27 april

Vad sjutton väntar jag på? Jag har varit så himla kär så länge nu, så det skulle kännas så meningslöst om det svalnade helt plötsligt. Men lika meningslöst att det skulle fortsätta egentligen. För vad väntar jag på? Okej, längre fram kommer det att komma små stunder, jag får se honom, träffa honom. Men jag blir aldrig nöjd! Att se ett glas vatten släcker ingen törst, det ökar den bara.

26 april

KAN man vara kär i någon som man absolut inte känner? Eller "absolut inte", lite känner jag honom ju. Jag vet vad han heter, var han bor, och han vet detsamma om mig. Jag har snackat med honom. Mycket lite, men ändå. Varit på prao på hans jobb. Jag vet att han är sjysst, för det är han i alla fall mot mig. Så LITE känner jag honom alltså. Och jag är kär. Om man kan kalla det så. Men det är ingen som tror man kan vara kär så.
Ibland känns det knäppt. I början av en förälskelse kan man säga "äsch, jag är bara lite småkär, det går över". Även om det skulle gå över nu så är det kört. Jag får ha kvar skammen över att ha varit kär i HAN i 2 månader. Jag skäms, skulle vilja ha dessa månader ogjorda på nåt vis. När tar det slut? Jag börjar mer och mer tro på att det aldrig tar slut riktigt, riktigt.

21 april (två månader efter att jag första gången "såg" honom)

Jag tror att nu kan det i alla fall vara på väg att vända, det här med Ingvar. Det beror på att jag känner på ett vis jag aldrig känt förut. Det skulle inte göra nåt om jag slutar vara kär. Jag har ingen tomhet. Kort sagt: jag bryr mig inte om det tar slut nu. Så länge man vill vara kär är man nog det. Men jag varken vill eller inte vill. Men lite kär är jag nog fortfarande.

20 april

Jag får liksom ont i magen när jag tänker på det. Plötsligt går det upp för en att det inte alls är som det ska. Det handlar inte bara om trackningar i skolan m.m, hon mår inte bra inuti! Nåt har hänt/håller på att hända med henne, och det får mig att må dåligt. Det är som en hård knut inne i mig. Och det känns inte precis som om det här skulle kunna bli bra på länge, länge. Det är något som är fel! Den gamla Nina finns inte längre kvar. Då och då kan hon dyka upp för att i nästa sekund vara helt annorlunda. Jag känner inte igen henne! Det känns som om hon yrar! Och att jag ingenting märkt! Jag fattar inget. Allt jag trott var lösa rykten är sant. Och det kan bara betyda en sak: Hon mår inte riktigt bra.
Fy sjutton!

19 april

What a day
Inte mycket tid att tänka på HAN.
Allt känns bra nu. Nästan. Jag tror att Ninaproblemen kanske löser sig. Jag menar, jag är inte ensam. Det bör gå bra. Och vi har snackat, jag Maria och Åsa. Förstår att det jag skriver låter osammanhängande.
Idag har jag suttit kvar på en skrämd häst utan stigbyglar åxå. Kul!
Ja, Ingvar finns där, och jag tänker med värme på honom när jag får tid över.
Skulle egentligen ha pluggat SO-prov nu, har inte hunnit...
Klockan är tio över elva.
Mina tidiga vanor-borta.

