31 januari
Dagssoundtrack: Kiss off / Violent femmes
Började dagen med att va lycklig över att jag inte tappat nyckeln. Vanlig halvtråkig skoldag. Var med Maria på håltimmen, nere och åt två gånger, gjorde okej ryskaprov, ny seg håltimme, jobbade lite historia. Slöig tv-kväll med Maria. Avslutade dagen med att va olycklig över att jag tappat busskortet.
Idag lyckades jag faktiskt nästan med att tycka illa om honom. Den dryga barnsliga nörden. Ja, jag känner så nu. Idag känns det på nåt vis som att han verkligen ser ner på mig, och tror att han har rätt att va irriterad över min existens. Och allt vänds åt ett annat håll nu. När vi gick förbi varann i trappen skymtade jag bara nåt surt i hans ögon. När han tjafsade på en massa som jag brukar tycka är kul var det inte ett dugg kul. När han verkade ha blicken åt mitt håll på håltimmen hatade jag det bara. Jag gillar inte Paul idag. Idag är han bara en snygg utsida för mig.
Vet inget om grupperna på i-valet ännu.
tisdag 31 januari 2012
Till slut stod jag inte ut med att sitta där
30 januari
Dagssoundtrack:Chilling excerpts / Sammy
Lugn skoldag. Åkte skridskor i ishallen, gympagruppen var reducerad till 8 pers. Ganska kul faktiskt, men ont. På stan sen, och åkte hem och slöade väl tror jag.
Vad störig Paul var. Stod och hängde över våran skåprad alldeles framför näsan på mig så jag blev totalnervös. Han stod och pratade med några på våran sida, och jag råkade sitta där på ett bord vänd åt hans håll. Jag blev ju småknäpp såklart, kollade på klockan och åt alla möjliga håll, försökte se normal och naturlig ut, och letade febrilt efter något att säga till någon av mina klasskompisar för att spänna av tankarna litegrann, och ha nåt håll att titta åt. När jag kollade upp för att se om han var kvar där hamnade jag rakt i hans ögon en gång. Pinsamt. Till slut stod jag inte ut med att sitta där utan nånstans att titta, så jag gick och plockade ut spanskaböckerna, grävde ett bra tag i skåpet, och sen hade han gått och jag kunde pusta ut. Undrar om han iakktog hur besvärad jag var och hade lite kul åt mig. Men jag tror nog inte han bryr sig så värst.
Imorn är det fredag och vi får kanske reda på vad det blir för grupperingar på måndag när vi ska va i pannrummet och "apa oss". Dags att bli dönervös eller besviken. För det är klart att jag trots pinsamhetsgraden inte hoppas nåt hellre än att vi ska hamna i samma grupp, han och jag. Han hoppas med största sannolikhet motsatsen, suckar säkert om det blir så. Men då får han väl sucka då. Jag har hur som helst suckat betydligt mer över honom än han över mig.
Dagssoundtrack:Chilling excerpts / Sammy
Lugn skoldag. Åkte skridskor i ishallen, gympagruppen var reducerad till 8 pers. Ganska kul faktiskt, men ont. På stan sen, och åkte hem och slöade väl tror jag.
Vad störig Paul var. Stod och hängde över våran skåprad alldeles framför näsan på mig så jag blev totalnervös. Han stod och pratade med några på våran sida, och jag råkade sitta där på ett bord vänd åt hans håll. Jag blev ju småknäpp såklart, kollade på klockan och åt alla möjliga håll, försökte se normal och naturlig ut, och letade febrilt efter något att säga till någon av mina klasskompisar för att spänna av tankarna litegrann, och ha nåt håll att titta åt. När jag kollade upp för att se om han var kvar där hamnade jag rakt i hans ögon en gång. Pinsamt. Till slut stod jag inte ut med att sitta där utan nånstans att titta, så jag gick och plockade ut spanskaböckerna, grävde ett bra tag i skåpet, och sen hade han gått och jag kunde pusta ut. Undrar om han iakktog hur besvärad jag var och hade lite kul åt mig. Men jag tror nog inte han bryr sig så värst.
Imorn är det fredag och vi får kanske reda på vad det blir för grupperingar på måndag när vi ska va i pannrummet och "apa oss". Dags att bli dönervös eller besviken. För det är klart att jag trots pinsamhetsgraden inte hoppas nåt hellre än att vi ska hamna i samma grupp, han och jag. Han hoppas med största sannolikhet motsatsen, suckar säkert om det blir så. Men då får han väl sucka då. Jag har hur som helst suckat betydligt mer över honom än han över mig.
söndag 29 januari 2012
velig
29 januari
Dagssoundtrack: Columns by 5
Haft en lite trist dag, på dåligt humör, men inget speciellt. Fick ta tvåbussen. Åkte till Maria sen jag kommit hem.
Känner mig lite osäker på mig själv. Och himla velig inför det här med Ingrid och Selvina. Är jag välkommen där? Är jag välkommen i resten av min klass? Ska jag höra hemma nånstans eller ska jag gå och vela mittemellan? Det är lite tufft, ingenting är liksom självklart.
Paul har jag väl sett litegrann idag, men aldrig på närmare håll. Jag är nog kär, samtidigt som jag på nåt vis vill tycka illa om honom.
Nu ikväll berättade Maria att Nicole frågat honom nåt om vem han satt bredvid på retoriken. "Ja, inte den du tror!" hade han svarat, och börjat prata om nåt annat. Han är väl för söt. Jag borde skita i den där söta lilla nörden, men...
Dagssoundtrack: Columns by 5
Haft en lite trist dag, på dåligt humör, men inget speciellt. Fick ta tvåbussen. Åkte till Maria sen jag kommit hem.
Känner mig lite osäker på mig själv. Och himla velig inför det här med Ingrid och Selvina. Är jag välkommen där? Är jag välkommen i resten av min klass? Ska jag höra hemma nånstans eller ska jag gå och vela mittemellan? Det är lite tufft, ingenting är liksom självklart.
Paul har jag väl sett litegrann idag, men aldrig på närmare håll. Jag är nog kär, samtidigt som jag på nåt vis vill tycka illa om honom.
Nu ikväll berättade Maria att Nicole frågat honom nåt om vem han satt bredvid på retoriken. "Ja, inte den du tror!" hade han svarat, och börjat prata om nåt annat. Han är väl för söt. Jag borde skita i den där söta lilla nörden, men...
Reptid
28 januari
Dagssoundtrack: Trigger cut / Pavement
Normal tisdag, inget speciellt. Åsa har fixat tid på musikgården, så nu är det väl bara att köra snart. Gick på promenad med pappa på andra sidan byn. Rätt skönt. Somnade med a2-blandbandet före tio.
Reptid på tisdag klockan halvfem! Äntligen är jag bandmedlem! Det blir kul. Men det retar mig att jag inte kan låta bli att tänka på vad Paul ska tänka om att jag och Åsa startat band. Han skiter väl i det, och jag borde skita i Paul. Jag borde inte reta mig på att det inte är torsdagar vi repar (då Paul hänger omkring där). Jag borde inte ha honom i skallen. Han borde inte betyda nåt för mig. Men han gör det.
Dagssoundtrack: Trigger cut / Pavement
Normal tisdag, inget speciellt. Åsa har fixat tid på musikgården, så nu är det väl bara att köra snart. Gick på promenad med pappa på andra sidan byn. Rätt skönt. Somnade med a2-blandbandet före tio.
Reptid på tisdag klockan halvfem! Äntligen är jag bandmedlem! Det blir kul. Men det retar mig att jag inte kan låta bli att tänka på vad Paul ska tänka om att jag och Åsa startat band. Han skiter väl i det, och jag borde skita i Paul. Jag borde inte reta mig på att det inte är torsdagar vi repar (då Paul hänger omkring där). Jag borde inte ha honom i skallen. Han borde inte betyda nåt för mig. Men han gör det.
fredag 27 januari 2012
Allt är bra
27 januari
Dagssoundtrack: Wrong / Archers of loaf
Dötrött, fattade inte vad väckarklockan var för sak. Lugn skoldag. Sett på film, sett på film och sett på film. (Hamlet, Cuba, psykopater). Var med Åsa och tramsade på rasten. På I-valet somnade man nästan. Pratade lite med Jonna och Sara. Åkte hem. Fruktansvärt skratthumör. Åsa hängde med hem, vi pratade bandnamn, och spelade lite. Resten slöig kväll. Skön dag!
Nu är livet sådär trevligt lättsamt. Jag och Åsa har skrattat halvt ihjäl oss åt en massa fånigheter i flera timmar, det verkar ordna sig med bandet, nu är det bara reptid som väntar, det har varit en lugn skoldag, och allt känns bra... Ja, lättsamt. Och om 2 veckor är det Archers, med brorsans band som förband, längtar ihjäl mig... Ja. Allt är bra.
Det känns knappt farligt alls med Paul längre. Jag kan vara med Åsa där han är på samma sätt som jag en gång i tiden kunde innan allt blev pinsamt. Inte längre så nervigt att gå förbi honom. Behöver inte tänka på att försvinna genom marken längre.
Lite spänt var det såklart när Åsa föreslog att vi skulle sätta oss där på bänken där bland andra Paul var. Paul hade ena foten där jag tänkte sätta mig, och ryckte undan den kvickt som ögat. Så satt man där, försökta att inte tänka så mycket på Paul, men det var klart jag inte kunde skratta lika mycket som Åsa åt roliga saker, för att jag var lite spänd. Paul höll på och bråkade med John, lyfte upp honom och så. Åsa skrattade ihjäl sig, jag småskrattade lite, visste inte om jag kunde kolla dit eller inte. Men det är skönt att det inte är så jobbigt längre.
Sen kändes det ju inte farligt alls att ha lektion med Paul, nu skulle jag knappt ens tycka det vore pinsamt att hamna i samma grupp. Men jag hoppas att jag gör det. För visst är jag kär. Ja, på nåt underligt vis känns det som i höstas, då när jag var nöjd med att bara vara omkring honom, då innan allt började bli jobbigt och deppigt och pinsamt. Men det kanske kommer tillbaka.
Dagssoundtrack: Wrong / Archers of loaf
Dötrött, fattade inte vad väckarklockan var för sak. Lugn skoldag. Sett på film, sett på film och sett på film. (Hamlet, Cuba, psykopater). Var med Åsa och tramsade på rasten. På I-valet somnade man nästan. Pratade lite med Jonna och Sara. Åkte hem. Fruktansvärt skratthumör. Åsa hängde med hem, vi pratade bandnamn, och spelade lite. Resten slöig kväll. Skön dag!
Nu är livet sådär trevligt lättsamt. Jag och Åsa har skrattat halvt ihjäl oss åt en massa fånigheter i flera timmar, det verkar ordna sig med bandet, nu är det bara reptid som väntar, det har varit en lugn skoldag, och allt känns bra... Ja, lättsamt. Och om 2 veckor är det Archers, med brorsans band som förband, längtar ihjäl mig... Ja. Allt är bra.
Det känns knappt farligt alls med Paul längre. Jag kan vara med Åsa där han är på samma sätt som jag en gång i tiden kunde innan allt blev pinsamt. Inte längre så nervigt att gå förbi honom. Behöver inte tänka på att försvinna genom marken längre.
Lite spänt var det såklart när Åsa föreslog att vi skulle sätta oss där på bänken där bland andra Paul var. Paul hade ena foten där jag tänkte sätta mig, och ryckte undan den kvickt som ögat. Så satt man där, försökta att inte tänka så mycket på Paul, men det var klart jag inte kunde skratta lika mycket som Åsa åt roliga saker, för att jag var lite spänd. Paul höll på och bråkade med John, lyfte upp honom och så. Åsa skrattade ihjäl sig, jag småskrattade lite, visste inte om jag kunde kolla dit eller inte. Men det är skönt att det inte är så jobbigt längre.
Sen kändes det ju inte farligt alls att ha lektion med Paul, nu skulle jag knappt ens tycka det vore pinsamt att hamna i samma grupp. Men jag hoppas att jag gör det. För visst är jag kär. Ja, på nåt underligt vis känns det som i höstas, då när jag var nöjd med att bara vara omkring honom, då innan allt började bli jobbigt och deppigt och pinsamt. Men det kanske kommer tillbaka.
26 januari
26 januari
Dagssoundtrack: Kiss off / Violent femmes
Tidningskörningen var tio grader kall, funkade ändå. Ägnat dagen åt att äta frukost-pizza-kakor-mackor å the-makaroner med sås-klyftpotatis å sallad. Man vräker i sig på söndagar. Varit hos Maria ett tag. SLÖDAG, mycket passiv.
Dagssoundtrack: Kiss off / Violent femmes
Tidningskörningen var tio grader kall, funkade ändå. Ägnat dagen åt att äta frukost-pizza-kakor-mackor å the-makaroner med sås-klyftpotatis å sallad. Man vräker i sig på söndagar. Varit hos Maria ett tag. SLÖDAG, mycket passiv.
onsdag 25 januari 2012
För andra gången en dröm
25 januari
Dagssoundtrack: Blue oyster bay / Sammy
Sovmorgon. Slöade, försökte rädda stearinljusvekar, var lite med Henrik, kollade på tv, lyssnade på musik och sådär. Tidningsångest. Rätt trist dag.
Varför drömmer jag för andra gången en ganska tydlig och lite känslofylld dröm om den killen?
Måste va nån slags psykisk fastlåsning i mitt undermedvetna drömtillstånd. I och för sig var det ju hela 2 veckor sen jag drömde det där om sängarna, så det kan ju va en tillfällighet också. Jag tycker ju bara att Axel är lite söt.
Denna dum var jättedum som drömmar är. Jag höll på och pratade om Archers-konserten när Selvina skulle va taskig och fick för sig att ropa till axel på andra sidan skåpet att jag undrade om han ville följa med mig på konsert. Jag suckade, dumma Selvina! Men Axel kom runt hörnet, och så stod vi och pratade ett bra tag. Han skulle faktiskt gå på Archers, för han var ändå hos sin mormor i Sundsvall då. Minns inte vad vi pratade om sen, det var väl nåt vardagligt, men efteråt tänkte jag bara "NEJ NEJ NEJ, nu tror han tvärsäkert att jag är kär i honom!" Det kändes hyfsat pinsamt, vad skulle jag stå och prata med honom sådär för? Sen fick jag ett brev av honom (drömmar kan va så OFATTBART töntiga), det var urklippta seriestrippar i det, och så hade han ju skrivit en del, men nåt kärleksbrev var det väl inte riktigt även om det antydde lite åt det hållet. Jag trodde nog att han menade allvar eftersom han inte var en sån kille som skulle driva med en sådär. Vad pinsamt det skulle bli att träffa honom i skolan. Och vad kände jag? Jo jag började nog bli kär. Sen vaknade jag.
