Ganska låg

 30 januari

Var med Ellen till Dalheimers, lugnt. Sen var det cafékväll här, spelade lite poker. Kände mig ganska låg. Var upp till Alex en halvtimme innan inneboendeinfomöte. Gnällde konstant. Han verkade inte tycka jag var jobbig dock. men just i dåläget kunde jag inte känna det ett dugg bra att ha honom heller. Kände när jag kramade honom hejdå att jag var i värsta avgrundsdyket. Behövs städ här. 

På samma gång lite oro... Tänk om jag slutar vara kär i honom. Så fort jag känner så tror jag att det är han som känner så, att det är hans signaler. Dumt. 

Bandproblem

 29 januari

Sådär halvilla till mods. Och nu har det inte ett skit med Alex att göra. Allt är bra där. Vi sågs fyra dagar i rad nu i veckan. Var sjukslöa ihop, och i torsdags när vi sa "Ok, när ses vi igen?" kom ett otvingat "Vi kan ses I MORGON!" "JA!" Så det känns faktiskt rätt över med det där förra krafset med initiativjobbigheterna.

Men jag har nåt värre än kärleksproblem, det är krångligare och svårare att prata om med folk, tuffare att lösa. Bandproblem. Jag har ju inte kul! Måste hitta kärnan, vad det är egentligen som är galet och borde kunna rättas till. Förhoppningsvis. Usch.

Releasefest för samlingsskivan igår. Hade jag inte haft Kalle och Kristian där hade jag dött. Nä, jag överdriver. Jag hade väl dj:at mer. Men var är bandpeppen? Varför är allt som är kul med det bandet helt förknippat med framgång, att det går bra? Det jag saknar av  i det andra bandet finns alldeles för mycket av i detta. Men känns fint att Alex finns. Tänker på hans mjuka hej och lilla leende. 

Alltid som klistrade vid varann

 24 januari 

Idag blev en riktigt sjuk slappardag. Plinkade förstrött på en gitarr medan jag pratade med Rut och Malin, sen städade jag badrum, och sen var det nästan kväll. Hängde hos Alex tills hans möte. Började på en kaka med tjejerna. Sen kom Alex och hängde här och det är ju första gången sen vi blev ihop typ... Och då ska man väl ta det lugnt och inte börja klänga som bara den... Fast jag gjorde det. Kunde inte låta bli. Hoppas nu inte det var därför han ville gå upp till sig innan kakan ens var klar. Kanske får fråga imorgon när vi ses. 

Men det är ju så att vi har en väldigt fysisk relation, så fort nåt känns osäkert har vi krupit närmare varann, länkat varann fysiskt så det känns tryggare. I en sån där obekväm situation som att vara bland folk blev det så naturligt för mig att grabba tag i honom. Nu när jag tänker på det, vi är faktiskt alltid som klistrade vid varann när vi hänger och det är lika mycket från bådas håll. Kanske ännu mer från hans. 

Tidigare idag tänkte jag på att gällande ofysiskt umgänge betyder ju andra mer än honom. T.ex. är jag väl mer gift med Kalle än Alex, vad gäller häng, gemenskap, vardag, avspänt babbel och bus... Vad innebär det här? Att min och Alex relation inte är enligt mallarna kanske. Jag skulle kunna träffa nån som både blir en sån där "häng och aktivitetskompis" och nån man är fysisk med på samma gång. Men vad är det som säger att det vore bättre än det här? Jag får fortfarande samma sak. 

Drömde att jag var tillsammans med en gubbe

 22 januari

Igår natt drömde jag att jag var tillsammans med en gubbe. Usch. Han var bekant till nån och det var hemligt, men sen kom jag på HEY vad håller jag på med? Då var jag tillsammans med Anders i stället. Lite lättat och bättre men fortfarande stört. Vaknade bredvid en Alex som sov med lugna andetag, och efter den drömmen kändes det så skitbra! Vilken lycka att det är han jag har. 

Tydliga drömbudskapet alltså: Sluta grubbla över om det känns tillräckligt bra, och NJUT av det. Han är bra. Och han tycker om mig. Och jag ville inte duscha igår för att jag luktade honom. 

Han benämnde sig för "pojkvän" igår. Sa typ "Nej nu är jag som den där pojkvännen som ska föreläsa om sitt nördiga specialintresse.... " Hm, det kändes konstigt, men är ju inte det. Snart en och en halv månad sen vi bestämde oss för att börja ses igen. 

Jag var på Elsafest igår, det var helt ok. Träffade många vanliggamlingar. Henrik också, typiskt, nu när jag inte är inne på det träffar jag honom, förut var det hopplöst. Kul ändå att prata lite. Sov där och hade en sjysst slapp morgon idag, och sen värsta tv-kvällen. Och ångrade att jag inte hämtat ner Alex, har ett myssug i magen efter honom. Så bajsigt att han ska upp och jobba varenda morgon. 

