Rastlös nu

31 december

Så, då var det 2003.

Börjar bli rastlös nu. Suttit och plinkat en massa gamla svenska sånger på gehör. Sett på tråk-tv. Ätit jordnötsringar. Det var ett okej nyår. Men jag är rastlös nu. Vill ut, vill bli av med halssjukan, vill träffa folk, vill spela. Tror det blir ett bra nästa år i alla fall.

Det där iditotmönstret som blev

30 december

Äntligen fått tillbaka livsgnistan. Så nu kommer jag självklart att bli magsjuk i tre dar. Har åtminstone grejat lite idag, köpt en alltför dyr fickbandspelare som kanske inte ens är jättebra, men wahtever. Sett en rätt kass film som jag ska analysera typ. Läst lite fina dikter som jag skrev till mamma för ett par år sen. Jag är rätt skrivsugen allmänt nu.

Vad ska jag tänka på ikväll då? Igår kväll tänkte jag på konstiga grejer, på porrfilm tänkte jag. Jag tänkte på om det finns nåt sexuellt som jag skulle kunna bli kåt av att se på en film. Men det tvivlar jag förstås på. Men tänkte ut att jag i alla fall skulle gilla att se en scen där två pers långsamt och laddat och osäkert till sist börjar hångla, och börjar kela lite värre, och när de flesta kläderna är av så går det i kalsongerna på killen. Så han skäms lite. Innebär det där att jag tänder på nån slags förnedring? På nåt liknande sätt som äckelporrgubbarna tänder på en tjej som övergrips och får orgasm mot sin vilja? USCH. Men jag kanske bara är lite sexuellt störd.

De flesta skulle nog säga att jag är det ändå. Att inte kunna tänka på sex när man onanerar för att det gör en avtänd är ju rätt stört, till exempel. Fast själv har jag nog fattat varför det är så just nu. Det där idiotmönstret som blev på slutet med Thomas. Det var ju inte mig det var fel på där, felet låg i att jag trodde det. Och jag kommer säkerligen att kunna gilla sex igen, på andra villkor då, nu när jag tror mig veta vad som gick fel och inte tänker hamna där igen.

Men hur lätt kan det bli att övertyga nån annan om saker som går emot de så självklara förutfattningarna om hur sex ska gå till? De var ju lika självklara för mig förut, fastän JAG borde haft vett att ifrågasätta... I stället kom bara skuldkänslor. För jävligt. Men jag vet det nu i alla fall. Det har varit ett insiktsfullt år. Det är i alla fall vad jag tror.

Segvänta på att få magsjuka

29 december

Ligger här med lätt magont och vet inte om jag ska heja på det eller förtränga det. Är rätt jobbigt att gå och segvänta på att få magsjuka och inte kunna planera framtiden. Om jag får magsjuka och inte kan sticka till brorsan heller, då har den här julen varit rätt dålig. Knappt får jag nåt pluggat heller, har ju känt mig så risig i ett par dagar nu. Kan fortfarande knappt svälja. Går det att spy då?

Äh, man kanske skulle ta och slappna av lite här i alla fall. Fortsätta med alla de där drömmerierna som jag är rätt less på vid det här laget. Behöver lite nya inslag. För ibland händer det till och med att jag tänker bakåt, på vad som hänt om Anders och jag lekt mörkerkurragömma där i spelkällaren, när vi snackade om det. Eller om jag gett honom en kram när han stod i hallen och aldrig kom iväg den där snacknatten. Jag fattar inte varför jag tänker sådär, jag har ju sån avsmak för honom. Så, lite nya uppslag för bra drömmanden tack!

Sam och Frodo hade värsta hångelläget

25 december

Åt mat till frukost, och stack och såg Två tornen. Den var väl spännande och snygg. Fast det är svårt att släppa irritationerna över det man alltid irriteras över. En sån äcklig mansfilm. Och Sam och Frodo hade värsta hångelläget en stund, men inte fick de till det.

Sen fortsatte dagen, lite halvseg, korsord, spel, mackor, plugg, promenad med pappa utan isvakstragedi (gick över ån) och så.

Okej, fast tråkigt

24 december

Jorå, farfar var okej idag. Bortsett från att han sa tårtan åt skinkan, och cigaretterna åt suketterna. Allmänt har det väl varit okej, fast tråkigt. Lagade mat hela förmiddan, åt, tråkade på. Blev ingen vanlig julpromenad heller, för de andra gick just när Karl bertil var, och det ville jag se. Fast tv:n är halvpaj. Ganska kul att spela spel sen, tills vi blev helt sega. Då, vid ett, tog jag en promenad själv ut i stillheten. 24 grader kallt nu.

