31 januari
Dagssoundtrack: Roads home/the Bear Quartet
Idag var det lite kämpigt med draman. Känner mig inte så vidare bra precis. Annars en vanlig dag. Avnjutit BQ. Det får en på skönare humör.
För tillfället på "näehumör". Det var rätt kämpigt på draman. Jag klarar bara inte att vara spontan. Och osäker såklart. Men nu har jag gjort mitt val, drama hela tvåan och trean, får väl spy åt det om jag känner så. Har i alla fall provat och kämpat då.
Paul är lika intressant att kolla på som han är ointressant att tänka på. En fruktansvärt söt kille. Men jag känner inte samma värme för honom längre. Men hans ögon, hans blick, skulle ju säkert kunna fälla mig igen.
måndag 31 januari 2011
lördag 29 januari 2011
spegelblank
30 januari
Dagssoundtrack: Pavement/zurich is stained
Neutral dag. Men ok humör. Helt vanlig skoldag. Sen har jag slöat, hört musik, sett på tv.
Idag är jag en spegelblank sjö. Inget kan få mig upprörd eller upphetsad. Glad men lugn, slö.
Önskar hela tiden att Paul skulle dyka upp nånstans, men bryr mig inte så värst när han inte gör det, och skulle inte haja till om han gjorde det heller.
Ingen stark drivkraft.
Men jag gillar att gå i skolan, jag gillar att kolla efter Paul, och jag gillar att finnas till.
För det mesta.
Dagssoundtrack: Pavement/zurich is stained
Neutral dag. Men ok humör. Helt vanlig skoldag. Sen har jag slöat, hört musik, sett på tv.
Idag är jag en spegelblank sjö. Inget kan få mig upprörd eller upphetsad. Glad men lugn, slö.
Önskar hela tiden att Paul skulle dyka upp nånstans, men bryr mig inte så värst när han inte gör det, och skulle inte haja till om han gjorde det heller.
Ingen stark drivkraft.
Men jag gillar att gå i skolan, jag gillar att kolla efter Paul, och jag gillar att finnas till.
För det mesta.
29 januari
Dagssoundtrack: the Bear quartet: Is he dead is he dizzy
Vanlig skoldag. Maria Gavelin kom aldrig, så klassen stack hem två. Åkte till mormor. Dötrött. Kollat på TV lite. Neutral dag.
Dagssoundtrack: the Bear quartet: Is he dead is he dizzy
Vanlig skoldag. Maria Gavelin kom aldrig, så klassen stack hem två. Åkte till mormor. Dötrött. Kollat på TV lite. Neutral dag.
torsdag 27 januari 2011
De är bara killar.
27 januari
Vaknar, blir hämtad hos Eva av Ramonas föräldrar. De handlar på Åhlens en evighet. Åker hem, slöar, åker till Mormor en stund.
Nils satte på en av de gamla spelningarna på videon. Jag kollade också såklart. Bara för att upptäcka att den grabben är lika söt som förr och får mig lika darrande. Men det är annorlunda ändå. Han är bara en kille. En jävligt charmig kille, som jag väl inte blir mätt av att se på. Men en kille bara.
Samma sak med Paul. Martin och Paul är nog ganska lika varandra, inte i utseendet, inte heller i personligheten antagligen, men i min bild av dom. Men de är bara killar! Jag känner dem inte.
Paul - vad är det med honom egentligen, jag har inte sagt ett ord till honom, jag vet inte vad han är för typ. Så jag har ingen anledning att dyrka honom, och näe, det gör jag ju inte heller. Faktiskt. Han är faktiskt bara en fruktansvärt gullig kille som jag kollar efter, och älskar att få lite ögonkontakt med. Och med den sanningen i handen blir allting mycket lättare, inte så allvarligt. Behöver inte bry mig om att han antagligen har en tjej. Jag har lika stor rätt att tycka han är sötast på skolan hur det än är.
Vaknar, blir hämtad hos Eva av Ramonas föräldrar. De handlar på Åhlens en evighet. Åker hem, slöar, åker till Mormor en stund.
Nils satte på en av de gamla spelningarna på videon. Jag kollade också såklart. Bara för att upptäcka att den grabben är lika söt som förr och får mig lika darrande. Men det är annorlunda ändå. Han är bara en kille. En jävligt charmig kille, som jag väl inte blir mätt av att se på. Men en kille bara.
Samma sak med Paul. Martin och Paul är nog ganska lika varandra, inte i utseendet, inte heller i personligheten antagligen, men i min bild av dom. Men de är bara killar! Jag känner dem inte.
Paul - vad är det med honom egentligen, jag har inte sagt ett ord till honom, jag vet inte vad han är för typ. Så jag har ingen anledning att dyrka honom, och näe, det gör jag ju inte heller. Faktiskt. Han är faktiskt bara en fruktansvärt gullig kille som jag kollar efter, och älskar att få lite ögonkontakt med. Och med den sanningen i handen blir allting mycket lättare, inte så allvarligt. Behöver inte bry mig om att han antagligen har en tjej. Jag har lika stor rätt att tycka han är sötast på skolan hur det än är.
onsdag 26 januari 2011
tisdag 25 januari 2011
det svänger så hemskt
25 januari
Normal dag. Matte, film (mina drömmars stad), mat, engelska, matte, historia, tyska. Inget sensationellt händer.
Igår var jag på sånt där humör, och idag är jag sådär tråkigt pressad igen, utan att veta varför.
Det går rätt upp och ner för tillfället, mitt humör.
Nu reagerar jag inte på Paul så hemskt. Svalnad, just idag då, i alla fall. Men man vet ju inget, för det svänger så hemskt.
Sånt här humör är i alla fall inte så kul. Svårt att förstå hur fruktansvärt hyperbra allting kändes igår.
Och nu, några timmar senare är jag på hypertopp igen. Njuter av det. Vill le åt världen.
Normal dag. Matte, film (mina drömmars stad), mat, engelska, matte, historia, tyska. Inget sensationellt händer.
Igår var jag på sånt där humör, och idag är jag sådär tråkigt pressad igen, utan att veta varför.
Det går rätt upp och ner för tillfället, mitt humör.
Nu reagerar jag inte på Paul så hemskt. Svalnad, just idag då, i alla fall. Men man vet ju inget, för det svänger så hemskt.
Sånt här humör är i alla fall inte så kul. Svårt att förstå hur fruktansvärt hyperbra allting kändes igår.
Och nu, några timmar senare är jag på hypertopp igen. Njuter av det. Vill le åt världen.
måndag 24 januari 2011
det finns fler
24 januari
Bra humör idag, sovmorron. Naturkunskap. 2p över G-smärtgränsen på historian. Drama = kul som förut. Det finns fler än Paul.
Idag har jag kommit på att det finns fler. Ett par tre stycken i alla fall. Men ingen så clear som han, kanske, just nu, men tiden går.
Fast han jag helst tänker på, nämligen han i dramagruppen, han ska jag neutralisera. SKA jag på en gång. Annars blir det bara för pinsamt. Vi lär känna varann för mycket i dramagruppen, det skulle märkas skitbra och va ohyggligt skämmigt om man började bli kär i nån.
Demonstrering av "krama långsamt", och jag råkade stå bredvid honom för tillfället. Borde inte minnas det så väl som jag gör.
Bra humör idag, sovmorron. Naturkunskap. 2p över G-smärtgränsen på historian. Drama = kul som förut. Det finns fler än Paul.
Idag har jag kommit på att det finns fler. Ett par tre stycken i alla fall. Men ingen så clear som han, kanske, just nu, men tiden går.
Fast han jag helst tänker på, nämligen han i dramagruppen, han ska jag neutralisera. SKA jag på en gång. Annars blir det bara för pinsamt. Vi lär känna varann för mycket i dramagruppen, det skulle märkas skitbra och va ohyggligt skämmigt om man började bli kär i nån.
Demonstrering av "krama långsamt", och jag råkade stå bredvid honom för tillfället. Borde inte minnas det så väl som jag gör.
söndag 23 januari 2011
fruktansvärt neutral
23 januari
Normaldag. HalvOK humör. Sett Paul. Våfflor med glass. TV-kväll, Zonen och Top gun.