Han ÄR bara lite söt. Men i drömmen var jag nästan kär. Antagligen handlade drömmen om Paul, men i Axels gestalt. Underligt. Men jag gillar drömmar, de är så fascinerande, var kommer dom ifrån, hur blir dom ihopknutna, varför känner man ibland så mycket, och ibland inte alls, hur kan alla idiotiska händelser kännas så normala och naturliga?
Dagssoundtrack: Blue oyster bay / Sammy
Sovmorgon. Slöade, försökte rädda stearinljusvekar, var lite med Henrik, kollade på tv, lyssnade på musik och sådär. Tidningsångest. Rätt trist dag.
Varför drömmer jag för andra gången en ganska tydlig och lite känslofylld dröm om den killen?
Måste va nån slags psykisk fastlåsning i mitt undermedvetna drömtillstånd. I och för sig var det ju hela 2 veckor sen jag drömde det där om sängarna, så det kan ju va en tillfällighet också. Jag tycker ju bara att Axel är lite söt.
Denna dum var jättedum som drömmar är. Jag höll på och pratade om Archers-konserten när Selvina skulle va taskig och fick för sig att ropa till axel på andra sidan skåpet att jag undrade om han ville följa med mig på konsert. Jag suckade, dumma Selvina! Men Axel kom runt hörnet, och så stod vi och pratade ett bra tag. Han skulle faktiskt gå på Archers, för han var ändå hos sin mormor i Sundsvall då. Minns inte vad vi pratade om sen, det var väl nåt vardagligt, men efteråt tänkte jag bara "NEJ NEJ NEJ, nu tror han tvärsäkert att jag är kär i honom!" Det kändes hyfsat pinsamt, vad skulle jag stå och prata med honom sådär för? Sen fick jag ett brev av honom (drömmar kan va så OFATTBART töntiga), det var urklippta seriestrippar i det, och så hade han ju skrivit en del, men nåt kärleksbrev var det väl inte riktigt även om det antydde lite åt det hållet. Jag trodde nog att han menade allvar eftersom han inte var en sån kille som skulle driva med en sådär. Vad pinsamt det skulle bli att träffa honom i skolan. Och vad kände jag? Jo jag började nog bli kär. Sen vaknade jag.
Han ÄR bara lite söt. Men i drömmen var jag nästan kär. Antagligen handlade drömmen om Paul, men i Axels gestalt. Underligt. Men jag gillar drömmar, de är så fascinerande, var kommer dom ifrån, hur blir dom ihopknutna, varför känner man ibland så mycket, och ibland inte alls, hur kan alla idiotiska händelser kännas så normala och naturliga?
tisdag 24 januari 2012
På nåt vis nyfiken
24 januari
Dagssoundtrack: Hotel arizona / Wilco
På Retoriken fick vi se på film, och nytt ofattbart tal av Gustaf III Adolf. Sen var det ryskaplugg på håltimmen, skolkade från tyskan. Ryskaprovet gick bra, hade pluggat allt i onödan. Till stan, gick med Åsa, tvåbussen hem. Hade en slöig kväll, pizza, tv och sånt.
Jag kan inte säga att jag inte är kär, men det känns i alla fall inte mycket. Han har inte så himla stor plats i min skalle, och jag dyrkar honom verkligen inte. Jag blir varken brinnande eller lidande av att höra hans namn nämnas. Men han är fruktansvärt söt. Enormt.
Idag blev sittplatserna så att jag inte hade honom framför mig, inte ens i ögonvrån. Det kändes nästan tråkigt även om det var skönt att inte behöva bry sig om att ha blicken nån speciell stans. Han däremot hade ju mig framför sig, så jag satt ju och småfunderade över vilket sätt att luta huvudet i händerna, och vilken armställning som såg bäst ut. Man är lite löjlig ibland.
Han verkar i alla fall inte bry sig om min närvaro, jag har nog tyckt att han verkat lite besvärad och sammanbiten förut, men nu larvar han på rätt bra, tjabblar, låtsas spela trummor, imiterar tjuren ferdinands mamma och så vidare. Han gillar att försöka va kul. Jag tycker ju inte heller att hans närvaro är så pinsam nu längre, jag är knappt nervös alls. Man har väl redan vant sig lite.
Jag satt i en soffa vid skåpen och pluggade med de andra ryssarna när han kom förbi på matrasten. Han slängde en snabb sneglande blick åt sidan och vände blixtsnabbt sitt huvud framåt. Det är sånt där jag måste passa mig för, han kan ju inte veta att jag bara RÅKADE ha min blick åt det håll han dök upp. Han tänkte kanske "Fan, nu glor hon igen".
Men vad är det som gör att jag lite gillar att vara utelämnad för honom? Varför är jag glad över att han vet precis vad jag känner? Vore det inte skönare att kunna se på honom i smyg? Jag vet inte vad som gör det, men jag gillar väl att han i alla fall vet vem jag är.
Han måste väl va lite nyfiken. Det är löjligt hur jag håller på och analyserar honom, men jag tror att han ibland försöker kolla om jag ser på honom eller inte. På nåt vis nyfiken. Det kändes i alla fall så när han sneglade åt sidan där vid skåpena. Som om han faktiskt ville se om jag var där.
Men han är inte alls samma kille för mig som han var för nån månad sen. Inte lika gudomlig, oemotståndlig, cool, charmig, drömlik, rätt. Men väldigt söt.
"Ok- I know you don´t love me, but you´ll still be thinking of me,
Allright - I know you probably hate me. That´s ok with me
Ok allright ok allright
I know where to be tonight
out of mind and out of sight
You don´t see me now
you don´t want to anyhow"
Jag gillar låttexter ganska så ofta.
En sak jag tycker är rätt hisnande är att för ett år sen hade jag så himla lågt självförtroende att jag utan tvekan skulle ha velat vara nästan vem som helst på hela skolan i stället för mig själv, jag tyckte det var så taskigt att just jag skulle vara denna himla tönt. Jag minns känslan så väl.
Nu skulle jag ALDRIG I LIVET vilja vara någon annan än just mig själv. Det måste vara en rätt stor förändring som hände med mig nån gång under året-96.
Just nu mår jag bra med mig.
I know you prob
Dagssoundtrack: Hotel arizona / Wilco
På Retoriken fick vi se på film, och nytt ofattbart tal av Gustaf III Adolf. Sen var det ryskaplugg på håltimmen, skolkade från tyskan. Ryskaprovet gick bra, hade pluggat allt i onödan. Till stan, gick med Åsa, tvåbussen hem. Hade en slöig kväll, pizza, tv och sånt.
Jag kan inte säga att jag inte är kär, men det känns i alla fall inte mycket. Han har inte så himla stor plats i min skalle, och jag dyrkar honom verkligen inte. Jag blir varken brinnande eller lidande av att höra hans namn nämnas. Men han är fruktansvärt söt. Enormt.
Idag blev sittplatserna så att jag inte hade honom framför mig, inte ens i ögonvrån. Det kändes nästan tråkigt även om det var skönt att inte behöva bry sig om att ha blicken nån speciell stans. Han däremot hade ju mig framför sig, så jag satt ju och småfunderade över vilket sätt att luta huvudet i händerna, och vilken armställning som såg bäst ut. Man är lite löjlig ibland.
Han verkar i alla fall inte bry sig om min närvaro, jag har nog tyckt att han verkat lite besvärad och sammanbiten förut, men nu larvar han på rätt bra, tjabblar, låtsas spela trummor, imiterar tjuren ferdinands mamma och så vidare. Han gillar att försöka va kul. Jag tycker ju inte heller att hans närvaro är så pinsam nu längre, jag är knappt nervös alls. Man har väl redan vant sig lite.
Jag satt i en soffa vid skåpen och pluggade med de andra ryssarna när han kom förbi på matrasten. Han slängde en snabb sneglande blick åt sidan och vände blixtsnabbt sitt huvud framåt. Det är sånt där jag måste passa mig för, han kan ju inte veta att jag bara RÅKADE ha min blick åt det håll han dök upp. Han tänkte kanske "Fan, nu glor hon igen".
Men vad är det som gör att jag lite gillar att vara utelämnad för honom? Varför är jag glad över att han vet precis vad jag känner? Vore det inte skönare att kunna se på honom i smyg? Jag vet inte vad som gör det, men jag gillar väl att han i alla fall vet vem jag är.
Han måste väl va lite nyfiken. Det är löjligt hur jag håller på och analyserar honom, men jag tror att han ibland försöker kolla om jag ser på honom eller inte. På nåt vis nyfiken. Det kändes i alla fall så när han sneglade åt sidan där vid skåpena. Som om han faktiskt ville se om jag var där.
Men han är inte alls samma kille för mig som han var för nån månad sen. Inte lika gudomlig, oemotståndlig, cool, charmig, drömlik, rätt. Men väldigt söt.
"Ok- I know you don´t love me, but you´ll still be thinking of me,
Allright - I know you probably hate me. That´s ok with me
Ok allright ok allright
I know where to be tonight
out of mind and out of sight
You don´t see me now
you don´t want to anyhow"
Jag gillar låttexter ganska så ofta.
En sak jag tycker är rätt hisnande är att för ett år sen hade jag så himla lågt självförtroende att jag utan tvekan skulle ha velat vara nästan vem som helst på hela skolan i stället för mig själv, jag tyckte det var så taskigt att just jag skulle vara denna himla tönt. Jag minns känslan så väl.
Nu skulle jag ALDRIG I LIVET vilja vara någon annan än just mig själv. Det måste vara en rätt stor förändring som hände med mig nån gång under året-96.
Just nu mår jag bra med mig.
I know you prob
måndag 23 januari 2012
Han får aldrig vara i mitt synfält
23 januari
Dagssoundtrack: Outtasite / Wilco
Dag med vanliga tröga lektioner. Jag är på ganska bra humör. Syntestade mig. På spanskan såg vi på film. Sen spelade vi badminton och sånt på gympan. Åkte till mamma när jag kom hem, och sen for vi till hennes affär, byxor och två skjortor för 60 kr, livet är fint när man inte är klädsnobb. Hem och ryskaplugga.
Efter att ha gått förbi hans skåp ett par gånger utan att ens tillåta mig att kolla efter om han verkligen var där, kände jag efter ryskan att jag bara MÅSTE få se på honom, bara en tiondels sekund. Jag såg hur han satt i soffan, vänd åt det håll vi kom från. Han såg mig inte först, sen gjorde han det, och hans ögon verkade flina lite. Men min tiondels sekund var nu avverkad. Jag flyttade snabbt undan min blick och försökte att avslappnat titta rakt fram medan jag gick förbi honom. Jag hade så gärna sett på honom lite längre. Men jag kan inte längre se på honom. Han får aldrig mer vara i mitt synfält.
Han borde nog i alla fall ha fattat att jag lagt av med att glo nu. Så jag kanske snart kan börja slappna av och låta min blick glida över honom som om han vore vem som helt.
Undrar hur han tänker på i-valet. Är han skraj för att hamna i samma grupp som mig för att det skulle va pinsamt, eller bryr han sig inte så mycket? Sitter han och undrar hur stor del av lektionstiden som jag har honom i tankarna? Noterar han i ögonvrån åt vilket håll jag har mitt huvud? När han vänder sig åt mitt håll ibland, är det för att se efter om jag ser på honom?
Jag vet inte.
Jag vet ingenting om hur mycket han bryr sig. Men jag vill ju gärna se honom LITE nervös, LITE undrande.
Dagssoundtrack: Outtasite / Wilco
Dag med vanliga tröga lektioner. Jag är på ganska bra humör. Syntestade mig. På spanskan såg vi på film. Sen spelade vi badminton och sånt på gympan. Åkte till mamma när jag kom hem, och sen for vi till hennes affär, byxor och två skjortor för 60 kr, livet är fint när man inte är klädsnobb. Hem och ryskaplugga.
Efter att ha gått förbi hans skåp ett par gånger utan att ens tillåta mig att kolla efter om han verkligen var där, kände jag efter ryskan att jag bara MÅSTE få se på honom, bara en tiondels sekund. Jag såg hur han satt i soffan, vänd åt det håll vi kom från. Han såg mig inte först, sen gjorde han det, och hans ögon verkade flina lite. Men min tiondels sekund var nu avverkad. Jag flyttade snabbt undan min blick och försökte att avslappnat titta rakt fram medan jag gick förbi honom. Jag hade så gärna sett på honom lite längre. Men jag kan inte längre se på honom. Han får aldrig mer vara i mitt synfält.
Han borde nog i alla fall ha fattat att jag lagt av med att glo nu. Så jag kanske snart kan börja slappna av och låta min blick glida över honom som om han vore vem som helt.
Undrar hur han tänker på i-valet. Är han skraj för att hamna i samma grupp som mig för att det skulle va pinsamt, eller bryr han sig inte så mycket? Sitter han och undrar hur stor del av lektionstiden som jag har honom i tankarna? Noterar han i ögonvrån åt vilket håll jag har mitt huvud? När han vänder sig åt mitt håll ibland, är det för att se efter om jag ser på honom?
Jag vet inte.
Jag vet ingenting om hur mycket han bryr sig. Men jag vill ju gärna se honom LITE nervös, LITE undrande.
söndag 22 januari 2012
Kompissituation under smårevolution
22 januari
Dagssoundtrack: the lonely one / Wilco
Sån där småtrist dag igen. Tror jag bryter mig loss från Selvina och Ingrid nu faktiskt, dom vill ju inte ha mig med heller. Tänkte va snäll och vänta in Maria fast jag kunnat ta tvåbussen, men då hade hon redan stuckit. Satt i en datasal till halvfyrabussen.
Lite trist att vara så här lugn. Men ändå skönt.
Min situation vad gäller kompisar är eventuellt under smårevolution. Jag vet inte hur det blir riktigt. Skulle önska att jag kunde bryta med Ingrid och Selvina utan att bli ensam, och utan att bli ovän med dom. Dom har på sätt och vis själva brytit sig loss från mig. Det är nog bäst att låta det gå till så, låta dom vända ryggen mot mig, och hänga på resten av min klass.
