upprop, dagens prövning

13 januari

Dagssoundtrack: the nerve tattoo /b Motorpsycho

Hemsk slöhistoria. Spanska. Lunch, äckelköttsoppa. Psykologi, rätt kul faktiskt. Nervös. I-val, retorik. Så farligt blev det inte. Bara lärarn pratade. Till Mormor sen. Hem och lyssna på musik. Jag mår enormt okej, allt är väldigt jättebra.

Man mår väl aldrig så bra som när man varit riktigt i botten för några dagar sen? Allt känns okej nu. Nog för att jag gärna skulle skicka Selvina och Ingrid på 5 veckors semester, men annars är allt bra.
Jag har varit nervös hela dagen, plågat mig genom minuterna. Men så var det dags. De flesta, t.ex. Paul, var redan bänkade när vi kom in. Så där satt man och kollade sig omkring. Både jag, Jasmin och Linda var minst sagt nervösa, men jag borde väl ha mest anledning. Paul satt snett framför/bredvid där jag satt, så jag hade haft suveränt spanläge om jag velat, men det är slut med det nu, så jag hade honom bara i ögonvrån. Han satt bredvid Per Johansson av alla människor, min gamla klasskompis, en väldigt udda, lugn och pluggig outsidertyp. Vilket lustigt par. Men de känner väl varann via John kanske. De verkade i varje fall ha kul ihop.
Så var det dags för upprop. Dagens prövning. Jag var löjligt nervös för det där lilla ja:et som man skulle klämma fram vid rätt tillfälle. Faktiskt så verkade Paul lite nervös han också, han mumlade ett kort "ja" nästan innan lärarn hann säga hans namn (och det var väl det enda han sa på lektionen förutom när han pratade med Johansson.
När min tur kom ropade jag ut ett mycket hetsigt och enligt mig förbannat onormalt "ja". Att det ska va så svårt. Det kulaste var när Jasmin som inte var uppskriven måste bokstavera sitt namn, och gubben uttalade det så roligt, och sen sa Jasmin att han skulle skita i efternamnet för det var svårare. Större delen av klassen tjöt av skratt. Stackars Jasmin. Paul skrattade väl värst av alla, höll på och dö såg det ut som. Egentligen var väl inte det där speciellt kul, men det blev liksom det ändå. Lärarn är en så lustig typ. Efter uppropet var det svintråkigt. Han bara höll på och babblade om historik, om hur advokaterna och filosoferna talade på antiken eller nåt sånt. Ska jag va ärlig så hade jag nog lite svårt att koncentrera mig med Paul i ögonvrån. Ibland vände han sig åt mitt håll märkte jag, och då fick jag ju panik, jag SKA sitta här och titta rakt fram och se oberörd ut nu. Jag tror väl att jag klarade det hyfsat. Jag passade mig noga för att se åt hans håll när han snackade med Johansson, för då hade han mig framför sig i rak linje.
Näe, han kan då inte behöva klaga på att ha en jobbig gloende person i sin i-valgrupp. Men det är säkert lite jobbigt för honom ändå att veta att någon några meter ifrån sitter och är mycket medveten om hans existens, och mer uppmärksam på allt han gör och säger än nånting annat. Fast det får han tåla. Han vänjer sig väl. Det känns inte längre så pinsamt för mig i alla fall.
Jag kan inte sluta va kär. Inte än. Men det är kanske lite skönt att vara så här drömlöst kär ett tag? När man är på bra humör är allt lite skönt.
Detta att ha i-val med Paul var inte farligt alls. Längtar jag till fredag? Jävlar också.