18 april

Plötsligt känns mina Ingvartankar så långt borta. För det finns en som antagligen mår skitdåligt. Hon bara tigger om hjälp, om jag tolkar henne rätt. Åh gud vad det är svårt! Jag VILL INTE hjälpa henne, och förlora allt JAG har, bli en mes. Jag vet att det är skitfegt av mig å säga så. Men det är inte så enkelt! Sen man var liten har man fått lära sig att "man är tuff om man leker med den utsatta, struntar i dom andra" Men det är inte så enkelt. Jag har försökt! Men vad gör man med en som har så jävla dåligt med självkänsla att hon inte kan stå för något hon tycker, inte kan svara rakt på en fråga? DET GÅR INTE och JAG VAR SÅN FÖRUT. Och vet hur det känns. Men det GÅR inte att vara ilag på så vis. Hon längtar precis lika mycket som jag tills det är dags å skiljas åt. Vad gör man???
Och nu är det så här. Jag känner att jag vill hjälpa henne, men jag måste ha stöd!
Jag vill inte vara med henne. Men jag skulle kunna tänka mig det av sjyssthets skull, om jag slapp göra det ensam. Och så får jag inte glömma: Vi hade kul. VI HADE KUL på den tiden när det gick, när vi var jämna. Man måste få henne loss på nåt vis så hon blir en riktig människa.
HUR?
HUR?
Och hur ska det bli med mig då? Hur länge kommer Maria att vilja va med mig? Har jag det helt enkelt ovanligt kompisbra just nu? Snart kanske jag också är borta. Nina är en som kan få mig bort. Jag vet att det är fegt å säga så, men jag är RÄDD för henne. Rädd för att hennes efterhängsenhet ska slita med mig. Rädd för att bli töntarnas tönt.
VAD SKA JAG GÖRA
Det trycker i mig
Det sliter i mig
Något måste göras.
MEN JAG GREJAR DET INTE
Please!
Låt mig få tänka på Ingvar i stället!
Det är inte lika jobbigt. Inte lika svårt.
Är det det han är?
Är Ingvar en skärm?
Något att drömma om för att slippa undan allt det andra, det här t.ex.?
Kanske. Va sjutton, jag vet ingenting.

ALLT ÄR SÅ JOBBIGT

17 april

Äh skit. jag tror jag hade ovanligt enormt flyt förra gången. Skit. Men tur ändå att jag har den där lilla tidningschansen att hoppas på. Nu hoppas jag på imorrn. Men det ser illa ut... ska till mormor... Visst är jag kär fortfarande? I want to see him.
Nästa gång försöker jag va lite senare få se om det hjälper.
Nja, jag är säkert dökär än fast jag inte märker det så mycket. Men något fattas. Annars skulle jag ju vara mycket mer nervös vilket jag inte är. Jag hoppas HAN häver lite glöd i mig när jag får se honom. Om jag nu får det nån gång. Ja nån gång får jag väl det och jag hoppas det blir snart.
I THINK I LOVE I.L. HEJDÅ.

16 april

Kan det va värre? Lillebrorsan har precis spytt ner pappa. (Jag mår illa). Ska på tråkig fest hos mormor i eftermiddag. Men det värsta:
Glöden är borta. Har jag snackat bort den tro? SKIT! Hoppas bara den kommer tillbaka. Den brukar ju komma och gå, vet du. Om jag fick se honom så...

Åh gud, jag är inte ett dugg skraj för att spy, men det finns nog bara en som kan må så himla illa, bli så himla kallsvettig bara för att en annan människa spyr. Det känns om jag aldrig nånsin vill gå ut ur detta rum... JAG MÅR ILLA!
TUUUUR att jag var på toa när det hände. Minuten innan satt jag i samma rum som ungen.
Jag HATAR folk som spyr!!!!


Yess! Lillebrorsan har ej spytt sen i morse.
Jag har väldigt höga förväntningar nu inför tidningsrundan imorgon. Hur får jag bort dom? Längtar tills imorrn.

15 april

Idag har jag varit på Café med Maria. Vi har snackat en hel del killar. Det är rätt kul. När jag snackar med henne om HAN blir det liksom en annan vinkel på nåt vis. Jag undrar vad hon skulle tycka om hon såg han. Är lite rädd för det.
-Är du verkligen kär i DEN DÄR? kanske hon skulle tycka. Jag skulle inte säga så om "hennes HAN". Hon är mer för att säga vad hon tycker än vad jag är. MEN Ingvar är väl ändå rätt så snygg även i andras ögon? Hoppas det. Eller är det bara jag som tycker han är snyggast och sötast i världen?
Maria tyckte jag var helknäpp när jag sa att jag tvivlade på att han hette Ingvar Lundgren och bodde på Solbacksvägen 6B. Så han gör nog säkert det då. Det är bara jag som är så hypernervknäpp att jag inte litar på mig själv ett enda dugg.
Jag försöker att inte hoppas något alls inför nästa tidningskörning. Men det är svårt... och är man nervös före, då...
Ja. Jag ska vara cool. Inställd på att han ligger och sover. Men man kan ju inte låta bli att hoppas.