Jag får inte glömma att jag faktist önskat Ingrid på 10 veckors semester lite då och då. Ändå är det så skönt att ha någon som alltid finns där. Någon som räknar med en. Jag är lite rädd, har lite ensamhetsskräck när jag minns hur det var i ettan.
Men jag klarar det här. Det är ingen fara. Ingrid och Selvina är inte rätt för mig. Trygghet, men inte mer än så.
Varje gång det är gruppjobb i skolan till exempel. Jag skulle aldrig veta vem jag skulle jobba med om jag inte hade dom, jag skulle förmodligen jobba själv då. Men vad spelar det för roll? Vad har jag för glädje av att sitta i en studiecell och lyssna på deras barnsliga snack, och bråka med Ingrid om formuleringar?
Ska bara se till att behålla vänskapen, för annars vet jag vad som händer. Vissa personer är duktiga på att börja hata andra för minsta lilla.
Som sagt, dom har börjat vända ryggen till. Jag ska låta dom göra det, känna mig stark i mig själv, och ordentligt bli en i klassen igen. Jag trivs trots allt bättre där än nånstans i utkanten. Visst skulle jag kunna få tillbaks det läget som var förut när det var VI TRE, om jag kämpade och offrade mig, men varför skulle jag det?
Dagssoundtrack: the lonely one / Wilco
Sån där småtrist dag igen. Tror jag bryter mig loss från Selvina och Ingrid nu faktiskt, dom vill ju inte ha mig med heller. Tänkte va snäll och vänta in Maria fast jag kunnat ta tvåbussen, men då hade hon redan stuckit. Satt i en datasal till halvfyrabussen.
Lite trist att vara så här lugn. Men ändå skönt.
Min situation vad gäller kompisar är eventuellt under smårevolution. Jag vet inte hur det blir riktigt. Skulle önska att jag kunde bryta med Ingrid och Selvina utan att bli ensam, och utan att bli ovän med dom. Dom har på sätt och vis själva brytit sig loss från mig. Det är nog bäst att låta det gå till så, låta dom vända ryggen mot mig, och hänga på resten av min klass.
Jag får inte glömma att jag faktist önskat Ingrid på 10 veckors semester lite då och då. Ändå är det så skönt att ha någon som alltid finns där. Någon som räknar med en. Jag är lite rädd, har lite ensamhetsskräck när jag minns hur det var i ettan.
Men jag klarar det här. Det är ingen fara. Ingrid och Selvina är inte rätt för mig. Trygghet, men inte mer än så.
Varje gång det är gruppjobb i skolan till exempel. Jag skulle aldrig veta vem jag skulle jobba med om jag inte hade dom, jag skulle förmodligen jobba själv då. Men vad spelar det för roll? Vad har jag för glädje av att sitta i en studiecell och lyssna på deras barnsliga snack, och bråka med Ingrid om formuleringar?
Ska bara se till att behålla vänskapen, för annars vet jag vad som händer. Vissa personer är duktiga på att börja hata andra för minsta lilla.
Som sagt, dom har börjat vända ryggen till. Jag ska låta dom göra det, känna mig stark i mig själv, och ordentligt bli en i klassen igen. Jag trivs trots allt bättre där än nånstans i utkanten. Visst skulle jag kunna få tillbaks det läget som var förut när det var VI TRE, om jag kämpade och offrade mig, men varför skulle jag det?
lördag 21 januari 2012
inte deppkär
21 januari
Dagssoundtrack: Anything / Sammy
Normal småtrist dag. Känner mig inte alls kär. Det är väl bra. Efter skolan gick jag på promenad med pappa. Skönt, men i oform. Slöande musiklyssnande kväll. Skitsur på trummorna och de där himla triolerna. Elgitarr är rätt kul.
Bara det ordnar sig med bandet nu så känns det faktiskt som om jag är helt tillfredsställd med mitt liv. Idag är jag alltså inte deppkär. Känner inte mycket alls just nu. Känns inte som jag skulle bry mig så värst om han skar av sig näsan på en gitarrsträng och dog av förblödning.
Näe, det där lät taskigt. Jag är inte sur. Bara ganska nollställd. Det är bra.
Fast det verkar ju onekligen som om dessa måndagar och fredagar har en lätt upphettande effekt på mig, så om jag är sval nu är jag det nog inte längre på fredag.
När jag en gång för alla slutar gilla Paul kommer jag väl att känna att det är för gott. Men när blir det?
Dagssoundtrack: Anything / Sammy
Normal småtrist dag. Känner mig inte alls kär. Det är väl bra. Efter skolan gick jag på promenad med pappa. Skönt, men i oform. Slöande musiklyssnande kväll. Skitsur på trummorna och de där himla triolerna. Elgitarr är rätt kul.
Bara det ordnar sig med bandet nu så känns det faktiskt som om jag är helt tillfredsställd med mitt liv. Idag är jag alltså inte deppkär. Känner inte mycket alls just nu. Känns inte som jag skulle bry mig så värst om han skar av sig näsan på en gitarrsträng och dog av förblödning.
Näe, det där lät taskigt. Jag är inte sur. Bara ganska nollställd. Det är bra.
Fast det verkar ju onekligen som om dessa måndagar och fredagar har en lätt upphettande effekt på mig, så om jag är sval nu är jag det nog inte längre på fredag.
När jag en gång för alla slutar gilla Paul kommer jag väl att känna att det är för gott. Men när blir det?
fredag 20 januari 2012
Normalt deppkär i Paul
20 januari
Dagssoundtrack: the wagon / Dinosaur jr
Hade historia och svenska på morron, blixthatade Ingrid utan speciell anledning. sen var det spanska, mat och psykologi. Psykologi är alltid kul. Smånervig håltimme sittande på golvet. Sen var det i-val. Hade kunnat hamna i samma grupp som han, men så blev det ej. Sen skulle vi snacka med bandet, men Åsa hade stuckit. Jonna och Sara verkar ha sjysst inställning i alla fall.
Jag hade nog faktiskt gillat att hamna i samma grupp som honom. Vi skulle va i grupper om fyra, och när några bestämt sig blev det kvar några klumpar i klassrummet som funderade över hur de skulle gruppera sig. Men han hamnade med några andra, och sa till Axel och Erik Berg "är ni med dom där två övergivna själarna då?" och syftade på mig och Linda. Så vi hamnade med ES2b:s näst snyggaste killar, man klagar väl inte, men...
Nån gång måste jag hamna i samma grupp som han. Det har säkert inte han nån lust med, men för mig vore det genomtrevligt och härligt pinsamt, som jag känner det nu.
Bandet blir bra. Det måste bli det. Jonna och Sara är såna genomtrevliga personer med exakt rätt inställning, just nu känner jag mig inte skeptisk alls. Då är jag snart trummis på riktigt. Tjoho!
Hursomhelst känns det inte helt vansinnigt kul att va kär idag. Orkar knappt tänka på honom. Det är ju lovande. Om jag börjar deppa över Paul nu igen kanske jag kan glömma honom snart. För jag ska ju faktiskt inte va kär. Jag gillar inte tanken på att han antagligen var väldigt nöjd och lättad över att slippa hamna i min grupp idag. Jag gillar det inte alls. Så det var nog tur att det inte blev så, då hade han säkert varit sur över min existens.
Det märks vad jag är i för läge nu. Normalt deppkär i Paul.
Hur länge ska han behöva finnas i min hjärna?
Dagssoundtrack: the wagon / Dinosaur jr
Hade historia och svenska på morron, blixthatade Ingrid utan speciell anledning. sen var det spanska, mat och psykologi. Psykologi är alltid kul. Smånervig håltimme sittande på golvet. Sen var det i-val. Hade kunnat hamna i samma grupp som han, men så blev det ej. Sen skulle vi snacka med bandet, men Åsa hade stuckit. Jonna och Sara verkar ha sjysst inställning i alla fall.
Jag hade nog faktiskt gillat att hamna i samma grupp som honom. Vi skulle va i grupper om fyra, och när några bestämt sig blev det kvar några klumpar i klassrummet som funderade över hur de skulle gruppera sig. Men han hamnade med några andra, och sa till Axel och Erik Berg "är ni med dom där två övergivna själarna då?" och syftade på mig och Linda. Så vi hamnade med ES2b:s näst snyggaste killar, man klagar väl inte, men...
Nån gång måste jag hamna i samma grupp som han. Det har säkert inte han nån lust med, men för mig vore det genomtrevligt och härligt pinsamt, som jag känner det nu.
Bandet blir bra. Det måste bli det. Jonna och Sara är såna genomtrevliga personer med exakt rätt inställning, just nu känner jag mig inte skeptisk alls. Då är jag snart trummis på riktigt. Tjoho!
Hursomhelst känns det inte helt vansinnigt kul att va kär idag. Orkar knappt tänka på honom. Det är ju lovande. Om jag börjar deppa över Paul nu igen kanske jag kan glömma honom snart. För jag ska ju faktiskt inte va kär. Jag gillar inte tanken på att han antagligen var väldigt nöjd och lättad över att slippa hamna i min grupp idag. Jag gillar det inte alls. Så det var nog tur att det inte blev så, då hade han säkert varit sur över min existens.
Det märks vad jag är i för läge nu. Normalt deppkär i Paul.
Hur länge ska han behöva finnas i min hjärna?
nöjd
19 januari
Dagssoundtrack: Web in front / Archers of loaf
Körde tidning. Ej så kallt. Slöade sen, läste och sådär. Åkte till Sundsvall, på Ikea, väldigt tråkigt. Åt pizza och var sen hos Nils och slöade. Mycket trött och seg dag men inget större fel på den ändå kanske.
Imorgon är vi ett band, kanske. Ska i alla fall snacka allihop äntligen. Vad enormt kul det vore om det blev nåt av det.
Imorgon är det retoriklektion. Just nu känns det trevligt. Jag är tydligen inte deprimerat kär längre. Inte sen jag lugnat ner skamkänslorna och fått veta att han faktiskt inte tycker det är nåt fel på mig. Han är inte intresserad. Okej. Jag vet. Men det är inget jag kräver för att va nöjd just nu. Just nu är jag nöjd med att han inte ogillar mig. Det är så bra att få dåliga nyheter före de goda, de goda smakar så mycket bättre då.
Dagssoundtrack: Web in front / Archers of loaf
Körde tidning. Ej så kallt. Slöade sen, läste och sådär. Åkte till Sundsvall, på Ikea, väldigt tråkigt. Åt pizza och var sen hos Nils och slöade. Mycket trött och seg dag men inget större fel på den ändå kanske.
Imorgon är vi ett band, kanske. Ska i alla fall snacka allihop äntligen. Vad enormt kul det vore om det blev nåt av det.
Imorgon är det retoriklektion. Just nu känns det trevligt. Jag är tydligen inte deprimerat kär längre. Inte sen jag lugnat ner skamkänslorna och fått veta att han faktiskt inte tycker det är nåt fel på mig. Han är inte intresserad. Okej. Jag vet. Men det är inget jag kräver för att va nöjd just nu. Just nu är jag nöjd med att han inte ogillar mig. Det är så bra att få dåliga nyheter före de goda, de goda smakar så mycket bättre då.
onsdag 18 januari 2012
18 januari
18 januari
Dagssoundtrack: Cabezon / Red house painters (village by the lake)
Gick upp, åt frukost, såg Jägarna. Sen slöade vi väl, och åt mat, och sen försökte vi sjunga nån text till en instrumental RHP-låt. Mycket bra... Tänk om man hade sångröst. Det gjorde vi en stor del av kvällen tror jag. Tv-kollade resten. Nu är jag förresten tänd på elgitarr.
Dagssoundtrack: Cabezon / Red house painters (village by the lake)
Gick upp, åt frukost, såg Jägarna. Sen slöade vi väl, och åt mat, och sen försökte vi sjunga nån text till en instrumental RHP-låt. Mycket bra... Tänk om man hade sångröst. Det gjorde vi en stor del av kvällen tror jag. Tv-kollade resten. Nu är jag förresten tänd på elgitarr.
tisdag 17 januari 2012
Måste skynda mig att lägga av
17 januari
Dagssoundtrack: Personliga persson / Cornelis Vreeswijk
I-valet var lagom mysigt. Svårt att koncentrera mig på läraren. Håltimme sen, och kulturkvart. Åsas ensemblegäng spelade Cornelislåtar. Deprimerande att se Paul in action. Stack ner på stan efter ryskan, sen var det lugna timmar, åkte hem lagom till en pizza. Maria var här och vårat nystartade band spelade in flummlåtar på lågstadienivå. Okej dag.
Har inte börjat svalna. Är väldigt kär. Är lite lugnad av att veta det där han sagt om mig, han kanske inte ser ner på mig sådär som jag trott att han gjorde. På retoriktimmen idag kom han indrällande sent och satte sig några bänkar ifrån, framför mig, så att jag hade svårt att lägga blicken nånstans. Det blev väl att jag satt och glodde på lärarn hela tiden. Men så okoncentrerad, kunde omöjligt koppla ifrån vem som satt några meter från mig. När personerna bredvid honom skulle redovisa en uppgift skulle det ju se dumt ut om jag inte kollade på dom, så då fick jag en Paul i förgrunden helt gratis. Han hade också vänt sig mot dom, men så vände han sitt huvud en liten sväng åt mitt håll, lugnt småleende. Tänker såklart att han hade nån annan anledning än mig att vända sig om sådär, men hittar den faktiskt inte. Jag blir varm av att tänka på det.
Att se honom sjunga och spela på kulturkvarten var lite grymt, för han var så snygg och spelade så skönt. Jag stod väl knappast ut. Jag VILL inte vara kär, trodde ju att jag skulle kunna ge upp honom. Om han nu är kär i nån tjej borde han inte ha svårt att få henne, och då blir det en helvetesplåga för mig ifall jag fortfarande går och är kär i honom. Måste skynda mig att lägga av.
Dagssoundtrack: Personliga persson / Cornelis Vreeswijk
I-valet var lagom mysigt. Svårt att koncentrera mig på läraren. Håltimme sen, och kulturkvart. Åsas ensemblegäng spelade Cornelislåtar. Deprimerande att se Paul in action. Stack ner på stan efter ryskan, sen var det lugna timmar, åkte hem lagom till en pizza. Maria var här och vårat nystartade band spelade in flummlåtar på lågstadienivå. Okej dag.