Mm, rätt tråkigt är det nog nu. Saknar storebror. Saknar att inte ha nån att ringa som jag är kär i också. Sen är det så dumt hur jag går och tänker utan grunder. Men tycker jag det är kul att hitta på osannolika scenarion - varför hålla tillbaka bara för att det är så ogrundat?

Konstigt att se sin farfar sån

23 december

Köpte julklappar. Sen for vi. Det här blir en speciell ju. Dels har vi pappas moster Birgit här, som är extremt deprimerad, och är inte typen som blir laidback och deppar i hemlighet, utan alla får veta hur läget är. Många gånger. Sen har ju farfar börjat bli gaggig, tappar ord och så. Och nu drack han lite för mycket vin också så allt blev ännu mer förvirrat. Var bara jag, pappa och Peder kvar uppe när farfar som suttit och somnat gick upp, totalt vilsen, och gick in i tv-rummet och pinkade på mattan där. Peder ledde honom ner, men han kom upp sen igen och sa att han ville komma hem. Kände inte igen sig alls. Själv känner man ju igen det där från två håll - dels från de förvirrade gamlingarna i hemtjänstjobbet, men även från egna diffusa fylleminnen. Känns konstigt att se sin farfar sån i alla fall. Hoppad det släppt i morgon.

Upplägget av softarvåren

22 december

Har börjat fila ännu mer på upplägget av arbetslösa softarvåren. Jag ska nog lägga upp det som arbetsveckor i alla fall. Två lediga dagar i veckan. De andra dagarna börjar jag jobba typ klockan halvelva eller nåt sånt. Och jobbet består av en massa olika saker. Typ promenad, bokläsning, brödbak, mailskrivande, låtinspelning. Och har jag absolut ingen lust så får det bli med tvång. Jag tror det kan funka.

Tror att jag har ett band nu

21 december

Nu är det väl mest bara skolan som ger ångest. Men jag tror att jag har ett band nu i alla fall, ett rockigt och bra, med svarthåriga riot grrls och en riot-tant också. Bra musiksmak har dom, känns som att det kan synka. Ska prova att lira så snart jag blir tillbaks till stan. Men vart han Jerry blivit av fattar jag inte. Han är säkert depressiv och konstig eller nåt.

Jag har börjat förälskelsetörsta nu igen förresten. Det har ju varit lugnt ett tag. Nu börjar det tråka. Pojkvän vill jag såklart fortfarande inte ha. Men nån grej bara. Lite dejtande, lite kyssar, lite tillfredsställande av mitt ego. Sen får det vara.

När jag tänker tillbaka på thomastiden, de bra stunderna, är det som att jag glömt lite, redan, hur det kändes. Men en stark känsla jag minns är ändå den att vara så älskad, så enormt i första hand, så betydande för en annan människa. Det var bra. Fast jag blev ju ändå uttråkad.

Det är som att när min vilja ställer in sig på att vilja förälskelsedrömma, då måste jag göra det oavsett om jag har nåt att drömma om eller inte. Jag får hitta på nåt långsökt då. Det gör jag nu. Jättelångsökt, killen hade inget alls jag föll för, och inte verkade han väl gilla mig så värst heller. Men när jag nu tvunget ska tänka på nåt väljer jag att övertolka hans fikaförslag och spinner vidare. Och börjar låtsas att jag är intresserad så mycket att jag snart börjar tro det själv. Mentaljobbar upp det. Fast jag vet att det är trams och fånig rastlöshet.

När man upptäcker att man har ett liv

8 december

Hjälp, jag har ett liv nu. När man upptäcker att man har ett liv är det redan katastrofmycket grejer. Men det ska väl gå. Ska på tre dagar lyckas klämma in att kolla kollektiv, spela med Jerry eller hans band, träffa den där Johan, fundera på om det kan bli ett bra rockband av mig, Märit, Lina och Gunnel och i så fall träffa dem, ha feministveganmöte, luncha med Thomas, få isländskalektion, få hit brorsan, och städa lite här innan kanske. Ja det var väl det. Sjysst.

En skitbra inställning till popmusik

6 december

Aj, ont i benen av allt dagens travande.

Träffade alltså Mark. Första intrycket blev "ajdå, han var ju snygg" och så blev det lite stelt. Sen fortsatte det väl lite på den banan, jag blev sådär jobbigt nervös, hämmad, oinitiativtagande, självkritisk o.s.v. Han tyckte nog jag var rätt tråkig. Sen ligger vi nog lite olika musikaliskt också.