14 april

Varför är jag kär?
Jag hade aldrig trott att jag skulle bli kär i en kille som är så mycket äldre. Andra kunde bli det, men inte jag. Och här står jag nu.
Vad kan det bero på? En sak kan jag utesluta helt, jag har inte blivit påverkad av någon. Det är BARA jag som är kär. Och skulle han fara förbi mig och några andra, då vore det MIG han hejade på. Han är min. På det viset att det är jag som är kär i han. Ja det är nog därför jag är så förbaskat kär i han. Men det är precis som att man inte får vara kär i en kille sådär. Lite är okej, men så mycket som jag är är onormalt, för jag träffar honom ju aldrig. men vaddå, kan man rå för sina känslor då kanske? Jag vet en sak, jag skulle aldrig bli kär i "skolans snyggaste kille" som massor av tjejer var tokiga i, nej aldrig. Jag måste känna mig lite "utvald" annars blir jag inte kär. Ingvar är min. Det känns skönt att säga så. Ingvar är min. För det är han ju. Men inte på det vis man brukar tänka på när man säger så. När jag skriver om han, då skriver jag supermycket glada tankar, och det låter precis som om jag skulle va helt superlyckligt kär, besvarat kär. Men det är jag ju INTE! Det är bara som det låter. För det räcker för mig som det är.

Man kan bli rätt nervös ibland. Jag, pappa och mamma babblade nåt om en kompost.
-Jag trodde du var intresserad av komposter, sa pappa.
-Vadårå?
-Jo, när man ropar "nu kom posten" då springer du väldigt.
Åh shit, tänkte jag. Märks det så tydligt?Anar han? Eller var det där bara en normal mening? Åh shit, SE NORMAL UT. RODNA INTE.
-Du fattar väl vad han menar, sa mamma.
-Ja... (hjälp vad menar hon nu?)
-Helena kanske håller på bli för stor för såna där skämt, sa mamma.
Pust.
Nej jag grejade den där krisen, men gick snabbt från bordet IFALL det skulle bli vidare diskussioner. Jag var tvärsäker på att mamma skulle fråga nåt, typ "Ja du har ovanligt bråttom att hämta posten, är våran brevbärare snygg eller?
Det skulle vara kört då. Jag vet det. Men jag oroar mig nog för mycket ibland.

12 april

Antingen är jag sjuk på nåt vis, eller så KAN man verkligen bli sjuk av att va kär. Jag är helskakig. Ont i hjärtat eller magen, det är svårt å avgöra, men jag mår väldigt knepigt. Kan bero på känslorna. Ja jag känner att mina känslor är helt åt helvete. Jag kan ej tänka på annat än han (inget nytt i och för sig), känslorna är starkare nu, flyger runt i mig och gör mig helnervig. Det är så dumt, man har liksom inte rätt att va kär i nån man så sällan ser.

Gaa, shit, vad höll jag på med? Jag tänkte nästan säga att "det kom ut nån och köpte tidning", jag och pappa höll på och babblade tidningskörning. Jag FÅR inte säga nåt sånt helt enkelt. Direkt skulle jag bli avslöjad. Nej, jag måste va svinförsiktig. Men kanske tar jag för givet att Ingvar kommer att synas till nån mer gång när jag kör tidningen. Det är ju inte alls säkert. Men jag hoppas verkligen det.
I LOVE I.L.
Tänk om han inte alls heter Ingvar Lundström, utan det är nån ful gammal gubbe som heter så. Då har jag verkligen skrivit en massa skit!

11 april

Jag är rätt borta. Idag har jag varit darrig nästan hela tiden. Jag kan inte just tänka på så mycket annat än han. Nu när jag vet var han bor har något förändrats. Jag vet inte riktigt vad det är. Att kunna säga "han heter Ingvar Lundström, bor på Solbacksvägen 6b och är brevbärare" det gör saken annorlunda. inte att jag blivit mindre kär, nej tvärtom. Just nu har jag honom inte med mössa på i min skalle. Jag får ej fram den bilden. Däremot lyckas jag ofta få fram bilden av han utan. Han är skitsnygg! Tycker jag. Tänk va, igår var det ombytta roller, jag kom med tidningen till HAN. Det var kul.
I LOVE THAT ONE. På måndag är vi lediga. bra. Men jag längtar inte SÅ mycket. Mer till söndag. För tänk OM jag skulle råka på honom igen. PostbilsIngvar är inte lika viktig längre. Jag tycker mer om SolbacksvägsIngvar.