Har inte börjat svalna. Är väldigt kär. Är lite lugnad av att veta det där han sagt om mig, han kanske inte ser ner på mig sådär som jag trott att han gjorde. På retoriktimmen idag kom han indrällande sent och satte sig några bänkar ifrån, framför mig, så att jag hade svårt att lägga blicken nånstans. Det blev väl att jag satt och glodde på lärarn hela tiden. Men så okoncentrerad, kunde omöjligt koppla ifrån vem som satt några meter från mig. När personerna bredvid honom skulle redovisa en uppgift skulle det ju se dumt ut om jag inte kollade på dom, så då fick jag en Paul i förgrunden helt gratis. Han hade också vänt sig mot dom, men så vände han sitt huvud en liten sväng åt mitt håll, lugnt småleende. Tänker såklart att han hade nån annan anledning än mig att vända sig om sådär, men hittar den faktiskt inte. Jag blir varm av att tänka på det.
Att se honom sjunga och spela på kulturkvarten var lite grymt, för han var så snygg och spelade så skönt. Jag stod väl knappast ut. Jag VILL inte vara kär, trodde ju att jag skulle kunna ge upp honom. Om han nu är kär i nån tjej borde han inte ha svårt att få henne, och då blir det en helvetesplåga för mig ifall jag fortfarande går och är kär i honom. Måste skynda mig att lägga av.
måndag 16 januari 2012
Har han sagt det?
16 januari
Dagssoundtrack: Alexandra / Granfaloon bus
Normala lektioner. Jätteotrevlig gympa, ska hitta på nåt styrketräningsprogram. Var med Maria tills bussen kom. Åkte hem och slöade bara. Maria ringde, har undanhållit information.
Idag har Paul haft exakt varenda rast samtidigt som mig tror jag. Jag gillar det trots att jag inte borde.
När jag satt med Åsa och pratade i morse kom han plötsligt och satte sig på samma bänk. Han brukar ju va sen på torsdagar så jag skvätte till litegrann. Sen var det dags att gå och hämta tyskaböckerna. Jag måste vänja mig vid det där, klara av att snacka med Åsa utan att skämmas ihjäl över att han är i närheten. Måste lära mig.
När jag varit på svenskan och vände mig om där vid mitt skåp råkade jag hamna rakt in i ett par ögon. På andra sidan glasrutan, i cafeterian, satt Paul och flinade åt nånting. Jag vände mig blixtsnabbt om igen och stod sen med ryggen mot honom och kände mig besvärad.
Men på något vis sörjer jag den tiden när jag kunde tillåta mig själv att hålla min blick kvar. Han är så fin. Viljan att se på honom, dra in honom helt och hållet i mina ögon, den viljan finns kvar.
Trots att jag visste exakt vad han tänkte där på andra sidan glasrutan gillade jag det lilla momentet av oförutsedd ögonkontakt.
Men jag vet ju. Jag vet att jag ska ge upp och sluta tänka på honom.
Jag vet. Men jag tänker på honom.
Tänker på hans ögon, och hans söta flin, hans sätt att gå, hans långa hår. Kanske måste det ha sin tid. Jag är kär i Paul just nu. En vacker dag upptäcker jag att jag inte längre är det.
JÄVLA MARIA!
Undanhålla mig information på det där sättet. Just nu är jag enormt glad att Maria är en person som inte slänger glädjande kommentarer omkring sig i onödan. För jag vet att jag kan tro henne nu, hon skulle aldrig säga nåt sånt här bara för att va snäll.
Jag och hon satt nyss och pratade killar i telefonen. Vi pratade om att även om en kille inte vore nån skönhet skulle man nog kunna bli kär i honom om han visade att han gillade en. "Men så tycker nog inte killar lika ofta" trodde Maria. "De är nog lite mer 'usch vilken ful tjej". Jag nickade för mig själv. "Som Paul då..." sa jag.
"Näe! Så tycker inte Paul!" sa Maria med stort eftertryck. "Han tycker du är ganska fin".
Eld. Vad jag brann.
"Va? Har han sagt det? Är det sant?" Hela jag var i förvåningsuppror. Men Maria insisterade. Jodå, han hade sagt till Nicole att det inte alls var nåt fel på mig, det var bara så att han inte var kär.
Jag vet en som kommer att sova gott i natt.
Dagssoundtrack: Alexandra / Granfaloon bus
Normala lektioner. Jätteotrevlig gympa, ska hitta på nåt styrketräningsprogram. Var med Maria tills bussen kom. Åkte hem och slöade bara. Maria ringde, har undanhållit information.
Idag har Paul haft exakt varenda rast samtidigt som mig tror jag. Jag gillar det trots att jag inte borde.
När jag satt med Åsa och pratade i morse kom han plötsligt och satte sig på samma bänk. Han brukar ju va sen på torsdagar så jag skvätte till litegrann. Sen var det dags att gå och hämta tyskaböckerna. Jag måste vänja mig vid det där, klara av att snacka med Åsa utan att skämmas ihjäl över att han är i närheten. Måste lära mig.
När jag varit på svenskan och vände mig om där vid mitt skåp råkade jag hamna rakt in i ett par ögon. På andra sidan glasrutan, i cafeterian, satt Paul och flinade åt nånting. Jag vände mig blixtsnabbt om igen och stod sen med ryggen mot honom och kände mig besvärad.
Men på något vis sörjer jag den tiden när jag kunde tillåta mig själv att hålla min blick kvar. Han är så fin. Viljan att se på honom, dra in honom helt och hållet i mina ögon, den viljan finns kvar.
Trots att jag visste exakt vad han tänkte där på andra sidan glasrutan gillade jag det lilla momentet av oförutsedd ögonkontakt.
Men jag vet ju. Jag vet att jag ska ge upp och sluta tänka på honom.
Jag vet. Men jag tänker på honom.
Tänker på hans ögon, och hans söta flin, hans sätt att gå, hans långa hår. Kanske måste det ha sin tid. Jag är kär i Paul just nu. En vacker dag upptäcker jag att jag inte längre är det.
JÄVLA MARIA!
Undanhålla mig information på det där sättet. Just nu är jag enormt glad att Maria är en person som inte slänger glädjande kommentarer omkring sig i onödan. För jag vet att jag kan tro henne nu, hon skulle aldrig säga nåt sånt här bara för att va snäll.
Jag och hon satt nyss och pratade killar i telefonen. Vi pratade om att även om en kille inte vore nån skönhet skulle man nog kunna bli kär i honom om han visade att han gillade en. "Men så tycker nog inte killar lika ofta" trodde Maria. "De är nog lite mer 'usch vilken ful tjej". Jag nickade för mig själv. "Som Paul då..." sa jag.
"Näe! Så tycker inte Paul!" sa Maria med stort eftertryck. "Han tycker du är ganska fin".
Eld. Vad jag brann.
"Va? Har han sagt det? Är det sant?" Hela jag var i förvåningsuppror. Men Maria insisterade. Jodå, han hade sagt till Nicole att det inte alls var nåt fel på mig, det var bara så att han inte var kär.
Jag vet en som kommer att sova gott i natt.
söndag 15 januari 2012
i ögonvrån
15 januari
Dagssoundtrack:Sorry again / Velocity girl
Vad kul det är med psykologi! Gjorde inte ett skit i en studicell på historian. Engelskan och ryskan var normala. Sen var det matrast. Hade spanska i datasalen, och tog bussen hem sen. Spelat lite trummor och fortsatt med blandbandet. Okej humör, normalt.
Han är ständigt i ögonvrån. Där kan jag riskfritt notera att han är i närheten och iaktta honom. Men jag ser honom inte så bra då. Han är suddig och oskarp där i kanten av mitt synfält.
Grubblar över om han verkligen märker att jag slutat glo. Han kanske är så inställd på att jag alltid kollar på honom att han tror att jag gör det när han ser åt ett annat håll, så då står han väl där och känner sig iakttagen fast han inte är det. Men det får man väl tåla om man ska va sådär snygg som han. Han ska inte behöva reta upp sig för att man råkar va lite kär. Det är ju jag som lider. Men just nu lider jag inte så fasansfullt mycket. Det är bara mitt intellekt som knölar ihop sig. Idag när jag skulle sticka ner till tvåbussen kom han förbi i korridoren, och jag vek snabbt runt hörnet alldeles framför honom, han fick väja för mig, lade jag märke till i min ögonvrå. Han hade ju kunnat gå in i mig. Det hade varit en smula pinsamt. När kommer han att sluta vara en sån där enormt speciell nervframkallande person för mig?
Ingrid har i alla fall hittat på vem jag ska va kär i, och det har hon och Selvina så kul åt att jag nästan blir nervös. Det märker de såklart och retas, och jag flinar generat och undrar varför de ska tjafsa så mycket om just honom. Okej, de har rätt i att han är ganska så min stil vad gäller kläder. Och lite söt är han väl, jag gillar nog hans ögon. Men, näe... Jag är skeptisk. Kikar litegrann ändå såklart.
Dagssoundtrack:Sorry again / Velocity girl
Vad kul det är med psykologi! Gjorde inte ett skit i en studicell på historian. Engelskan och ryskan var normala. Sen var det matrast. Hade spanska i datasalen, och tog bussen hem sen. Spelat lite trummor och fortsatt med blandbandet. Okej humör, normalt.
Han är ständigt i ögonvrån. Där kan jag riskfritt notera att han är i närheten och iaktta honom. Men jag ser honom inte så bra då. Han är suddig och oskarp där i kanten av mitt synfält.
Grubblar över om han verkligen märker att jag slutat glo. Han kanske är så inställd på att jag alltid kollar på honom att han tror att jag gör det när han ser åt ett annat håll, så då står han väl där och känner sig iakttagen fast han inte är det. Men det får man väl tåla om man ska va sådär snygg som han. Han ska inte behöva reta upp sig för att man råkar va lite kär. Det är ju jag som lider. Men just nu lider jag inte så fasansfullt mycket. Det är bara mitt intellekt som knölar ihop sig. Idag när jag skulle sticka ner till tvåbussen kom han förbi i korridoren, och jag vek snabbt runt hörnet alldeles framför honom, han fick väja för mig, lade jag märke till i min ögonvrå. Han hade ju kunnat gå in i mig. Det hade varit en smula pinsamt. När kommer han att sluta vara en sån där enormt speciell nervframkallande person för mig?
Ingrid har i alla fall hittat på vem jag ska va kär i, och det har hon och Selvina så kul åt att jag nästan blir nervös. Det märker de såklart och retas, och jag flinar generat och undrar varför de ska tjafsa så mycket om just honom. Okej, de har rätt i att han är ganska så min stil vad gäller kläder. Och lite söt är han väl, jag gillar nog hans ögon. Men, näe... Jag är skeptisk. Kikar litegrann ändå såklart.
börjar känna för att gilla nån annan
14 januari
Dagssoundtrack: Nånting måste göras / bob hund
Vanlig ryskatimme, vanlig tyskatimme, vanlig engelskatimme. Äcklig mat. Lång trist rast. Hade historia, bosnienjobb, segt. Psykologi sen, mycket kul. Kom hem och gick på långpromenad. Åt mat, försökte spela in ett gladblandband. Okej humör väl. Kanske håller jag på att sluta va så paulinriktad.
Ej sådär glad som jag var igår, men okej. Grundsjälvkänslan finns där. Och det verkar som jag snart kan kalla mig bandmedlem. Det känns ju bra.
Kanske har Paul ändå svalnat. Känns inte alls sådär viktig längre. Kanske börjar jag känna för att gilla nån annan. Men Paul... han är nog omöjlig att sudda ut ur skallen. Och ingen syns ju så som han gör.
Men... var det inte exakt sådär jag resonerade när jag förra året, på våren, ändå lyckades glömma honom och blev dökär i en annan kille? Kanske kan jag lyckas med det igen på nåt vis. Han är bara så inrotad.
Dagssoundtrack: Nånting måste göras / bob hund
Vanlig ryskatimme, vanlig tyskatimme, vanlig engelskatimme. Äcklig mat. Lång trist rast. Hade historia, bosnienjobb, segt. Psykologi sen, mycket kul. Kom hem och gick på långpromenad. Åt mat, försökte spela in ett gladblandband. Okej humör väl. Kanske håller jag på att sluta va så paulinriktad.
Ej sådär glad som jag var igår, men okej. Grundsjälvkänslan finns där. Och det verkar som jag snart kan kalla mig bandmedlem. Det känns ju bra.
Kanske har Paul ändå svalnat. Känns inte alls sådär viktig längre. Kanske börjar jag känna för att gilla nån annan. Men Paul... han är nog omöjlig att sudda ut ur skallen. Och ingen syns ju så som han gör.
Men... var det inte exakt sådär jag resonerade när jag förra året, på våren, ändå lyckades glömma honom och blev dökär i en annan kille? Kanske kan jag lyckas med det igen på nåt vis. Han är bara så inrotad.
fredag 13 januari 2012
upprop, dagens prövning
13 januari
Dagssoundtrack: the nerve tattoo /b Motorpsycho
Hemsk slöhistoria. Spanska. Lunch, äckelköttsoppa. Psykologi, rätt kul faktiskt. Nervös. I-val, retorik. Så farligt blev det inte. Bara lärarn pratade. Till Mormor sen. Hem och lyssna på musik. Jag mår enormt okej, allt är väldigt jättebra.
Man mår väl aldrig så bra som när man varit riktigt i botten för några dagar sen? Allt känns okej nu. Nog för att jag gärna skulle skicka Selvina och Ingrid på 5 veckors semester, men annars är allt bra.
Jag har varit nervös hela dagen, plågat mig genom minuterna. Men så var det dags. De flesta, t.ex. Paul, var redan bänkade när vi kom in. Så där satt man och kollade sig omkring. Både jag, Jasmin och Linda var minst sagt nervösa, men jag borde väl ha mest anledning. Paul satt snett framför/bredvid där jag satt, så jag hade haft suveränt spanläge om jag velat, men det är slut med det nu, så jag hade honom bara i ögonvrån. Han satt bredvid Per Johansson av alla människor, min gamla klasskompis, en väldigt udda, lugn och pluggig outsidertyp. Vilket lustigt par. Men de känner väl varann via John kanske. De verkade i varje fall ha kul ihop.
Så var det dags för upprop. Dagens prövning. Jag var löjligt nervös för det där lilla ja:et som man skulle klämma fram vid rätt tillfälle. Faktiskt så verkade Paul lite nervös han också, han mumlade ett kort "ja" nästan innan lärarn hann säga hans namn (och det var väl det enda han sa på lektionen förutom när han pratade med Johansson.
