Inte slå på datorn förrän jag lärt mig kasusformerna

1 april

Mhm, var det april nu? Tog det lugnt, beslöt mig för att inte slå på datorn förrän jag lärt mig kasusformerna. Det resulterade i att jag spelade gitarr större delen av dagen. En ny skönt patetisk låt, som blev riktigt trevlig faktiskt.

Lärde mig formerna till slut, med hjälp av sinnessjuka associationsteckningar. Sen näthängde jag, snackade mest med Maria, lite med Thomas, napstrade och kollade lite olika grejer. BQ ska spela på skärtorsdan, härligt!

HATAR internet just nu

31 mars

Mår fysiskt och psykiskt lite illa, total överdos av dator idag. Ingen baksmälla förutom lite illamående innan vattenglasen. Sen så kom jag igång, installerade Napster. Det där blir riktigt riktigt coolt att hålla på med. Skrev på uppsatsen lite. Sen blev det inte så mycket skrivet eftersom Thomas inte hade bättre för sig än att sitta och chatta icq med mig. Har varit givande, utom nu på slutet då. Usch, jag HATAR internet just nu, fått för mycket av det goda. Klar med hemtentan i alla fall, och den blir rätt bra också, lär ju inte bli underkänd i alla fall. Isländskaplugg imorgon då.

Så skumt med Thomas... Jag gillar verkligen att chatta med honom, men det är som att han är nån annan person än den killen som fixade min dator igår. Flyter på, på ett helt annat sätt. Men en massa timmars chattande är för mycket, det är tragiskt.

Annat tragiskt är att man kan vara så såld på en människa att man reagerar och blir en aning less bara av att läsa i tidningen om stadsdelen där han bor, för att det är så jobbigt att tänka på att han finns, fortsätter att prata om bra saker med andra människor än mig, vara smart och sjysst och snygg. Hur patetisk får man vara?

Nästan hela idag var skitbra

30 mars

Blä, mår illa fast jag inte ens supit mig direkt full. Alla kakor kanske.

Skulle ju på den där anställningsintervjun i morse. Självklart gick jag vilse och fick fråga en brevbärare om vägen. Men sen gick det bra. Jag får perfekt jobb i hemtjänsten, trots att jag snyggt visade min motivation genom att säga "öh, jag vill nog bara jobba halvtid, och inte hela sommaren".
Glad hela dagen i varje fall. Köpte öl, stack på skolan och pluggade i biblioteket. Gick rätt bra, hemtentan ska nog gå vägen.

På humanistsektionÄG-festen var det helt okej. Pratade med en hel del olika människor, fick god mat och så. Men naturligtvis, när jag kommer över en viss alkoholgräns spelar det ingen roll att Axel är helt nån annanstans och att jag inte träffat honom på över en vecka - jag är såld, besatt, deprimerad.

Hem och ICQ:ade. En bra grej i alla fall. Nån finns därute nånstans. Men jag vill bara ha en människa just nu, och det skulle inte förvåna mig om det fortsätter så under våren. Lika bra man går under jorden då kanske. Men nästan hela idag var skitbra, annars.

Hur sjysst som helst är han ju i alla fall

29 mars

Mest pigg och glad idag med. På föreläsning, sista för kursen. Sömnigt. Sen på rasten var det jobbigt att märka hur jag hajade till och mådde lite dåligt när Niklas och Tom började snacka om Axel. Nu har jag inte sett honom på en vecka, och går ju inte direkt och tänker på honom, ändå sitter det så förbannat djupt, som om jag varit kär i honom i evigheter och aldrig kan glömma honom. Kommer nog alltså att bli jobbigt sen när vi börjar semantikkursen om några veckor. Eller kanske inte. Men antagligen. Äh jag vet inte. Vet bara att jag känner förbannat starkt, och jag förstår det inte riktigt.

Snabbröjde rummet innan Thomas skulle komma. Han kom, och krånglade på med min dator, fick åka hem till honom och kopiera över hans hårddisk till min, och sen installera. Till sist funkade allt. Fast vad jag tycker om honom är osäkert. Så annorlunda mot i mailen, men det är ju säkert jag också. Lite trist. Fast inte så det var pinsamt eller så. Hur sjysst som helst är han ju i alla fall, som han styrde och ansträngde sig med min dator. Vet inte hur mycket vi har gemensamt, men kan vi komma loss lite kan det ju hända att vi kan bli kompisar. Får se. vill han träffa mig igen är jag med. Men vill han inte så är det nog rätt likgiltigt. Fast jag har gillat vårt mailande.

Suttit med mina islänska kasus, och hängt lite på nätet. Och fått godissug och ätit mig illamående på nån deg. Imorgon efter "anställningsintervjun" ska jag ägna mig åt hemtentan ända tills kvällens ÄG-medlemsfest. Typ 30 engerade människor och fri mat. Jag ska köpa öl, och ifall det är kul bli full. Fast jag inte har tid med sånt utan måste vara i pluggbart skick hela helgen.

En kvinnlig ocool songwriterloser finns det ingen

28 mars

Seg förmiddag idag med. Sen pluggade jag väl en aning. När jag skulle på isländskan var jag rolig. Råkade sätta mig i det vanliga klassrummet men på fel våning, och märkte typ inget, blev sen misstänksam och gick ut i korridoren när inga andra kom. Upptäckte mitt misstag. Isländskans sista lektion. Tufft blir det, att ha tenta.

Kollade mailen. "Kändes ju inte så krystat att prat med dig tyckte jag", skrev Thomas. Fast jag gruvar mig rejält nu, tänk om det bara blir skitjobbigt. Egentligen är det ju helt ologiskt att vi skulle ha nåt gemensamt. Fast äsch. Får väl bli som det blir. Känns bara som att vi är lite från olika världar på nåt vis, och jag är fundersam över om han kan uppskatta mina konstiga flummarsidor, som jag själv ju ser som de stora kvalitéerna.

Var på feministträffen hos Emelie. Ikväll var det supertrevligt. Snackade lite om förebilder, blev kvar länge och gick hem med Desirée sen. Nojjigare människa får man leta efter, jag fick lova att ringa henne för att tala om att jag levde efter att ha tagit hem en främmande människa alldeles själv imorgon.

Har kommit på att jag ska bli en förebild. En kvinnlig ocool songwriterloser finns det ingen tidigare vad jag vet. Det kan verkligen behövas. Jag är så glad, välmående och uppåt just nu. Och det har ju faktiskt inte ett skit med några omständigheter att göra, det handlar bara om synsätt. Alla konstanta saker som ensamhet, okärlek, loserskap... De KAN ju ses på som hemska. Eller också bara sköna, coola, eller vackra. Det beror helt på stundens synsätt. Och idag är jag bara cool och bra.

Kan bli en trevlig vår

27 mars

Det dröjde väl till ett eller nåt innan jag var klar att börja plugga. Förlorade timmen märks ju. Har dock pluggat hyfsat duktigt i alla fall, med lite trevliga avbrott. Var på Krasnapolsky, bara jag och Björn så det blev ju inte så mycket möte precis. Bjöd oss på fika, spelade Backgammon. Roligt, jag vann. Jag köpte en massa godis sen. Och så har jag då legat här på min säng och vräkt i mig till illamående, och läst om isländsk språkförändring.

Jag mår i alla fall bra nuförtiden, rätt så uppåt, känns som att det kan bli en trevlig vår framöver. Fast jag borde skaffa nåt sommarjobb. Och så vill jag verkligen ha en trevlig vårförälskelse, men ser inte riktigt hur jag ska få tag i det.

