Måste få det ur världen

10 mars

Sover många timmar. Sen går jag upp, nog lite bättre idag, men jag blir orolig över hur svårt jag har att få i mig frukosten, illamående efter två tuggor. Vad ska det bli av mig? Varför skriver jag i presens förresten? Gick upp på rummet och sov några timmar till, mest för att jag inte orkade komma på nåt annat att göra. Då blev jag orolig över att jag kanske har nån depression, kanske därför jag inte kan äta? Men det är nog hypokondri igen.

Tog tag i mig lite, faktiskt plockat lite på rummet och så, bokat tvättider, lyssnat på skivor. Och sen var jag hungrig och åt mat på riktigt, med sallad, och det kändes riktigt bra, så nu är jag nog på väg upp i alla fall, ur denna sjukdeppgrej.

Men det hänger nåt olyckligtkär-aktigt i luften. Det var nåt sånt i magen i morse, som jag absolut inte välkomnade. För det är inte kul, vill jag känn nåt så ska det vara nåt bra. Men om det KAN bli bra då? Måste få det ur världen. Jag kommer aldrig att bli säker på att han inte vill ha mig förrän jag frågar, och tills dess grubblar jag bara, och det blir ju svårare och värre ju längre jag väntar. Och om det nu är så att jag får höra "Du är en fin tjej och jag gillar dig och så, men jag känner inget mer tyvärr" så är det värt det, jag måste få höra av honom att jag på nåt sätt är bra, annars går jag bara och gräver ner mig i losergångar.

Det värsta som kan hända nu är inte att bli nobbad, det värsta vore om allt bara fortgick, om jag aldrig lyckats prata med honom. Det får inte bli så.