När min tur kom ropade jag ut ett mycket hetsigt och enligt mig förbannat onormalt "ja". Att det ska va så svårt. Det kulaste var när Jasmin som inte var uppskriven måste bokstavera sitt namn, och gubben uttalade det så roligt, och sen sa Jasmin att han skulle skita i efternamnet för det var svårare. Större delen av klassen tjöt av skratt. Stackars Jasmin. Paul skrattade väl värst av alla, höll på och dö såg det ut som. Egentligen var väl inte det där speciellt kul, men det blev liksom det ändå. Lärarn är en så lustig typ. Efter uppropet var det svintråkigt. Han bara höll på och babblade om historik, om hur advokaterna och filosoferna talade på antiken eller nåt sånt. Ska jag va ärlig så hade jag nog lite svårt att koncentrera mig med Paul i ögonvrån. Ibland vände han sig åt mitt håll märkte jag, och då fick jag ju panik, jag SKA sitta här och titta rakt fram och se oberörd ut nu. Jag tror väl att jag klarade det hyfsat. Jag passade mig noga för att se åt hans håll när han snackade med Johansson, för då hade han mig framför sig i rak linje.
Näe, han kan då inte behöva klaga på att ha en jobbig gloende person i sin i-valgrupp. Men det är säkert lite jobbigt för honom ändå att veta att någon några meter ifrån sitter och är mycket medveten om hans existens, och mer uppmärksam på allt han gör och säger än nånting annat. Fast det får han tåla. Han vänjer sig väl. Det känns inte längre så pinsamt för mig i alla fall.
Jag kan inte sluta va kär. Inte än. Men det är kanske lite skönt att vara så här drömlöst kär ett tag? När man är på bra humör är allt lite skönt.
Detta att ha i-val med Paul var inte farligt alls. Längtar jag till fredag? Jävlar också.
Dagssoundtrack: the nerve tattoo /b Motorpsycho
Hemsk slöhistoria. Spanska. Lunch, äckelköttsoppa. Psykologi, rätt kul faktiskt. Nervös. I-val, retorik. Så farligt blev det inte. Bara lärarn pratade. Till Mormor sen. Hem och lyssna på musik. Jag mår enormt okej, allt är väldigt jättebra.
Man mår väl aldrig så bra som när man varit riktigt i botten för några dagar sen? Allt känns okej nu. Nog för att jag gärna skulle skicka Selvina och Ingrid på 5 veckors semester, men annars är allt bra.
Jag har varit nervös hela dagen, plågat mig genom minuterna. Men så var det dags. De flesta, t.ex. Paul, var redan bänkade när vi kom in. Så där satt man och kollade sig omkring. Både jag, Jasmin och Linda var minst sagt nervösa, men jag borde väl ha mest anledning. Paul satt snett framför/bredvid där jag satt, så jag hade haft suveränt spanläge om jag velat, men det är slut med det nu, så jag hade honom bara i ögonvrån. Han satt bredvid Per Johansson av alla människor, min gamla klasskompis, en väldigt udda, lugn och pluggig outsidertyp. Vilket lustigt par. Men de känner väl varann via John kanske. De verkade i varje fall ha kul ihop.
Så var det dags för upprop. Dagens prövning. Jag var löjligt nervös för det där lilla ja:et som man skulle klämma fram vid rätt tillfälle. Faktiskt så verkade Paul lite nervös han också, han mumlade ett kort "ja" nästan innan lärarn hann säga hans namn (och det var väl det enda han sa på lektionen förutom när han pratade med Johansson.
När min tur kom ropade jag ut ett mycket hetsigt och enligt mig förbannat onormalt "ja". Att det ska va så svårt. Det kulaste var när Jasmin som inte var uppskriven måste bokstavera sitt namn, och gubben uttalade det så roligt, och sen sa Jasmin att han skulle skita i efternamnet för det var svårare. Större delen av klassen tjöt av skratt. Stackars Jasmin. Paul skrattade väl värst av alla, höll på och dö såg det ut som. Egentligen var väl inte det där speciellt kul, men det blev liksom det ändå. Lärarn är en så lustig typ. Efter uppropet var det svintråkigt. Han bara höll på och babblade om historik, om hur advokaterna och filosoferna talade på antiken eller nåt sånt. Ska jag va ärlig så hade jag nog lite svårt att koncentrera mig med Paul i ögonvrån. Ibland vände han sig åt mitt håll märkte jag, och då fick jag ju panik, jag SKA sitta här och titta rakt fram och se oberörd ut nu. Jag tror väl att jag klarade det hyfsat. Jag passade mig noga för att se åt hans håll när han snackade med Johansson, för då hade han mig framför sig i rak linje.
Näe, han kan då inte behöva klaga på att ha en jobbig gloende person i sin i-valgrupp. Men det är säkert lite jobbigt för honom ändå att veta att någon några meter ifrån sitter och är mycket medveten om hans existens, och mer uppmärksam på allt han gör och säger än nånting annat. Fast det får han tåla. Han vänjer sig väl. Det känns inte längre så pinsamt för mig i alla fall.
Jag kan inte sluta va kär. Inte än. Men det är kanske lite skönt att vara så här drömlöst kär ett tag? När man är på bra humör är allt lite skönt.
Detta att ha i-val med Paul var inte farligt alls. Längtar jag till fredag? Jävlar också.
torsdag 12 januari 2012
Det här paultjafset
12 januari
Dagssoundtrack: Underwater explosions / Guided by voices
Fick skjuts med tidningen. Låg i soffan sen och läste och försökte va vaken. For till Maria, där spelade vi dator, läste hennes gamla brev, slöade, babblade, hade galghumor och åt köttsoppa. Åkte hem och såg Wallace&Gromit, den nya. Pratat telefon med mamma. Idag har jag mått underligt enormt okej. Har jag verkligen redan hämtat mig?
Kan det verkligen vara så att det är okej igen? Jag är inte neråt alls just nu. Det här paultjafset känns inte farligt alls. Pinsamt, men inte sådär tungt hårt olidligt kvävande pinsamt, utan lite ironiskt flinande nervöst.
Men sen har jag svårt att säga om jag är kär eller inte. Mina drömmar är avklippta jättetvärt. Jag hoppas ingenting längre. Det enda jag väl hoppas lite på är att få lära känna honom lite, ge honom en annan bild av mig, kunna spänna av. Det vore oerhört skönt att kunna vara i närheten av honom utan att skämmas, kunna t.ex. gå och kolla vart Åsa är helt obehindrat. Uppnåeligt mål? Vet ej. Det beror ju på. Jag slutar i alla fall att gilla honom snart. Det måste jag ju. men om jag inte gör det? Måste. Man kan knappast va kär om man inte kan drömma.
Idag är allt lugnt i alla fall. Jag mår fint och känner mig i god form för att ta itu med morgondagen. Individuella valet börjar tjugo över två.
Förresten hade jag en kul dröm i natt som nästan känns pinsamt dum. I drömmar är allt så självklart och naturligt fast det egentligen är helt idiotiskt.
Jag drömde att när jag kom hem var den där sötnosen Axel hemma hos oss och sa att han skulle bo här en vecka för han hade ingen annanstans att bo. Jahapp, tyckte jag, inget konstigt med det. Och så kom mamma fram till att det inte fanns tillräckligt med sängar och täcken, så Axel måste ju sova bredvid mig i min säng. Konstigt förslag av mamma, tyckte jag kanske, men det skulle nog bli mysigt, ordentligt mysigt.
Vaknade innan det hann bli läggdags. Sen småflinade jag lite åt den drömmen hela morgonen.
Drömmar ska ju avslöja nåt av ens undermedvetna. Jag har väl inte tänkt på Axel på det sättet i vaket tillstånd, även om han är himla fin och verkar jättesnäll. Nejdå, jag är inte tänd på Axel. Han är alltför översöt, och har nån tjej också. Mitt undermedvetna är bara lite busigt, och ämnet sängar kom jag såklart in på för att Nils och Lena lånade mitt rum. Det skapade väl obalans.
Vilken idiotisk dröm. Men var jag inte LITE besviken när jag vaknade?
Dagssoundtrack: Underwater explosions / Guided by voices
Fick skjuts med tidningen. Låg i soffan sen och läste och försökte va vaken. For till Maria, där spelade vi dator, läste hennes gamla brev, slöade, babblade, hade galghumor och åt köttsoppa. Åkte hem och såg Wallace&Gromit, den nya. Pratat telefon med mamma. Idag har jag mått underligt enormt okej. Har jag verkligen redan hämtat mig?
Kan det verkligen vara så att det är okej igen? Jag är inte neråt alls just nu. Det här paultjafset känns inte farligt alls. Pinsamt, men inte sådär tungt hårt olidligt kvävande pinsamt, utan lite ironiskt flinande nervöst.
Men sen har jag svårt att säga om jag är kär eller inte. Mina drömmar är avklippta jättetvärt. Jag hoppas ingenting längre. Det enda jag väl hoppas lite på är att få lära känna honom lite, ge honom en annan bild av mig, kunna spänna av. Det vore oerhört skönt att kunna vara i närheten av honom utan att skämmas, kunna t.ex. gå och kolla vart Åsa är helt obehindrat. Uppnåeligt mål? Vet ej. Det beror ju på. Jag slutar i alla fall att gilla honom snart. Det måste jag ju. men om jag inte gör det? Måste. Man kan knappast va kär om man inte kan drömma.
Idag är allt lugnt i alla fall. Jag mår fint och känner mig i god form för att ta itu med morgondagen. Individuella valet börjar tjugo över två.
Förresten hade jag en kul dröm i natt som nästan känns pinsamt dum. I drömmar är allt så självklart och naturligt fast det egentligen är helt idiotiskt.
Jag drömde att när jag kom hem var den där sötnosen Axel hemma hos oss och sa att han skulle bo här en vecka för han hade ingen annanstans att bo. Jahapp, tyckte jag, inget konstigt med det. Och så kom mamma fram till att det inte fanns tillräckligt med sängar och täcken, så Axel måste ju sova bredvid mig i min säng. Konstigt förslag av mamma, tyckte jag kanske, men det skulle nog bli mysigt, ordentligt mysigt.
Vaknade innan det hann bli läggdags. Sen småflinade jag lite åt den drömmen hela morgonen.
Drömmar ska ju avslöja nåt av ens undermedvetna. Jag har väl inte tänkt på Axel på det sättet i vaket tillstånd, även om han är himla fin och verkar jättesnäll. Nejdå, jag är inte tänd på Axel. Han är alltför översöt, och har nån tjej också. Mitt undermedvetna är bara lite busigt, och ämnet sängar kom jag såklart in på för att Nils och Lena lånade mitt rum. Det skapade väl obalans.
Vilken idiotisk dröm. Men var jag inte LITE besviken när jag vaknade?
onsdag 11 januari 2012
Måste tänka på hans dåliga sidor
11 januari
Dagssoundtrack: Promise / Violent femmes
Slöade mig igenom dagen. Inte gjort nåt alls ungefär. Lyssnat på Nils skivor och läst bara. På slött men nästan okej humör. Var med Henrik på kvällen, spelade in band och sådär. Lena och Nils var på revyn och kom hem sen.
Den här då från Violent femmes, "Promise":
"You know that i want your loving
but mr logic tells me it aint ever gonna happen
and then my defense would say
i didn´t want it anyway
but you know sometimes I´m a liar
could you ever want me to love you
could you ever want me to care
disregard my nervousness
please ignore my vacant stairs"
Jag måste lägga av med att tycka om honom. Måste tänka på hans dåliga sidor. Även om han skulle gilla mig skulle vi inte funka ihop. Jag lägger samman allt jag hört om honom och kommer fram till att jag inte borde sörja, men det är lätt att säga.
Han är barnslig. Det har Åsa alltid sagt. Trots sin längd är han väldigt liten. Och omogen. Tror ofta att han är bäst. Kan va surig. Kan slänga ur sig saker som man bara inte säger, taskiga kommentarer. Kan inte sjunga. Det var nog allt, trodde Åsa, när jag bad henne ge mig rubbet häromdagen.
Magdalena tycker att han är väldigt snäll, men lite "efter" på nåt vis, hade hon sagt till Ingrid. Och så det där med metallica då. Töntigt. Okej att man kan gilla dom, men han verkar ju helt överdriven.
Ja det känns så fint att tänka igenom hans dåliga sidor. Vad ser jag hos den killen egentligen? Det är ett faktum, jag har inget att va ledsen för. Ändå... Kanske måste jag uppleva hans personlighet själv för att inse det. Man ska aldrig bli kär i en utsida som jag blivit. Man ska aldrig glo ihjäl en kille som jag gjort. Nu vet jag det, men vad hjälper det nu, när jag ligger här och är hopplöst kär i nån jag inte känner, hopplöst bortgjord inför honom och alla runt honom, hopplöst hopplös.
Dagssoundtrack: Promise / Violent femmes
Slöade mig igenom dagen. Inte gjort nåt alls ungefär. Lyssnat på Nils skivor och läst bara. På slött men nästan okej humör. Var med Henrik på kvällen, spelade in band och sådär. Lena och Nils var på revyn och kom hem sen.
Den här då från Violent femmes, "Promise":
"You know that i want your loving
but mr logic tells me it aint ever gonna happen
and then my defense would say
i didn´t want it anyway
but you know sometimes I´m a liar
could you ever want me to love you
could you ever want me to care
disregard my nervousness
please ignore my vacant stairs"
Jag måste lägga av med att tycka om honom. Måste tänka på hans dåliga sidor. Även om han skulle gilla mig skulle vi inte funka ihop. Jag lägger samman allt jag hört om honom och kommer fram till att jag inte borde sörja, men det är lätt att säga.
Han är barnslig. Det har Åsa alltid sagt. Trots sin längd är han väldigt liten. Och omogen. Tror ofta att han är bäst. Kan va surig. Kan slänga ur sig saker som man bara inte säger, taskiga kommentarer. Kan inte sjunga. Det var nog allt, trodde Åsa, när jag bad henne ge mig rubbet häromdagen.
Magdalena tycker att han är väldigt snäll, men lite "efter" på nåt vis, hade hon sagt till Ingrid. Och så det där med metallica då. Töntigt. Okej att man kan gilla dom, men han verkar ju helt överdriven.