Snackade telefon hemma med brorsan och han tycker att jag ska flytta till huset de vill köpa långt uppe i Norrland, och att jag ska hänga med till EU-mötet i Köpenhamn. Det senare gick jag med på.

Ringde Jerry som var hemma och tyckte jag kunde komma över. Jag tänkte att nu blir det väl samma sak som med Mark, men det blev det inte. Han var ännu snyggare än Mark, men det stämde på ett helt annat sätt. Han har en skitbra inställning till popmusik, verkar inne på bra grejer, ödmjuk till sitt spelande och så. Har lätt för gitarrandet, svårare att komma på sång, vi skulle ju kunna komplettera varann fint där. Lyssnade på lite grejer, jag improviserade lite sång till nån låt han hade, och det kändes avslappnat. Mm, känns lovande. Men hur gör jag med snyggheten då? Jag vill inte bli olyckligt kär, vad jag än sagt om det tidigare. Måste hitta nåt span snart för att undvika det.

Jag vill ha kompisar

5 december

Aaaah! Snart klar för den här gången, bara springa ner på stan och häva in bibl.uppgiften imorgon. Sen har jag ju diverse krafs och massa isländska. men jag kan leva.

Ska träffa Mark imorn. Han verkar skitpå. Alla gör ju det. Jag har nog tappat bedömningsförmågan lite. För att jag är en aning på själv kanske. Eller är jag verkligen det? Behöver jag KILLAR på det sättet nu? Näe. Jag gör ju inte det. Jag vill ha kompisar. Och det har jag skitbra upplägg för.

Jag har ju en massa musikprojekt

4 december

UÄ! 4 timmar tenta, plugg i biblioteket med sömn och frysande som vanligt. Lagade käk och fick ont i magen, gjorde ickeveganska lussekatter och bakade kreativa pepparkakor med korridorarna, och det var inte överdrivet kul. Även om jag gillar dem är det ju en annan våglängd.

MEN, jag har ju en massa musikprojekt. En hel hög. Kungsbackakidsen känns jobbigt, och de lägger jag nog ner. Men annars:

MITT band. Känns som att det är lite trögt, och jag gillar inte alls att säga det, men det är som att det är så mycket svårare att få igång nåt när det är tjejer, inte samma seriösa nördiga engagemang som killar ofta har. Men jag ska jobba på det när jag orkar. Funkar det inte kommer jag att dra ihop andra förr eller senare, så är nog lika bra att boka in en replokal.

Mark, kulturvetenskapspluggande, verkar lugn och trevlig, vanlig. Sugen på att greja ihop, men inte med band. Jag tror det kan funka, lite stelt först gissar jag dock.

Jerry, arbetslös nörd med all tid i världen, bor med sin flickvän. Verkar vara en skön kille med rätt musikattityd och lustiga bandkonstellationer. Snackade telefon rätt länge. Jag tror det kan funka bra med honom. Eventuellt vill han dra ihop nåt nytt band där jag är med.

Märit, tjej som verkar bra, trevlig musiksmak och spelar piano/bas. Hon vill gärna hänga på i nåt projekt jag har ifall hon platsar, men har även nåt på gång med sin pojkvän där jag kunde testa att trumma. Det tycker jag låter skitkul!

Johan, gitarr/sjungande/munspelande kille med nåt halvbildat pop-soul-punkband där jag skulle kunna spela gitarr, även lite akustiskt intresserad. verkar typ som "lyssna på vår demo så ser du om vi är bra", ganska på sådär, som att det inte spelar nån roll vad jag är för nån, bara jag vill så ska det ordna sig att platsa in mig. Lite skeptisk.

Snart ska jag börja träffa alla de här. Det känns trevligt och är nog bra social träning också att få massa nya människor i sitt liv.

Ska nog ordna sig med mitt liv

28 november

Att statistik kunde vara så kul... Skumt. Har ringt en till "spela-in-kille" idag, som hette Jerry och lät väldigt trevlig. Fast han är kanske en del äldre, vet inte. Han ville spela om dagarna i alla fall, arbetslös.

Ska nog ordna sig med mitt liv oavsett kollektiv och sådär. Med flera musikprojekt, en del feministande och sådär, är det ju bara tid som fattas för välmående. Är nog bra om jag inte lägger en massa tid på att bli kär i nån också. Just nu känns det väl inte som att det skulle bli så jättefarligt om Thomas blev först. Jag behöver bara mig själv.

