14 april

Varför är jag kär?
Jag hade aldrig trott att jag skulle bli kär i en kille som är så mycket äldre. Andra kunde bli det, men inte jag. Och här står jag nu.
Vad kan det bero på? En sak kan jag utesluta helt, jag har inte blivit påverkad av någon. Det är BARA jag som är kär. Och skulle han fara förbi mig och några andra, då vore det MIG han hejade på. Han är min. På det viset att det är jag som är kär i han. Ja det är nog därför jag är så förbaskat kär i han. Men det är precis som att man inte får vara kär i en kille sådär. Lite är okej, men så mycket som jag är är onormalt, för jag träffar honom ju aldrig. men vaddå, kan man rå för sina känslor då kanske? Jag vet en sak, jag skulle aldrig bli kär i "skolans snyggaste kille" som massor av tjejer var tokiga i, nej aldrig. Jag måste känna mig lite "utvald" annars blir jag inte kär. Ingvar är min. Det känns skönt att säga så. Ingvar är min. För det är han ju. Men inte på det vis man brukar tänka på när man säger så. När jag skriver om han, då skriver jag supermycket glada tankar, och det låter precis som om jag skulle va helt superlyckligt kär, besvarat kär. Men det är jag ju INTE! Det är bara som det låter. För det räcker för mig som det är.

Man kan bli rätt nervös ibland. Jag, pappa och mamma babblade nåt om en kompost.
-Jag trodde du var intresserad av komposter, sa pappa.
-Vadårå?
-Jo, när man ropar "nu kom posten" då springer du väldigt.
Åh shit, tänkte jag. Märks det så tydligt?Anar han? Eller var det där bara en normal mening? Åh shit, SE NORMAL UT. RODNA INTE.
-Du fattar väl vad han menar, sa mamma.
-Ja... (hjälp vad menar hon nu?)
-Helena kanske håller på bli för stor för såna där skämt, sa mamma.
Pust.
Nej jag grejade den där krisen, men gick snabbt från bordet IFALL det skulle bli vidare diskussioner. Jag var tvärsäker på att mamma skulle fråga nåt, typ "Ja du har ovanligt bråttom att hämta posten, är våran brevbärare snygg eller?
Det skulle vara kört då. Jag vet det. Men jag oroar mig nog för mycket ibland.