Yttrar sig i förakt för coolingar

 19 januari

Usch vad det svider i urinrörstrakten nu igen... Ja ja, det är i alla fall mer sällan än ofta nuförtiden, så jag ska kanske vara nöjd. 

Idag var det APT. Börjar känna mig lite jobbigt arbetslös just nu. Jag gör ju inte ett skit, utnyttjar inte alls tiden. På repet var det också rätt så segt och trött. Johanna kom så småningom, vi käkade pizza och lyssnade på samlingsskivan. Jag satt och kände mig lite less på de andra som ska vara så mycket coola folk och en sån del av coola musiklivet (eller jag känner mig väl lite utanför, men det yttrar sig i förakt för coolingar). 

Idag skickade jag ett alienägg-sms till Alex. Imorgon vill jag träffa honom. Hoppas han kan. Hoppas det inte svider lika mycket. Fast kanske vore bra test att ses utan att ha sex en gång. Tänk om det skulle bli bara tråkigt och stelt. 

Gröna hummande alienägg

 17 januari

Idag gick jag värsta promenaden i Gunnilse-Rannebergentrakten, den blev jättebra, men jag var inte på jättebra humör, alltför mycket grubbel och tvivel.

Sen kom jag hem, käkade lunch, övertygade mig själv genom att spegelprata med Malin om att det är bäst att inte köra stoltracet. Gick upp till Alex som blev tydligt glad. Vi såg en B-film om gröna hummande alienägg som gjorde att man exploderade. Men efter halva filmen var vi lite för tända på varann för att ha fokus på filmen, så den rullade mest för sig själv. Sen har vi legat och pratat och pratat, och myst, och det var den kvällen. Men jag hann med att laga käk och spela kvällstrött spel med Anna, Johanna och Arash. 

Frågade Alex om det här med initiativen. Han tycker INTE att jag är en jobbig jävel. Men han tycker helt enkelt det är jobbigt att knacka på i jättekollektivet just nu. 

Alltså känns det väl bra för den här gången. Måste acceptera Alex som Alex, inte som den där översociala pojkvännen som direkt socialiserar avspänt med alla ens vänner.  Det lär komma upp fler grejer med tvivel men det tar vi väl då. 

Svälja stolthetskänslan

 16 januari

Har inte gjort mycket idag. Men fika och gratisfilm på Haga, och sjysst arbetsgruppsmöte i alla fall. Och fortsatt jobbigt grubbel med tema Alex. 

"Att vara tjurig och inte försöka ses funkar ju inte när det gäller Alex" säger Kalle.

"Men det är ju dumt om du gör så, snacka med honom i stället, gå och prata med honom direkt du kommer hem nu", säger Eira. 

Ja, jag hör hur jag själv låter, jag ser att tjurighet bara skulle leda djupare ner i stolthetsträsket, omöjligt att nåt skulle bli bättre. Jag vill inte ha det så, vill inte behöva avvakta. Vill jag ses några gånger i veckan så vill jag det, är ju inte precis nåt konstigt med det, tycker han jag är en jobbig påflugen jävel då så får det ju lika gärna vara.

Ny strategi alltså: Ses när jag känner för det denna vecka, kanske inte hänga helkvällar, men om jag känner för en hångelstund och så. Ge det en vecka, fortsätta ta initiativ, svälja stolthetskänslan. Bara svälj alltså, skita i om det känns jobbigt. Men om det gör det - snacka om det. Tala om osäkerheten, fråga, är det lugnt att det funkar så här att bara jag tar initiativ? 

Från och med imorgon ska jag alltså bestämma att han är nåt slags pojkvän och agera därefter. Så som jag vill agera om jag har en relation. Det måste ju vara det enda vettiga sättet att ta reda på om det funkar, det här. 

Det har gått så lång tid, och borde vara naturligt och tryggt. 

När det känns så här skit, var är min handlingsplan?

 15 januari

Skulle detta alltså vara "den förlösande helgen" som tog kål på sista osäkerheten? 

Shit vad illa det känns nu. Även om det började bra.Var på utflykt med Kristian, Elsa, Tony och Nils, och det var helsjysst! Amundön var fin, vi gick vilse lite också i mörkret sen. Och jag mådde så bra på hemvägen, så sjysst att åka hem till Alex. (Berättade för Kristian när han frågade vad jag skulle göra ikväll. Han blev ganska förvånad.)

Det blev sjysst också. Vi såg lite på film, hade sex som kändes skitbra. Somnade och sov väl sådär. Hade mysig morgon och sjysst sex igen. Åt havregrynsgröt. Han skulle till Backaplan. Jag sa att jag kunde hänga på, om han inte ville åka själv? Jo han ville åka själv. Sen frågade jag om han ville käka pizza sen, och han sa "kanske det". Vi sa ett mysigt hejdå, och han sa "kanske ses ikväll", och jag sa "Ja, gärna, kom förbi bara om du orkar, jag är hemma".