Vi snackade i en och en halv timme

26 mars

Föreläsning, mycket lite folk. Satt bredvid Tom som typ flera gånger på sista tiden, och den är ju lite lustig den där grejen att jag var så desperat ett tag över att jag aldrig fick chansen att prata med honom, då för ett par månader sen. Jo, jag tycker fortfarande att Tom är söt. Det är fortfarande så att jag potentiellt nog skulle kunna blir kär i honom eller nåt, men jag skulle aldrig orka. Ingen ork och lust till att anstränga mig för att lära känna honom mer än vad som går av bara farten. Ingen lust till att gå och ha jobbigt åt ytterligare en klasskompis, skulle dessutom se rätt illa och desperat ut med tanke på Axelgrejen. Så näe, jag bryr mig inte om Tom, och det är skönt.

Var hemma och fikade, och pluggade lite isländska. Var på isländskan, lugnt, slapp besvara frågor. Sen gick jag hem och gjorde pulvermos och pulverfalafel jättelänge och jobbigt, och konverserade rätt bra med lille Rob nu med.

Ringde Thomas sen. Vi snackade i en och en halv timme så man får väl säga att det gick rätt bra, fast det var ju inte helt fritt från nån liten pinsam tystnad ibland, och kändes lite småknepigt. Fast kul. Han ska kolla på min dator på torsdag. Vet inte hur jag ser på det där... Kanske kan vi bli kompisar, och det är ju alltid kul. Eller så blir det pinsamt och jobbigt, men då får man tåla det. Det är ju inte som med mailstefan i alla fall, när jag hoppades på saker och så.

Skrivit min första låttext med sexantydningar.

En väldans massa fikande

25 mars

Vaknade vid sju och skrev ner drömmar. Ska nog börja bli bra på det. Sen vaknade jag jättetrött halvtio och så sa de på radion att klockan var halvelva. Usch, sommartid. Det hade både Emelie och Jonna också okoll på. Var på kvinnofolkhögskolan, gick dit med Emelie. Skulle se på film och gick vilse i värsta gångarna, det var roligt. Filmerna var också roliga, en del. Fikade på Hagabion, trevligt och så.

Hemma skulle jag ringa Thomas, men han var inte hemma. När jag väl laddat, typiskt. Fikade på Garbo med Carin och hennes kompisar (en väldans massa fikande nuförtiden), och gick på Hannibal, den var väl inte så bra, lite kul. Rätt sent hemma och har ångest över att ha tappat bort mitt pass.

Ingen fara alls att ha hemmakväll

24 mars

Stack iväg rätt tidigt för att gå på Kvibergs marknad med Ulrika. Det var kul där. Ingen av oss köpte nåt, men det var stort och kul. Jag åkte hem, ingentingade ett tag, men när jag ringde brorsan och råkade komma på att jag har en hemtenta och en tenta inom 10 dagar, och inte börjat med nån av dom, blev det faktiskt ingen fara alls att ha hemmakväll, fullt berättigad. Börjat på översättningsgrejen. Ska nog gå rätt bra, och det är roligt. Isländskan blir värre. Jag ska inte försöka ett dugg med att vara social närmaste veckan. Kan nog bli rätt skönt. Fast jag kommer nog att vara en del social ändå, utan att försöka. Imorgon t.ex. ska jag ju fika med Emelie, gå på bio med Carin och Sanna, förmodligen fika med dom också, samt försöka ringa mailthomas.

Tänkte att jag inte skulle nämna Axel i dagboken idag, för det finns ingen anledning. Men nu har jag redan gjort det. Tänker väl fortfarande en del på honom i alla fall. Blir så bara för att jag tänker på översättningsteorin. Lite tungt kanske. Är liksom less. Vill väl bara bli kär igen nu, övertygas om att det finns nån annan, nån som kanske kan bli kär i mig också.

Kan lämnas plats för nån annan att tråna efter

23 mars

Haft en ganska osocial dag, men det är väl bra för hostan att inte prata så mycket. Gick till Hjalmar Brantingsplatsen i solen. Det var ju LITE jobbigt, men kul att gå över bron. Dum mot mitt skröpliga ben bara, nu får jag säkert nåt muskelproblem snart igen. Handlade konstiga saker på ÖB och i asiatiska affärer. En rolig tant kom in och frågade ägaren "Är det den här butiken som kallas för invandraraffären?".

Åkte bussen hem. Gick på institutionsmöte. Tråkigt, jag fattade inte mycket. Men professor Peter är också trög, han fattade absolut inte det där med helfart och halvfart hur vi än förklarade.

Jag har satt mig i fälla vad gäller mailThomas. "Ring om du känner för det" skrev han. Suck. Men jag kanske gör det i alla fall, fast det säkert förstör allt.

Det har nu gått en hel månad då varenda dagboksdatum haft nåt skrivet om Axel. Idag är kanske första dagen jag kunde ha låtit bli. Är nog lugnt nu. Trist och så. Tomt på låtskrivardrivkraft. Men det är bra om det är så, så att det så småningom kan lämnas plats för nån annan att tråna efter. Nu finns ju såklart ingen. Men Axel fanns ju inte heller innan han plötsligt gjorde det. Önskar mig tillbaka så förbannat ibland, till de där få dagarna då jag njöt av att snacka med honom, hans leende, känslan av att han tyckte mycket bra om mig åtminstone som kompis, kanske mer... Kan fortfarande tänka att han faktiskt var riktigt intresserad av mig då, men ändrade sig sen. Jag vet ju inte alls. Får nog aldrig veta heller. Hoppet har inte heldött, men det borde det.

Oj, tappade bort dagen nu. Jag gick hem och gjorde pizza. Sen tänkte jag ha pluggarkväll och imorgon göra allt för att få en social kväll, blev dock ingen pluggarkväll alls, sitter bara och trivs, spelar gitarr, gör onödiga saker som att skriva punkter i bra-boken, och varje timme känns värdefull, så vad hade en utekväll haft för värde annat än att ge en känsla av att ha "gjort nåt"? Jag trivs ju så här, varför kan jag inte låta mig göra det?

Kändes nog lite extra distanserat mellan oss

22 mars

Lektionen lagom sömnig som vanligt. Sen gick jag och Jenny ner på stan i solen och fikade, gick runt lite i Haga och så, och allt kändes skitbra. Gick sen tillbaka till skolan för att träffa Viktoria och Axel. Satt och pulade med uppgifterna nån timme. Och jag tror inte jag brydde mig så mycket om den här axelgrejen faktiskt, det var lugnt, men kändes nog lite extra distanserat mellan oss. Kan nog inte kalla mig kär längre. Känner inte nåt vidare sug efter att vara kompis med honom heller. Näe, det kommer nog fortsätta i denna stil, vi snackar trevligt med varann, och blir det fler klassfester så kommer jag att bli kär i takt med tillfyllnandet och bara kunna tänka på att jag vill ha honom, men det är inget han kommer att utnyttja. Så blir det, tror jag.

Handlade, lagade käk, åt tills jag halvdog. Stack förbi datasalen innan jag gick på bio. Slängde iväg ett mail till Thomas där jag prövade tanken på att träffas, bara kul at se vad han svarar, jag vill väl knappt själv att vi ska ses. Det vore ju så skumt.

Var alltså på bio sen med Tom, John och Marie. En rätt dålig och trist film, Chaín of fools. Jag kände mig också rätt trist. Jag vet inte vad det är, jag försöker ju komma in i det där gänget, men senast det kändes bra var ju den där öltorsdan, då var det riktigt kul och bra, och jag gillade alla så starkt, var det ölen det berodde på? För nu känns det som att jag kanske inte har så mycket gemensamt med dom ändå. Det vill sig bara inte riktigt. Eller var det Axel som gjorde att det kändes bra förut, var det kanske så? Suck.

