Lite utvecklingsstörd är jag nog

28 februari

Vaknade i förtid och låg och gnydde åt illamåendet som om jag var bakfull ungefär, fast jag bara var kär-nervös. Åt äckelgröt som vanligt. SNART ska jag lyxa mig och köpa yoghurt. På skolan satt jag där och nervade mig, hoppade till så fort nån ny kom in i klassrummet, men han kom aldrig, så allt blev segt. Trist onödvändig lektion. Mailade ett tjafsmail till den där Thomas, sen var isländskan helt jobbig också. Läraren nämnde inte min feminismpropagandatext jag lämnat in som uppgift, han hade bara kallt rättat den. Inte ens ett flin, så han har nog ingen humor. SÅ less. På uppsats och all skit i världen.

Från ikväll har jag bredband registrerat och klart, men datorn fungerar ju inte. Något störigt. Fast jag ska inte tycka synd om mig. Försökte ringa Anna ikväll. Inget svar. Köpte en massa plugg-godis och tänkte på uppsatsen ett tag. Ringde till Bommens, BQ är sjuka och uppskjutna, är ju bra nu när ändå brorsan, Ullis och Emma åker bort. Jag klantade mig och höll för prathålen med handen, hur kan man göra så? Lite utvecklingsstörd är jag nog. Kanske därför jag har sån förmåga att vara barnsligt kär också.

Som jag ligger och tänker mig knäpp på hans blick när han flinar mot mig. Att en gång räcker för att min dag ska bli gjord, så tänkte jag i morse. Och så blev det inget. Är killar nånsin så här patetiska? Jag skulle nog inte tro det.

Undrar om det blir utgång imorgon som det snackats om. Tänker inte kolla upp det. Om ingen öppet frågar om man vill hänga med, då orkar jag inte. Då känns det ju ändå bara trist.