Fruktansvärt neutral idag.
Men inte när det gäller Paul.
CHAPP säger hjärtat.
När jag sitter och kollar och hoppas på att få syn på honom - chapp chapp chapp. När han plötsligt kommer runt hörnet - plötslighetsCHAPP. När jag sitter och kollar på honom på rätt långt avstånd - irritationschapp, för att han är i motljus så att jag inte ser honom. När jag undrar om den som står bredvid honom kanske är hans tjej - skräckchapp.
För det spelar ju ändå roll. Han har säkert en tjej, men vare sig jag vill det eller inte skulle jag vara mycket gladare om det inte vore så.
Normaldag. HalvOK humör. Sett Paul. Våfflor med glass. TV-kväll, Zonen och Top gun.
Fruktansvärt neutral idag.
Men inte när det gäller Paul.
CHAPP säger hjärtat.
När jag sitter och kollar och hoppas på att få syn på honom - chapp chapp chapp. När han plötsligt kommer runt hörnet - plötslighetsCHAPP. När jag sitter och kollar på honom på rätt långt avstånd - irritationschapp, för att han är i motljus så att jag inte ser honom. När jag undrar om den som står bredvid honom kanske är hans tjej - skräckchapp.
För det spelar ju ändå roll. Han har säkert en tjej, men vare sig jag vill det eller inte skulle jag vara mycket gladare om det inte vore så.
Halvokej
22 januari
Normaldag. HalvOK humör. Ej sett Paul. Spagetti hos mormor. Slökväll.
En aning tryckt idag. Svävar ej.
Normaldag. HalvOK humör. Ej sett Paul. Spagetti hos mormor. Slökväll.
En aning tryckt idag. Svävar ej.
Djupjaget och flummjaget
21 januari
Körde tidningen. Kallt. Välte bara en gång med cykeln. Ingen såg det. Läste ut "mina drömmars stad". Det var en bok bara.
Jag har som två jag. Ett flummjag, som egentligen är jag, som jag ska vara när jag är avslappnad. Och så ett djupjag som är hela gröten. Djupjaget finns väl alltid där mer eller mindre. Oftast ligger de sida vid sida.
När man blir kär plötsligt, eller när nåt skitkul händer, hänger inte djupjaget med i svängarna. Då får flummjaget regera ensamt så länge det orkar, medan djupjaget vilar för att plötsligt ta över allt, och skicka flummjaget nånstans i fjärran, dock tillgängligt. Så småningom går de ihop igen, och växlar lite hit och dit.
Just nu är det flummjaget som leder rätt så bra. Det känns rätt starkt. Djupjaget kröp fram en aning igår, men drog sig tillbaka när situationen blev en annan. Det värsta är att de två tar ut varann. När man är fruktansvärt uppåt tror man att det inte finns nåt djupjag alls, tror att det för alltid runnit bort, och glömmer det. Det blir ledsamt sen. Är man rätt nere vill man gärna försvinna i sköna tankar, men när man är hypernere, då är flummjaget som uppslukat, det hittas ingenstans.
Mitt flummjag kommer kanske att börja dra sig tillbaka snart, jag vet inte. Det kan ju inte va tänkt att livet ska va så här skönt hur länge som helst. Men jag tror att mitt flummjag känt sig ganska nedtryckt ett tag, och därför legat på så bra den här veckan. Och djupjaget, gröten, tog väl första bästa tillfälle att vila.
Det här är en filosofibok va?
Körde tidningen. Kallt. Välte bara en gång med cykeln. Ingen såg det. Läste ut "mina drömmars stad". Det var en bok bara.
Jag har som två jag. Ett flummjag, som egentligen är jag, som jag ska vara när jag är avslappnad. Och så ett djupjag som är hela gröten. Djupjaget finns väl alltid där mer eller mindre. Oftast ligger de sida vid sida.
När man blir kär plötsligt, eller när nåt skitkul händer, hänger inte djupjaget med i svängarna. Då får flummjaget regera ensamt så länge det orkar, medan djupjaget vilar för att plötsligt ta över allt, och skicka flummjaget nånstans i fjärran, dock tillgängligt. Så småningom går de ihop igen, och växlar lite hit och dit.
Just nu är det flummjaget som leder rätt så bra. Det känns rätt starkt. Djupjaget kröp fram en aning igår, men drog sig tillbaka när situationen blev en annan. Det värsta är att de två tar ut varann. När man är fruktansvärt uppåt tror man att det inte finns nåt djupjag alls, tror att det för alltid runnit bort, och glömmer det. Det blir ledsamt sen. Är man rätt nere vill man gärna försvinna i sköna tankar, men när man är hypernere, då är flummjaget som uppslukat, det hittas ingenstans.
Mitt flummjag kommer kanske att börja dra sig tillbaka snart, jag vet inte. Det kan ju inte va tänkt att livet ska va så här skönt hur länge som helst. Men jag tror att mitt flummjag känt sig ganska nedtryckt ett tag, och därför legat på så bra den här veckan. Och djupjaget, gröten, tog väl första bästa tillfälle att vila.
Det här är en filosofibok va?
Klen hästägare
20 januari
städat lite, haft det slött och skönt.
Tror inte jag har sånt där skönt humör nu längre. För idag känner jag mig bara pressad. Min häst ska tas in från en veckas vila, och man ska börja ha ansvar för den igen.
Var det därför jag var glad? För att hästen var borta ur ansvaret ett tag? Ska jag verkligen va hästägare, är jag inte för klen för det? Men är jag inte det så är jag ju ingenting.
städat lite, haft det slött och skönt.
Tror inte jag har sånt där skönt humör nu längre. För idag känner jag mig bara pressad. Min häst ska tas in från en veckas vila, och man ska börja ha ansvar för den igen.
Var det därför jag var glad? För att hästen var borta ur ansvaret ett tag? Ska jag verkligen va hästägare, är jag inte för klen för det? Men är jag inte det så är jag ju ingenting.
onsdag 19 januari 2011
hur länge mitt skitbra humör ska hålla
19 januari
Turdag skulle det va, näe. Men en vanlig bra dag. Historiaprovet gick dåligt. Varit hos mamma och Maria. Pratat med Pappa. Osv.
Min enda oro den här veckan har varit hur länge mitt skitbra humör ska hålla.
Jag är glad idag också, i alla fall. Nu är jag som när jag just börjat kolla efter Paul, för c:a 2 månader sen, glad, längtande. Och lite borta. Men ändå distanserad, jag dyrkar honom inte längre tror jag.
Nu känns det som att "Åh, en massa veckor när jag får se han varje dag, va ljuvligt", men vet ju att det inte blir så. Tanken är bara ljuvlig just nu. Men att få låna hans ögon ett tag ibland blir kanske livets strävan, åtminstone några dar till.
Turdag skulle det va, näe. Men en vanlig bra dag. Historiaprovet gick dåligt. Varit hos mamma och Maria. Pratat med Pappa. Osv.
Min enda oro den här veckan har varit hur länge mitt skitbra humör ska hålla.
Jag är glad idag också, i alla fall. Nu är jag som när jag just börjat kolla efter Paul, för c:a 2 månader sen, glad, längtande. Och lite borta. Men ändå distanserad, jag dyrkar honom inte längre tror jag.
Nu känns det som att "Åh, en massa veckor när jag får se han varje dag, va ljuvligt", men vet ju att det inte blir så. Tanken är bara ljuvlig just nu. Men att få låna hans ögon ett tag ibland blir kanske livets strävan, åtminstone några dar till.
tisdag 18 januari 2011
Glad matsalspanik
18 januari
En vanlig bra dag. Men kanske jag är kär ändå. Hans ögon fick mig på fall, som vanligt. Och NU kvittar det om han har tjej eller inte.
Och jag fattar ingenting.
På sånt humör att jag bara inte kan spänna av. Hyperuppåt.
Och idag är jag kanske lite kär trots allt. Dumt nog.
Jo, vi hade samma lunch idag.