Nu är jag lite deppig, fastän största delen av dagen var så skön och bra, och hela livet kändes lekande lätt. Så knäppt det där, plötsligt väger det över åt ena eller andra hållet och man vet aldrig riktigt vad som gör det. Men just nu är det nog den välbekanta helggrejen igen. Inte heller denna vecka har lett fram till ett spännande helgliv. Undrar hur lång tid det ska dröja. Samtidigt ligger det väl på mig. Borde kunna hitta på nåt med Jessica, eller hänga med Jenny och hennes kompisar, eller ringa brorsan, men jag är ju så oframfusig.

Gick hem sen längs bäcken

21 mars

Snabb frukost, följde brorsan till humanisten sen. Slängde iväg nåt mail. Sen träffade jag Jenny och vi stack hem till henne för att plugga. Underbart väder, och jag var glad utan speciell anledning, sånt är ju bra. Vi började med att fika en massa, sen gjorde vi typ en halv uppgift, kom på att det inte gick nåt bra, och så sket vi i det. Åt makaroner. Jag gick hem sen längs bäcken, rätt långt, men skönt.

Mailade Thomas, riktigt öppenhjärtlig börjar jag bli, kommer att bli helskumt om vi nån gång ses. Telefonen har gått en del, och däremellan har jag väl pluggat lite, och snackat med Rob i köket. Fick igång honom faktiskt, fast vi pratade ju inte precis om så roliga givande saker, men han är nog rätt sjysst. Bättre än Rafael tror jag. Vet inte hur det ska gå med min stackars dator. Men känns nu inte dödsviktigt. Dock vore det ju kul att få använda det där bredbandet nu när man har det. SUCK.

Är nöjd inför att träffa Axel imorgon, men vet inte hur jag känner, blir intressant att se. Som jag nu gått och oemotståndligat honom kanske det tar ner mig lite på jorden att träffa honom. Eller också inte. Spelar ingen roll, nån gång ska han glömmas bort i alla fall, tills dess är han tydligen bara bäst.

Vi gick genom hela stan

20 mars

Stack iväg till Carin och hämtade windowsskivan jag fick långa. Sen var jag på Bengans och skulle hämta BQ-biljetterna, och så har de töntarna ställt in pga personliga problem eller nåt sånt. Jag blev rätt sur. Gick upp till Humanisten och träffade David och Ullis. Vi gick genom hela stan bort till Hängmattan för att käka och fika. Äntligen lite solsken och vårväder faktiskt. Mycket trevligt. Underbart att utnyttja min nyfunna aptit till fullo. Och så har jag, i alla fall tillfälligt, lyckats bli lite klar över framtiden tack vara David. Ska plugga sociologi/socialpsykologi, men i huvudsak vara skapande människa i stället för att kalla mig student. Det blir ju bra. Sen kan man tydligen bli journalist av att läsa massa onödiga ämnen också.

Vi gick tillbaka framåt sex, fortfarande solsken. Lite skivaffärsindykningar också förstås. Lambchop. Känns som en bra dag. Sen har jag städat rummet lite, och inväntat datafixande bror. Ringde Axel också, fast det tog emot, fast det var ingen fara förstås. Pratade en liten stund, bestämde att ses på torsdag för uppgifterna. Och självklart ska jag tvunget bli glad över det, tycka det är skittrevligt att vi ska ses, fast jag borde tycka att det bara är jobbigt, men det funkar ju inte så. Men jag vet ju att efter torsdag lär det dröja evigheter tills vi ses igen, och det känns väl inte skittungt. Nåt som är värre är att jag inte helt släppt hoppet. Fast det kanske man aldrig gör.

Fått en ny korridorare, Kristian har tydligen flyttat. Denna är en chalmerskille som heter Rob. Verkar ärligt talat riktigt trist, och antagligen inte speciellt pratsam, men jag ska väl försöka få igång konversation lite. Brorsan lyckades inte starta igång min dator. Men det var trevligt att han sov här i alla fall, låg och pratade till rätt sent.

Det är då allt blir en endaste ledsen poplåt

19 mars

Gick på skolan mest av sociala skäl, för som vanligt fattar man inte ett skit av föreläsningen. Jag och Jenny satt nu uppgrötade i "gängetraden", och det är ju bra att det blivit så nu, men lika fullt satte sig de andra inte med oss sen i cafeterian, och jag kunde inte låta bli att bli less. Och så tänker jag igen att det är Axel som fattas, att han fick in en i gänget, men det är säkert bara som jag fått för mig, och antagligen gäller det ju inte längre nu när vi inte kommer att kunna vara riktigt samma kompisar som vi var förut.

Jag funderar över det där, visst verkar det ju som att han gillar att umgås med mig ändå, så då måste det ju vara nåt hos mig som han gillar, även om han ju inte känner för mig på det sätt jag gör för honom. Önskar bara att han hade sagt nåt bra i alla fall, klämt ur sig nåt som kunde gett mig lite självförtroende. Funderar ännu på vad det var han tänkte säga när han sa "men.." och sen flinade och sa "äh, jag vet inte...".

Hur som helst, jag och Jenny gick ner mot stan, jag köpte en nätverkssladd, sen gick jag hem, och har avverkat hela dagen på mitt rum. Känns i alla fall rätt bra nu, som att jag har lite kompisar. Pratat länge med tre stycken, plus brorsan. Ska fika med Ullis och David imorgon, Ullis snackade med honom igår då han var glad över att ha blivit av med oskulden med nån klasskompis. Klart den grejen får mig lite nedstämd, en önskan om att kunna säga detsamma, nåt dumt ångrande att jag inte tog chansen när jag hade den. Fast jag ju hade varit ännu mer loser om det blivit så, det var väl bra att säga nej... Kan bara inte se det så just nu. Vill bara ha. Fast jag tror det har lugnat sig en aning, inte lika uppslukad längre. Men när jag tänker "okej, dags att kolla efter nån annan" så finns det absolut ingen. Inte en enda, och kommer aldrig att finnas. Som det känns. Det är då allt bli en endaste ledsen poplåt. Och jag kan inte ens sjunga med denna hoströst. Rätt förbannad och less faktiskt. Måste väl ringa människan imorgon om den där uppgiften också. Kan inte låta bli att vara sur på honom. Är väl kanske naturligt att bli arg för att nån inte besvarar ens känslor. Fast han väl inte kan hjälpa det. Skitstöveln.

Inget sånt som att vissa är coolare än andra

18 mars

Vaknade av morgonpigg Daniel som tömde sin luftmadrass. Själv var jag sömnig och less på alla som började kliva upp. Åt en god frukost sen, mycket babbel och skratt, lite gamla körsånger och så. Kunde sjunga lite, men ännu en förbannad hosta som inte blir bättre.

Vi tog en promenad så småningom i solen, och sen åt vi pannkakor, och chips med dipsås, tills de med bilen skulle åka. Trist hejdå, gick alldeles för fort denna helg. Jag och Josefin hoppade på varsitt tåg en timme senare. Skönt att åka, ville bara att det skulle varit längre. Gick hem genom stan, åt mackor, lyssnade på musik, snackade med Jenny.

Blev en bra helg. Trots Axel i bakhuvudet hela tiden. Sån loser man är... Sen har jag väl funderat över vad jag tycker om Daniel, för det gör jag ju alltid, men näe. Han är bara sjysst. Kanske är han en loser som jag. Kanske är det han jag borde ha snackat kärleksbekymmer med. Aldrig hört honom prata om några dejter och relationer faktiskt. Fast jag ska inte säga nåt, jag vet ingenting om det där.

Bra stämning har det i alla fall varit. Jag har varit den som inte pratat oavbrutet, men klämmer in fina kommentarer titt som tätt. Trivs nog med det. Alla i wiengänget känns lättsamma och sjyssta, inget sånt som att vissa är coolare än andra, utan en bra nivå. Inga röker. Låg mobiltelefonprocent. Lite lustigt. Vi får ta och ses igen i alla fall, kanske längre då. Tänk att man faktiskt har en massa kompisar som på nåt sätt är "latenta". Fast det är klart, de är inga superbästisar till mig, men hur många såna har man överhuvudtaget?

