Han får mig inte uppmuntrad till sinnes

18 november

Känns bättre idag än förut. Fastän dagen började elakt med "är allt bra?" och att inga folk var på övningstimmen. Sen så tog jag och Thomas en promenad runt Delsjön i eftermiddagssolen, och det var trevligt. Ganska. Men han får mig inte uppmuntrad till sinnes, säger alltid saker som jag inte blir helt glad av även om han inte menar illa eller fattar det själv. Det är väl lite dumt att umgås med folk det blir så med egentligen?

Har fått erbjudande om att bli trummis i ett band med 18-åriga kids som repar i Kungsbacka. Och så har jag funderat på att höra med Rickard om han vill spela igen. Allt är ju intressant nu, insett att jag inte bör vara kräsen.

Kan det inte få ge lite utdelning?

15 november

Hyfsat okej ja. Men mer då? Det är ju som att när jag väl försöker få mitt liv att även bli skitbra, så står världen där och säger "glöm det" och banala små detaljer får allt att skita sig. Som om det inte alls är meningen.

Varför skulle mitt telesvar börja luras och sluta spela in samtal?
Varför ska jag vara så efterbliven i nya folksamlingar?
Varför kan det inte få ordna sig, bara? Nu har jag ju kämpat för det, kan det inte få ge lite utdelning? Det är så att man bara vill ge upp.

Jag ville verkligen flytta in i det där kollektivet, men som jag agerade är det nog kört. Klart det kommer andra tjejer som är öppnare och roligare och "passar bättre att bo i kollektivhus". Kan väl bara finna tröst i så fall i att de ratat flera före mig.

BLÄ

Han stod och kollade på anslagstavlan

14 november

Är nog så att jag fortfarande mår rätt bra i alla fall. Även om det blev lite kris idag ett tag. Seminariet gick okej. Sen skulle jag väl gå och kolla på Satisfaction för skojs skull, om nån rivit nåt nummer på min lapp, men hann bara fram till dörren innan jag tvärvände. Såg Anders rygg där, och han stod och kollade på anslagstavlan. Tror att det var han i varje fall, inte säker nu, jag hann ju knappt reagera innan jag var på väg därifrån rent instinktivt.

Och då kändes allt bara SKITJOBBIGT. Jag vill att han ska stanna på sitt rum som han sa att han skulle. Jag vill inte ha honom i nån kant av mitt liv. Jag vill inte ha nåt anslagstavlecheckande gemensamt med honom. Jag spyr på mig själv av det. Vill inte, inte, inte på nåt sätt vara som han, vara samma typ...

En tjej ringde idag. Så vi är väl fyra nu då. Men lär ju bli lustig konstellation... får se hur det funkar. Kul i alla fall att nåt händer. Mitt liv börjar nog bli hyfsat okej kanske.

Även om jag skulle bli kär i nån tjej

12 november

Vi blev bara fyra på övningstimmen, men det var okej. Sen satte jag upp bandlappar, bara två fick jag upp fast jag gick över hela stan och funderade. Sen var väl feministveganmötet okej. Mest är det nog att jag har svårt för Annika / hon tycker inte om mig kanske. Men de andra är nog bra, så kan kanske bli bra ändå.

Nåt som är lite kul är att jag börjat tycka att en tjej i klassen är både sötare och trevligare än de killar jag snackat med. Är det så enkelt att ändra inställning? Klart jag har tusen spärrar. Jag blir nog inte kär i den där tjejen. Och även om jag skulle bli kär i nån tjej - tusen spärrar ligger framför att visa det på nåt sätt. Speciellt som man vet om alla andras heteronorma spärrar som gör att chansen minskar drastiskt att en tjej skulle bli kär i mig jämfört med att en kille skulle.

Jag tycker ändå det är kul att se vad som kommer när jag släpper på. OCH lite läskigt... Vilket tuder just på att inställningen till det är kluven och knäpp ännu. Så lätt och skönt och vanligt vore det ju att bli kär i en kille igen, trots allt. Så jag går där med mina bandlappar och hoppas på en ny Anders - men en som saknar hans dåliga sidor såklart.