Och sen jag satt mig sa jag genom telepati till hans kompisar att "det finns ett trevligt bord här bredvid, helt ledigt, sätt er där". Och det gjorde dom. Och han också, men med ryggen mot mig. "Sätt dig på andra sidan istället!" telepaterade jag och han lydde och bytte plats. Drömspanläge för mig, bara lite för nära, panikartat nära, bara ett bord ifrån ungefär.
Vågade ju inte riktigt kolla på han hela tiden. Hans kompisar var ju vända mot mig, och även om jag bara tror så, så känns det ju som om de märker varenda gång man glor åt deras håll. Så man får ha honom i ögonvrån, och kolla dit när de ser åt ett annat håll. Så där satt jag alltså, och försökte äta samtidigt. Förbannat nervöst. Och när hans blick började flyga runt lite, och jag visste att snart ser han mig, nu glider hans synfält åt det här hållet, pallade jag knappt att hålla kvar blicken. Men klarade det. Flera gånger hade jag ögonen i hans någon halv sekund, innan hans blick drog åt nåt annat håll. Och då måste jag bara kolla åt sidan av panikartad överspänning, flämta ett tag. Och så snabba blickar åt hans håll igen, diskret, jag är inte modig, får sån himla panik, glad panik.
Hans ögon. Helvete, det finns ingen med såna ögon som han. Den där fundersamma blicken...
Och just idag när jag är på ett sånt himla bra humör spelar inget nån roll. Jag får ju äga hans ögon för ett kort, kort ögonblick och det räcker så väl, just idag.
En vanlig bra dag. Men kanske jag är kär ändå. Hans ögon fick mig på fall, som vanligt. Och NU kvittar det om han har tjej eller inte.
Och jag fattar ingenting.
På sånt humör att jag bara inte kan spänna av. Hyperuppåt.
Och idag är jag kanske lite kär trots allt. Dumt nog.
Jo, vi hade samma lunch idag.
Och sen jag satt mig sa jag genom telepati till hans kompisar att "det finns ett trevligt bord här bredvid, helt ledigt, sätt er där". Och det gjorde dom. Och han också, men med ryggen mot mig. "Sätt dig på andra sidan istället!" telepaterade jag och han lydde och bytte plats. Drömspanläge för mig, bara lite för nära, panikartat nära, bara ett bord ifrån ungefär.
Vågade ju inte riktigt kolla på han hela tiden. Hans kompisar var ju vända mot mig, och även om jag bara tror så, så känns det ju som om de märker varenda gång man glor åt deras håll. Så man får ha honom i ögonvrån, och kolla dit när de ser åt ett annat håll. Så där satt jag alltså, och försökte äta samtidigt. Förbannat nervöst. Och när hans blick började flyga runt lite, och jag visste att snart ser han mig, nu glider hans synfält åt det här hållet, pallade jag knappt att hålla kvar blicken. Men klarade det. Flera gånger hade jag ögonen i hans någon halv sekund, innan hans blick drog åt nåt annat håll. Och då måste jag bara kolla åt sidan av panikartad överspänning, flämta ett tag. Och så snabba blickar åt hans håll igen, diskret, jag är inte modig, får sån himla panik, glad panik.
Hans ögon. Helvete, det finns ingen med såna ögon som han. Den där fundersamma blicken...
Och just idag när jag är på ett sånt himla bra humör spelar inget nån roll. Jag får ju äga hans ögon för ett kort, kort ögonblick och det räcker så väl, just idag.
Paulperioden är inte över än men
17 januari
Samma topphumör. VARFÖR? Normal skoldag nu också, utom på slutet, har drama för första gången = skitkul! men lite nervöst.
Normalt har jag en anledning till att vara på så bra humör som jag är just nu.
Men inte idag. Känns som jag är jättekär, men det är jag inte.
Kollar efter Paul såklart. Hela tiden. Men när jag väl ser honom reagerar jag betydligt mindre än förr, nästan ingenting. Ibland kollar jag knappt på honom för att jag helt enkelt inte har nåt sug efter det. Börjat småkolla på andra killar. Paulperioden är inte över än, men jag tror den blir mycket kortare än jag trodde. Men hursomhelst har vi samma lunch imorrn. Borde ju inte bry mig, men...
Samma topphumör. VARFÖR? Normal skoldag nu också, utom på slutet, har drama för första gången = skitkul! men lite nervöst.
Normalt har jag en anledning till att vara på så bra humör som jag är just nu.
Men inte idag. Känns som jag är jättekär, men det är jag inte.
Kollar efter Paul såklart. Hela tiden. Men när jag väl ser honom reagerar jag betydligt mindre än förr, nästan ingenting. Ibland kollar jag knappt på honom för att jag helt enkelt inte har nåt sug efter det. Börjat småkolla på andra killar. Paulperioden är inte över än, men jag tror den blir mycket kortare än jag trodde. Men hursomhelst har vi samma lunch imorrn. Borde ju inte bry mig, men...
söndag 16 januari 2011
På skitbra humör
15 januari
På bra humör faktiskt. Inte lika Paulinriktad. Skönt. Har varit en bra dag. Haft data - alltför enkelt. Gjort långsökt naturkunskapsjobb.
"Time heals allright, but time also steals... "
Eller tvärtom? Nä, det låter bra sådär. Jag är totallugnad. Jag är på skitbra humör. Men inte så kär längre tror jag. Tror jag. Men tror säkert fel, det får framtiden utvisa. Jag ser i alla fall sambandet, jag är på bra humör för att han har kravlat ut ur min hjärna en bit. Skönt. Men det måste bli tråkigt i längden också.
Fattar inte. Jag går och visslar och flummar runt, hur pigg och glad som helst, som om jag vore hyperkär.
Det går ju inte ihop!
På bra humör faktiskt. Inte lika Paulinriktad. Skönt. Har varit en bra dag. Haft data - alltför enkelt. Gjort långsökt naturkunskapsjobb.
"Time heals allright, but time also steals... "
Eller tvärtom? Nä, det låter bra sådär. Jag är totallugnad. Jag är på skitbra humör. Men inte så kär längre tror jag. Tror jag. Men tror säkert fel, det får framtiden utvisa. Jag ser i alla fall sambandet, jag är på bra humör för att han har kravlat ut ur min hjärna en bit. Skönt. Men det måste bli tråkigt i längden också.
Fattar inte. Jag går och visslar och flummar runt, hur pigg och glad som helst, som om jag vore hyperkär.
Det går ju inte ihop!
fredag 14 januari 2011
Avsvalnad
12 januari
Lyssnade bara på musik till tre ungefär. Sen gjorde jag väl inget speciellt. Vi åt tacos. Är onödigt nedstämd.
Slödag. Är ju ledig pga nånting, var det igår åxå. Har väl lugnat mig nu, men det känns ju inte bra ändå. Orkar inte tänka på honom. Vill ha ut honom ur min hjärna, vare sig han har en tjej eller inte.
Klockan är nu över tolv, imorgon ska jag på ridkurs, rida min knäppa häst som jag ej ridit på så länge. Men tror du att jag är det minsta spänd eller nervös? Nej, inte ett skit. Han får en att svalna av helt och hållet. Ja, tänk, ibland har man till och med nytta av dig, Paul.
Lyssnade bara på musik till tre ungefär. Sen gjorde jag väl inget speciellt. Vi åt tacos. Är onödigt nedstämd.
Slödag. Är ju ledig pga nånting, var det igår åxå. Har väl lugnat mig nu, men det känns ju inte bra ändå. Orkar inte tänka på honom. Vill ha ut honom ur min hjärna, vare sig han har en tjej eller inte.
Klockan är nu över tolv, imorgon ska jag på ridkurs, rida min knäppa häst som jag ej ridit på så länge. Men tror du att jag är det minsta spänd eller nervös? Nej, inte ett skit. Han får en att svalna av helt och hållet. Ja, tänk, ibland har man till och med nytta av dig, Paul.
bedrövad bedövad
11 januari
Ledig idag, av nån anledning. Åkte till Maria, sen till hästen, men hälsade bara på henne. Idag är jag lugnare. Men deprimerad.