Gamla nyktra gänget igen

17 mars

Vaknade sådär halvtio, Josefin kom vid elva, vi satt och såg på när Siri gjorde kakor, och babblade. Gick och handlade, och sen åt vi supergoda varma mackor. Min aptit ganska duglig nu, antagligen helt normal, men ännu liten för att vara mig.

De andra kom på eftermiddan. Bara babbel. Jättekul, vi var igång på en gång. En hel del prat om dejter och grejer, och jag babblade på om mitt eget olyckligt kär- frossande med åtminstone Josefin och Alice. Folk har absolut varit med om det där "när man VET att det är kört, då blir man störtkär", men också "och om han är intresserad, då är man själv inte kär alls", och det däremot är väl en grej jag inte har nån erfarenhet av. Möjligtvis var känslan lite så då, på fredan när jag låg där bredvid honom. Men då hade jag heller ingen koll på vad han kände annat än att han var tänd på mig.

Vi gick så småningom ut på restaurangkoll, kors och tvärs över stan. Kallt. Till sist blev det nåt kina, och det var bra. Nu var vi plötsligt gamla nyktra gänget igen, bara jag tog en öl (för jag var gnällig, hostig och med ont i tänderna). Jag vet ju att de andra är festglada på sina håll, men i detta sällskap ska vi liksom inte festa. Knepigt. Gick hem och spelade TP sen, kul men svårt och segt, och jag var rätt trött. Tills vi skulle sova, då jag ville ligga och störa alla med dumma funderingar.

Jättekul att träffa dom

16 mars

Vaknade sju, och sen mådde jag väl halvrisigt ett tag, men jag är helt förvånad över att jag inte blev bakfullare än jag blev. Var pigg och hyfsat välmående redan vid tolv, och sen var väl inte hjärnan med riktigt på datalabben, men det var okej, jag mådde inte dåligt alls. Axel kom inte, var nog rätt väntat, fattade han till och med själv igår. Jag och Viktoria jobbade ilag. Sista lektionen nu, bara ett litet jobbigt inlämningsblad som vi ska ses och göra. Kommer antagligen att tvingas ringa till Axel om det. Känns ju lite jobbigt, fast vaddå egentligen, jag bara fånar mig.

Sen kom jag på att jag missbedömt tiden och hade en timme på mig att packa och fixa i ordning allt. Helt väck i huvet var jag, men det gick vägen, och jag var på plats på tåget 17.12 utan att egentligen ha ätit frukost än. På tåget har jag mest filosoferat över hur kär jag är, och vad konstigt det är att jag känner MER nu när jag vet att det är kört. Helt supermiserabelt, och på nåt sätt skönt, för det är så påtagligt smärtsamt och nästan vackert. Som om jag frossar i den känslan lite, jag vet inte...

Träffade Kathi och Siri på perrongen, och vi gick hem till Siri och fikade. Otroligt vad snabbt allt blev precis som vanligt. Jättekul att träffa dom, dock bara less på den förbannade hostan som är värre nu igen. Siri bor jättemysigt. Skönt att krypa i säng, låg och småpratade lite, låg och tänkte på Axels förbannade leende, för så patetisk är jag, och nu är han helt bara bäst, men det måste ju gå över. För det gör mig så sur att jag ska vara en sån liten loser. Samtidigt som jag som sagt frossar i känslan, helt skumt. Vill hem och skriva låtar eller nåt. Fast att skriva en massa låtar om nån är väl det mest förnedrande man kan göra egentligen.

Miserabelfull

15 mars

Oj vad folk har hällt öl i mitt glas hela kvällen. Huvudsaken är väl inga black-outer. Jobbiga är hur man känner. Hur man kommer på sig själv med att veta att man inte skulle säga nej till nånting alls för att man är så förbannat kär i en viss person. Fast det blev nu inget. Och jag är nu bara miserabelfull. Och garanterat bakfull imorgon.

Vad är det här för jävla skit? Allt bara snurrar ner, ner, ner. Suck. Slänger pennan på sin plats, och sover till en illamående morgon.

(16 mars)

Okej, den nykta versionen av 15 mars:
Var på föreläsning, kändes rätt så segt, fattar inget, men jag ska ju ändå vara cool och åka på popfestival i England i stället för att göra tentan. Strulade på med saker sen, ringde grejer, betalade tillbaka pappaskulden, handlade. Sämre i min hosta, kände mig inte ett dugg på festhumör.

Björn var också lite risig, fast vi klarade väl att fixa festen rätt bra. Eller, han gjorde väl det mesta, jag satt mest och orkade inte bry mig riktigt. Var rätt sur ett tag också, för att inga av mina dök upp. Hade de bangat hela högen? Fast sen kom Marie och Inez, och de sa att grabbarna som förfestade hade ringt och var på väg. Så det ordnade till sig. Jag satt med dom, och det var lite segt, kände mig nykter och trist, började undra om jag verkligen trivdes i sällskapet, kom på att det kanske var Axel som saknades, och det störde mig ju. Tom och John var skitfulla, Tom välte ett rödvinsglas över John. Jag pratade en del med Marie och Inez, de är nog rätt okej faktiskt, fast väldigt tighta, släpper inte in riktigt. Känns som att alla faktiskt är lite så, fast sen kom tre kompisar, eller kompisars kompisar till Tom, riktigt sjyssta tjejer, och kvällen började arta sig. Fick i mig lite mer öl, tog det INTE lugnt. Men folk hällde ju över sina ölglas i mitt också, kan ju inte jag hjälpa... Och så kom Axel, och var skittrevlig förstås. Och allt eftersom jag fyllnade till önskade jag bara att han skulle vara en skitstövel och utnyttja min oförmåga att stå emot honom, men han gjorde inte det, han är ingen skitstövel.

Jag lovade hänga med nånstans med tjejerna, minns ej vart vi gick riktigt, men det snöade och kön var lång och seg. De andra droppade av, de flesta. Jag bestämde mig för att dra, jag med, när det aldrig hände nåt med kön trots att jag var helt extremt pissnödig. Och så var jag sådär efterbliven och bara stack utan att säga hejdå till någon. Travade raka vägen hem, dvs förbi näckrosvåldtäktsparken. Ett mått på hur full jag var antar jag, men gick ju bra. Pissade inte ner mig heller, utan hann hem. Tror den promenaden gick snabbt. Och dödskär var jag, och skitless över det faktumet.

"Tid att snacka en stund?"

14 mars

Satt och pillade frukost idag med förstås. Sen gick förmiddan också segt för att jag var nervös och måste hålla på och tänka. Sen var föreläsningen, och han hade faktiskt kommit före mig. rakat av sig skägget, söt så med. Fast sen på rasten kändes allt helt åt helvete, berodde väl kanske på att jag var spänd, kändes bara helt konstigt, och jag blev ännu mer övertygad om att allt är kört mellan oss. Men just därför kändes det väl extra viktigt att få det ur världen. NU med en gång.

Så när vi lugnt gick, bara vi två, från klassrummet, tog jag mig samman. "Tid att snacka en stund", och han sa "visst" och vi satte oss i cafeterian, och allt kändes rätt lugnt, om bara inte Nour kommit, och vi ses ju inte alltför ofta, så det blev lite dumt, hon måste tyckt jag var väldigt disträ och konstig, jag önskade henne bara därifrån. Hon kanske fattade nåt slags vink för hon gick rätt fort. Sen snackade vi. Och "skulle det där vara svårt?" Hade inte precis behövt repa in mina formuleringar, samtalet flöt smidigt, och helt utan att det kändes konstigt kunde jag tala om för honom att jag var intresserad av honom...

