur chanslös jag är, ingen ska komma och säga åt mig att göra nåt, när det bara skulle förstöra mina drömmar, jag trivs så bra med att bara drömma, jag vill inte veta vad han tycker om mig, för jag vet egentligen redan, och vill inte få det jag vet bekräftat.
Ändå värmer det mina snälla naiva kamrater säger till mig. Fastän jag vet redan så värmer det.
Älskar red house painterslåten "Bubble"
I embrace the moment
I´m in love with a dream
and toy with ideas
that burn deep inside me
cause a picture is all you are to me
a picture is all you´ll ever be
torsdag 3 november 2011
chat
3 november
Tidning, till datorn en sväng själv, halvkul. Normal söndag.
En sån här trevlig liten söndag kan man ägna åt att sitta vid datorn några timmar, leta upp låttexter och försöka babbla. Hittade en som var 17 år och spelade gitarr i ett hardcoreband. Ett mycket givande samtal, jag bara missade det han skrev, och han missade det jag skrev, och så ägnades en massa tid åt att klaga på min dumma dator och upprepa alla meddelanden. Jag var inte i högform heller, utan skrev hyfsat tråkigt, men han var ingen höjdare han heller, så det gör väl inget.
Det är en lustig känsla det där att få kontakt med en vilt främmande människa nånstans, kunna prata anonymt, och man vet egentligen inte ett skit om huruvida han talar sanning om sig själv eller inte. Man får va som man vill, man behöver inte va blyg, det är så mycket enklare att prata med fingrarna än med munnen, man hörs mer också.
Ja ja. Det lär ju inte komma nåt brev från honom, även om han bad om min adress och fick den. Chat är nöjen för stunden.
Imorgon blir det ordentligt nöje. Också för stunden skulle jag väl tro, för det är ju bara JUST när jag ser Paul som jag mår bra. Efteråt är jag mestadels besviken över att han inte såg mig när jag såg honom, och desperat över att min spanstund är över.
Men att få kort ögonkontakt när jag går förbi honom mår jag ju rätt bra av. Det är väl lite vardagsmat nuförtiden, men ändå lite upphettande.
Men jag vill ju ha mer.
Jag kommer alltid att vilja ha mer av honom. Det är ju alltid så att man aldrig blir nöjd. Jag önskar och drömmer. Jag önskar att jag kände honom och att han kände mig. Känns som att då vore allt bra och fint i mitt liv. Men jag vet att det inte skulle bli så. Jag blir aldrig nöjd. Man sätter sina mål högre och högre, det är bara när man är på extremt bra humör som man är nöjd med vad man har, nöjd med livet. Ändå har jag ju aldrig varit riktigt olyckligt kär i Paul. Smått deppig stundtals, men aldrig några längre perioder.
Jag är nog en person som trivs med att vara kär, även om det bara är på avstånd. Jag trivs med det, men nöjd och tillfredsställd blir jag aldrig.
Tidning, till datorn en sväng själv, halvkul. Normal söndag.
En sån här trevlig liten söndag kan man ägna åt att sitta vid datorn några timmar, leta upp låttexter och försöka babbla. Hittade en som var 17 år och spelade gitarr i ett hardcoreband. Ett mycket givande samtal, jag bara missade det han skrev, och han missade det jag skrev, och så ägnades en massa tid åt att klaga på min dumma dator och upprepa alla meddelanden. Jag var inte i högform heller, utan skrev hyfsat tråkigt, men han var ingen höjdare han heller, så det gör väl inget.
Det är en lustig känsla det där att få kontakt med en vilt främmande människa nånstans, kunna prata anonymt, och man vet egentligen inte ett skit om huruvida han talar sanning om sig själv eller inte. Man får va som man vill, man behöver inte va blyg, det är så mycket enklare att prata med fingrarna än med munnen, man hörs mer också.
Ja ja. Det lär ju inte komma nåt brev från honom, även om han bad om min adress och fick den. Chat är nöjen för stunden.
Imorgon blir det ordentligt nöje. Också för stunden skulle jag väl tro, för det är ju bara JUST när jag ser Paul som jag mår bra. Efteråt är jag mestadels besviken över att han inte såg mig när jag såg honom, och desperat över att min spanstund är över.
Men att få kort ögonkontakt när jag går förbi honom mår jag ju rätt bra av. Det är väl lite vardagsmat nuförtiden, men ändå lite upphettande.