Bedrövad, bedövad, men det känns i alla fall bättre än igår kväll. Lite bättre.
Ledig idag, av nån anledning. Åkte till Maria, sen till hästen, men hälsade bara på henne. Idag är jag lugnare. Men deprimerad.
Bedrövad, bedövad, men det känns i alla fall bättre än igår kväll. Lite bättre.
Hon kan ha sett fel.
10 januari
Vanlig dag. Men Paul har jag sett ovanligt mycket. Och Maria har sett honom. Pussas med en tjej tror hon. Grymmt.
Den som vill veta mitt humör just nu får ta skydd. Nej, så farlig är jag inte. Jag är fruktansvärt lugn, nästan apatisk. Och så ska jag berätta hur min dag sett ut.
Vaknade halvfyra först, trodde väl att jag skulle vakna då, men somnade om, vaknade halvfem och halvsov mig fram till efter halvsex, då klev jag upp.
Vi har samma matrast på onsdagar. Det var mestadels det jag hade i tankarna under morgonen. Första lektionen är samhälle, jag är trött, glider iväg i tankarna medan Tor står och babblar om skatter i en evighet. Slocknar nästan ibland. Ner till skåpet igen, ska ha naturkunskap. Medan jag står lutad mot skåpet och väntar, glider han förbi, så plötslig att jag knappt hinner reagera. Och naturkunskaplektionen blir rastlös. Den långa lektionen är slut, till sist. Ner till matsalen, nähäpp, hans klass är inte här än. Sneglar bakom mig hela tiden. Sen sätter vi oss i högra matsalen. Då syns han i matkön. Jag suckar när han går in i andra matsalen, försvinner bakom väggen. Äter, och börjar snart snegla mot brickavlämningen. Några ur min klass går, men jag sitter kvar, vill vänta lite... Men så ser jag honom och sticker iväg. Lång kö med brickorna men han är inte långt före mig. Går ut med snabba steg, och har honom framför mig uppför trappen. Blåaktig tröja, blå jeans, vita gympaskor, han har rätt stora fötter hinner jag komma fram till. Selvina vill till cafeterian, det har jag ju inget emot, han håller ju alltid hus därutanför. Susanne hänger åxå med . Ser hans huvud bakom skåpen, som alltid, går in, och TYVÄRR vill de ju ha bordet som är så långt bort från fönstret mot korridoren som man kan komma. Suckar. Men hinner knappt sätta mig förrän han kommer in. Mycket oväntat, han brukar alltid va vid skåpen på rasterna. Han och några andra går till jukeboxen och grejar. Jag kan ju inte direkt koncentrera mig på kortspelet. Så småningom går de och köper fika och sätter sig mitt i cafeterian. Jag ser honom rätt bra men han kollar ju inte hitåt en sekund. Mysigt ändå. Och Susanne börjar undra om jag är kär, så borta som jag är. Efter historia och matte håltimme. Väntan på buss, och Maria, Ramona och jag går till cafeterian. Går förbi honom, ser han rakt i ansiktet, men han ser bara rakt fram. Nu väljer jag hörnet med sikt mot korridoren, han har vänt in igen, in bakom skåpen och ... borta. Var är han? "Är det inte han som sitter där, i blått..." undrar Maria, men jag säger "nej, han är inte där" för en stolpe skymmer sikten för mig. Men de går för att köpa nåt, Maria och Ramona, jag flyttar stolen en bit, och ser honom. Han sitter där. En tjej står bredvid och pratar med honom. Hon står nära. Och jag kvider inombords, och hoppas att hon ska gå iväg på en gång, blir desperat av att se henne där, öga mot öga med honom. Men sen går hon, och jag blir helvetes nöjd. Så kommer Maria och Ramona tillbaka. Ser min intensivt riktade blick. "Jamen, ÄR det han som sitter där? Han satt ju och pussades med en tjej nyss" säger Maria.
Och min värld faller sönder.
Hon kan ha sett fel, sa hon. Stolpen var ju i vägen för henne åxå. Sett fel. Klart hon har sett fel, vill jag tro. Han KAN bara inte ha en tjej! Och ändå är det vad jag försökt pressa in i min hjärna hela tiden, "han har säkert en tjej, annars får han det snart, killar som han går ju åt". Och jag har trott att jag förstått det, men då trodde jag fel. Chocken slog mig hårt.
Var det för att va snäll hon sa att hon bara var 50% säker på att han pussades med nån? Att hon inte såg så bra för skåpen var ju i vägen? Säkert.
Även om Maria såg fel blir det aldrig som förut. Jag har haft nån form av naiv säkerhet i mitt undermedvetna. Typ "Visst, killar får ju tjejer lite då och då, det gäller alla, men inte HAN såklart."
Nu har den runnit bort. Jag har äntligen (?) fattat att han KAN han en tjej. Det KAN finnas någon annan som tänker lika mycket på honom som jag gör. Det kan finnas någon som han tycker om, så som jag tycker om honom.
Nu har jag insett det. Och nu vill jag glömma. Tror jag. Men det gör jag inte. Fast har jag samma brinnande lust att se honom nu? KNAPPAST.
Den här formen av kärlek är ju bara helvetes skit egentligen.
Man hoppas, och man skänker sin tillit till världen, utan att man vet om det. Fast en vacker dag rasar allt. Allt det man trodde att man visste skulle hända händer. Marken förvinner under ens fötter. Ändå lyckas man ta sig upp på benen igen, för att njuta en sekund, och sedan falla igen.
Livet.
Vanlig dag. Men Paul har jag sett ovanligt mycket. Och Maria har sett honom. Pussas med en tjej tror hon. Grymmt.
Den som vill veta mitt humör just nu får ta skydd. Nej, så farlig är jag inte. Jag är fruktansvärt lugn, nästan apatisk. Och så ska jag berätta hur min dag sett ut.
Vaknade halvfyra först, trodde väl att jag skulle vakna då, men somnade om, vaknade halvfem och halvsov mig fram till efter halvsex, då klev jag upp.
Vi har samma matrast på onsdagar. Det var mestadels det jag hade i tankarna under morgonen. Första lektionen är samhälle, jag är trött, glider iväg i tankarna medan Tor står och babblar om skatter i en evighet. Slocknar nästan ibland. Ner till skåpet igen, ska ha naturkunskap. Medan jag står lutad mot skåpet och väntar, glider han förbi, så plötslig att jag knappt hinner reagera. Och naturkunskaplektionen blir rastlös. Den långa lektionen är slut, till sist. Ner till matsalen, nähäpp, hans klass är inte här än. Sneglar bakom mig hela tiden. Sen sätter vi oss i högra matsalen. Då syns han i matkön. Jag suckar när han går in i andra matsalen, försvinner bakom väggen. Äter, och börjar snart snegla mot brickavlämningen. Några ur min klass går, men jag sitter kvar, vill vänta lite... Men så ser jag honom och sticker iväg. Lång kö med brickorna men han är inte långt före mig. Går ut med snabba steg, och har honom framför mig uppför trappen. Blåaktig tröja, blå jeans, vita gympaskor, han har rätt stora fötter hinner jag komma fram till. Selvina vill till cafeterian, det har jag ju inget emot, han håller ju alltid hus därutanför. Susanne hänger åxå med . Ser hans huvud bakom skåpen, som alltid, går in, och TYVÄRR vill de ju ha bordet som är så långt bort från fönstret mot korridoren som man kan komma. Suckar. Men hinner knappt sätta mig förrän han kommer in. Mycket oväntat, han brukar alltid va vid skåpen på rasterna. Han och några andra går till jukeboxen och grejar. Jag kan ju inte direkt koncentrera mig på kortspelet. Så småningom går de och köper fika och sätter sig mitt i cafeterian. Jag ser honom rätt bra men han kollar ju inte hitåt en sekund. Mysigt ändå. Och Susanne börjar undra om jag är kär, så borta som jag är. Efter historia och matte håltimme. Väntan på buss, och Maria, Ramona och jag går till cafeterian. Går förbi honom, ser han rakt i ansiktet, men han ser bara rakt fram. Nu väljer jag hörnet med sikt mot korridoren, han har vänt in igen, in bakom skåpen och ... borta. Var är han? "Är det inte han som sitter där, i blått..." undrar Maria, men jag säger "nej, han är inte där" för en stolpe skymmer sikten för mig. Men de går för att köpa nåt, Maria och Ramona, jag flyttar stolen en bit, och ser honom. Han sitter där. En tjej står bredvid och pratar med honom. Hon står nära. Och jag kvider inombords, och hoppas att hon ska gå iväg på en gång, blir desperat av att se henne där, öga mot öga med honom. Men sen går hon, och jag blir helvetes nöjd. Så kommer Maria och Ramona tillbaka. Ser min intensivt riktade blick. "Jamen, ÄR det han som sitter där? Han satt ju och pussades med en tjej nyss" säger Maria.