Fast det är klart att det var som jag väntat. Han hade tyckt att det som hände var just en dum grej, och eftersom han brutit upp ett 3,5 år långt förhållande nyligen är allt nu bara rörigt, och han ska fortsätta vara singel. Enligt vad han sa. Så vi hann väl komma fram rätt bra till vad vi skulle innan Viktoria kom. Pratadelite framtida övningsuppgifter, sen gick jag ner och mailade, var på isländskan, och gick hem.

Är lite tom till sinnes men inte direkt deppig. Känns mest så bra och lättat att jag pratade med honom nu, tänk om jag dragit på det längre, hemska tanke. Tänkte jag skulle vara olycklig ikväll, men det funkar inte riktigt. Jag har antagligen varit nog olycklig senaste dagarna, och därför är jag nu lättad att skiten är över, tillbaka på noll. Fast klart jag ska frossa i lite ledsna lovesongs.

Har lärt mig idag att det går utmärkt att prata om saker. Mycket smidigare än man tror, fast grejerna är jobbiga, så det ska jag använda mig mer av i framtiden. Svårast nu blir att sluta tycka han är söt och skitbra, försöka se de sämre sidorna och så, och att det finns andra personer som är lika bra.

Formuleringsplaneringen bara tumlar runt

13 mars

Nervös. Och hatade att pilla i mig frukosten. Sen var jag ju föst med uppsatsopponeringen, och hade inte tänkt på vad jag skulle säga om min egen uppsats, rätt pinsamt. Filosofkillen och professorn var på mig med jobbiga frågor. Sen var jag ju rätt bra på att opponera på Marie i alla fall.

Axel söt idag. Kanske har det blivit konsekvens i det nu. Jag och Jenny åt baguette, och jag blev mätt på två tuggor. Det var den dagsaptiten. Jenny frågade om det var för Axel, men det kunde jag förstås inte erkänna. Pratade lite kort med honom innan vi började igen. Bara uppsatsopponeringssnack.

Stack tidigare för att ta hand om en tvättid. Sen satt jag och tänkte en stund, beslöt mig för att i morgon MÅSTE det ske, skiten ska fås ur världen, kan bli så skönt.

Pratat i telefon sen hela kvällen, kanske är jag inte alls så sjysst mot min hals. Först Anna. Gick rätt så bra, hon höll igång samtalet själv. Sen pratade jag med mamma en stund. Var så igång sen att jag impulsringde Anine. Det var jobbigt. Här ringer man och väntar sig ett glatt överraskat hej, och så är hon inne i en flera månader lång depression med medicinering och hela skiten. Vad säger man? Jaha. Och jag är lite förkyld... Så sen blev jag tvungen att ringa upp Åsa för att liva upp mig igen, och vi kan ju aldrig sluta när vi börjar.

Som sagt, kan det vara så att jag verkligen vågar snacka med honom i morgon så är det ju skitbra, för det kan inte fortgå så här, jag kan ju inte njuta av livet så länge jag har han i skallen. Bara grubbel och tjafs. Och går ju mycket hellre på fest på torsdag om jag slipper vara spänd och planerande och med jätterisk att bli besviken. Och wienerhelgen kommer att bli skitbra om Axel då redan är glömd.  Måste bara bli så här. Klarar jag det, visst gör jag? Trots att formuleringsplaneringen bara tumlar runt i huvudet, man är ju för fånig. Han kommer säkert inte imorgon bara därför.

De dåliga var få och obetydliga

12 mars

Kändes så segt i skolan, var deppig och kändes som att ingen ville vara kompis med en (konstigt när man sitter på sin kant och surar). Sen blev jag helt förlamande totaldeppig ett tag. Skrev en låt, det hjälpte inte så jag fick göra en uppställning över bra och dåliga saker. Då kom jag på att de dåliga var få och obetydliga, så allt var ju rätt okej. Satte på lite Ass ponys och Eggstone, och redde upp mitt misärrum.

På isländskan satt jag med en ny kille, han var riktigt tråkig. Fick se övningstenta. Tror det där provet kan gå helt okej. Satt och mailade lite loserdefinitioner till Thomas, och lite andra krafsmail. Sen gick jag hem, och har opponentfunderat, känns hur lätt som helst. Jenny ringde mig, fundersam över Axels uppsats som hon opponerar på, den är visst inte så bra. Fast jag är ju lite svartsjuk för att hon träffat honom idag när inte jag har det... så fånig är man. Just det som är jobbigt, att man är så fånig.

Är nog mycket stolthet. Vill verkligen inte vara losern som kommer krypande "jamen vi kan väl snacka.. vi kan väl ses... jag bryr mig, jag känner nåt..." utan då kör man hellre på med samma neutrala trevliga stil som han kör med. Fast tänk om det bara är stolthet från hans sida med då? Borde snacka. Blir ibland desperat och tänker att jag bara måste, fast det är så mycket lindrigare att gå och avvakta. Eller är det verkligen det? Är det inte bättre att stöka undan det? Bara lättare sagt än gjort.

Det där kansket betyder att jag kan bli besviken

11 mars

Dröjde väl rätt länge innan jag tog tag i mig idag, sen har jag väl ändå inte gjort nåt. Spelat lite gitarr, kan äntligen sjunga lite. Försökt skriva klart texter till de forna veckornas små kärlekslåtar, gick inget vidare. Pratat med Mamma och Henrik.

Är less. Har mycket Axel i skallen och är helt less, fattar inte varför jag går och deppar ihop. Jag deppar ju inte av tanken på att det är kört, utan av tanken på att det kanske är kört, och det där kansket betyder att jag kan bli besviken, och det har jag ingen lust med. Men som det verkar tar jag ju ut all skit i förskott, då kan jag väl inte bli besviken? Varför så less? Inget är värre än att jag är där jag brukar, på noll. Och snart hittar nåt förälskelseobjekt. Nån som är ännu mer rätt. Det är inte värre än så.

Men jag vet ju vem jag vill ha just nu. Och att jag måste ha kvitto på min chanslöshet innan jag ger upp. Så jobbigt att jag bryr mig så förbannat! Och för honom är jag väl knappt nån, finns kanske bara i hans värld när jag är framför ögonen på honom, och "grejen" förra torsdan, vad var det? Näe, jag vet inte. Känner mig miserabel, blir miserabel, kommer att vara miserabel ett tag. Och önskar att jag inte kände nåt alls.

Måste få det ur världen

10 mars

Sover många timmar. Sen går jag upp, nog lite bättre idag, men jag blir orolig över hur svårt jag har att få i mig frukosten, illamående efter två tuggor. Vad ska det bli av mig? Varför skriver jag i presens förresten? Gick upp på rummet och sov några timmar till, mest för att jag inte orkade komma på nåt annat att göra. Då blev jag orolig över att jag kanske har nån depression, kanske därför jag inte kan äta? Men det är nog hypokondri igen.

Tog tag i mig lite, faktiskt plockat lite på rummet och så, bokat tvättider, lyssnat på skivor. Och sen var jag hungrig och åt mat på riktigt, med sallad, och det kändes riktigt bra, så nu är jag nog på väg upp i alla fall, ur denna sjukdeppgrej.

Men det hänger nåt olyckligtkär-aktigt i luften. Det var nåt sånt i magen i morse, som jag absolut inte välkomnade. För det är inte kul, vill jag känn nåt så ska det vara nåt bra. Men om det KAN bli bra då? Måste få det ur världen. Jag kommer aldrig att bli säker på att han inte vill ha mig förrän jag frågar, och tills dess grubblar jag bara, och det blir ju svårare och värre ju längre jag väntar. Och om det nu är så att jag får höra "Du är en fin tjej och jag gillar dig och så, men jag känner inget mer tyvärr" så är det värt det, jag måste få höra av honom att jag på nåt sätt är bra, annars går jag bara och gräver ner mig i losergångar.

Det värsta som kan hända nu är inte att bli nobbad, det värsta vore om allt bara fortgick, om jag aldrig lyckats prata med honom. Det får inte bli så.