10 april

Shit. Inte visste jag att jag kunde kuta uppför trappor, slänga i tidningar, utan att tänka ett dugg... Idag körde jag tidningen som vanligt. Jag åkte förbi hyreshusena, tror jag var vid 6a nästan, då nån sa hej. Hej, sa jag, vände mig halvt om, och när jag såg vem det var höll jag nästan på att ramla av cykeln. Det var han! Det jag så ofta drömt om när jag cyklat på morron hade inträffat, jag råkade på honom!
-Säljer du tidningen Helena, frågade han. (Otroligt, han mindes mitt namn)
-Ja, sa jag och stannade till.
-Har du några över?
-Ja, det har jag, sa jag fånigt.
-Hur mycket kostar den, sa han när han kommit fram till mig. Otroligt, här stod han alldeles framför mig och pratade med MIG!
-Åtta, lyckades jag få fram. Jag var helt knäckt, hoppades han skulle tro att mina flämtningar och skakningar berodde på utmattning. Han gav mig en tia.
-Så du är ute och cyklar så här tidigt på morron, sa han, jag kunde bara nícka. Fy vad jag var fånig. Han gick. Han gick in på 6b. Det är ju antagligen där han bor då alltså.
Jag var helt borta resten av cyklingen. Gjorde precis allt utan att tänka på det.
Det här hade jag aldrig trott! Jag som nästan glömt hur han såg ut utan mössan... Han är snyggare. Men inte lika söt. Ja, han ser lite annorlunda ut.

Det här täcker hela påsklovet det. Nu har jag fått igenkännande, värme och leende. Han sa till och med mitt namn! Jag kan höra inne i mig hur han sa det med sin varma mjuka röst. Jag älskar honom!!!

Hädanefter blir det kul å sälja tidningen. Jag kan ju alltid ha en liten chans att få se honom nu när jag vet var han bor. Och nu kan jag kanske ta reda på lite mer, efternamn och så.
Jag är kär i honom
Å shit!!!
Yess

Yes, there he is. Det måste va han. Jag hade för mig förut att han hette Ingvar Lundström. Nu när jag kollade i telefonkatalogen finns det en Ingvar Lundman på Solbacksvägen 6b. Exakt! Haha, vad mycket jag vet nu.

Åh, ÄR det sant "allt" det som hände i morse? Känns inte så nu. Fy sjutton vad härligt allt känns. Tänk att det verkligen hände, det jag drömt om, att han bara var där helt plötsligt. Jag minns precis känslan jag hade.
Vaaaaaa! Det var han! Hjälp! Det var han! Och nu vill han köpa tidning också! Det omöjliga har inträffat! Jag dör! Hjälp! Det ÄR han HAN! Ingvar! Det märks på mig, det märks, var normal nu please. Allt det hann jag tänka inom loppet av några sekunder. Jag minns när jag stod där öga mot öga med honom, jag andades skitfort! Så fort jag aldrig andats förr, och jag visste inte om det berodde på han eller andfåddhet, en blandning kanske.
Vad livet är härligt just nu.

8 april

Ja jag hade rätt.
Fy sjutton vad han har fått tidiga vanor. Klockan tolv. Prick tolv.
SKIT!
Måste komma på nåt, FORT! Vad???
Åka nånstans, vart som helst, måste!
Jag kanske kanske får se han då.
Det är så knäppt, först är jag spänd, fryser, mår illa, och sen när posten väl kommit är man helt lugn, slutar darra, men är på uselt humör. Ja speciellt eftersom det där var sista chansen på ett lååångt tag, suck.
SUCK
Nu får jag vänta och vänta igen.
SKIT

YESS vi ska åka till stugan fast... Det resulterar nog i att jag blir besviken igen.

