För andra gången en dröm

25 januari

Dagssoundtrack: Blue oyster bay / Sammy

Sovmorgon. Slöade, försökte rädda stearinljusvekar, var lite med Henrik, kollade på tv, lyssnade på musik och sådär. Tidningsångest. Rätt trist dag.

Varför drömmer jag för andra gången en ganska tydlig och lite känslofylld dröm om den killen?
Måste va nån slags psykisk fastlåsning i mitt undermedvetna drömtillstånd. I och för sig var det ju hela 2 veckor sen jag drömde det där om sängarna, så det kan ju va en tillfällighet också. Jag tycker ju bara att Axel är lite söt.
Denna dum var jättedum som drömmar är. Jag höll på och pratade om Archers-konserten när Selvina skulle va taskig och fick för sig att ropa till axel på andra sidan skåpet att jag undrade om han ville följa med mig på konsert. Jag suckade, dumma Selvina! Men Axel kom runt hörnet, och så stod vi och pratade ett bra tag. Han skulle faktiskt gå på Archers, för han var ändå hos sin mormor i Sundsvall då. Minns inte vad vi pratade om sen, det var väl nåt vardagligt, men efteråt tänkte jag bara "NEJ NEJ NEJ, nu tror han tvärsäkert att jag är kär i honom!" Det kändes hyfsat pinsamt, vad skulle jag stå och prata med honom sådär för? Sen fick jag ett brev av honom (drömmar kan va så OFATTBART töntiga), det var urklippta seriestrippar i det, och så hade han ju skrivit en del, men nåt kärleksbrev var det väl inte riktigt även om det antydde lite åt det hållet. Jag trodde nog att han menade allvar eftersom han inte var en sån kille som skulle driva med en sådär. Vad pinsamt det skulle bli att träffa honom i skolan. Och vad kände jag? Jo jag började nog bli kär. Sen vaknade jag.
Han ÄR bara lite söt. Men i drömmen var jag nästan kär. Antagligen handlade drömmen om Paul, men i Axels gestalt. Underligt. Men jag gillar drömmar, de är så fascinerande, var kommer dom ifrån, hur blir dom ihopknutna, varför känner man ibland så mycket, och ibland inte alls, hur kan alla idiotiska händelser kännas så normala och naturliga?