På nåt vis nyfiken

24 januari

Dagssoundtrack: Hotel arizona / Wilco

På Retoriken fick vi se på film, och nytt ofattbart tal av Gustaf III Adolf. Sen var det ryskaplugg på håltimmen, skolkade från tyskan. Ryskaprovet gick bra, hade pluggat allt i onödan. Till stan, gick med Åsa, tvåbussen hem. Hade en slöig kväll, pizza, tv och sånt.

Jag kan inte säga att jag inte är kär, men det känns i alla fall inte mycket. Han har inte så himla stor plats i min skalle, och jag dyrkar honom verkligen inte. Jag blir varken brinnande eller lidande av att höra hans namn nämnas. Men han är fruktansvärt söt. Enormt.

Idag blev sittplatserna så att jag inte hade honom framför mig, inte ens i ögonvrån. Det kändes nästan tråkigt även om det var skönt att inte behöva bry sig om att ha blicken nån speciell stans. Han däremot hade ju mig framför sig, så jag satt ju och småfunderade över vilket sätt att luta huvudet i händerna, och vilken armställning som såg bäst ut. Man är lite löjlig ibland.
Han verkar i alla fall inte bry sig om min närvaro, jag har nog tyckt att han verkat lite besvärad och sammanbiten förut, men nu larvar han på rätt bra, tjabblar, låtsas spela trummor, imiterar tjuren ferdinands mamma och så vidare. Han gillar att försöka va kul. Jag tycker ju inte heller att hans närvaro är så pinsam nu längre, jag är knappt nervös alls. Man har väl redan vant sig lite.
Jag satt i en soffa vid skåpen och pluggade med de andra ryssarna när han kom förbi på matrasten. Han slängde en snabb sneglande blick åt sidan och vände blixtsnabbt sitt huvud framåt. Det är sånt där jag måste passa mig för, han kan ju inte veta att jag bara RÅKADE ha min blick åt det håll han dök upp. Han tänkte kanske "Fan, nu glor hon igen".
Men vad är det som gör att jag lite gillar att vara utelämnad för honom? Varför är jag glad över att han vet precis vad jag känner? Vore det inte skönare att kunna se på honom i smyg? Jag vet inte vad som gör det, men jag gillar väl att han i alla fall vet vem jag är.

Han måste väl va lite nyfiken. Det är löjligt hur jag håller på och analyserar honom, men jag tror att han ibland försöker kolla om jag ser på honom eller inte. På nåt vis nyfiken. Det kändes i alla fall så när han sneglade åt sidan där vid skåpena. Som om han faktiskt ville se om jag var där.

Men han är inte alls samma kille för mig som han var för nån månad sen. Inte lika gudomlig, oemotståndlig, cool, charmig, drömlik, rätt. Men väldigt söt.

"Ok- I know you don´t love me, but you´ll still be thinking of me,
Allright - I know you probably hate me. That´s ok with me
Ok allright ok allright
I know where to be tonight
out of mind and out of sight
You don´t see me now
you don´t want to anyhow"

Jag gillar låttexter ganska så ofta.

En sak jag tycker är rätt hisnande är att för ett år sen hade jag så himla lågt självförtroende att jag utan tvekan skulle ha velat vara nästan vem som helst på hela skolan i stället för mig själv, jag tyckte det var så taskigt att just jag skulle vara denna himla tönt. Jag minns känslan så väl.
Nu skulle jag ALDRIG I LIVET vilja vara någon annan än just mig själv. Det måste vara en rätt stor förändring som hände med mig nån gång under året-96.
Just nu mår jag bra med mig.
I know you prob