18 april

Plötsligt känns mina Ingvartankar så långt borta. För det finns en som antagligen mår skitdåligt. Hon bara tigger om hjälp, om jag tolkar henne rätt. Åh gud vad det är svårt! Jag VILL INTE hjälpa henne, och förlora allt JAG har, bli en mes. Jag vet att det är skitfegt av mig å säga så. Men det är inte så enkelt! Sen man var liten har man fått lära sig att "man är tuff om man leker med den utsatta, struntar i dom andra" Men det är inte så enkelt. Jag har försökt! Men vad gör man med en som har så jävla dåligt med självkänsla att hon inte kan stå för något hon tycker, inte kan svara rakt på en fråga? DET GÅR INTE och JAG VAR SÅN FÖRUT. Och vet hur det känns. Men det GÅR inte att vara ilag på så vis. Hon längtar precis lika mycket som jag tills det är dags å skiljas åt. Vad gör man???
Och nu är det så här. Jag känner att jag vill hjälpa henne, men jag måste ha stöd!
Jag vill inte vara med henne. Men jag skulle kunna tänka mig det av sjyssthets skull, om jag slapp göra det ensam. Och så får jag inte glömma: Vi hade kul. VI HADE KUL på den tiden när det gick, när vi var jämna. Man måste få henne loss på nåt vis så hon blir en riktig människa.
HUR?
HUR?
Och hur ska det bli med mig då? Hur länge kommer Maria att vilja va med mig? Har jag det helt enkelt ovanligt kompisbra just nu? Snart kanske jag också är borta. Nina är en som kan få mig bort. Jag vet att det är fegt å säga så, men jag är RÄDD för henne. Rädd för att hennes efterhängsenhet ska slita med mig. Rädd för att bli töntarnas tönt.
VAD SKA JAG GÖRA
Det trycker i mig
Det sliter i mig
Något måste göras.
MEN JAG GREJAR DET INTE
Please!
Låt mig få tänka på Ingvar i stället!
Det är inte lika jobbigt. Inte lika svårt.
Är det det han är?
Är Ingvar en skärm?
Något att drömma om för att slippa undan allt det andra, det här t.ex.?
Kanske. Va sjutton, jag vet ingenting.

ALLT ÄR SÅ JOBBIGT