Och min värld faller sönder.
Hon kan ha sett fel, sa hon. Stolpen var ju i vägen för henne åxå. Sett fel. Klart hon har sett fel, vill jag tro. Han KAN bara inte ha en tjej! Och ändå är det vad jag försökt pressa in i min hjärna hela tiden, "han har säkert en tjej, annars får han det snart, killar som han går ju åt". Och jag har trott att jag förstått det, men då trodde jag fel. Chocken slog mig hårt.
Var det för att va snäll hon sa att hon bara var 50% säker på att han pussades med nån? Att hon inte såg så bra för skåpen var ju i vägen? Säkert.
Även om Maria såg fel blir det aldrig som förut. Jag har haft nån form av naiv säkerhet i mitt undermedvetna. Typ "Visst, killar får ju tjejer lite då och då, det gäller alla, men inte HAN såklart."
Nu har den runnit bort. Jag har äntligen (?) fattat att han KAN han en tjej. Det KAN finnas någon annan som tänker lika mycket på honom som jag gör. Det kan finnas någon som han tycker om, så som jag tycker om honom.
Nu har jag insett det. Och nu vill jag glömma. Tror jag. Men det gör jag inte. Fast har jag samma brinnande lust att se honom nu? KNAPPAST.
Den här formen av kärlek är ju bara helvetes skit egentligen.
Man hoppas, och man skänker sin tillit till världen, utan att man vet om det. Fast en vacker dag rasar allt. Allt det man trodde att man visste skulle hända händer. Marken förvinner under ens fötter. Ändå lyckas man ta sig upp på benen igen, för att njuta en sekund, och sedan falla igen.
Livet.
Han ser mig såklart inte i år heller
9 januari
Gympa, volleyboll. Sen rast, jag glor på Paul hela rasten, helvetes söt! Matte, lunch, natur, svinlång håltimme med poängpoker. Engelska=kul. Hem och slöa.
Nej, jag lider väl inte riktigt. Det är rätt kul att ha nån att kolla efter. Men jag blir så himla uppstressad. Det behöver jag inte vara. Jag får nog se honom tillräckligt, mer än vad jag kanske vill veckorna framöver. Men ändå är varje sekund lika dyrbar. Som när jag och Maria satt och pratade i cafeterian, och hans klass började rulla in därutanför. (Varför kommer han aldrig nån gång?) Så kommer han, och sätter sig därute, vänd åt rätt håll. Och jag glor och njuter, hjärnan fastnar på mig. Hur kan en person vara så himla fin? Han flinar och skrattar en hel del, så helvetes fruktansvärt söt när han ler. Njuter, njuter, njuter! Men så vill Maria snart gå. Och jag njuter av de sista värdefulla sekunderna. Varenda sekund är så mycket på något vis, fast man fattar ju egentligen inte varför.
Maria har upptcäkt att han är rätt söt. "Men ingen man märker på en gång kanske". Hur som helst måste han ju vara en som många tjejer faller för. Det har han visat prov på alltför många gånger, varje gång jag ser honom är han ju sötare än gången före. Han har en himla charm. Utseendmässigt. Jag vet ju ingenting om hans personlighet.
Kanske skulle jag vilja att jag glömde honom. Kanske. Men jag kommer nog inte att göra det i första taget. Och just nu finns det bara han.
Han ser mig såklart inte i år heller. Men jag ska glo på honom. Glo på honom tills han märker det, känner min blick djupt in i skinnet, och slutligen argt glor tillbaka och skriker "Vad är det med dig?"
Då kanske jag slutar glo. Då har han i alla fall märkt mig. Nej inte är jag så modig ändå. Så fort jag känner att han märkt hur mycket jag kollar på honom - om han nu nånsin gör det, det är inte särskilt troligt - kommer jag nog inte att våga se på honom lika mycket. Då kommer jag att skämmas och tycka synd om honom som fått stå ut med att jag nästan ätit upp honom med mina ögon. Nej jag tror inte att han nånsin märker nåt. Men jag ska leva för att få se in i hans ögon, för att han för en tiondels sekund ska veta att jag finns.
Han är som en fantasifigur i en annan värld.
Vi har samma lunch imorrn. Varför ar det så förbannat längtansvärt???
Tar väl igen alla dagar jag inte har fått se honom, vill bara se honom hela tiden, känns inte som jag kan bli fri från min ögonhunger någonsin. Hans leende i skallen. Vad ljuvlig han är.
Gympa, volleyboll. Sen rast, jag glor på Paul hela rasten, helvetes söt! Matte, lunch, natur, svinlång håltimme med poängpoker. Engelska=kul. Hem och slöa.
Nej, jag lider väl inte riktigt. Det är rätt kul att ha nån att kolla efter. Men jag blir så himla uppstressad. Det behöver jag inte vara. Jag får nog se honom tillräckligt, mer än vad jag kanske vill veckorna framöver. Men ändå är varje sekund lika dyrbar. Som när jag och Maria satt och pratade i cafeterian, och hans klass började rulla in därutanför. (Varför kommer han aldrig nån gång?) Så kommer han, och sätter sig därute, vänd åt rätt håll. Och jag glor och njuter, hjärnan fastnar på mig. Hur kan en person vara så himla fin? Han flinar och skrattar en hel del, så helvetes fruktansvärt söt när han ler. Njuter, njuter, njuter! Men så vill Maria snart gå. Och jag njuter av de sista värdefulla sekunderna. Varenda sekund är så mycket på något vis, fast man fattar ju egentligen inte varför.
Maria har upptcäkt att han är rätt söt. "Men ingen man märker på en gång kanske". Hur som helst måste han ju vara en som många tjejer faller för. Det har han visat prov på alltför många gånger, varje gång jag ser honom är han ju sötare än gången före. Han har en himla charm. Utseendmässigt. Jag vet ju ingenting om hans personlighet.
Kanske skulle jag vilja att jag glömde honom. Kanske. Men jag kommer nog inte att göra det i första taget. Och just nu finns det bara han.
Han ser mig såklart inte i år heller. Men jag ska glo på honom. Glo på honom tills han märker det, känner min blick djupt in i skinnet, och slutligen argt glor tillbaka och skriker "Vad är det med dig?"
Då kanske jag slutar glo. Då har han i alla fall märkt mig. Nej inte är jag så modig ändå. Så fort jag känner att han märkt hur mycket jag kollar på honom - om han nu nånsin gör det, det är inte särskilt troligt - kommer jag nog inte att våga se på honom lika mycket. Då kommer jag att skämmas och tycka synd om honom som fått stå ut med att jag nästan ätit upp honom med mina ögon. Nej jag tror inte att han nånsin märker nåt. Men jag ska leva för att få se in i hans ögon, för att han för en tiondels sekund ska veta att jag finns.
Han är som en fantasifigur i en annan värld.
Vi har samma lunch imorrn. Varför ar det så förbannat längtansvärt???
Tar väl igen alla dagar jag inte har fått se honom, vill bara se honom hela tiden, känns inte som jag kan bli fri från min ögonhunger någonsin. Hans leende i skallen. Vad ljuvlig han är.
lördag 8 januari 2011
torsdag 6 januari 2011
Folk gillar inte osäkra personer
4 januari
normal dag
Igår somnade jag inte förrän halvtre fastän jag trött släckte lampan klockan ett. Sen var det nervösa drömmar såklart.