Ja. Jag hade rätt.

Det hoppar till flera meter
hjärtat
för där ser jag ju bilen
bilen som är gul
helt oförberett kommer den där
och personen sitter i
Han
Jag känner igen honom
reser mig upp
springer till dörren
Ja jag hann
Jag hann se ryggen på honom
den vinröda jackan, mössan
Jag slukar
försöker sluka
vill för alltid ha kvar den där bilden
Tittar
Glor
Ser hur han åker iväg
och tar med sig en bit av mitt hjärta.

7 april

skit
skit
skit
Halvett var vi hemma, det såg bra ut
men...
I brevlådan låg redan posten.
Besviken.
Det måste bli bra imorgon.
MÅSTE
Jag har ju för sjutton 4 veckor efter den här lilla enda tidpunkten jag har chans att få se honom!
I don´t make it.
Jag ska nog gå ner på byn så fort jag har det minsta att göra där sen när skolan börjar.
Men imorgon
Jag måste göra nåt IDIOTSÄKERT.
Vad?
Vad?
Mamma jobbar.
Henrik och pappa hemma.
Orkar ej skriva mer.
DET KÄNNS SÅ TUNGT.

Jag tänker inte skriva nåt om vad jag hoppas på för imorgon, för det kommer att bli så tungt att läsa vad jag skrev innan jag visste att det skulle bli bara skit av det.

6 april

Suck. Har jag känt så här förut nån gång? Visst. Ja, jag höll på att städa i köket.
Suck.
Resten var ute. Jag stod i fönstret och glodde. Han hejade på nån. Flinade. Antagligen var det pappa.
Jag dör!!!
Det borde varit jag som var ute!!
Man ska för sjutton inte behöva vara svartsjuk på sin pappa, helsjukt, men det är just vad jag är!
Åsynen av honom fick mig att bli väldigt kär. Och längtande.
Imorgon kommer posten - igen. Ska åka slalom på morgonen. FÅR inte missa honom igen. Missa och missa, jag var väl lite inställd på att "ta det lugnt" idag och titta på honom på avstånd. Det VILL jag inte imorgon. Helt plötsligt har det börjat GLÖDA nåt ENORMT!

Jag vet ej vad jag ska skriva om. Jag har en känsla i mig som plågar mig. Jag vill se honom! Jag ska se till så vi åker från backen vid tolv kanske. Och sen då? Jag får försöka komma på nåt. sega med att bära in grejerna, gå ut för att kolla lådan fast jag vet att han ej kommit, gå ut för att tömma papperskorgen tex. Nu ska jag sova tror jag. Det MÅSTE klicka imorgon!

5 april

Idag är jag så spänd man kan va nästan, men det blir nog värre frampå dan. Jag fattar inte att min mage grejar det här. Den blir nog snart skadad av alla mina nervösheter. Vad är det man kan få? Magsår? Jag tror jag blivit en helt annan människa när den här kraftiga hetsiga perioden tagit slut.

----

2 timmar kvar innan jag ska försöka lirka ut lillebrorsan. Stön,suck, så lång tid, så kort tid. Vill både stanna den och få den att gå fort. Så nervös, så längtande. Jag längtar. Han är så söt!

----

Klockan är nu kvart i tolv. Det börjar dar ihop sig. Världens bästa ordspråk: "är man nervös före blir man besviken efter". Det stämmer rätt ofta, därför har jag kommit på det suveräna ordspråket. Jag är inte ett dugg nervös. Helt cool. Nån som tror på mig? Jag är kallsvettig. Ont i magen. Suckar. Ska ta ut ungen om 25 min förhoppningsvis. Pappa är borta, men han KAN komma precis samtidigt som han. Jag dör då.