Ja det känns så fint att tänka igenom hans dåliga sidor. Vad ser jag hos den killen egentligen? Det är ett faktum, jag har inget att va ledsen för. Ändå... Kanske måste jag uppleva hans personlighet själv för att inse det. Man ska aldrig bli kär i en utsida som jag blivit. Man ska aldrig glo ihjäl en kille som jag gjort. Nu vet jag det, men vad hjälper det nu, när jag ligger här och är hopplöst kär i nån jag inte känner, hopplöst bortgjord inför honom och alla runt honom, hopplöst hopplös.
Räcker det inte med att sluta kolla på honom?
10 januari
Dagssoundtrack: Serpentine / dEUS
Kom sent till ryskan. Cafeteriasittande. Hade tyska, Fritiof impad. Slö engelska, ner på stan, sen hem. Nils och Lena kom. Jag slöade, dom gjorde mat. Åt god mat, och kollade sen på tv hela kvällen. På mer okej humör idag faktiskt.
Antagligen är jag redan på uppgång. Därmed inte sagt att jag mår bra, men det känns inte lika farligt längre. Visst överlever jag det här med Paul, men jag får panik när jag känner hur kär jag fortfarande är. Jag måste skita i honom nu, glömma, men jag kan inte.
Bara sett honom en gång idag. Det var lite grymt. Jag satt i cafeterian, och då kom han in och satte sig rakt framför det håll jag var vänd åt, men långt bort som tur var. Jag visste inte vart jag skulle kolla, satt och stirrade åt alla möjliga håll, och försökte se avspänd ut. Mina ögon ville bara se på honom, men jag höll dem i styr. Jag är ju kär. Förbannat kär, och han är så dödligt snygg att jag inte skulle kunna se mig mätt på honom om jag kunde se på honom. Men jag kan inte. Ska inte. Och det går att låta bli.
Skäms nog inte fullt så mycket längre. Har jag verkligen gjort bort mig så katastrofalt som jag tycker? Räcker det inte med att sluta kolla på honom för att ställa allt till rätta?
Jag är lättsammare idag.
Det är inte så farligt.
Om jag bara kunde sluta vara kär...
Kolla in denna låttext:
"I know I should be hating you
always end up heating me
I wish that I could hate you now
really wish I could be free"
Jag borde ju inte va kär. Det skulle va så mycket enklare om jag inte vore det. Men han känns som fastklistrad.
Dagssoundtrack: Serpentine / dEUS
Kom sent till ryskan. Cafeteriasittande. Hade tyska, Fritiof impad. Slö engelska, ner på stan, sen hem. Nils och Lena kom. Jag slöade, dom gjorde mat. Åt god mat, och kollade sen på tv hela kvällen. På mer okej humör idag faktiskt.
Antagligen är jag redan på uppgång. Därmed inte sagt att jag mår bra, men det känns inte lika farligt längre. Visst överlever jag det här med Paul, men jag får panik när jag känner hur kär jag fortfarande är. Jag måste skita i honom nu, glömma, men jag kan inte.
Bara sett honom en gång idag. Det var lite grymt. Jag satt i cafeterian, och då kom han in och satte sig rakt framför det håll jag var vänd åt, men långt bort som tur var. Jag visste inte vart jag skulle kolla, satt och stirrade åt alla möjliga håll, och försökte se avspänd ut. Mina ögon ville bara se på honom, men jag höll dem i styr. Jag är ju kär. Förbannat kär, och han är så dödligt snygg att jag inte skulle kunna se mig mätt på honom om jag kunde se på honom. Men jag kan inte. Ska inte. Och det går att låta bli.
Skäms nog inte fullt så mycket längre. Har jag verkligen gjort bort mig så katastrofalt som jag tycker? Räcker det inte med att sluta kolla på honom för att ställa allt till rätta?
Jag är lättsammare idag.
Det är inte så farligt.
Om jag bara kunde sluta vara kär...
Kolla in denna låttext:
"I know I should be hating you
always end up heating me
I wish that I could hate you now
really wish I could be free"
Jag borde ju inte va kär. Det skulle va så mycket enklare om jag inte vore det. Men han känns som fastklistrad.
tisdag 10 januari 2012
Andrahandskompisar
9 januari
Dagssoundtrack: Kill some day / Motorpsycho
Trist tyskalektion. Trist svenskalektion, dock på ok humör på förmiddan. Gick till syon och kollade listan, och jodå, han är i min grupp. Usch då. men jag ska klara det. På gympan var det teori, sen var jag på skolan tills jag och Maria for ner på stan. Uppvärderat busskortet. DÖDSUSELT humör. Handlade med pappa, slö tv-kväll. Spänd.
Igår trodde jag att jag nått botten. Tyvärr hade jag inte det, jag hade mer djup att kvävas ner i än så. Jag mår uselt idag. Vet inte hur mycket som beror på honom egentligen, inte allt i alla fall. jag skulle ha känt mig nere ändå, men inte så här mycket. Allt bidrar till smärtan. Allt är tungt! Paul är fruktansvärt tungt och spelandet känns tungt. Jag har inte orkat komma mig för att snacka med Jonna, och jag kan knappt vara med Åsa på skolan nu för skammens skull när alla runt henne ser ner på mig.
Ingrid och Selvina har blivit hur konstiga som helst, det är som om dom knappt ser mig ibland, och dom retar upp sig på allt jag gör, åtminstone Selvina. Och nu på eftermiddan fattade jag ingenting. Jag sade till Ingrid att jag nog ville på gymnasiefesten, och gå med Maria då, men om hon inte ville kunde jag ju gå med Ingrid och Selvina tänkte jag. Ingrid sa att det gick väl bra om Selvina också tyckte det, men när jag pratade om det sen när hon var med sa hon bestämt "Nej. Jag vill inte gå med dig." Jag trodde hon skämtade och fortsatte prata på, men hon bara sa nej hela tiden, utan flin, och sen sa hon att hon inte ville gå fler än två. Något genomskinligt eventuellt... men jag körde min vanliga taktik, nickade och sa "det är okej", och försökte prata om nåt annat så det inte skulle märkas att jag blev sur. Jag blir aldrig sur så det märks. Jag vet inte om det är en styrka eller en svaghet. Det beror nog på.
Klart jag måste prata med dom imorrn om de fortsätter så här, höra vad det är för fel. Det är bara det att jag misstänker vad det är för fel, och det felet kan jag inte göra mycket åt. Det handlar om min bild av dessa två kompisar. Känslan av att jag är felplacerad, värd nåt annat, det där att jag kan bli så förbannat less på dom. Jag värdesätter dom inte helt enkelt, och jag har svårt att förmå mig att göra det. Det har jag dåligt samvete för, så jag vet inte om jag har rätt att vara sur på dom nu.
Vad gör man? Klart dom känner hur jag hela tiden längtar efter andra kompisar, hur jag önskar mig intelligentare och mognare utbyte. Klart dom fattar att om jag fick det skulle jag lämna dom i sticket. Dom skulle inte skadas av det, dom har ju varandra. Men jag vet att dom känner allt det här, att dom bara är några slags andrahandare för mig, det kan inte hjälpas. Vad gör jag? Borde jag acceptera mer, borde jag vara ärligare, "trognare"? Borde jag inse att dom faktiskt betyder nåt? Eftersom dom bidrar smått till min deppighet så gör dom väl det. Att vara utan dom är hårt, det vet jag ju. Alltid kan man va nånstans med några folk, men jag är oftast tyst och känner att jag inte hör dit riktigt. Skulle jag tvingas släppa de två skulle det bli tufft för mig. Jag skulle bli lite hemlös, inte ha någon som jag var riktigt trygg med. Det vore tungt. Så visst betyder dom nåt... men jag kan inte rå för det här jag känner.
Kollade IV-papprena hos syon. Visst, längst där nere på retorikklasslistan stod hans namn ditskrivet, och fick mig att flina ironiskt. Det är en stor klass, 30 pers ungefär. Läskigt. Men inte så mycket farliga personer, som tur är. Från hans klass är det Axel, den söta bobhunddiggaren, och Kajsa, som jag inte känner till alls, men det är ingen han brukar va med i alla fall. Så är det Magdalena, och nån till bildestet. Det är väl den klicken som nog vet att jag har brukat glo på Paul. Det kunde ha varit värre.
Så nu vet jag det. Den vetskapen hade fått mig att dö av lycka förut, vilket flyt att hamna i samma klass som Paul. Nu blev det inte underbart alls. Jag vet inte hur det blev. Jag antar att jag borde ha panikångest, och göra allt för att byta till nåt annat, tycka att denna situation är jättehemsk. Men jag ska klara av det, jag gillar utmaningar.
Dessutom vet jag ju att det kanske bara om några veckor blivit ett annat läge, jag kanske inte bryr mig så mycket om honom då. Eller kommer jag för alltid att känna mig pinsam?
Dagssoundtrack: Kill some day / Motorpsycho
Trist tyskalektion. Trist svenskalektion, dock på ok humör på förmiddan. Gick till syon och kollade listan, och jodå, han är i min grupp. Usch då. men jag ska klara det. På gympan var det teori, sen var jag på skolan tills jag och Maria for ner på stan. Uppvärderat busskortet. DÖDSUSELT humör. Handlade med pappa, slö tv-kväll. Spänd.
Igår trodde jag att jag nått botten. Tyvärr hade jag inte det, jag hade mer djup att kvävas ner i än så. Jag mår uselt idag. Vet inte hur mycket som beror på honom egentligen, inte allt i alla fall. jag skulle ha känt mig nere ändå, men inte så här mycket. Allt bidrar till smärtan. Allt är tungt! Paul är fruktansvärt tungt och spelandet känns tungt. Jag har inte orkat komma mig för att snacka med Jonna, och jag kan knappt vara med Åsa på skolan nu för skammens skull när alla runt henne ser ner på mig.
Ingrid och Selvina har blivit hur konstiga som helst, det är som om dom knappt ser mig ibland, och dom retar upp sig på allt jag gör, åtminstone Selvina. Och nu på eftermiddan fattade jag ingenting. Jag sade till Ingrid att jag nog ville på gymnasiefesten, och gå med Maria då, men om hon inte ville kunde jag ju gå med Ingrid och Selvina tänkte jag. Ingrid sa att det gick väl bra om Selvina också tyckte det, men när jag pratade om det sen när hon var med sa hon bestämt "Nej. Jag vill inte gå med dig." Jag trodde hon skämtade och fortsatte prata på, men hon bara sa nej hela tiden, utan flin, och sen sa hon att hon inte ville gå fler än två. Något genomskinligt eventuellt... men jag körde min vanliga taktik, nickade och sa "det är okej", och försökte prata om nåt annat så det inte skulle märkas att jag blev sur. Jag blir aldrig sur så det märks. Jag vet inte om det är en styrka eller en svaghet. Det beror nog på.
Klart jag måste prata med dom imorrn om de fortsätter så här, höra vad det är för fel. Det är bara det att jag misstänker vad det är för fel, och det felet kan jag inte göra mycket åt. Det handlar om min bild av dessa två kompisar. Känslan av att jag är felplacerad, värd nåt annat, det där att jag kan bli så förbannat less på dom. Jag värdesätter dom inte helt enkelt, och jag har svårt att förmå mig att göra det. Det har jag dåligt samvete för, så jag vet inte om jag har rätt att vara sur på dom nu.
Vad gör man? Klart dom känner hur jag hela tiden längtar efter andra kompisar, hur jag önskar mig intelligentare och mognare utbyte. Klart dom fattar att om jag fick det skulle jag lämna dom i sticket. Dom skulle inte skadas av det, dom har ju varandra. Men jag vet att dom känner allt det här, att dom bara är några slags andrahandare för mig, det kan inte hjälpas. Vad gör jag? Borde jag acceptera mer, borde jag vara ärligare, "trognare"? Borde jag inse att dom faktiskt betyder nåt? Eftersom dom bidrar smått till min deppighet så gör dom väl det. Att vara utan dom är hårt, det vet jag ju. Alltid kan man va nånstans med några folk, men jag är oftast tyst och känner att jag inte hör dit riktigt. Skulle jag tvingas släppa de två skulle det bli tufft för mig. Jag skulle bli lite hemlös, inte ha någon som jag var riktigt trygg med. Det vore tungt. Så visst betyder dom nåt... men jag kan inte rå för det här jag känner.
Kollade IV-papprena hos syon. Visst, längst där nere på retorikklasslistan stod hans namn ditskrivet, och fick mig att flina ironiskt. Det är en stor klass, 30 pers ungefär. Läskigt. Men inte så mycket farliga personer, som tur är. Från hans klass är det Axel, den söta bobhunddiggaren, och Kajsa, som jag inte känner till alls, men det är ingen han brukar va med i alla fall. Så är det Magdalena, och nån till bildestet. Det är väl den klicken som nog vet att jag har brukat glo på Paul. Det kunde ha varit värre.
Så nu vet jag det. Den vetskapen hade fått mig att dö av lycka förut, vilket flyt att hamna i samma klass som Paul. Nu blev det inte underbart alls. Jag vet inte hur det blev. Jag antar att jag borde ha panikångest, och göra allt för att byta till nåt annat, tycka att denna situation är jättehemsk. Men jag ska klara av det, jag gillar utmaningar.
Dessutom vet jag ju att det kanske bara om några veckor blivit ett annat läge, jag kanske inte bryr mig så mycket om honom då. Eller kommer jag för alltid att känna mig pinsam?
söndag 8 januari 2012
hela min tillvaro så dödligt meningslös
8 januari
Dagssoundtrack: Pennies / Smashing pumpkins
Tog extra sovmorron. Gick förbi Paul efter engelskan, såg inte på honom, ska aldrig se på honom mer. Efter maten och spanskan var jag med Maria i cafeterian till halvfyrabussen. Ganska pigg och ok humör i skolan, men deppade ihop när jag kom hem.
Igår var jag nog i en för trött dvala för att kunna känna ordentligt. Idag känner jag hur jag ligger nere i botten. Det var ju klart att mitt självförtroende skulle ta stryk av det här. Det hade jag nästan inte tänkt på, jag trodde jag skulle sörja över Paul och sen skulle allt bli bra. Men han har fått mig att sjunka så djupt. Jag skäms så hemskt för den jag är. Jag orkar inte vara mig.