Han plågar mig mitt på jullovet. Ska det va så här till skolan börjar nu? Det dröjer i alla fall inte så länge, sen är det en massa veckor, när jag får se honom varje dag. En massa veckor av lidande, skulle jag tro. Men för tillfället längtar jag bara. En spänd och nervös längtan.
Om du visste att du påverkar en anna människa så oerhört, bara genom att finnas till, vad skulle du säga då? Om du visste. Men du får aldrig veta. Fast om du ville skulle du kunna läsa av det i mina ögon.
Ibland får jag som panik som jag inte vet var den kommer ifrån. Jag vet inte vem jag är. Blir orolig för att jag håller på bli psykiskt sjuk. Försöker slappna av, men orkar liksom inte. Pappa har sagt att jag är normal. Ensam i världen som alla andra i min ålder. Men lite mer medveten, lite mer grubblande än de flesta andra. Och han är ärlig och säger att det kommer att göra det svårare för mig i livet.
Jag tror honom kanske.
Jag ser mig själv ganska intelligent. Smart och utvecklad på oytliga områden. Nånstans inuti mig själv. Men när det gäller självförtroende, umgänge, då är det inte samma sak. Så töntig, så tråkig, så tyst, så rädd. var kommer min helvetes rädsla ifrån? Blir så himla irriterad, desperat när jag ser andra personer sitta och snacka så obehindrat, de bryr sig inte om vad folk tycker om dem, de är säkra. Det är aldrig jag. Och folk gillar inte osäkra personer. Inte när det är så rädda som mig. Så hopplösa. De ger mig chanser gång på gång och jag försöker ta dem så gott jag kan, men det är det väl ingen som märker.
Men vem av de fåtal som är precis som jag skriver så här om det? Kanske gör alla det. Kanske är det bara ett hopp om att just jag skulle ha nånting i alla fall. Vet inte.
Men jag tror inte att jag är en person som kommer få det lätt i livet.
Och så har jag skrivit 2 sidor utan att skriva ett ord om Paul. Han är ju egentligen ingenting. Han kanske bara är nånting jag gömmer mig bakom.
Helvete, jag hatar att gräva mig in i mig själv, det gör ont. Jag blir rädd. Allt känns hopplöst. Och jag vill inte släcka och försöka sova, rädd att bli ensam i mörkret med bultande kvävande tankar.
Det här är sånt jag inte tänkt skriva om i den här boken. Men jag hoppas det känns bättre imorgon.
Mår dåligt av tanken på att jag gömmer mig för något genom att tänka på Paul, vet inte om det är så.
normal dag
Igår somnade jag inte förrän halvtre fastän jag trött släckte lampan klockan ett. Sen var det nervösa drömmar såklart.
Han plågar mig mitt på jullovet. Ska det va så här till skolan börjar nu? Det dröjer i alla fall inte så länge, sen är det en massa veckor, när jag får se honom varje dag. En massa veckor av lidande, skulle jag tro. Men för tillfället längtar jag bara. En spänd och nervös längtan.
Om du visste att du påverkar en anna människa så oerhört, bara genom att finnas till, vad skulle du säga då? Om du visste. Men du får aldrig veta. Fast om du ville skulle du kunna läsa av det i mina ögon.
Ibland får jag som panik som jag inte vet var den kommer ifrån. Jag vet inte vem jag är. Blir orolig för att jag håller på bli psykiskt sjuk. Försöker slappna av, men orkar liksom inte. Pappa har sagt att jag är normal. Ensam i världen som alla andra i min ålder. Men lite mer medveten, lite mer grubblande än de flesta andra. Och han är ärlig och säger att det kommer att göra det svårare för mig i livet.
Jag tror honom kanske.
Jag ser mig själv ganska intelligent. Smart och utvecklad på oytliga områden. Nånstans inuti mig själv. Men när det gäller självförtroende, umgänge, då är det inte samma sak. Så töntig, så tråkig, så tyst, så rädd. var kommer min helvetes rädsla ifrån? Blir så himla irriterad, desperat när jag ser andra personer sitta och snacka så obehindrat, de bryr sig inte om vad folk tycker om dem, de är säkra. Det är aldrig jag. Och folk gillar inte osäkra personer. Inte när det är så rädda som mig. Så hopplösa. De ger mig chanser gång på gång och jag försöker ta dem så gott jag kan, men det är det väl ingen som märker.
Men vem av de fåtal som är precis som jag skriver så här om det? Kanske gör alla det. Kanske är det bara ett hopp om att just jag skulle ha nånting i alla fall. Vet inte.
Men jag tror inte att jag är en person som kommer få det lätt i livet.
Och så har jag skrivit 2 sidor utan att skriva ett ord om Paul. Han är ju egentligen ingenting. Han kanske bara är nånting jag gömmer mig bakom.
Helvete, jag hatar att gräva mig in i mig själv, det gör ont. Jag blir rädd. Allt känns hopplöst. Och jag vill inte släcka och försöka sova, rädd att bli ensam i mörkret med bultande kvävande tankar.
Det här är sånt jag inte tänkt skriva om i den här boken. Men jag hoppas det känns bättre imorgon.
Mår dåligt av tanken på att jag gömmer mig för något genom att tänka på Paul, vet inte om det är så.
måndag 3 januari 2011
uppstressade matsalsdrömmar
3 januari
Gör inget på morron. Åker till Maria efter maten. Åker hem, slöar, lägger mig ett, somnar halvtre, är i spänt tillstånd.
Varit på nervhumör hela dagen. Dagen började med att jag vaknade spänd och stressad c:a 10 gånger under morgonen. Drömmarna handlade om samma sak - jag var i matsalen. pratade med mina kompisar, var nervös, kollade efter honom, men han var inte där. Vaknade totalt uppstressad och somnade slutligen om. Det hela upprepades flera gånger. Förstår det inte. Jag har ju jullov nu.
Stick Paul, jag kan inte sova med dig i skallen.
Gör inget på morron. Åker till Maria efter maten. Åker hem, slöar, lägger mig ett, somnar halvtre, är i spänt tillstånd.
Varit på nervhumör hela dagen. Dagen började med att jag vaknade spänd och stressad c:a 10 gånger under morgonen. Drömmarna handlade om samma sak - jag var i matsalen. pratade med mina kompisar, var nervös, kollade efter honom, men han var inte där. Vaknade totalt uppstressad och somnade slutligen om. Det hela upprepades flera gånger. Förstår det inte. Jag har ju jullov nu.
Stick Paul, jag kan inte sova med dig i skallen.
toner från Green mind
2 januari
Är med Henrik när Pappa skjutsar iväg Sunna. Gör väl inget mer. Promenad med Pappa. Ser en film på TV. Lyssnar på Dinosaurbandet och får en Paulkick.
Lyssnar just nu på ett band som för mig rakt in i rätta stämningen. Dinosaur jr-bandet är för evigt förknippat med Paul. För att jag har lyssnat på det vid starka tillfällen. Nerviga känslofyllda tillfällen när jag bara suger i mig musiken. Just nu samma låt som jag hade i lurarna sittande i cafeterian när han var vid skåpet utanför, och slutligen gick hem, och jag satt där, åt på en macka, stirrade framför mig, desperat, desperat, deprimerad. Den låten blir aldrig mer så neutral som den var förut. "Hey, get out of my mind" exakt vad jag tyst sa till honom vid det tillfället. Det är konstigt det där med musik, är det bara rätt musik kan den få en att darra, stanna upp i livet, förflyttas i tiden. Men hur som helst njuter jag av de känslosvallningar musiken ger mig just i detta nu. Just nu vill jag ha allt som har att göra med Paul. Längtar och darrar. Kallsvettas. Men att musiken ger mig en sån underbar nervchock just nu måste bero på att jag inte hört den sen jag den där fina onsdagen stängde av freestylen efter att ha gått hem från busshållplatsen. Så jag återupplever stämningen på något sätt. Han finns inpräntad i tonerna. Älskar tonerna. Och måste skriva, skriva och skriva tills de tar slut, för jag måste på något sätt få utlopp för mina känslor. Tuggar sönder pennan. Och hjärtat beter sig som om jag just skulle ha gått förbi honom eller något i den stilen. Andas sådär snabbt och tungt. Och kan inte göra annat än stirra framför mig. Men älskar det här.
http://open.spotify.com/album/5HiuhXPKoqX0UThOvGuTKd
Är med Henrik när Pappa skjutsar iväg Sunna. Gör väl inget mer. Promenad med Pappa. Ser en film på TV. Lyssnar på Dinosaurbandet och får en Paulkick.