----

Hej! Vad finns det att säga? Är detta slutet tro? han kom, jag tog emot posten, och ja. Än sen då? Det var ju inget mer. Kan det verkligen vara så att jag håller på sluta va kär i han? Så här blev det i alla fall:
Jag gick ut med lillebrorsa. Skitnervös. Det dröjde... och dröjde... och där kom postbilen. Ett kort ögonblick tänkte jag "nej hjälp". Det var han. Bara att köra då. Gick fram till bilen. Han sa hej, jag sa hej, han sa varsågod, jag sa tack, han åkte. Och jag är helt snopen. Varför? Beror det på att han inte log? Beror det på att det helt enkelt inte var så otroligt som jag tänkt mig? Beror det på att jag var nervös innan? beror det på att jag inte har nåt att längta sådär hemskt till, allt är överstökat?
I don´t know. Kanske är det här tråkigt nog slutet. Eller en vändpunkt kanske? Jag har uppnått mitt mål, kommer inte längre.

----

Hej!
Du trodde väl inte mina sista ord var skrivna va? Nu så har jag funderat litegrann på saken och upptäckt att jag fortfarande är kär!

4 april

Jag försöker hitta på planer för imorgon men det går inge bra. Jag tror det får bli som det blir, jag får hitta lösningar och lägen när det blir så dags. En sak är jag HEMSKT orolig för. Att inte han ska köra. Att han är ledig eller sjuk. Om postbilen kommer och det är Bengt eller Urban eller nån som sitter i, ja då kommer jag att bli död.
Det här är rätt löjligt. Att va nervös flera dagar i förväg som om det gällde värsta daten. Ja, rätt löjligt. Men jag är så pass kär att jag bara LÄNGTAR efter att få se honom. Och bara MÅSTE.
Jag har kommit på en sak, att tänk om någon frågar mig nåt typ -Vad heter våran brevbärare? Då skulle det nog vara kört för jag kan inte prata om honom som om han vore en vanlig människa. Ja, han är ju det, men inte för mig.

Idag var jag och åkte slalom. han med litet h var där. Jag är inte kär i han men nånting är det... jag är lite nervös även i hans närhet, vilket måste betyda att jag inte är 100%igt inriktad på Han. Men jag älskar bara HAN!

I love him
I AM FOR YOU
Imorron.

2 april

Om jag bara hade haft ett foto av honom. Då hade jag kunnat njuta lite oftare. För jag njuter ju verkligen av att titta på honom. Eller egentligen gör jag ju inte det, jag blir ju helt paralyserad. När jag ser honom skvätter hjärtat till så att hjärnan slår knut på sig själv.

Allting är så HIMLA känsligt. Så fort nån snackar om något "hett" ämne blir jag livrädd att det ska synas på mig att jag känner mig träffad på nåt vis. Sven-Ingvars har gjort en usel låt om en brevbärare som är kär i nån han brukar åka med posten till. -Den passar ju bra på dig, sa Mamma. Jag trodde jag skulle dö. Hon menade att jag hade åkt postbil på praon. Men med ombytta roller var den där dansbandsvisan helt som jag kände det, det var alltså ett kritiskt ögonblick.
Tänk om jag och pappa är ute när HAN kommer. Hur agerar jag då? Antagligen klarar jag inte att stå på bena. Nä fy vilket ögonblick va! OCH... Ska jag då gå fram och ta emot posten eller verkar det alltför misstänkt? Vad ska jag göra?

Nu fick jag veta att brorsan är på dagis ons-tors, mamma är ledig tis-ons. Så okej, på tisdag kan jag nog va ute med Henrik då. På fredag å kanske. Men onsdag torsdag då? åh skit jag är så himla kär.

Maria säger att Lindgren är kär i mig. Ja säkert! Det tror jag så mycket jag vill på. Men det skulle vara kul om nån var kär i mig, men det tror jag inte det är någon som är. En sak är säker: HAN kommer aldrig nånsin att bli kär i mig. Det vet jag. Hur mycket äldre än mig är han? 8? 10? Det vet jag inte.

1 april

Nu vet Maria om det. Faktiskt känns det snopet. Det är klart, bara. Ingen uppståndelse. Inte så mycket snack. Snopet. Men visst känns det ändå bra att ha fått dela med sig till någon. Men jag vill snacka mer! Måste ta upp ämnet nästa gång vi är ilag. Hoppas på tisdag. Då kan vi va ute "Den" tiden. Jag har ju inget att dölja nu, hon måste fatta om jag har lust att va ute, hon kan va till hjälp faktiskt. Ja det är bra att hon vet.