Sen kom han såklart inte. Och var inte hemma när jag skulle hämta min glömda mobil. Senare var han hemma och lagade matlådskäk. Några pussar, sen gick jag och spelade uno, och var skitförbannad på de jag spelade med, när det egentligen var Alex jag var sur på. Snackade lite med Kalle. Han säger "Jamen det är ju så typiskt honom, det är ju sån han är!" Detta att han ska vara mystisk och hålla distans, svår att veta var man har. Sen satt jag och frossade i Her space holidays kärleksmisärlåtar. 

Som alltid när det känns så här skit: var är min handlingsplan? Hur går utvecklingen? När kändes det så här jobbigt sist, nog känns det väl ändå bättre och bättre eller? Att de jobbiga stunderna är mer sällan än förut? Men nåt hade ju börjat kännas hyfsat tryggt. Nu känns det som jag halkat en massa steg bakåt. 

Jag förstår honom inte! Måste jag tjurigt vänta på hans initiativ nu, eller är det dödsdömt? Går han ändå och väntar på mitt? Men jag orkar inte driva det så här. Just nu är jag totalt övertygad om att det här aldrig kommer att kunna bli en bra och skön relation. Önskar att nån räddade mig.  

Jag och Kalle på syntklubb

 13 januari

Idag på jobbet fattade jag att jag nog blivit en del skitpratad om efter mitt tvättmissöde. Sen hade vi bandträff. Kändes under kontroll nu, helt ok faktiskt. 

For hem och lagade käk, tofugryta, sjysst, sen stack jag och Kalle på syntklubb. Det var ok trevligt, ingen superpepp, men inte jobbigt heller. Julie var lite ledsen på grund av dum kompis. Jag kom lite att tänka på vad jag gillar Kalle. Rent vardagsmässigt trivs jag så fruktansvärt bra med honom, känns lättsammare än det nånsin gjort med Alex. Lite jobbigt att tänka på. Men jag längtar efter Alex nu. Mycket. 

Svårt att behålla gnistan så snart man känner sig trygg

 12 januari

Idag har jag åter känt mig sådär tvekande. Hallå, ska inte jag vara kär och vilja träffa honom varje sekund? Och det har känts sådär tråkigt självklart och intetsägande med hela skiten. Att det ska vara så svårt att behålla gnistan så snart man känner sig trygg. Men lite är det väl också den där oron att vi inte ska funka som "par", att vi får tråkigt eller nåt. Jämför såklart med hur det är när jag hänger med mina bästa vänner. Men vad är det jag gör med dem, och vad är det Alex gör med sina kompisar som vi inte kan göra ihop?

Man kan fixa käk och fika, se på tv och film, snacka och lyssna på musik, analysera konstiga grejer, sjunga karaoke, fika eller se en film på stan, ta en promenad, dricka alkohol, gå på en spelning eller fest. Finns det nåt mer jag brukar göra med kompisar? Typ inte. Och allt är sånt man också skulle kunna göra med en Alex som kanske är ens pojkvän. Utöver det kan man också kela, spänna av och slappa i varandras armar, ha sex och ligga och prata tills man vill ha sex igen, låta en sovmorgon bli en hel dag utan att få ångest. Och han smälter fint in i mitt kompisgäng, jag tror nog jag gör det i hans med. 

Så what´s the fucking problem? Och jag behöver bara tänka tanken att jag inte skulle få träffa honom i helgen för att komma på vad jag känner.

Dödligt flummig var jag ikväll på bandmötet, eller innan med förresten. Träffade nån på vagnen som kände igen mig, men som jag inte kom på vem det var, blev nervös av det, så jag glömde att ta elvan från Stigbergstorget, den swishade förbi, och jag bad honom om ursäkt för att jag var så efterbliven när jag skulle visa honom vägen. Han var väldigt trevlig. Kanske en kompis till Mia eller Malin. Bandträffen var rolig, men inte mycket verkstad som vanligt.  

Ovan vid att umgås på andra sätt

 11 januari

Suck och suck. Först konstiga regionaltåg ner till Stockholm, sen åkte tåget därifrån omväg via Karlstad... 

Raka spåret en trappa upp när jag kom hem. Han blev glad, men ledsen över att inte hans käk var veganskt. Vi slöade lite, jag hade bestämt att jag var för hungrig för att ha sex, men det var jag visst inte. Men nåt är det nu som känns lite trist med att vi alltid så förutsägbart har sex när vi ses, börjar alltid på samma sätt. Behövs nog att vi börjar göra saker. Men det är också lite nervöst när man är ovan vid att umgås på andra sätt än kel och sex. Och när det är just Alex... Jag blir rädd att vilja göra tråkiga vanliga saker. Men jag dummar mig, jag ska alltid tro att han är mer komplicerad än han är. 