Men jag vill ju ha mer.
Jag kommer alltid att vilja ha mer av honom. Det är ju alltid så att man aldrig blir nöjd. Jag önskar och drömmer. Jag önskar att jag kände honom och att han kände mig. Känns som att då vore allt bra och fint i mitt liv. Men jag vet att det inte skulle bli så. Jag blir aldrig nöjd. Man sätter sina mål högre och högre, det är bara när man är på extremt bra humör som man är nöjd med vad man har, nöjd med livet. Ändå har jag ju aldrig varit riktigt olyckligt kär i Paul. Smått deppig stundtals, men aldrig några längre perioder.
Jag är nog en person som trivs med att vara kär, även om det bara är på avstånd. Jag trivs med det, men nöjd och tillfredsställd blir jag aldrig.
onsdag 2 november 2011
inte skulle han kunna bli så full att han blir intresserad av mig
2 oktober
Dagssoundtrack: Who´s knocking / the Bear Quartet
Slöig förmiddag, till Peterssons på kvällen, Simon och Kristina var där. Bingolotto är ju kul.
Idag ska jag INTE ägna tid åt att skriva ner dumt analyserande. Jag har förresten knappt ägnat honom en tanke idag. Eh, jo förresten, men inte överdrivet mycket. Jag vet i alla fall att det är måndag i övermorgon. Det är fint. Mycket fint.
Sen är det onsdag ganska snart också. Och så småningom torsdag och fredag.
Jag har mycket att se fram emot.
Många tillfällen att snegla.
Det blir gymnasiefest senare. Jag kommer nog inte att gå, möjligtvis om Maria vill ha med mig absolut.
Gymnasiefester är inte intressanta.
Estetfest däremot. Betydligt intressantare, skulle det hända nåt så skulle det ju va på en estetfest. Men vore det kul egentligen då? Paul brukar inte va nykter, och kanske inte jag heller skulle va det på en estetfest. Det som skulle kunna hända skulle alltså bara vara ett normalt "strul", och Paul skulle ångra det sen, och inte se åt mig. Inte för att jag är erfaren på sånt där, men jag gissar att det är så det skulle bli.
Men antagligen skulle det ju inte bli nåt alls, jag skulle snegla på honom, och han skulle hålla sig ur vägen för mig. Näe, inte skulle han kunna bli så full att han blir intresserad av mig.
Äh, nu har jag börjat grubbla igen, jag tänkte ju inte göra det idag. Estetfest är en senare fråga, och antagligen rätt obetydlig, det är klart att det inte skulle bli nåt speciellt. Solklart. Det där är bara drömmar. Lägg av nu.
Dagssoundtrack: Who´s knocking / the Bear Quartet
Slöig förmiddag, till Peterssons på kvällen, Simon och Kristina var där. Bingolotto är ju kul.
Idag ska jag INTE ägna tid åt att skriva ner dumt analyserande. Jag har förresten knappt ägnat honom en tanke idag. Eh, jo förresten, men inte överdrivet mycket. Jag vet i alla fall att det är måndag i övermorgon. Det är fint. Mycket fint.
Sen är det onsdag ganska snart också. Och så småningom torsdag och fredag.
Jag har mycket att se fram emot.
Många tillfällen att snegla.
Det blir gymnasiefest senare. Jag kommer nog inte att gå, möjligtvis om Maria vill ha med mig absolut.
Gymnasiefester är inte intressanta.
Estetfest däremot. Betydligt intressantare, skulle det hända nåt så skulle det ju va på en estetfest. Men vore det kul egentligen då? Paul brukar inte va nykter, och kanske inte jag heller skulle va det på en estetfest. Det som skulle kunna hända skulle alltså bara vara ett normalt "strul", och Paul skulle ångra det sen, och inte se åt mig. Inte för att jag är erfaren på sånt där, men jag gissar att det är så det skulle bli.
Men antagligen skulle det ju inte bli nåt alls, jag skulle snegla på honom, och han skulle hålla sig ur vägen för mig. Näe, inte skulle han kunna bli så full att han blir intresserad av mig.
Äh, nu har jag börjat grubbla igen, jag tänkte ju inte göra det idag. Estetfest är en senare fråga, och antagligen rätt obetydlig, det är klart att det inte skulle bli nåt speciellt. Solklart. Det där är bara drömmar. Lägg av nu.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)