Svårt att behålla gnistan så snart man känner sig trygg

 12 januari

Idag har jag åter känt mig sådär tvekande. Hallå, ska inte jag vara kär och vilja träffa honom varje sekund? Och det har känts sådär tråkigt självklart och intetsägande med hela skiten. Att det ska vara så svårt att behålla gnistan så snart man känner sig trygg. Men lite är det väl också den där oron att vi inte ska funka som "par", att vi får tråkigt eller nåt. Jämför såklart med hur det är när jag hänger med mina bästa vänner. Men vad är det jag gör med dem, och vad är det Alex gör med sina kompisar som vi inte kan göra ihop?

Man kan fixa käk och fika, se på tv och film, snacka och lyssna på musik, analysera konstiga grejer, sjunga karaoke, fika eller se en film på stan, ta en promenad, dricka alkohol, gå på en spelning eller fest. Finns det nåt mer jag brukar göra med kompisar? Typ inte. Och allt är sånt man också skulle kunna göra med en Alex som kanske är ens pojkvän. Utöver det kan man också kela, spänna av och slappa i varandras armar, ha sex och ligga och prata tills man vill ha sex igen, låta en sovmorgon bli en hel dag utan att få ångest. Och han smälter fint in i mitt kompisgäng, jag tror nog jag gör det i hans med. 

Så what´s the fucking problem? Och jag behöver bara tänka tanken att jag inte skulle få träffa honom i helgen för att komma på vad jag känner.

Dödligt flummig var jag ikväll på bandmötet, eller innan med förresten. Träffade nån på vagnen som kände igen mig, men som jag inte kom på vem det var, blev nervös av det, så jag glömde att ta elvan från Stigbergstorget, den swishade förbi, och jag bad honom om ursäkt för att jag var så efterbliven när jag skulle visa honom vägen. Han var väldigt trevlig. Kanske en kompis till Mia eller Malin. Bandträffen var rolig, men inte mycket verkstad som vanligt.