Och bredvid mig i sängen låg Axel och sov

2 mars

Vaknade lite illamående förstås, och helt otroligt förvirrad. Var var jag? Varför? Vad hade hänt? Jag var i ett väldigt stökigt rum, och bredvid mig i sängen låg Axel och sov. Var det meningen att jag skulle ligga i hans säng? Eller kanske jag egentligen hade nån madrass, men i fyllan råkat lägga mig hos honom? Varför var jag här, varför hade jag blivit så här packad, låg de andra kursarna och sov här nånstans också? Fattade noll. Låg nervöst på min kant och vågade inte dra i täcket. Och så kasst självförtroende går det visst att ha, att det först är när han vaknar och rör vid mig som det går in att killen  läget är.

Fick veta att det var i Bergsjön jag var, att vi tagit en taxi i natt, och att jag varit rejält full på slutet. Det hade inte "hänt" nåt, men det trodde jag ju inte heller. Vi låg kvar i bakfylledåsigheten, kelade. Och jag tänkte "okej, jag är där jag ville, det jag drömt om, varför är jag då inte salig?" För det var jag inte. Så kändes det äckligt att jag hade mens också. Jag ville inte göra det, även om jag kanske velat annars, det tror jag nästan. Vi använde händerna i stället, det gick väl sådär, jag har ju ingen rutin precis. Så det var mest jobbigt. Trots att han var obrydd om mensen spände jag mig väl också över det.

Klart jag gillade att ligga intill honom, men var jag tänd? Kändes inte riktigt så. Vi gick upp sen, och därifrån var det vanliga kompisavstånd mellan oss. Vi masade oss iväg till spårvagnen, var båda riktigt vissna och sega, så det var kanske bakfyllan som gjorde att vi bara småpratade lite. På skolan låtsades vi också som ingenting. Det störde mig, fast jag gjorde ju inte själv nåt åt det. Stackars Viktoria som skulle jobba med oss, vi satt bara och bakis-suckade, och sen kom även John och störde med det vanliga roliga pratet. Jag blev åksjuk bara av att läsa, och på lektionen somnade jag närapå. Sen ville jag nog snacka med Axel, men det blev inte. Gick hem och åt nåt för första gången idag. Skakig, frusen. Slökväll, inget annat går ju. Ganska less... För vart tog trånandet nu vägen? Och varför måste jag klanta mig till att "missa" just bästa biten, med hjälp av en black out? Vad händer nu, är jag inte kär eller? Känns onekligen avslaget, inga pirr och vibrationer.

Kan ju kanske bara vara så att allt bara flygt på för fort, och om jag får fundera är jag kanske kär. Men det går ju inte att vrida tillbaka nu. Och tänk om jag kommer fram till att jag ÄR kär, men han såg det bara som en fyllegrej, eller tycker att jag verkar konstig och kass i sängen (tänk om jag är det, tänk om jag inte gillar sex).

Nu är jag tillbaka i självförnekandet. Är inte chansen ändå rätt stor att han faktiskt vill ha mig? Mina vanligtvis negativa sannolikhetskalkyler har ju visat sig strejka lite. Jag vet det i och för sig inte, men kan ju anta att det faktiskt låg mer saker i hans leende och sätt att prata med mig än jag trodde. Och kanske var han verkligen riktigt mån om att jag skulle med ut. Han är skitbra. Tycker så mycket om hans personlighet. Kan jag inte vara kär bara för att det inte är spännande och trånande längre, då är det ju nåt fel.