Han var väldigt go idag i alla fall och det var skitsvårt att slita sig från honom för att koka nudlar. Och när han log hejdå i dörren med ett plåster på näsan - så grymt söt!

Vad jag tycker om honom. 

Få känna honom luta sitt huvud mot mitt

 10 januari

Ja, han räcker. Åker hem i rättan tid nu, hade inte pallat en dag till, är kärlekssuktande och kåt, och njuter av tanken på att inom ett dygn få känna honom luta sitt huvud mot mitt på det där Alexsättet, krama honom hårt, känna hans hand stryka över mig... Hej åhå, vilken tråkig dagbok.

Idag har jag i alla fall varit med Maria hos Åsa, och det var härligt att gå omkring och känna havsluft i en skön ostadsmiljö. Var hos mormor sen. 

Det är ganska osjälvklart med denna Alexgrej

 9 januari

Tog en promenad i skoterspår. Råkade på Anna med sina två söta barn i en vagn. Sen gjorde jag och Henrik utgångenmatgegga, som blev rätt ljus och torr, fick häva i extra vatten, men den luktade som vanligt. Pratade msn med Anine, Maria och Håkan... Lagade käk. Såg skräp på tv. 

Längtar hem. Det är sjysst här, men blir så lagom att åka i övermorgon. Tänker lite hit och dit. Suget är ju där, men även lite tvekan. Det är ganska osjälvklart med denna Alexgrej, inget tydligt. Med Thomas var det så glasklart att jag dög för honom och att han inte riktigt dög för mig. Med Kristian kändes det lite tvärtom. Med Alex får jag tänka lite. Vad är det jag vill ha, vad kan vi ge varann? Kommer jag att lessna? Och i samma veva som jag undrar det är jag livrädd att han tänker lika från sitt håll, för jag är ändå så kär i honom och vill ha honom. Men räcker han för mig? 

Vet inte om jag sjungit den sen den gången.

 8 januari

Jag och pappa tog en promenad och pratade bl.a. om brevet jag fick av honom i julklapp och blev väldigt glad över. Sen pratade vi lite om Alex också. Ikväll har jag varit rätt slapp, skönt. Jag och Henrik sjöng karaoke rätt länge sen, bl.a. "when you say nothing at all". Vet inte om jag sjungit den sen den gången. Vad sjukt att just det har fått bli ett förstaminne. Men jag gillar fortfarande att tänka på det. 

I övrigt tänker jag hellre på senaste veckorna än på strulscener från i somras såklart. Och ännu hellre tänks det på när vi ska ses, snart. Längtsuget börjar komma nu. 

Våfflor och lärde farmor sms:a

 7 januari

Var visst ingen fraktur, ringde de och sa. Men det känns ju så, jag har fortfarande skitont och måste ta värktabletter. Bajs. Idag for vi till farmor och farfar. Gjorde soppa och våfflor och lärde farmor sms:a (även om hon "fått dåliga känslor inför sms efter Knutby"). Hörde P3-labb om samlingsskivan. Känner mig lite odelaktig där, medans brorsan och Nova är med på två låtar var. 

Jag är fortfarande nervös över hur det ska funka med bandet, men har det funkat i snart två år vore det ju så konstigt om det inte skulle det. Ordnar sig säkert. Men det har gått upp för mig mer och mer hur hämmad jag är av lillasystergrejen, och att det ger en frustration som gör att allt låser sig. 

Tänker lite på Alex ibland. Att få vardagshänga med honom och vara nära hur mycket jag vill. Det är nog vad jag längtar mest efter. 

Skidbalansen satt där den satt.

 6 januari

Lite småbakfull idag, men gick fint över i friskluften i skidbacken. För första gången på kanske 10 år... Underbart! Var nervös i onödan, skidbalansen satt där den satt. Synd om Maria som fick ont, dock. 

Så lämnade vi tillbaks hyrskidorna och skulle käka på hotellet, gick från bilen några steg, och dunk, halkade jag i backen. Aj. Armen gjorde allt ondare medan vi åt. For till mormor, sen in på akuten och fick röntgat och gipsat på 45 minuter. Men SÅ DUMT!

Jag sms:ade Alex. Förmodligen har han inga mobilpengar för han ringde från en hemtelefon sen. Pratade lite, jag blev sådär telefonbesvärad och lät såklart helt avmätt. "Jag saknar dig här hemma" sa han och jag sa "Jag har väl kanske saknat dig litegrann också" med ofrivilligt drygt tonfall. 

Men SÅ mycket saknar jag honom inte just nu ändå. Han finns ju där hemma, jag längtar säkert mer när det närmar sig. Efter lite osäkerhet känns det då igen som att jag fattar att det är lugnt. Han vill det här nu. Jag har pojkvän. 