Övertygad om att det är helt kört

9 mars

Tog det riktigt lugnt och skönt under morgonen. Köpte hostmedicin, myste åt kontoutdrag (19000), och gick på föreläsningen. Axel riktigt snygg idag... fattar inte det där. Satt och gjorde övningar sen igen. Jag satt mest och hostade.

Gick hem, laddade krafter för att orka gå och handla. Lagade spaghetti och sås som jag ändå inte fick i mig. Har nog gått ner ett par kilo senaste veckan, men vad gör man när man inte orkar äta? Känner mig lite övergiven. Ringt och snackat en stund med Maria trots att jag bara blir hostig av pratet.

Är lite less, bara för att jag idag satt och tyckte att han var så söt så är jag också helt övertygad om att det är helt kört. Han vill väl ingenting med mig, och vi fortsätter väl bara vara halvkompisar eller nåt... Att snacka ut känns ju för sent nu i alla fall. Enda hoppet står, paradoxalt nog, återigen till öl. Skrev väl nånstans här innan "jag tror öl är lösningen". Då innan den kvällen alltså. Skulle bara vetat då vad dessa öl skulle ställa till det. Blir så less, känns som att det förstörde allt. Men OM det var så, så måste det ju alltså ha FUNNITS nåt att förstöra? Och FANNS det, så borde det också finnas nåt reparationsbart.

Visst var det på gång, var det inte det? Kan det inte börja om då? Eller har han ångrat sig? Är så totalt utan koll, men känner mig nedslagen och uppgiven.

ÄG-fest om en vecka. Kommer ju att vara en massa folk, vi hamnar säkert ifrån varann, och han kommer inte att ta några initiativ, och så går jag hem därifrån fylledeppig och less över att det lite förtar glädjen över helgens resa till Eskilstuna för wien-reunion. Vaknar hellre bakfull i hans säng igen. Som det känns just nu.

Får vara hur sjuk jag vill

8 mars

Äntligen sjuk! Får vara hur sjuk jag vill, ligga och sova, ringa hem och gnälla... Dagen började med härliga tre timmars svettningar och halvsovande från tre till sex. Sen skrev jag koncentrerat i datasalen. Och ännu mer. Och precis klar till tre-fyra, skönt, men förstås inte nöjd. Kan det dock möjligtvis KANSKE räcka till godkänt? Bara legat sen, pratat med Ullis, mamma, pappa, brorsan. Hela världen verkar vara rätt sjuka nu.

Ska väl på föreläsning ändå imorgon. Kan ju inte låta bli. Vill träffa Axel. Varför så gärna om jag inte känner nåt. Kanske är det inte kört. Kanske kan det bli nåt trots det där idiotiska startandet i fel ände.

Näe... nja... näe...

7 mars

Seg upp. Segt äg-möte. Sen skrev jag lite innan översättningsteorin och upptäckte att min koncentrationsförmåga börjat komma tillbaka. Ingen Axel var på lektionen, jag och Viktoria var lite sura, men så på rasten såg vi honom sitta i cafeterian. "Vaddå, har vi lektion nu?" Sån koll killen har. Jobbade med biluppgiften länge. Jag och Axel var som vanligt mot varann. Förstås. Och jag satt där och tänkte  "näe... nja... näe... jag känner faktiskt inget..." så trots att jag hade alla chanser till ett deeptalk sen blev det inget av. För man kan ju inte säga att man är intresserad när man inte är det. Vad konstig jag är! Sen när vi stack åt varsitt håll tyckte jag ju det var skittråkigt och jag längtar ju efter att träffa honom igen. Kan det vara så att jag tycker mycket om honom utan att vara tänd på honom? Mysko i alla fall. Är väl bra att kunna koncentrera sig i alla fall. Fast trist.

Min diskett pajade. Skitkul.

Kommer ju att fundera ändå

6 mars

Går skit med uppsatsen. Hostatacker, halsont och allmän dödhet, förutom denna okoncentration. Har aldrig förr varit så okoncentrerad som just under denna uppsatsmånad. Det GÅR ju inte. Inte gjort ett skit idag annat än hållt på med den, dock utan att ha kommit nån vart. Tråkigt, trögt, omöjligt.

Går väl knappast bättre imorgon då jag kommer att ha snuva och huvudvärk, först vara nervös över att träffa Axel, och sen less över att han inte kom/över att jag inte vågade snacka/över att jag vågade snacka. Har väl bestämt mig, men kan ju hinna ändra mig. Men det är ju bra att vi har lektion och övningsuppgift, då blir det ju lugnt.

Inget att förlora. Kommer ju att fundera ända tills jag fått koll på läget, hur som helst. Och VET han så vet han, kanske funkar det att ligga och gro ett tag, även om han just nu bara vill va kompis. Men det känns så mysko ändå det här. Nåt slags på låtsas. Kanske bara drömt det, kanske aldrig hänt nåt. Men det har ju det, och det är nog konstigare att gå och låtsas som att det regnar än att försöka reda ut det.

Han är så förbannat lugn

5 mars

Kär. Mm, det är så. Och var helvetiskt nervös innan pragmatiken. Satt där och pratade med John och Magnus, och blev  totalbesvärad när han kom, satt och kände mig skitdum. Men det lättade väl sen på rasten när vi pratade kort om hosta, uppsats, pengar, och sen satt vid samma bord under resten av rasten. Som vanligt. Han är så förbannat lugn, och helt trevlig, medan jag är nervös och blir nästan kylig. Som sen, när jag gav honom taxipengarna. "Sjysst", sa han och log. Själv sa jag inte ens hejdå. Hur smart är jag? Vad jobbig jag är. Satt förstås och kände mig miserabel hela kvällen i datasalen. Mailade en massa, satt och stirrade en massa, skrev en aning. Hemma efter elva, fått 9 läskiga tomma telesvar.

Har bestämt mig för att snacka med Axel på onsdag, det är väl det enda vettiga. Om jag nu känner nåt för honom, och det gör jag ju tydligen. Fakta är att han tycker att jag är sjysst och gillar mig som kompis, samt att han i bakfullt tillstånd tänder på mig. Han kan ju inte tycka att jag är knäpp om jag då stilla frågar om det finns nåt mer.

Men det är det där med att han verkar så oberörd. Får mig att tänka att han inte bryr sig ett skit, det var bara en grej, killar är såna att de gillar sex och egentligen är jag ju alldeles för ful för honom. Det skulle vara jobbigt att få veta. Skulle kunna förta rätt mycket av det roliga med klassgemenskapen ifall jag skulle tvingas gå och känna mig i olyckligt-kär-underläge, särskilt som han varit en av mina bästa kompisar i klassen. Men tar jag inte tjuren vid hornen kommer jag att fortsätta gå och fundera och spänna mig.

Då och då kommer det något glädjehugg mitt i det miserabla. När jag kommer på var jag är just nu, att saker börjat vara allvar på ett helt annat sätt, inte längre det lilla hemliga trånandet efter ouppnåelig underbar kille. Det var nåt med sättet Jenny sa i telefon när jag berättat "Men... är det nåt på gång då?" och mitt ovanliga svar "åh, jag vet inte" i stället för mitt vanliga "Näe".

Tänk om han VILL ha mig då? Läskiga tanke att tvingas lära sig hur man är när man är flickvän... Näe, vågar inte hoppas nåt. Men tänker våga ta ett snack.

Äntligen lite rock'n'roll i livet

4 mars

Mådde inte alls bra, vaknade redan åtta med det tunga i halsen och illamående föraningar om feber. Men det blev bättre frampå dagen. Satt alldeles ensam i datasalen, helt öde. Gick väl halvdåligt med plugget som vanligt. Men bara jag nu inte blir riktigt sjuk kan det kanske fixa sig.