Jämför mig med överaktiva kompisrika folk

26 november

I morse började jag bli lite disharmonisk. Kände att hjälp vad jag behöver människor, och vad jag inte får några hur jag än försöker, och vad otrevligt nästa halvår kommer att bli hur ledig jag än är då. Men sen jag snackat med brorsan länge i telefon och han blev impad av mitt engagemang och allt jag har på gång innan jag ens sagt hälften, då kändes det bättre.

Sen var det ändå tråkigt på veganfeministmötet, och jag gick hem i stället för att hänga kvar på cafét. Fick inte rummet hos Julie och Margot i kollektivhuset, men ska prova hos Anna och Kajsa i samma hus i stället. NÅN gång måste det väl träffa rätt. Men brorsan har väl ändå rätt i att jag är rätt bra på att aktivera mig. Man kan ju alltid jämföra med de flesta andra så märks det direkt, men jag jämför mig väl oftare med överaktiva kompisrika folk.

Musiken gör det så intimt

24 november

Undrar hur mitt band blir. De är snälla bra tjejer som är lite blyga. Småstelt. Men kan nog funka. "sittapårumochgöradåligainspelningar"-människa har jag fått en. Mark, kulturvetare, som har lite roliga instrument, och gör poplåtar. Han verkar bra. Fast det blev ju ett litet tyst NEJ när han sa att han skulle bli utbjuden på käk sen av sin flickväns föräldrar. Flashback från första träffen med Anders: "ska du göra nåt sen?" "Jo, jag ska träffa min pojkvän", "Okej. Har du pojkvän här i Gbg?" Då var jag helnöjd att jag fick detta sagt. Sen blev allt ändå som det blev.

Vad är det jag tror? Med stor sannolikhet har denna kille en betydligt bättre relation än jag och Thomas hade, och kommer inte att vara det minsta öppen för att göra annat än att spela med mig på ett distanserat plan. Och det enda som händer om jag tänker mig nåt, är att jag löper risk att hamna i ett jobbigt svartsjukt lidande. vet så väl hur sånt kan kännas. Usch.

Ändå kan jag inte riktigt se mig själv inte falla för nån som vill sitta och spela med mig på tu man hand. Musiken gör det så intimt. Jag skulle ha hemskt svårt att tåla om nån pojkvän till mig spelade ihop med nån på det sättet, just för att jag känner till den intimiteten. Men, som sagt, de är säkert ett tryggt par och hans flickvän behöver inte oroa sig det minsta.

Och själv längtar jag väl bara tillbaks till Anders vare sig jag vill eller inte, och det är därför jag tänker så här. Det går väl över, förhoppningsvis, fast inte förvånar det mig om det skulle bli så att jag BLIR kär just för att det är dumt och förbjudet och omöjligt. Och så här resonerar jag om en kille jag inte ens träffat. Jag är sanslös.

Tränar ju bort telefonskräcken i alla fall

21 november

STÖRIGT vad jag får finnar nu igen. Blev ju finnfri på Island. Bortsett från de jag bodde med. Men annars är det bra. Jag har fått en basist nu. Och fixat så alla kan ses på söndag! Så nu är den grejen på g. Ska jag bara kolla upp grabbarna också. Jobbigt är det att fixa, men man tränar ju bort telefonskräcken i alla fall.

Fortfarande blir jag ruggigt svartsjuk när Thomas börjar prata om potentiella ragg. Löjligt. Är så viktigt att bli först... fastän jag redan blivit det, nästan. Men det är kanske inte så mycket svartsjuka egentligen, snarare avundsjuka.

Att ha musiken och en annan människa

20 november

Välmående igen nu ett tag. Har trots allt en del grejer på gång.

Nån Mark har ringt, som nog är nån musiknörd som det verkar (bara fått meddelande). Och jag får genast patetiska funderingar. Har kommit på en grej nu igen, varför jag kunde känna sådär intensivt i Andersgrejej, vad som får mig att vilja upprepa det... Det handlar förstås om att jag har en stor kärlek som jag inte riktigt kan/vill separera från annan slags kärlek. Att ha MUSIKEN och en annan människa kombinerat blir en värsta dubbelkärlek och alltså känslomässigt hyperintensiv. Jag skulle aldrig gillat Anders om det inte varit musik med, tror jag.

Tänk vad härligt ändå att ha förmågan att vara kär i nåt som inte är en person. Men eftersom jag fått smak på hur det kan kännas när även en person är inblandad kommer jag nog inte att hålla mig nöjd så här.