För att du dröjt tre dagar med att skriva sms

 5 januari

Hey mannen, tänk om jag börjat hångla med en trevlig norrman bara för att du dröjt tre dagar med att skriva sms? Han var ju hyfsat söt. Och jag var hyfsat full. Och så hyfsat dåligt samvete hade jag inte haft. 

Men näe, det gick ju en nattbuss så vi måste gå. Men nånting får han ändå skriva snart, den jäveln. 

När vi kom fram var jag som allra surast.

 4 januari

Åkte bil större delen av dagen. Först var det mysigt och vackert, sen blev jag allt surare, och när vi kom fram var jag som allra surast. Vi fick maten lagad i alla fall, såg på Ghost hunters sen. Fortfarande sur. Men har bestämt mig för att åka hem på onsdag, nu känns det bättre. Trots att jag får för mig att jag och Alex är ifrån varann så länge att han kommer på att vi ska lägga ner. Nu gnager det sådär jobbigt igen. Och jag har ju lärt mig att jag ska skita i att låta uteblivna sms få betydelse, men det är visst lättare sagt än gjort. Om han aldrig sms:ar nu kommer det att bli plågsamt. 

Måste försöka tänka på sist vi sågs. Och nyårskramen. Hur varm han kändes då. 

Vill hänga utan gäster och fläng.

 3 januari

Idag åkte vi och köpte pulkor på Backaplan. Sen åkte vi i skogen. Det var kul! Blev lite stress sen hemma med käk och packande. När jag skulle säga hejdå till Alex var han inte hemma, och med ens känns det inte lika bra igen. Åh, jag vill ha vardag nu! Vara i Göteborg och hänga, utan gäster och fläng. Har fortfarande inte lyckats umgås ordentligt med Alex känns det som, har bara varit fest, bakfylla eller stresshäng. 

Kristian ringde. Så länge sen vi sågs nu, han har utvecklat lite social fobi och därför inte kommit på fester och så säger han. Men vi ska på nån utflykt sen när jag kommit hem. Han vet ju inget om Alex. Lite knepigt känns det väl inför just Kristian, han kommer ju tycka det är kul, men det är just det här att vara en sån hemmaplansraggare, det känns lite B. Men Kristian ska bo kvar i stan så vi kommer ju att hänga en del. 

En bra ny start på året

 2 januari

Tror jag haft en av mina trevligaste nyårsaftnar någonsin. Egentligen skulle jag ju jobba, men nån ville byta. Allt blev upp och ner-vänt plötsligt och jag var helt ur fas, att Alex inte svarade på sms bidrog väl, men jag ryckte upp mig lite sen, käkade thai med bröderna, for hem, och mötte en gosig Alex som inte haft mobilpengar. 

Jag och brorsor höll oss undan lite och spelade Settlers. Kevin var också med. Så drog alla ut på gården vid tolvslaget, många från huset, skålade och kramades. Alex gav mig en väldigt lång kram som kändes bra och sann. 

Sen blev jag mer party. Sjöng, hånglade, dansade, snackade med vännerna, och blev otroligt kärleksfull (skrev t.ex. "Ni är det bästa som hänt mig" i kollektivdagboken). Sov i Alex nya lägenhetet och hade en soft morgon sen. Han sa nåt om en bra ny start på året. Kan inte annat än hålla med. Nu känns det faktiskt bra. Så skönt att våga känna att jag är kär. 

Idag kravlade vi oss upp vid tre sådär, jag och lillbrorsan. Vi åt frukost och tog en promenad i vinterskogen, gick och köpte pizza, och spelade pingis med Kalle, såg helt ok collegefilmen Pretty in pink, och Arkiv X. En helsjysst dag. Sen var väl kanske det allra sjysstaste momentet att stöta på Alex i trapphuset. Just nu känns det väldigt mysigt att tänka på honom och att träffa honom igen snart. Och att han finns och är den han är. 

Slutligen härligt nattsnack

 29 december

Köpte ljudkort efter att ha jobbat hos Ellen (stressigt idag faktiskt, hon for till Sahlgrenska och tillbaks). Kortet pajade. Bajs. Vi köpte pizza för att trösta oss, sen såg vi en dokumentär om britter som hade mardrömmar med sina semesterhus, typ råkade odla vallmo, hade en sur getgranne, fick vattenskadad husvagn. Såg på hemska filmen AI sen, och slutligen härligt nattsnack med Rut som förr i tiden. 

Alex messade mig om att hans lägenhet är klar. Jag frågade om han behöver flytthjälp. Kanske imorgon. Hade jag förväntat mig ett "Ja, gärna!"? Men idag när jag snackade med Rut om att jag kanske inte vill ha en relation med just honom egentligen kände jag att jag ville ta tillbaks det, fick plötsligt en stor dos med tycka-om-känslor. 

