Kompissituation under smårevolution

22 januari

Dagssoundtrack: the lonely one / Wilco

Sån där småtrist dag igen. Tror jag bryter mig loss från Selvina och Ingrid nu faktiskt, dom vill ju inte ha mig med heller. Tänkte va snäll och vänta in Maria fast jag kunnat ta tvåbussen, men då hade hon redan stuckit. Satt i en datasal till halvfyrabussen.

Lite trist att vara så här lugn. Men ändå skönt.
Min situation vad gäller kompisar är eventuellt under smårevolution. Jag vet inte hur det blir riktigt. Skulle önska att jag kunde bryta med Ingrid och Selvina utan att bli ensam, och utan att bli ovän med dom. Dom har på sätt och vis själva brytit sig loss från mig. Det är nog bäst att låta det gå till så, låta dom vända ryggen mot mig, och hänga på resten av min klass.
Jag får inte glömma att jag faktist önskat Ingrid på 10 veckors semester lite då och då. Ändå är det så skönt att ha någon som alltid finns där. Någon som räknar med en. Jag är lite rädd, har lite ensamhetsskräck när jag minns hur det var i ettan.
Men jag klarar det här. Det är ingen fara. Ingrid och Selvina är inte rätt för mig. Trygghet, men inte mer än så.
Varje gång det är gruppjobb i skolan till exempel. Jag skulle aldrig veta vem jag skulle jobba med om jag inte hade dom, jag skulle förmodligen jobba själv då. Men vad spelar det för roll? Vad har jag för glädje av att sitta i en studiecell och lyssna på deras barnsliga snack, och bråka med Ingrid om formuleringar?
Ska bara se till att behålla vänskapen, för annars vet jag vad som händer. Vissa personer är duktiga på att börja hata andra för minsta lilla.
Som sagt, dom har börjat vända ryggen till. Jag ska låta dom göra det, känna mig stark i mig själv, och ordentligt bli en i klassen igen. Jag trivs trots allt bättre där än nånstans i utkanten. Visst skulle jag kunna få tillbaks det läget som var förut när det var VI TRE, om jag kämpade och offrade mig, men varför skulle jag det?