Det är just det där "jobbigt när hon glor" som skär i mig hela tiden, får mig att krypa ihop och vilja försvinna ur världen. Jag är inget annat än en gloende tönt för honom. Det har jag alltid trott, men nu tror jag inte, jag VET. Det är stor skillnad. Jag står inte ut med att vara den här personen som alla ser ner på, att alla estettvåor känner mig som den där tjejen som går och glor på Paul som nåt himla fån. När jag tänker på det börjar jag se ner på mig själv ur alla vinklar och vrår, och så är jag i det där nerkörda deppade tillståndet som jag så väl känner igen, men faktiskt inte känt av på länge nu. Nu känns det som om det ska stanna för gott.
Att jag inte fattade att han märkte varenda gång jag gick förbi honom med ögonen åt hans håll, varenda gång jag kikade över skåpen, varenda gång jag stod och såg på honom eller spanade från ett bord till ett annat i cafeterian. Att jag inte fattade. Jag kunde ha tagit det betydligt lugnare, vara som en normal människa och titta lite diskret, inte hålla på och glo i all evighet. Jag har så totalt underskattat hans vakenhet och synförmåga. Om jag varit försiktig med mina blickar, då hade jag varit i ett annat läge nu. Kanske hade han ändå märkt det, fått veta att jag gillar honom, men jag hade inte behövt skännas. Jag hade inte gjort bort mig. Han hade inte kunnat tycka att jag är jobbig, som han tycker nu. Jag hade med nervositet kunnat se fram emot att antagligen få tillbringa några timmar i veckan i samma klassrum som honom under hela vårterminen. Vad underbart det varit.
Det blir nog så nämligen att vi får samma individuella val, för Maria hade hört nån förtvivlat säga att hon ville byta val, för att "alla himla esteter från psykologigruppen har också valt Retorik".
Det behöver inte vara så. Jag vet inte hur jag vill. Om han valt nåt annat skulle det va så lätt att undvika honom, börja strunta i att han finns. Att hamna i samma klass som honom skulle vara påfrestande. Säkert är det också i gruppen en hel drös med tjejer som vet om det och ser ner på mig, såna där stroppestet-tjejer som jag inte vill ha med att göra. Men å andra sidan vore det kanske en chans att ge Paul en annan bild av mig. Jag skulle kunna visa honom att jag inte är nån utvecklingsstörd typ. Bara min spänning släppte lite skulle jag kanske kunna bli en lite normalare person för honom. Det skulle kännas så bra om man kunde komma i det läget där han faktiskt tycker att man är okej. I det läget där jag slipper skämmas för honom med en grötig klump inuti mig. Jag skulle må väldigt bra då.
Men jag vet inte om det skulle kunna bli så. Antagligen blir jag helt låst och spänd, och inga av hans uppfattningar om mig kommer att ändras.
Jag kommer aldrig att se på honom mer. Inte en sekund. Även om mina ögon skriker efter åsynen av honom. När jag tänker på att varje mikrosekund av skön ögonkontakt stod han och tänkte "nej, där är hon nu igen" då känns hela min tillvaro så dödligt meningslös. Vem är jag? Varför ska jag vara jag? Nån gång i tiden önskade jag inget hellre än att bli någon, vem som helst, i stället för ingen alls. Nu brinner jag av iver för att återgå till att bli ingen alls igen. Försöka i alla fall.
Han kommer såklart att märka hur jag abrupt slutar att se på honom. Det där att stå och glo åt hans håll har jag ju lagt av med för längesen. Men jag har sett rakt på honom när vi gått förbi varann. Så blir det aldrig mer, och det är klart att han märker det. Kanske tänker han att jag äntligen fattat att han inte är intresserad, att det tagit flera månader för mig att fatta, så efterbliven och dum som jag är. Men jag har ju fattat för längesen. Varför har jag ändå fortsatt kolla? Hur kan man vara så dum?
När han märker att jag inte ser på honom längre kommer han att glömma att jag finns och jag kan slappna av. På så sätt kan skammen förvinna. Men det smärtande såret i mig, och känslan av att vara en nollvärdig tönt, det finns kvar. Klart det försvinner så småningom, även om jag inte kan se det just nu. Klart jag kommer att bli glad igen. Klart jag kommer att hitta mig själv och känna mig okej igen.
Just nu känns allt bara så tungt. Två mörka dagar är avklarade nu. Nattsvarta dagar. Hur många är kvar tills det börjar ljusna?
Dagssoundtrack: Pennies / Smashing pumpkins
Tog extra sovmorron. Gick förbi Paul efter engelskan, såg inte på honom, ska aldrig se på honom mer. Efter maten och spanskan var jag med Maria i cafeterian till halvfyrabussen. Ganska pigg och ok humör i skolan, men deppade ihop när jag kom hem.
Igår var jag nog i en för trött dvala för att kunna känna ordentligt. Idag känner jag hur jag ligger nere i botten. Det var ju klart att mitt självförtroende skulle ta stryk av det här. Det hade jag nästan inte tänkt på, jag trodde jag skulle sörja över Paul och sen skulle allt bli bra. Men han har fått mig att sjunka så djupt. Jag skäms så hemskt för den jag är. Jag orkar inte vara mig.
Det är just det där "jobbigt när hon glor" som skär i mig hela tiden, får mig att krypa ihop och vilja försvinna ur världen. Jag är inget annat än en gloende tönt för honom. Det har jag alltid trott, men nu tror jag inte, jag VET. Det är stor skillnad. Jag står inte ut med att vara den här personen som alla ser ner på, att alla estettvåor känner mig som den där tjejen som går och glor på Paul som nåt himla fån. När jag tänker på det börjar jag se ner på mig själv ur alla vinklar och vrår, och så är jag i det där nerkörda deppade tillståndet som jag så väl känner igen, men faktiskt inte känt av på länge nu. Nu känns det som om det ska stanna för gott.
Att jag inte fattade att han märkte varenda gång jag gick förbi honom med ögonen åt hans håll, varenda gång jag kikade över skåpen, varenda gång jag stod och såg på honom eller spanade från ett bord till ett annat i cafeterian. Att jag inte fattade. Jag kunde ha tagit det betydligt lugnare, vara som en normal människa och titta lite diskret, inte hålla på och glo i all evighet. Jag har så totalt underskattat hans vakenhet och synförmåga. Om jag varit försiktig med mina blickar, då hade jag varit i ett annat läge nu. Kanske hade han ändå märkt det, fått veta att jag gillar honom, men jag hade inte behövt skännas. Jag hade inte gjort bort mig. Han hade inte kunnat tycka att jag är jobbig, som han tycker nu. Jag hade med nervositet kunnat se fram emot att antagligen få tillbringa några timmar i veckan i samma klassrum som honom under hela vårterminen. Vad underbart det varit.
Det blir nog så nämligen att vi får samma individuella val, för Maria hade hört nån förtvivlat säga att hon ville byta val, för att "alla himla esteter från psykologigruppen har också valt Retorik".
Det behöver inte vara så. Jag vet inte hur jag vill. Om han valt nåt annat skulle det va så lätt att undvika honom, börja strunta i att han finns. Att hamna i samma klass som honom skulle vara påfrestande. Säkert är det också i gruppen en hel drös med tjejer som vet om det och ser ner på mig, såna där stroppestet-tjejer som jag inte vill ha med att göra. Men å andra sidan vore det kanske en chans att ge Paul en annan bild av mig. Jag skulle kunna visa honom att jag inte är nån utvecklingsstörd typ. Bara min spänning släppte lite skulle jag kanske kunna bli en lite normalare person för honom. Det skulle kännas så bra om man kunde komma i det läget där han faktiskt tycker att man är okej. I det läget där jag slipper skämmas för honom med en grötig klump inuti mig. Jag skulle må väldigt bra då.
Men jag vet inte om det skulle kunna bli så. Antagligen blir jag helt låst och spänd, och inga av hans uppfattningar om mig kommer att ändras.
Jag kommer aldrig att se på honom mer. Inte en sekund. Även om mina ögon skriker efter åsynen av honom. När jag tänker på att varje mikrosekund av skön ögonkontakt stod han och tänkte "nej, där är hon nu igen" då känns hela min tillvaro så dödligt meningslös. Vem är jag? Varför ska jag vara jag? Nån gång i tiden önskade jag inget hellre än att bli någon, vem som helst, i stället för ingen alls. Nu brinner jag av iver för att återgå till att bli ingen alls igen. Försöka i alla fall.
Han kommer såklart att märka hur jag abrupt slutar att se på honom. Det där att stå och glo åt hans håll har jag ju lagt av med för längesen. Men jag har sett rakt på honom när vi gått förbi varann. Så blir det aldrig mer, och det är klart att han märker det. Kanske tänker han att jag äntligen fattat att han inte är intresserad, att det tagit flera månader för mig att fatta, så efterbliven och dum som jag är. Men jag har ju fattat för längesen. Varför har jag ändå fortsatt kolla? Hur kan man vara så dum?
När han märker att jag inte ser på honom längre kommer han att glömma att jag finns och jag kan slappna av. På så sätt kan skammen förvinna. Men det smärtande såret i mig, och känslan av att vara en nollvärdig tönt, det finns kvar. Klart det försvinner så småningom, även om jag inte kan se det just nu. Klart jag kommer att bli glad igen. Klart jag kommer att hitta mig själv och känna mig okej igen.
Just nu känns allt bara så tungt. Två mörka dagar är avklarade nu. Nattsvarta dagar. Hur många är kvar tills det börjar ljusna?
lördag 7 januari 2012
Knivhugget i magen kom
7 januari
Dagssoundtrack: Who´s knocking / the Bear quartet
Sömnlös natt. Ej kul. Till skolan, halvdöd. Hade hemsk ryska. Hade hemsk tyska. Hade hemsk engelska. Fick hemska nyheter under en potatismosmåltid. Resten av dagen nedstämd och hemlängtande. Börjat smälta lite, pratat med båda mina fina föräldrar. En mycket otrevlig start på en vårtermin, men nu kan det bara bli bättre. Fick Smashing pumpkins EP:ar i alla fall.
Där kom det. Det så länge väntade knivhugget i magen kom helt plötsligt medan jag satt och slevade i mig av skolans äckliga mos med piffi allkrydda.
Vi satt och pratade killar, jag, Ingrid och Selvina. Jag var smått illamående, mycket trött, kallsvettig och kände mig sjuklig, beroende på att jag lyckats med konststycket att inte sova en sekund på hela natten, på grund av sena vanor och den vanliga timnedräkningspaniken.
Ingrid hade redan berättat att Magdalena varit på samma nyårsfest som Paul, och hon hade sagt till honom att "jag vet en som gillar dig". "Ja, jag vet", sa Paul, och sa vem jag var, och sen hade han sagt nåt typ "Det vet ju alla, att hon är kär i mig".
Så långt allt väl. Ökade bara på min lilla pinsamhetsdos, men var på ganska bra humör när vi klev in i matsalen.
Men så satt vi då där. Jag sa nåt i den gamla vanliga stilen typ "Jag VET ju att han inte är intresserad". Så såg Ingrid och Selvina underligt på varann. "Vad är det nu då?" undrade jag nyfiket. "Ska..." "Eh, säg det du" mumlade dom. För ett hisnande dumdristigt ögonblick fick jag för mig att goda nyheter nalkades, och blev lite eld och lågor. Det första förvarnande hugget fick min eld till aska när Selvina sa "Du får inte bli ledsen". Det började svida inuti mig. Lugnt men accelererande. Ingrid började mumla "jo när Magdalena pratade med Paul på den där festen så... Då sa han att han tycker det är lite jobbigt när du glor. Och så frågade hon honom om han gillar dig. Nej, sa han."
Jag föll ner i sansat och sammanbitet svidande. Det var aldrig tal om någon chock.
"Jomen det visste jag ju hela tiden att han tyckte så..." sa jag, som för att övertala mig själv. Visst visste jag. Men aldrig säkert. Så smärtan ökade ju mer jag förstod.
Jag har alltid tänkt att gråta över Paul skulle jag aldrig göra. Så djupt kunde inte mina känslor ligga. Men när jag efter maten stod lutad mot ett skåp med trötta ögon och läppar som inte kunde le åt de andras skämt, då grät jag floder på insidan av mig själv. Gråten betyder väl lika mycket även om ingen annan kan se den.
Jag sa att det inte var så farligt, jag sa att jag nästan var lättad av att äntligen veta säkert, men jag sörjde. Jag stod där och smålog åt mina vänners medlidande med mig, jag gäspade och jag frös.
"Han gillar nån tjej. Magdalena frågade om han var kär, Nja, jo, hade han svarat. Men han sa inte vem. Men när han slutar gilla henne kanske han vill ha dig..." försökte Ingrid uppmuntra.
På något sätt kändes det bra att höra att Paul var lite kär. Jag förstår inte riktigt varför. Kanske är det för att jag kan låtsas hoppas lite på det som en anledning till att inte jag betyder nåt. Kanske vill jag ha en sån anledning i stället för att bara se det som att det är mig det är fel på.
Det är över. Avgrunden kom. Stoppet. Jag har varit livrädd för det, haft skräcken någonstans undanstoppad bakom hoppet hela tiden. Nu när hoppet spruckit i bitar med en smäll, har även den hårda ömma skräck-knölen kunnat plockas bort. Så visst känner jag lättnad mitt i sorgen. Jag vet nu. Allt är solklart. Inget att drömma om och inget att vara rädd för.
Sist jag med värme läste de senaste dikterna jag skrivit om Paul var igår. Idag skulle jag vilja bränna upp dom. Dom är så fulla med underförstått naivt hopp. Jag hatar alla mina dagböcker. Allt som påminner mig om hur trevligt det en gång var att vara kär i Paul får mig förtvivlad. Nu vet jag att det aldrig någonsin blir så igen. Jag trodde nog inte att han betydde så mycket för mig men inser nu att han gör det. Varenda skoldag handlar ju om honom, funderingarna går alltid ut på när han har rast och när man får se honom. Nu kan det inte vara så längre. Det känns så tomt. Jag kommer aldrig att kunna se på honom igen, känns det som, nu när jag vet att han tycker det är jobbigt. Jag kommer aldrig att kunna drömma mer, nu när jag VET att han är totalt ointresserad.
Aldrig mer.
Hur klarar man ett aldrig mer när det handlar om nåt så stort som Paul?
