De dåliga var få och obetydliga

12 mars

Kändes så segt i skolan, var deppig och kändes som att ingen ville vara kompis med en (konstigt när man sitter på sin kant och surar). Sen blev jag helt förlamande totaldeppig ett tag. Skrev en låt, det hjälpte inte så jag fick göra en uppställning över bra och dåliga saker. Då kom jag på att de dåliga var få och obetydliga, så allt var ju rätt okej. Satte på lite Ass ponys och Eggstone, och redde upp mitt misärrum.

På isländskan satt jag med en ny kille, han var riktigt tråkig. Fick se övningstenta. Tror det där provet kan gå helt okej. Satt och mailade lite loserdefinitioner till Thomas, och lite andra krafsmail. Sen gick jag hem, och har opponentfunderat, känns hur lätt som helst. Jenny ringde mig, fundersam över Axels uppsats som hon opponerar på, den är visst inte så bra. Fast jag är ju lite svartsjuk för att hon träffat honom idag när inte jag har det... så fånig är man. Just det som är jobbigt, att man är så fånig.

Är nog mycket stolthet. Vill verkligen inte vara losern som kommer krypande "jamen vi kan väl snacka.. vi kan väl ses... jag bryr mig, jag känner nåt..." utan då kör man hellre på med samma neutrala trevliga stil som han kör med. Fast tänk om det bara är stolthet från hans sida med då? Borde snacka. Blir ibland desperat och tänker att jag bara måste, fast det är så mycket lindrigare att gå och avvakta. Eller är det verkligen det? Är det inte bättre att stöka undan det? Bara lättare sagt än gjort.