Ska fika med Rickard imorgon. Skumt. Men vi har säkert mycket att prata om. 

Måste ta honom för den han är

 28 december

Alex var jobbig igår. Messade "framme om fem timmar" och sen "räknade fel, hemma om tre timmar" och sen väntar han sig såklart att jag ska ta initiativet och fråga om vi ska ses, som alltid. Och då säger han "Tror nog jag vill det. Kommer snart, kanske. Om jag får". Hey, lägg av!

Men sen kom han och det var mysigt. Vi lyssnade på musik, snackade, hånglade. Sex kändes lite sådär först, men tog sig rejält. Sen ville han sova hos mig. Vi sov skitkasst båda två och skulle båda upp tidigt. Idag har jag jobbat hos Claes i Fjällbo och promenerat sjukt mycket. 

Imorse kändes det jobbigt med Alex igen. Men det har lättat under dagen. Måste ta honom för den han är, jag kan aldrig vänta mig att han ska vara typ som Ruts pojkvän, en gladlynt supersocial lättsam typ som vill hitta på allt möjligt och träffas närhelst det går. Vill jag ens ha en sån egentligen? Alex är Alex. 

Vi ses snart igen. Jag måste inte träffa honom skitofta heller, bara jag vet att vi ses, och att det känns bra då. Igår kändes det bra. 

Hans tur att messa

 25 december

Slö, lugn och trevlig jul. Och Alextankar ruvande i bakgrunden. Inte messat nåt sen fredags morse. Imorgon måste jag kanske fråga när han kommer hem. Det är hans tur att messa egentligen. Men jag VILL ju fråga. Jag vill träffa honom så snart jag kan. 

Ikväll såg vi Kingkong och var på en liten indieklubb som kändes rätt så småstad. Imorgon åker vi nog till en spökkyrka. 

Behöver verkligen all bekräftelse

 22 december

Idag har jag, förutom att ha förbannat min sveda och värk, pysslat på lite hemma, bränt karaoke och så. Just ja, jobbade en stund också. Precis när jag var klarpackad och ringt mamma om mitt tåg messade Alex, "Kom inte iväg med tåg idag, åker imorgon". Funderade på om jag också skulle stanna, men var så redo att dra så jag åkte ändå. Sjysst ändå att han nog ville träffa mig. Behöver verkligen all bekräftelse jag kan få, undrar om han fattar det? Men han verkar också lite rädd att störa mig. Vill i alla fall gärna tro att det är därför han är trög med att ta initiativ. Att upplysa mig om att han är kvar hemma är ju egentligen inget aktivt initiativ, så jag svarade också rätt flyktigt "och jag sitter på tåget, blabla..." Men ikväll har jag längtat mycket, den där sugkänslan att om han bara varit här NU...

Att han bara upprätthåller nån illusion

 21 december

Idag hade jag två dejter. Först kompisdejten med Annelie, vi drack te på språkcafét och det var väldigt trevligt. Vill vara kompis med henne, blev lite intensivt sist bara. ¨

Sen var Alex sen, spårvagnsstopp. Det blev en snabb matdejt på Bombay. Vi hade trevligt, inte stelt. Men kanske inte så laddat heller... Men vi pussades snabbt hejdå i alla fall och sen kände jag att vad långt det är tills vi ses igen. Men det är ändå svårt, jag avundas Malins förälskelserus. 

Rent teoretiskt är Alex kanske min pojkvän eller? Men det är stört omöjligt att ta det på allvar! Att inte tänka att han bara upprätthåller nån illusion. Låtsas för att han inte vill dra sig ur riktigt än. Hur ska jag hantera det? Vill inte pressa och gräva, "hur känns det nu?", men ska jag säga att det är svårt?  Kanske ger det sig bara vi får ses mer ordentligt. 

Slöjobbat hos Ellen. Sen har vi pratat om sånt som att äta bajs, här hemma. Fick nästan riktiga kväljningar.  

Vanliga människor som skickar sms

 20 december

Gjorde inte så mycket, promenad till Hjällbo. Sen jobbade jag. Maximalt lat, väldigt slött, orkade väl inte vara social heller. Men sms:ade till Alex en del. Fast det känns ju som att vi bara leker att vi är vanliga människor som skickar sms. Han ville också lyckas ses. Känns bra. 

Skrivit en vacker fisdikt.

 19 december

Idag har gnaget präglat hela dagen, ända till kvällen när vi hade en förlösande sms-session. Så nu känns det ganska bra igen, men jag får ju lägga ner och hålla på och oroa mig sådär. Vi har haft julbord här, och det var mysigt, sen har vi flummat en del även denna kväll, och skrivit en vacker fisdikt. Nu i soffan sa både Malin och rut avundsjukt "Jag vill också ha sms!". Jag längtar efter honom på ett skönt sätt i stället för gnaget. 