Dagssoundtrack: Who´s knocking / the Bear quartet
Sömnlös natt. Ej kul. Till skolan, halvdöd. Hade hemsk ryska. Hade hemsk tyska. Hade hemsk engelska. Fick hemska nyheter under en potatismosmåltid. Resten av dagen nedstämd och hemlängtande. Börjat smälta lite, pratat med båda mina fina föräldrar. En mycket otrevlig start på en vårtermin, men nu kan det bara bli bättre. Fick Smashing pumpkins EP:ar i alla fall.
Där kom det. Det så länge väntade knivhugget i magen kom helt plötsligt medan jag satt och slevade i mig av skolans äckliga mos med piffi allkrydda.
Vi satt och pratade killar, jag, Ingrid och Selvina. Jag var smått illamående, mycket trött, kallsvettig och kände mig sjuklig, beroende på att jag lyckats med konststycket att inte sova en sekund på hela natten, på grund av sena vanor och den vanliga timnedräkningspaniken.
Ingrid hade redan berättat att Magdalena varit på samma nyårsfest som Paul, och hon hade sagt till honom att "jag vet en som gillar dig". "Ja, jag vet", sa Paul, och sa vem jag var, och sen hade han sagt nåt typ "Det vet ju alla, att hon är kär i mig".
Så långt allt väl. Ökade bara på min lilla pinsamhetsdos, men var på ganska bra humör när vi klev in i matsalen.
Men så satt vi då där. Jag sa nåt i den gamla vanliga stilen typ "Jag VET ju att han inte är intresserad". Så såg Ingrid och Selvina underligt på varann. "Vad är det nu då?" undrade jag nyfiket. "Ska..." "Eh, säg det du" mumlade dom. För ett hisnande dumdristigt ögonblick fick jag för mig att goda nyheter nalkades, och blev lite eld och lågor. Det första förvarnande hugget fick min eld till aska när Selvina sa "Du får inte bli ledsen". Det började svida inuti mig. Lugnt men accelererande. Ingrid började mumla "jo när Magdalena pratade med Paul på den där festen så... Då sa han att han tycker det är lite jobbigt när du glor. Och så frågade hon honom om han gillar dig. Nej, sa han."
Jag föll ner i sansat och sammanbitet svidande. Det var aldrig tal om någon chock.
"Jomen det visste jag ju hela tiden att han tyckte så..." sa jag, som för att övertala mig själv. Visst visste jag. Men aldrig säkert. Så smärtan ökade ju mer jag förstod.
Jag har alltid tänkt att gråta över Paul skulle jag aldrig göra. Så djupt kunde inte mina känslor ligga. Men när jag efter maten stod lutad mot ett skåp med trötta ögon och läppar som inte kunde le åt de andras skämt, då grät jag floder på insidan av mig själv. Gråten betyder väl lika mycket även om ingen annan kan se den.
Jag sa att det inte var så farligt, jag sa att jag nästan var lättad av att äntligen veta säkert, men jag sörjde. Jag stod där och smålog åt mina vänners medlidande med mig, jag gäspade och jag frös.
"Han gillar nån tjej. Magdalena frågade om han var kär, Nja, jo, hade han svarat. Men han sa inte vem. Men när han slutar gilla henne kanske han vill ha dig..." försökte Ingrid uppmuntra.
På något sätt kändes det bra att höra att Paul var lite kär. Jag förstår inte riktigt varför. Kanske är det för att jag kan låtsas hoppas lite på det som en anledning till att inte jag betyder nåt. Kanske vill jag ha en sån anledning i stället för att bara se det som att det är mig det är fel på.
Det är över. Avgrunden kom. Stoppet. Jag har varit livrädd för det, haft skräcken någonstans undanstoppad bakom hoppet hela tiden. Nu när hoppet spruckit i bitar med en smäll, har även den hårda ömma skräck-knölen kunnat plockas bort. Så visst känner jag lättnad mitt i sorgen. Jag vet nu. Allt är solklart. Inget att drömma om och inget att vara rädd för.
Sist jag med värme läste de senaste dikterna jag skrivit om Paul var igår. Idag skulle jag vilja bränna upp dom. Dom är så fulla med underförstått naivt hopp. Jag hatar alla mina dagböcker. Allt som påminner mig om hur trevligt det en gång var att vara kär i Paul får mig förtvivlad. Nu vet jag att det aldrig någonsin blir så igen. Jag trodde nog inte att han betydde så mycket för mig men inser nu att han gör det. Varenda skoldag handlar ju om honom, funderingarna går alltid ut på när han har rast och när man får se honom. Nu kan det inte vara så längre. Det känns så tomt. Jag kommer aldrig att kunna se på honom igen, känns det som, nu när jag vet att han tycker det är jobbigt. Jag kommer aldrig att kunna drömma mer, nu när jag VET att han är totalt ointresserad.
Aldrig mer.
Hur klarar man ett aldrig mer när det handlar om nåt så stort som Paul?
fredag 6 januari 2012
Imorgon börjar skolan
6 januari
Dagssoundtrack: Get me / Dinosaur Jr
Låg kvar länge i sängen och läste och lyssnade på musik. Åkte till Maria och åkte skidor. Sen så spelade vi data och sen kom Anna också. Såg på tv och åt mat. Har varit en normal dag, laddar nu inför skolan. Det blir nästan kul.
I morgon börjar då skolan igen. Jag är mycket ivrig. Det enda lilla hacket är det som faktiskt betyder mest för mig. Musiken. Hur ska det bli med det här bandet? Det känns jobbigt att nästan kalla sig trummis när det enda man gör är att sitta hemma och banka. Jag vill spela nu, det verkar så dödligt kul att spela i grupp. Men kommer det att bli nåt då? Nåt som funkar och inte bara ger en spänningsklumpar och krav i magen.
Paul. Hur blir det? Han känns underligt nog inte så totalviktig, men det är ett tillfälligt tillstånd vet jag ju. Fast jag vet ändå inte hur det blir. Gissar att det fortsätter som förut ett tag, och han visar inte minsta intresse, och det får mig smådeppig och så småningom alltmer avsvalnad. Någon enstaka gång kanske han råkar möta min blick en stund, och jag blir rusig ett tag, men sen visar han samma gamla vanliga ointresse, och mina känslor kommer att ge upp mer och mer. Sen går jag väl och längtar efter att vara kär, och upptäcker kanske nån annan kille så småningom.
Jag tror mig vara en aning förutsägbar.
Har jag rätt?
Jag får se. Som alltid.
Dagssoundtrack: Get me / Dinosaur Jr
Låg kvar länge i sängen och läste och lyssnade på musik. Åkte till Maria och åkte skidor. Sen så spelade vi data och sen kom Anna också. Såg på tv och åt mat. Har varit en normal dag, laddar nu inför skolan. Det blir nästan kul.
I morgon börjar då skolan igen. Jag är mycket ivrig. Det enda lilla hacket är det som faktiskt betyder mest för mig. Musiken. Hur ska det bli med det här bandet? Det känns jobbigt att nästan kalla sig trummis när det enda man gör är att sitta hemma och banka. Jag vill spela nu, det verkar så dödligt kul att spela i grupp. Men kommer det att bli nåt då? Nåt som funkar och inte bara ger en spänningsklumpar och krav i magen.
Paul. Hur blir det? Han känns underligt nog inte så totalviktig, men det är ett tillfälligt tillstånd vet jag ju. Fast jag vet ändå inte hur det blir. Gissar att det fortsätter som förut ett tag, och han visar inte minsta intresse, och det får mig smådeppig och så småningom alltmer avsvalnad. Någon enstaka gång kanske han råkar möta min blick en stund, och jag blir rusig ett tag, men sen visar han samma gamla vanliga ointresse, och mina känslor kommer att ge upp mer och mer. Sen går jag väl och längtar efter att vara kär, och upptäcker kanske nån annan kille så småningom.
Jag tror mig vara en aning förutsägbar.
Har jag rätt?
Jag får se. Som alltid.
torsdag 5 januari 2012
5 januari
5 januari
Dagssoundtrack: Be my head / Flaming lips
Gick rätt piggt till faktiskt att cykla ut med tidningen. Sen slöade jag i sängen, låg och läste, fram till två. Så småningom gick jag och pappa ner på byn och hyrde filmer. Ägnade kvällen åt att äta spagetti, läsa, och försöka spela radioheadtrummis. Såg Nattvakten vid tio. En rätt okej dag tror jag väl.
Dagssoundtrack: Be my head / Flaming lips
Gick rätt piggt till faktiskt att cykla ut med tidningen. Sen slöade jag i sängen, låg och läste, fram till två. Så småningom gick jag och pappa ner på byn och hyrde filmer. Ägnade kvällen åt att äta spagetti, läsa, och försöka spela radioheadtrummis. Såg Nattvakten vid tio. En rätt okej dag tror jag väl.
onsdag 4 januari 2012
4 januari
4 januari
Dagssoundtrack: Alexandra / Granfaloon bus
Gick upp 12. For till Maria och åkte skidor. Mysigt men tramsigt. Sen spelade vi data, lade pussel och sånt. Åkte till Revyn, den var rätt bra. Roliga sketcher. Gick hem därifrån, skön motion. Slöade, åt godis, lade mig och hade tidningsångest. En lite tristhumörandig dag av nån anledning.
Dagssoundtrack: Alexandra / Granfaloon bus
Gick upp 12. For till Maria och åkte skidor. Mysigt men tramsigt. Sen spelade vi data, lade pussel och sånt. Åkte till Revyn, den var rätt bra. Roliga sketcher. Gick hem därifrån, skön motion. Slöade, åt godis, lade mig och hade tidningsångest. En lite tristhumörandig dag av nån anledning.
tisdag 3 januari 2012
3 januari
3 januari
Dagssoundtrack: Black star / Radiohead
Somnade vid fem igår. Upp vid ett. Åkte på byn, och till Maria sen. Där tog man det lugnt. Slödag, lite trist.
Dagssoundtrack: Black star / Radiohead
Somnade vid fem igår. Upp vid ett. Åkte på byn, och till Maria sen. Där tog man det lugnt. Slödag, lite trist.
måndag 2 januari 2012
2 januari
2 januari
Dagssoundtrack: Fake platic trees / Radiohead
Åsa kom, och vi spelade nästan oavbrutet i fem timmar, gitarr, trummor, bas, elgitarr... Kul. Hon grejade shuffle retsamt bra. Åt makaroner, såg på Abrahadabra, ztv-nytt och knesset, läste, såg en dålig amerikansk ungdomsfilm. Pappa och Kerstin kom hem. Jag läste, fixade tidningsgrejer och somnade sent som vanligt. Jag är på bra humör för tillfället.
Dagssoundtrack: Fake platic trees / Radiohead
Åsa kom, och vi spelade nästan oavbrutet i fem timmar, gitarr, trummor, bas, elgitarr... Kul. Hon grejade shuffle retsamt bra. Åt makaroner, såg på Abrahadabra, ztv-nytt och knesset, läste, såg en dålig amerikansk ungdomsfilm. Pappa och Kerstin kom hem. Jag läste, fixade tidningsgrejer och somnade sent som vanligt. Jag är på bra humör för tillfället.
söndag 1 januari 2012
I min skalle exakt hela lovet
1 januari
Dagssoundtrack: Vi kommer aldrig att dö / Bo kaspers
Gick upp, åt frukost med Maria. Åkte och red Leistur, som var pigg och galoppsugen, men ej töltsugen som vanligt. Fast det är ju jag som är dålig. Åt makaroner och äcklig ädelostsås, läste, ringde Åsa, pratade i en halvtimme. Såg Peters friends, läste och slöade resten av kvällen. Det har varit en helt okej dag, oanmärkningsvärd.
Paul har ju funnits i min skalle exakt hela lovet. Jag har ingen oerhörd längtan efter att se honom, jag tuggar inte sönder pennan av lycka över att det bara är en vecka kvar tills skolan har kört igång igen, jag drömmer inte om hur fruktansvärt fin han är.
Men jag tänker på honom.
Dagssoundtrack: Vi kommer aldrig att dö / Bo kaspers
Gick upp, åt frukost med Maria. Åkte och red Leistur, som var pigg och galoppsugen, men ej töltsugen som vanligt. Fast det är ju jag som är dålig. Åt makaroner och äcklig ädelostsås, läste, ringde Åsa, pratade i en halvtimme. Såg Peters friends, läste och slöade resten av kvällen. Det har varit en helt okej dag, oanmärkningsvärd.
Paul har ju funnits i min skalle exakt hela lovet. Jag har ingen oerhörd längtan efter att se honom, jag tuggar inte sönder pennan av lycka över att det bara är en vecka kvar tills skolan har kört igång igen, jag drömmer inte om hur fruktansvärt fin han är.
Men jag tänker på honom.
31 december
31 december
Dagssoundtrack: Nilslåten, how could i ever be miserable
Vaknade, gick på kort promenad med mamma. Städade rummet lite. Dammsög och ruskade mattor. Gick till Anna, spelade games med tre lag. Gick hem och fortsatte kvällen med att äta tacos och godis, skåla in det nya året och titta på raketer. Nu är det nytt år. 96 har varit händelserikt, både kämpigt och lite kul, men jag känner på mig att 97 blir ett bättre år.
Dagssoundtrack: Nilslåten, how could i ever be miserable
Vaknade, gick på kort promenad med mamma. Städade rummet lite. Dammsög och ruskade mattor. Gick till Anna, spelade games med tre lag. Gick hem och fortsatte kvällen med att äta tacos och godis, skåla in det nya året och titta på raketer. Nu är det nytt år. 96 har varit händelserikt, både kämpigt och lite kul, men jag känner på mig att 97 blir ett bättre år.
31 december
Dagssoundtrack: Nilslåten, how could i ever be miserable
Vaknade, gick på kort promenad med mamma. Städade rummet lite. Dammsög och ruskade mattor. Gick till Anna, spelade games med tre lag. Gick hem och fortsatte kvällen med att äta tacos och godis, skåla in det nya året och titta på raketer. Nu är det nytt år. 96 har varit händelserikt, både kämpigt och lite kul, men jag känner på mig att 97 blir ett bättre år.
Dagssoundtrack: Nilslåten, how could i ever be miserable
Vaknade, gick på kort promenad med mamma. Städade rummet lite. Dammsög och ruskade mattor. Gick till Anna, spelade games med tre lag. Gick hem och fortsatte kvällen med att äta tacos och godis, skåla in det nya året och titta på raketer. Nu är det nytt år. 96 har varit händelserikt, både kämpigt och lite kul, men jag känner på mig att 97 blir ett bättre år.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)