Jag vill ju åt alla ensamma nördiga killar

11 november

Usch, en stund idag hatade jag bara mig själv. Kvällen blev ägnad åt indisk matlagning och bandlappskrivande. Riktigt omsorgsfullt. En del seriöst, annat är bara rent raggande. Jag vill ju åt alla ensamma nördiga killar. Så krasst är det. Men jag hoppas självfallet också en massa på att några drivna tjejer ska svara, så att jag får lite motpeppning och verkligen orkar genomföra det här. Klassragg tror jag inte på längre. Men kollektiv i Bergsjön? Please, let me, let me, let me...

En skittråkig datanörd

8 november

Seriös seminariegrupp man hamnat i. Inte så kul i stort. Gamla folk, förutom en, Anton, och han är också den enda jag skulle kunna bli kär i. Jag är ju knäpp hur jag planerar. Men jo, ju mer jag tänker på det, visst skulle det kunna vara trevligt att småflörta med honom. Han är ocool och lågmäld, snäll och trevlig. Smart. Fast sen har han väl flickvän kanske. Men annars så...

Ikväll fick jag ett plötsligt date-erbjudande, och var och fikade med Bruno, en SKITTRÅKIG datanörd, som var trevlig, så det blev inte stelt och farligt. Men har jag otur vill han väl ses igen. Han sa det när vi gick, "hoppas vi träffas igen" men det är ju sånt man kan bara säga också.

Men det är knepigt hur mycket bättre självförtroende jag har, hur mycket lättare det känns, det här med killar. Att skaffa Lunarstorm-ragg skulle nog inte vara svårt alls ifall jag försökte... Den har nog släppt, spärren. Kanske i och med att desperationen försvunnit.

Det är nu tristessen jag laddat upp för kan komma

7 november

Jag har haft en skittuff dag idag. Skrev oavbrutet från 9-13. Tog paus för att hämta kopierade böcker, klassen kändes plötsligt tråkig nu. Sen skrev jag igen, fram till typ fem, hetsåt pizza, lyckades skriva ut skiten i sista minuten. Var helt dödsseg på seminariet, sen flummade jag ihop metoduppgiften, men helkasst, lär få restgrej på det.

Annars känns det väl lugnt. Det är nu tristessen jag laddat upp för kan komma, tomheten. Får ta tag i bandet helt klart. Men hur, egentligen? Och killarna i klassen känns förresten inte så intressanta, blir nog inga förälskelser på ett tag nu. Så lite tråkigt är nog mitt liv.

Blev halvfull

5 november

Gruppindelning. Jag kom inte med Davids bra gäng utan med helt okända som återstår att se vad de är för några. Ikväll var det feministmöte och rysk fest på Studs. Vassily K spelade, han är ju extremsnygg, hade jag glömt. Blev halvfull, sörjde i onödan plånbok som jag trodde jag tappat bort. Sen gick jag hem och började chatta icq med Thomas om att jag hade lust att hångla med honom. Smart jag är. Nån tjej har sagt "nähä, tråkigt, får prova senare" på min telefonsvarare. Tjoho! Är det svar på min lapp för band eller för kollektiv?

På mycket ragghumör

4 november

Det har varit så bra nu. Jag mår bra, och har fattat igen att jag gillar människor och att jag inte är så katastrofbortkommen. Sandra och Ullis är fina vänner. Men jag orkar inte skriva om alla såna insikter. Lite trams i stället, känns som att det blir repeat från i våras nu i höst. Oavslappnade försök att ta sig in i killgänget på metodkursen lär det nämligen bli, och självklart inte utan baktankar. Ett tiotal killar som såg intressanta ut. Ett tjugotal tjejer som såg tråkiga ut. Sån var klassen. Och David var ju där, han är bra. Han blev nog rätt förvånad.

Jag är på mycket ragghumör, får för mig att jag har lite mod nu också, jag panikvill ju inget, jag vill nog mest leka lite. Men de där killarna kan ju råka vara idioter allihop. Det är ju så mycket det hänger på, och om man överhuvudtaget får chansen att snacka med dom.

Annars är jag kär i gitarr, sång och musik allmänt. Det måste i alla fall vara en väldigt bra grej som Anders inspirerade till, även om han kanske gav mig konstiga idéer och självtankar och världstankar annars.

Thomas och jag chattade lite idag igen. Fast vi borde nog lägga ner det, som sagt, vi mår nog mest dåligt så svartsjuka och ändå förälskelseöppna som vi nu är.