Börjar bli lite spänd inför imorgon. Känns konstigt, vet inte hur jag ska förhålla mig till honom. Jag tror visst att jag känner saker i alla fall. Men det kommer att kännas skumt, allt man gör nu känns ju så tydligt, som att allt indikerar nåt.

Jag VILL inte att det ska bli "låtsas som ingenting". Känns loser-aktigt. Då frågar jag kanske honom hellre för att få veta om det är nån idé att bli kär, ifall jag nu skulle råka bli det. För jag har ingen koll. Nåt jag däremot tycker är bara kul at tanken på att det kanske cirkulerar lite rykten i klassen om torsdagsnatten. Jag har väl all rätt att tycka att det är lite kul ifall det är så. Äntligen lite rock n`roll i livet, typ. Fast jag ångrar det ju självklart, tänker att om jag bara varit en öl nyktrare så hade jag kunnat spara på det, behålla det trivsamma tempot i stället för att hamna i en konstig förvirring helt plötsligt. Hade kunnat falla ut mycket bättre. Förbannade alkoholkänslighetsgivande mens.

Har hur som helst börjat med mina önskvärda scenarion igen. Är väl tecken nog på vad jag vill i det här, men känns jobbigt.

Detta har jag klantat bort

3 mars

Rätt seg idag med, och bara snurr i skallen. När ska min koncentrationsförmåga egentligen återgå till skälig nivå? Senaste veckorna har jag ju bara gått och förälskelsedrömt, och nu går jag bara och grubblar och försöker ta in läget.

Suttit i datasalen hela dagen med bara lunchpaus. Kollat igenom grejerna jag fick av Peter. Mesta tiden stirrat på skärmen och tänkt, skrivit lite mail också. Börjar få ont i halsen. Det går inte. Kan inte bli sjuk nu. Dock värsta rethosta.

Skulle så gärna ha nån att prata med nu, men det finns ju ingen sån förtrolighetsvän, utom Maria, som fått stå ut med mina mail. Är less över att jag inte pratade mer med Axel igår, hörde efter hur det egentligen varit, hur han såg på grejen. Jag vet inte varför det här blir så stort för mig, kanske tyder på att jag i alla fall känner saker för honom. Det jag mest vill ha är nog den förlorade biten. En tanke, "nu snart", blickar, en första kyss. Men jag misstänker, vet, att detta har jag klantat bort. Och jag vet inte vad jag vill när allt känns bara konstigt och dumt.

Har en teori, kanske är det i alla fall han det hänger på, kanske skulle jag va kär i honom om han var kär i mig, och det är det han inte är? Var anledningen till att jag inte direkt tände till igår att jag kände "killen vill ha sex, men han är inte kär i mig"? Tror jag vill ha honom, kanske i alla fall. Vill åtminstone att det inte ska vara kört. Vill att han ska vilja prata med mig på måndag, men misstänker med tanke på hur han var igår att han vill fortsätta låtsas som ingenting.

Och bredvid mig i sängen låg Axel och sov

2 mars

Vaknade lite illamående förstås, och helt otroligt förvirrad. Var var jag? Varför? Vad hade hänt? Jag var i ett väldigt stökigt rum, och bredvid mig i sängen låg Axel och sov. Var det meningen att jag skulle ligga i hans säng? Eller kanske jag egentligen hade nån madrass, men i fyllan råkat lägga mig hos honom? Varför var jag här, varför hade jag blivit så här packad, låg de andra kursarna och sov här nånstans också? Fattade noll. Låg nervöst på min kant och vågade inte dra i täcket. Och så kasst självförtroende går det visst att ha, att det först är när han vaknar och rör vid mig som det går in att killen  läget är.

Fick veta att det var i Bergsjön jag var, att vi tagit en taxi i natt, och att jag varit rejält full på slutet. Det hade inte "hänt" nåt, men det trodde jag ju inte heller. Vi låg kvar i bakfylledåsigheten, kelade. Och jag tänkte "okej, jag är där jag ville, det jag drömt om, varför är jag då inte salig?" För det var jag inte. Så kändes det äckligt att jag hade mens också. Jag ville inte göra det, även om jag kanske velat annars, det tror jag nästan. Vi använde händerna i stället, det gick väl sådär, jag har ju ingen rutin precis. Så det var mest jobbigt. Trots att han var obrydd om mensen spände jag mig väl också över det.

Klart jag gillade att ligga intill honom, men var jag tänd? Kändes inte riktigt så. Vi gick upp sen, och därifrån var det vanliga kompisavstånd mellan oss. Vi masade oss iväg till spårvagnen, var båda riktigt vissna och sega, så det var kanske bakfyllan som gjorde att vi bara småpratade lite. På skolan låtsades vi också som ingenting. Det störde mig, fast jag gjorde ju inte själv nåt åt det. Stackars Viktoria som skulle jobba med oss, vi satt bara och bakis-suckade, och sen kom även John och störde med det vanliga roliga pratet. Jag blev åksjuk bara av att läsa, och på lektionen somnade jag närapå. Sen ville jag nog snacka med Axel, men det blev inte. Gick hem och åt nåt för första gången idag. Skakig, frusen. Slökväll, inget annat går ju. Ganska less... För vart tog trånandet nu vägen? Och varför måste jag klanta mig till att "missa" just bästa biten, med hjälp av en black out? Vad händer nu, är jag inte kär eller? Känns onekligen avslaget, inga pirr och vibrationer.

Kan ju kanske bara vara så att allt bara flygt på för fort, och om jag får fundera är jag kanske kär. Men det går ju inte att vrida tillbaka nu. Och tänk om jag kommer fram till att jag ÄR kär, men han såg det bara som en fyllegrej, eller tycker att jag verkar konstig och kass i sängen (tänk om jag är det, tänk om jag inte gillar sex).

Nu är jag tillbaka i självförnekandet. Är inte chansen ändå rätt stor att han faktiskt vill ha mig? Mina vanligtvis negativa sannolikhetskalkyler har ju visat sig strejka lite. Jag vet det i och för sig inte, men kan ju anta att det faktiskt låg mer saker i hans leende och sätt att prata med mig än jag trodde. Och kanske var han verkligen riktigt mån om att jag skulle med ut. Han är skitbra. Tycker så mycket om hans personlighet. Kan jag inte vara kär bara för att det inte är spännande och trånande längre, då är det ju nåt fel.

"Du har hört att vi ska ut ikväll va?"

1 mars

Axel var inte i skolan. Jag och Jenny lite utanför, sur och less var jag. Klassfolket planerade utgång utan att vända sig till oss precis, och jag tänkte att näe, jag går inte med. Men så på rasten kom han, Axel, och det krävdes ju inte mer än "du har hört att vi ska ut ikväll va?" för att jag skulle ändra mig.

Skulle prata med Peter som ska handleda min uppsats, och jag var sist och fick prata sen vi slutat. Eftersom folk inte bestämt plats för kvällen var Axel sjysst och hörde sig för, sen kom han med en liten lapp med tid och plats på. Och där satt jag och försökte fatta vad Peter sa, hur uselt koncentrerad som helst. Hyperventilerade mig hem. Glad och galen. Gjorde äckelmat, men det gjorde inget.