Här kommer oron, tolkningarna, fallrädslan.

 18 december

Nä, det är nog skönare ändå att vara osäker på sina egna känslor och vad man vill. just nu står det glasklart, och det är läskigare. Här kommer oron, tolkningarna, fallrädslan. Men inte så konstigt att jag känner så just nu antar jag. Borde ändå försöka fokusera på de bra grejerna. 

På arbetsdagen igår var jag i soprumsgruppen, och även han. Lite spänt såklart. Bar badkar och högg sönder bord tillsammans. Filip hittade en gigantisk spindel i sexans förråd. Jag var tvungen att visa Alex den, och då hånglade vi lite där och det var så trevligt. 

Jag var och såg Julies avslutningsteater, och sen var det ju fest här. Ingen Alex. Efter ett tag kändes det rätt så jobbigt, jag kunde inte avnjuta festen så värst, men mitt i Räfvenkonserten rycktes jag ändå med av stämningen och blev upprymd som bara den. Sen var vi i karaokerummet igen och plötsligt var Alex där, hade jobbat sent. Resten av kvällen var suverän såklart. Hångel mellan karaokelåtarna, icke-diskret hångel på kaoslyckade matsalsfesten, dans, röj, bra humör. 

Och så gick vi säng och var rejält tända på varann och hade bra sex, men svårt för mig att ta mig över orgasmspärren nu igen (gjorde det inte bättre att folk höll på att stövla in ett par gånger). Var fortfarande kåt när vi vaknade igen. Mysigt.

Han berättade att han berättat för Filip nu, som blivit väldigt förvånad men tyckt det var kul. Det har känts annorlunda, just det här med att det offentliggörs känns som en sån grej. En slags seriositetsmarkering. Och att han sms:ar och kollar läget. Men sen gnager, gnager och gnager det att han inte svarat på mitt sms med hänginbjudan. Oron direkt, har han ändrat sig? Måste han tänka över nåt? Önskar bara att jag kunde vara glad i stället åt hur sjysst det känns men oron tar överhanden nu och det känns mer jobbigt än bra. men som sagt, är det så konstigt? För en vecka sen låg jag och var skitledsen över att vara obesvarat kär. 

Annars har det varit bra bakisdag. Emut, pizza, sjukt flummigt häng i sofforna utan att göra annat än prata och skrattflamsa. Jag tycker så mycket om dem allihopa! Anna och Annah har ju också varit här. Och visst kan jag vara helt ute och cykla, men lite känns det ändå som att jag och Malin kanske småflirtar på nåt vis. Det är ju så ofarligt just nu. 

Vattendrickarsnack om relationer

 16 december

Alkohol kan verkligen göra underverk med ens känslor. Shit vad jag har längtat efter honom ikväll. For in till stan på eftermiddan. Träffade på en stackars Henrik som fick låna min mobil för att han tappat bort kören. Kändes inte så värst laddat. Sen käkade jag med Julie, Tuva-Li och Eira. Innan dess hade jag känt mig lite uttråkad i känslosituationen men då började det komma ett pirr och sug som blev allt intensivare. 

Vi hade sjysst karaokehäng men han kunde inte komma, flyttstädade. Växlade sms. Han skrev Kram. Jag släppte alla hämningar och lät vårt sms:ande bli "stor grej", det kändes sjysst. På klubben var det syntigt och halvtråkigt och jag längtade efter att hångla (men inte med nån som var där). Så for vi hem, jag och Kalle fixade nattkäk som back in the old days, och hade ett riktigt långt vattendrickarsnack om relationer. Sjysst. Längtar, längtar. 

Jag är väl lite kär i Malin.

 15 december

Idag när jag kom upp strålade Malin och sa "Jag blir alltid så glad när du kommer till köket!" och sen satt vi och värdebabblade rätt länge. Jag är väl lite kär i Malin. Men speciellt nu vågar jag vara det också, när jag har en back-up, nån jag EGENTLIGEN är kär i. Det är som att vi blivit mycket tightare nu när vi båda är förälskade i nån och pratar om det. Jag blir helt klart varm i magen av att tänka på Malin. Men det är ju inte på nåt svartsjukt sätt som tur är. Egentligen ganska likt sådär som jag kände för Rut, då för två år sen. Ingen fysisk dragning (även om hon ju är skitsöt), men är det bara en försvarsgrej? Jaja, åter till huvudhistorien:

Träffade Alex i trapphuset. Det var lite jobbigt stelt, att försöka fatta vad den andra menade och inte tar saker för givet men låtsas som att man tar rätt saker för givet och inte missförstår... eh... Hur som helst hade han nog velat ses i morgon kväll. Men jag ska ju ut då. Och vi ska ha karaokeförfest. Kanske att han vill vara med. Hoppas. Fattar inte hur vi ska lyckas ses så mycket egentligen, jag är ju rätt kvällsupptagen, nattuggla, har mina ledigaste stunder när han är på jobbet. 