Lyssnar just nu på ett band som för mig rakt in i rätta stämningen. Dinosaur jr-bandet är för evigt förknippat med Paul. För att jag har lyssnat på det vid starka tillfällen. Nerviga känslofyllda tillfällen när jag bara suger i mig musiken. Just nu samma låt som jag hade i lurarna sittande i cafeterian när han var vid skåpet utanför, och slutligen gick hem, och jag satt där, åt på en macka, stirrade framför mig, desperat, desperat, deprimerad. Den låten blir aldrig mer så neutral som den var förut. "Hey, get out of my mind" exakt vad jag tyst sa till honom vid det tillfället. Det är konstigt det där med musik, är det bara rätt musik kan den få en att darra, stanna upp i livet, förflyttas i tiden. Men hur som helst njuter jag av de känslosvallningar musiken ger mig just i detta nu. Just nu vill jag ha allt som har att göra med Paul. Längtar och darrar. Kallsvettas. Men att musiken ger mig en sån underbar nervchock just nu måste bero på att jag inte hört den sen jag den där fina onsdagen stängde av freestylen efter att ha gått hem från busshållplatsen. Så jag återupplever stämningen på något sätt. Han finns inpräntad i tonerna. Älskar tonerna. Och måste skriva, skriva och skriva tills de tar slut, för jag måste på något sätt få utlopp för mina känslor. Tuggar sönder pennan. Och hjärtat beter sig som om jag just skulle ha gått förbi honom eller något i den stilen. Andas sådär snabbt och tungt. Och kan inte göra annat än stirra framför mig. Men älskar det här.
http://open.spotify.com/album/5HiuhXPKoqX0UThOvGuTKd
lördag 1 januari 2011
offrar hjärnceller
1 januari
Vaknar hos Maria. Är där hela dagen, bygger pussel, ser på tv. Åker hem och har en vanlig trist kväll.
You should pay rent in my mind.
Många tankar kretsar kring honom. Om en vecka börjar skolan. Det blir säkert kul och härligt de första dagarna, men sen kommer jag säkert att va deprimerad, och må dåligt åt att se honom. Och ändå längta, och dyrka. Som om han vore nån himla gud. En gud som jag offrar hjärnceller till.
Vaknar hos Maria. Är där hela dagen, bygger pussel, ser på tv. Åker hem och har en vanlig trist kväll.
You should pay rent in my mind.
Många tankar kretsar kring honom. Om en vecka börjar skolan. Det blir säkert kul och härligt de första dagarna, men sen kommer jag säkert att va deprimerad, och må dåligt åt att se honom. Och ändå längta, och dyrka. Som om han vore nån himla gud. En gud som jag offrar hjärnceller till.
om du hade ett flygande öga
28 december
Tråkigt humör. Känner det direkt på morron. Då vet man vad man har att vänta av dagen. Ingen lust att gå upp och äta frukost, hungrig, men har ingen lust att äta. Ingen lust att ligga kvar här heller. Blä. En sån här dag, slö, utan fysiska krav, bara ta det lugnt hela dagen, en sån här dag kan man ju tigga och be om ibland. Men inte idag. Idag skulle jag hellre ta bussen till skolan.
Nu vill jag bara se honom.
Nu är han en gud för mig.
Nu känns han bara overklig, den där helt normala killen.
DET ÄR SÅ KONSTIGT!
Om man tänker sig att någon tråkig naturare skulle kolla in mig, och så tänker man sig att han skulle tänka allt det här om mig, då förstår man. Inte ett skit.
Paul Moberg, vad är det med dig? Hur kan du få mig så sinnesförvirrad bara genom att finnas till?
Du, Paul, just du, hur knäpp skulle du tycka att jag var om du kunde läsa tankar? Om du hade nåt slags flygande öga som flög från stan eller var du nu är, och hit, och in bland dessa sidor?
Tur att du inte vet vem jag är i såna fall. Du skulle inte ens veta att jag går på din skola. Tur.
Ja helvete, vad skulle du tänka?
Paul Moberg, jag känner ingen Paul Moberg, ändå finns namnet i min skalle hela tiden. Snart kommer jag väl av misstag och inkördhet att säga HANS namn när någon frågar efter mitt. Snart kommer jag väl att skriva ES1b i stället för min klass på nåt prov i skolan.
Paul Moberg, Paul Moberg, Paul Moberg, hoppas du inte har patent på ditt namn, skyddat från användande av utomstående, för då ligger jag risigt till PAUL MOBERG!
Tråkigt humör. Känner det direkt på morron. Då vet man vad man har att vänta av dagen. Ingen lust att gå upp och äta frukost, hungrig, men har ingen lust att äta. Ingen lust att ligga kvar här heller. Blä. En sån här dag, slö, utan fysiska krav, bara ta det lugnt hela dagen, en sån här dag kan man ju tigga och be om ibland. Men inte idag. Idag skulle jag hellre ta bussen till skolan.
Nu vill jag bara se honom.
Nu är han en gud för mig.
Nu känns han bara overklig, den där helt normala killen.
DET ÄR SÅ KONSTIGT!
Om man tänker sig att någon tråkig naturare skulle kolla in mig, och så tänker man sig att han skulle tänka allt det här om mig, då förstår man. Inte ett skit.
Paul Moberg, vad är det med dig? Hur kan du få mig så sinnesförvirrad bara genom att finnas till?
Du, Paul, just du, hur knäpp skulle du tycka att jag var om du kunde läsa tankar? Om du hade nåt slags flygande öga som flög från stan eller var du nu är, och hit, och in bland dessa sidor?
Tur att du inte vet vem jag är i såna fall. Du skulle inte ens veta att jag går på din skola. Tur.
Ja helvete, vad skulle du tänka?
Paul Moberg, jag känner ingen Paul Moberg, ändå finns namnet i min skalle hela tiden. Snart kommer jag väl av misstag och inkördhet att säga HANS namn när någon frågar efter mitt. Snart kommer jag väl att skriva ES1b i stället för min klass på nåt prov i skolan.
Paul Moberg, Paul Moberg, Paul Moberg, hoppas du inte har patent på ditt namn, skyddat från användande av utomstående, för då ligger jag risigt till PAUL MOBERG!
ett psykfall
27 december
Längtar efter honom. Han vet inte att jag finns, men jag längtar, längtar, längtar. Om 2 veckor börjar det igen. Allt. Det ständiga kollandet bort mot hans skåp, och värmen man känner när man skymtar hans huvud där, innan man går upp till lektionen. Okoncentrationen vid kortspelet i cafeterian, blicken som stadigt är vänd mot fönstret. Nervositeten så fort man ser någon i hans klass. Spänningen på onsdagar och torsdagar när jag vet att han syns till i matsalen. Hjärtats språng när jag upptäcker att han är på väg mot mig i korridoren. Allt det ljuvliga, härliga spännande.
De första dagarna skulle jag tro.
Sen kommer resten.
Sorgen när man åker hem från skolan. Desperationen av att se honom gå förbi mig så oberörd, inte lägga märke till hur jag stirrar. Det meningslösa hoppet att han en gång ska besvara min blick. Hoppet som aldrig uppfylls. Sorgen i insikten att han lever i en annan värld än jag.