Travade ner till ett ställe i Vasastan. Ingen hade kommit så jag trodde knappt jag var rätt, men sen kom John, Niklas och Tom. Började öla och prata, så småningom kom också Axel och Marie. Det var skittrevligt, och jag tänkte att hångel eller inte ikväll spelar inte så stor roll, det är ju så kul bara att sitta och snacka med dessa roliga nördmänniskor. Det såg väl inte ut att bli nåt heller. Pratade mycket med Axel, drack i samma tempo så vi beställde öl åt varann och så, men det kändes som kompisnivå. Vi drog vidare till Kompaniet sen. Dyrt där, annars inte mycket att säga om stället eftersom det därifrån är BLACK OUT

Lite utvecklingsstörd är jag nog

28 februari

Vaknade i förtid och låg och gnydde åt illamåendet som om jag var bakfull ungefär, fast jag bara var kär-nervös. Åt äckelgröt som vanligt. SNART ska jag lyxa mig och köpa yoghurt. På skolan satt jag där och nervade mig, hoppade till så fort nån ny kom in i klassrummet, men han kom aldrig, så allt blev segt. Trist onödvändig lektion. Mailade ett tjafsmail till den där Thomas, sen var isländskan helt jobbig också. Läraren nämnde inte min feminismpropagandatext jag lämnat in som uppgift, han hade bara kallt rättat den. Inte ens ett flin, så han har nog ingen humor. SÅ less. På uppsats och all skit i världen.

Från ikväll har jag bredband registrerat och klart, men datorn fungerar ju inte. Något störigt. Fast jag ska inte tycka synd om mig. Försökte ringa Anna ikväll. Inget svar. Köpte en massa plugg-godis och tänkte på uppsatsen ett tag. Ringde till Bommens, BQ är sjuka och uppskjutna, är ju bra nu när ändå brorsan, Ullis och Emma åker bort. Jag klantade mig och höll för prathålen med handen, hur kan man göra så? Lite utvecklingsstörd är jag nog. Kanske därför jag har sån förmåga att vara barnsligt kär också.

Som jag ligger och tänker mig knäpp på hans blick när han flinar mot mig. Att en gång räcker för att min dag ska bli gjord, så tänkte jag i morse. Och så blev det inget. Är killar nånsin så här patetiska? Jag skulle nog inte tro det.

Undrar om det blir utgång imorgon som det snackats om. Tänker inte kolla upp det. Om ingen öppet frågar om man vill hänga med, då orkar jag inte. Då känns det ju ändå bara trist.

Det går käpprätt åt ett bra håll

27 februari

Körde igång med uppsatsen. Jobbigt! Suckade och blev hungrig, det gick inte länge alls. Sen var jag hemma, handlade, lagade käk. Ullis kom mitt i disken och fick äta mat. Sen satt vi och åt semlor, lyssnade på skivor och pratade liv, tills hon åkte hem. Trevligt som alltid. En riktigt bra kompis är nog värd mer än en massa halvbra i alla fall.

Snöstorm ute idag. Och nej, jag kan nog alltså inte skylla på vårväder att jag går omkring och är myskär och jättenöjd över att vi ska jobba med vår övningsuppgift imorgon efter lektionen. Bara skönt på nåt vis, trivsamt. På samma mellanstadievis som jag tyckte det var trevligt att åka skidor eller göra specialarbete med han jag var kär i då, när jag var elva. Och därför älskade att gå till skolan. Är väl bra att man kan känna så för nån dag. Det är ju inget jobbigt med det. Men det blir det  ju kanske ifall man börjar vilja alldeles för mycket och måste acceptera en hopplöshet, chanslöshet. Inget jag behövt ännu. Går bara och hångeldrömmer titt som tätt, och generas av tanken på tankeläsare. Mitt livsmål just nu är känslan av att sätta kärlekstemablandbandet i stereon och avnjuta det till fullo. Kan låta som ett mysko livsmål. Nä, mitt livsmål är det nog inte, men nåt jag ser fram emot.

Ändå är det så att i och med denna plötsliga pubertala känslovändning fattar jag att allt ligger öppet, det är inte alls så att "blir det inte nu så blir det aldrig", eftersom jag fattar att jag hade extremt svårt med killar förr, och nu har det släppt och kommer att betala sig. Det går käpprätt åt ett bra håll. Så måste det vara. Och känns det bara LITE bra imorgon, då åker blandbandet på.

Vill bara framhäva mig

26 februari

Skitlite folk på morgonen. Seg lektion. Körde ÄG-infot, inte så mycket gensvar precis, men de från "klassgänget" skrev ju på. På fikat satt jag och Jenny och pratade vegetarianism med Elton (Nours span) och Magnus (Dirty records-kassen). Trevliga killar, jag satt och kände mig så duktigt social resten av lektionen. För det är jag ju i jämförelse med hur jag alltid varit. Är bara nån enstaka i klassen nu som jag inte pratat med.

Käkade baguette och stack ner till lugnet vid D312. Dit kom det ju fler sen. Snackade med Magnus om spelande (han är ingen rockbandskille som han ser ut, utan sitter och plinkar akustiskt hemma). Trots hans fula skägg är han rätt söt. Axel och flera kom, och jag slogs av att han också är riktigt fin. Och Tom som jag numera skiter i annat än som ögonvila är ju hur söt som helst. Vad är det med folk, hur har hela klassen kunnat bli så snygg helt plötsligt, förra terminen spanade jag ju knappt ett dugg. Men det är nog Axel jag är inriktad på, fast det kändes lite osäkert idag. Varför är jag så trög, klart att han antagligen tycker det är trevligt att prata med mig när han sätter sig bredvid mig både i klassrummet och på rasten. Så fort det blir tyst tror jag att han tycker att jag är tråkig. Och när han avspändare snackar med grabbarna tror jag det också. Och jag tänker, intresserad kan han ju knappast vara, då skulle han väl visa det... ja ja, hur mycket visar JAG att jag är intresserad då?

Blir less på att jag stör mig på utanförskänslan i grabbgänget, den är ju helt naturlig eftersom de är just ett grabbgäng som umgåtts och lärt känna varann, jag ska vara glad att jag överhuvudtaget vågat mig in. Och så blir jag less på hur jag agerar, att jag skulle vinna på att hålla tillbaka lite, nu känns det som att jag lite kör över Jenny med mitt babbel, hon får ju inte en chans att prata när jag hela tiden går på... Fast det kanske jag inte ska ta på mig, att hon sitter tyst... Men jag har nåt dumt ego i mig, vill bara framhäva mig och visa killarna att jag gillar att snacka med dom och är värd att snackas med. Jag kanske måste få vara lite sån nu, gå till överdrift, för att sen kunna balansera mig och vara lagom. Säkert nån sån slags process.

Är nog alltså rätt intresserad av Axel i alla fall. Fast det kändes lite spänt idag, som att hårt försöka komma på nåt att prata om. Men onsdag kan bli bra.

Så jag pessimistar mig

25 februari

Rätt jobbig feministträff hos mig, blir så osäker när de andra är så smarta, och känner mig som den där jätteblyga typen som jag var för ett antal år sen och nu i de flesta sammanhang arbetat bort. Alla var för övrigt riktigt sega idag. Satt och käkade godis.

Sen har jag försökt plugga vilket inte har gått nåt vidare idag heller. Helst vill jag bara ligga och tänka och lyssna på musik eller nåt.

Är nervös inför imorgon. Mycket jobbigt att tänka på. Ska infa om äg-festen, känns jobbigt eftersom jag känner mig som en töntig engagerad person. Så är det jobbigt att jag sa till Jenny det där om Tom, nu kommer ju hon att tänka på det så att jag blir nervös. Och så det här jag har fått för mig med Axel, jag lurar mig säkert bara, det jag tror mig tända till på när det gäller honom är väl inget annat än möjligheten att han skulle kunna vara intresserad av mig. Och den grejen är ju också helt tagen ur luften, tror jag i alla fall. Fast för alla andra går det väl till precis så? Prata - kompisar - bra kompisar - mer än kompisar - fest - tillsammans. Men jag kan ju fortfarande inte tro mig höra in bland alla andra. Så jag pessimistar mig och tänker att jag bara hittar på, nu igen. Att han aldrig tänkt tanken på mig som mer än en vanlig trevlig tjej som går bra att umgås med på raster. Jag är bara ovan vid att nån kille väljer mig som kompis och därför blandar jag ihop det med andra grejer.