Undrar om han tänker att nåt ska vara annorlunda när man är nåt seriösare än kk? Att jag förväntar mig det? Egentligen vill jag väl bara att det ska vara ungefär lika. Inte hålla på och bestämma en massa, göra "parsaker", bara för att man ska kännas som ett par. Men om HANS känslor har förändrats, vill han nåt annorlunda då? Pussas så fort vi sågs, ha snackhäng, sova med mig, ville han ju redan innan. 

I alla fall kysstes vi lite i trapphuset när hissen kom ner, och vi släppte taget och började fnissa en massa, och Per kom ut och funderade. Hur gamla är vi? Hålla på och smyga sådär... 

Idag påbörjade vi låten "Talk". Det var lite kul, brorsan sjöng knulljud, och Nova lät som en katt. 

Planerna rasade och en plötslig flyktinstinkt

 14 december

MORGON:

Kändes rätt lugnt när jag, efter att ha varit hos kvinnoläkaren och kollat hypokondri ( ingenting galet alls) och sen surrat trams med Malin, åkte ner till det laddade våningsplan 1 med hissen. Han öppnade, var sjuk, höll på att laga mat, men bad mig komma in. 

"Jo, jag har väl också tänkt att vi borde snacka... om oss typ, du också eller?" Sen frågade han hur det kändes, jag sa att det känts lite jobbigt, det här att det inte SKA vara nåt, och ändå är nåt. Hur känns det för dig? 

"Jo, jag började känna nåt för ett tag sen. Jag tycker om dig." sa han, och kramade mig. Och där stod jag, med planerna rasade och en plötslig flyktinstinkt igångtriggad... Hey, det här var ett förlopp jag aldrig tänkt igenom. Vi fortsatte prata, kysstes lite, och jag försökte förgäves få kontakt med mina känslor, men det är så svårt, när man varit så inställd på nåt, att bara ställa om. Det förstod ju han också att jag var osäker. Han föreslog att vi ses "utanför huset", rätt sjukt att vi aldrig gjort det, och att han fick mitt nummer NU. Det kommer att bli skitkonstigt att ses.

Jag hade mycket förvirring i huvet sen när jag åkte bort till brorsan och vi valde låtar och såg Den långa flykten. En väldigt rastlös känsla. Inget rus, verkligen inte, det är ju så jobbigt! Jag och Kalle såg sen på "Världens äckligaste insekter" och Lasermannen, med täckena i soffan, så jag slapp i alla fall nattgrubblet. Det är så mycket lättare att tråna efter nån oåtkomlig, man behöver aldrig konfronteras med vad man egentligen själv vill, aldrig nån press, "Oj hur ska det här funka?" aldrig "jamen det är väl inte han jag vill ha egentligen?".

Jag skulle ju ragga på Killing music på fredag. Och på Henrik på festen. Jag var ju stolt i mig själv som kunde ta tag i att försöka släppa Alex. 

Och så rädslan förstås. 

KVÄLL:

Blev en slapp morgon med gänget. Nån frågade om jag snackat med Alex och alla spände ögonen i mig... Inga hemligheter här längre. Men det är ju mycket på g här nu från att ha varit värsta singelkollektivet. Sen flängde jag och fisbrorsan på stan och beställde ett ljudkort med Tracktion. For hem till mig, jag fixade käk åt oss och stack sen igen till bandhäng hos Julie och Eira. Det var väldigt mysigt. Mest satt vi och snackade om män till att börja med. Tuva-Li har träffat nån som verkar sjysst och bra, MEN. "Vaddå men?" undrade vi. "Men han är HALT!" Det var ändå lite komiskt. Vi kollade på FCZ och Vänner, och mådde gott. En av katterna mjauade omkring och var helt kåt och jobbig. Sen for jag hem med min ljudbok. 

Idag har väl så smått kontakten med mina känslor återupprättats. Börjat längta lite efter honom och vara lite glad. Men vågar inte vara för glad såklart. Det känns så konstigt avlägset att tänka att det på allvar skulle kunna bli nåt, att jag skulle kunna FÅ bli kär. 

Och är jag verkligen seriös? Det känns ju inte som att det är med honom jag kan få den relationen jag aldrig haft, trygg, självklar, och utan att tänka tidsbegränsat. Med Alex skulle  jag kanske tänka som med Thomas. Det blir nog trevligt så länge det varar, men... Han är ju inte the one. Sen är frågan om den personen existerar? Man kanske ska nöja sig om man i alla fall är kär, och det är en sjysst person man mår bra av. Och jag skulle väl må bra av att träffa Alex, snacka och kela, låta honom få betydelsen. Just nu. Eller är jag bara kär i kärleken?