Men han såg mig. Det var så höstterminen avslutades, han såg mig, även om det känns långt borta redan. Minns inte bilden av hans blick, bara känslan av den. Och sen var världen i ett virrvarr. För mig. Men han då? Jo han såg mig. Det gjorde han. Det var ingen förbiflackande tom blick. Det var ögonkontakt. Men inte länge. Han såg mig då, men jag fanns nog inte längre i nästa sekund. Han registrerade mig inte, jag försvann. Jag vet att det är så, jag vet, jag vet, jag vet! Jag tror att jag vet, för jag orkar inte tro att jag inte vet. Orkar inte hoppas. Är alltid, alltid så orealistisk, hoppas alltid någonstans inuti mig fastän jag vet så väl hur omöjligt det är. Killar som han ser inte såna som mig.
När jag tänker skäms jag inför honom på nåt vis, fastän han inte vet att jag finns. Jag har väl ingen rätt att tänka på honom. Vad har jag för rätt att dyrka honom egentligen när jag inte vet ett skit om vem han är? Han skulle tycka jag var ett psykfall om han visste hur jag går på. Det är sjukt egentligen, allting.
Längtar efter honom. Han vet inte att jag finns, men jag längtar, längtar, längtar. Om 2 veckor börjar det igen. Allt. Det ständiga kollandet bort mot hans skåp, och värmen man känner när man skymtar hans huvud där, innan man går upp till lektionen. Okoncentrationen vid kortspelet i cafeterian, blicken som stadigt är vänd mot fönstret. Nervositeten så fort man ser någon i hans klass. Spänningen på onsdagar och torsdagar när jag vet att han syns till i matsalen. Hjärtats språng när jag upptäcker att han är på väg mot mig i korridoren. Allt det ljuvliga, härliga spännande.
De första dagarna skulle jag tro.
Sen kommer resten.
Sorgen när man åker hem från skolan. Desperationen av att se honom gå förbi mig så oberörd, inte lägga märke till hur jag stirrar. Det meningslösa hoppet att han en gång ska besvara min blick. Hoppet som aldrig uppfylls. Sorgen i insikten att han lever i en annan värld än jag.
Men han såg mig. Det var så höstterminen avslutades, han såg mig, även om det känns långt borta redan. Minns inte bilden av hans blick, bara känslan av den. Och sen var världen i ett virrvarr. För mig. Men han då? Jo han såg mig. Det gjorde han. Det var ingen förbiflackande tom blick. Det var ögonkontakt. Men inte länge. Han såg mig då, men jag fanns nog inte längre i nästa sekund. Han registrerade mig inte, jag försvann. Jag vet att det är så, jag vet, jag vet, jag vet! Jag tror att jag vet, för jag orkar inte tro att jag inte vet. Orkar inte hoppas. Är alltid, alltid så orealistisk, hoppas alltid någonstans inuti mig fastän jag vet så väl hur omöjligt det är. Killar som han ser inte såna som mig.
När jag tänker skäms jag inför honom på nåt vis, fastän han inte vet att jag finns. Jag har väl ingen rätt att tänka på honom. Vad har jag för rätt att dyrka honom egentligen när jag inte vet ett skit om vem han är? Han skulle tycka jag var ett psykfall om han visste hur jag går på. Det är sjukt egentligen, allting.
Weezertröja
26 december
Jodå, lite bättre idag, tror jag.
Jag måste hursomhelst vara onormal när det gäller att prata med sina föräldrar. De vet båda rubbet om Paul, jag klarar inte att hålla inne med det fastän jag vill. Man får nåt slags pratbehov, det räcker inte med kompisarna. Och så i förrgår fällde pappa nån kommentar så Nils fick veta det. Klantigt. Men det gjorde inget, jag har en så gullig storebrorsa. "musikestet? Gitarrist? weezertröja?" säger han glatt och sen ger han mig villigt erbjudandet att jag får låna hans snygga Ashtröja, för "gillar han Weezer vet han ju vilka Ash är också".
Han tycker jag ska sminka mig. Det tycker ju alla. Men jag vill inte. Har bara fått för mig att jag inte ska sminka mig, har aldrig gjort det. Vill tro att det är nån slags styrka, men jag vet inte. Det är nån slags efterhängsenhetskänsla.
Okej, det är väl så, man får inga killar om man inte sminkar sig. Okej. Men jag vill inte ändå.
Brorsan avslutar med kommentaren "Fixa den där killen så kan jag snacka musik med han".
Fixa den där killen? Visst.
Jodå, lite bättre idag, tror jag.
Jag måste hursomhelst vara onormal när det gäller att prata med sina föräldrar. De vet båda rubbet om Paul, jag klarar inte att hålla inne med det fastän jag vill. Man får nåt slags pratbehov, det räcker inte med kompisarna. Och så i förrgår fällde pappa nån kommentar så Nils fick veta det. Klantigt. Men det gjorde inget, jag har en så gullig storebrorsa. "musikestet? Gitarrist? weezertröja?" säger han glatt och sen ger han mig villigt erbjudandet att jag får låna hans snygga Ashtröja, för "gillar han Weezer vet han ju vilka Ash är också".
Han tycker jag ska sminka mig. Det tycker ju alla. Men jag vill inte. Har bara fått för mig att jag inte ska sminka mig, har aldrig gjort det. Vill tro att det är nån slags styrka, men jag vet inte. Det är nån slags efterhängsenhetskänsla.
Okej, det är väl så, man får inga killar om man inte sminkar sig. Okej. Men jag vill inte ändå.
Brorsan avslutar med kommentaren "Fixa den där killen så kan jag snacka musik med han".
Fixa den där killen? Visst.
inte ett enda glädjeämne
25 december
Idag är en sån där dag när allt känns skit. Och det gör ju inte det hela bättre att allt faktiskt ÄR skit.
Pallar inte.
Det har slagit över.
Inte ett enda glädjeämne finns kvar.
God jul.
Idag är en sån där dag när allt känns skit. Och det gör ju inte det hela bättre att allt faktiskt ÄR skit.
Pallar inte.
Det har slagit över.
Inte ett enda glädjeämne finns kvar.
God jul.
granlukt
23 december
Det känns knäppt allting.
Men det kanske finns lite julstämning åxå, lite bara. Trots allt lite mysigt att känna den där granlukten. Men barndomens jular är för längesen förbi, och jag sörjer inte.
Skolan börjar om 2 veckor. Inte alltför lång tid kvar förrän man slipper dessa långa, krävande rastlösa dagar.
Det känns knäppt allting.
Men det kanske finns lite julstämning åxå, lite bara. Trots allt lite mysigt att känna den där granlukten. Men barndomens jular är för längesen förbi, och jag sörjer inte.
Skolan börjar om 2 veckor. Inte alltför lång tid kvar förrän man slipper dessa långa, krävande rastlösa dagar.
En tryckande jul
22 december
Den här julen blir en konstig jul. Stämningen härhemma och även i stallet hos vår otrevliga häst är hyperspänd. Det lyckas gå förbi mig, en del av det, men det känns tryckande hur som helst.
Orkar inte, vill inte. Men måste ju vara här, gå igenom det, åka till min förbannade häst och försöka få den att sluta va en sprättig åsna varenda himla dag, lyssna på föräldrarnas konflikter och bry mig.
Orkar inte, vill inte, måste. Så fatta hur skönt det är att kunna spänna av och tänka på Paul ibland. Men jag är inte lycklig längre. Det väger för mycket på den andra sidan, så det är ju tur att Paul i alla fall står på den rätta sidan och väger upp lite. Jag ska väl klara det här.
Den här julen blir en konstig jul. Stämningen härhemma och även i stallet hos vår otrevliga häst är hyperspänd. Det lyckas gå förbi mig, en del av det, men det känns tryckande hur som helst.
Orkar inte, vill inte. Men måste ju vara här, gå igenom det, åka till min förbannade häst och försöka få den att sluta va en sprättig åsna varenda himla dag, lyssna på föräldrarnas konflikter och bry mig.
Orkar inte, vill inte, måste. Så fatta hur skönt det är att kunna spänna av och tänka på Paul ibland. Men jag är inte lycklig längre. Det väger för mycket på den andra sidan, så det är ju tur att Paul i alla fall står på den rätta sidan och väger upp lite. Jag ska väl klara det här.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)