ett psykfall

27 december

Längtar efter honom. Han vet inte att jag finns, men jag längtar, längtar, längtar. Om 2 veckor börjar det igen. Allt. Det ständiga kollandet bort mot hans skåp, och värmen man känner när man skymtar hans huvud där, innan man går upp till lektionen. Okoncentrationen vid kortspelet i cafeterian, blicken som stadigt är vänd mot fönstret. Nervositeten så fort man ser någon i hans klass. Spänningen på onsdagar och torsdagar när jag vet att han syns till i matsalen. Hjärtats språng när jag upptäcker att han är på väg mot mig i korridoren. Allt det ljuvliga, härliga spännande.
De första dagarna skulle jag tro.
Sen kommer resten.
Sorgen när man åker hem från skolan. Desperationen av att se honom gå förbi mig så oberörd, inte lägga märke till hur jag stirrar. Det meningslösa hoppet att han en gång ska besvara min blick. Hoppet som aldrig uppfylls. Sorgen i insikten att han lever i en annan värld än jag.

Men han såg mig. Det var så höstterminen avslutades, han såg mig, även om det känns långt borta redan. Minns inte bilden av hans blick, bara känslan av den. Och sen var världen i ett virrvarr. För mig. Men han då? Jo han såg mig. Det gjorde han. Det var ingen förbiflackande tom blick. Det var ögonkontakt. Men inte länge. Han såg mig då, men jag fanns nog inte längre i nästa sekund. Han registrerade mig inte, jag försvann. Jag vet att det är så, jag vet, jag vet, jag vet! Jag tror att jag vet, för jag orkar inte tro att jag inte vet. Orkar inte hoppas. Är alltid, alltid så orealistisk, hoppas alltid någonstans inuti mig fastän jag vet så väl hur omöjligt det är. Killar som han ser inte såna som mig.

När jag tänker skäms jag inför honom på nåt vis, fastän han inte vet att jag finns. Jag har väl ingen rätt att tänka på honom. Vad har jag för rätt att dyrka honom egentligen när jag inte vet ett skit om vem han är? Han skulle tycka jag var ett psykfall om han visste hur jag går på. Det är sjukt egentligen, allting.