en kille på skolan

22 september

Nu har jag lugnat mig i alla fall.

Jag kollar in en kille på skolan. Ingen aning om vem det är, men han är lång, smal, ljushårig, och har lite liknande frisyr som Martin hade sist jag såg honom. Han liknar honom på ögona också, men är lite snyggare än honom, lite trist utseende, ingenting mot Martin. Ändå är det ju rätt kul att ha nån speciell att kolla på i skolan. Vi har samma lunchrast på fredagar har jag märkt, och kanske nån annan dag också, minns ej vilken. Längtar tills skolkatalogen kommer.

kan hungersnöd vara värre?

16 september

Kan man vara mer frustrerad, mer okoncentrerad?
Kan hungersnöd vara värre än det här?
Det är sanslöst!
Jag blir så förbannat le på mig själv.
Det måste va nån slags hormonchock eller nåt. Jag vet inte vad det är eller om det finns nåt som heter så, men det låter bra.

Måste bara hålla kvar

15 september

Det avdramatiserar verkligen det hela att prata om det. I stan hemlighåller jag inte vem jag gillar, finns ingen anledning, de vet knappt var Sundsvall ligger ens. Och allt känns mycket mindre när jag släpper ut det, jag inser hur töntig jag är, och hur meningslöst det är. Så jag kanske kan släppa taget om honom snart. Vad tomt och tråkigt det kommer att kännas.
Men det finns fler, överallt, för många tror jag, svårt att utse ett offer. Jag MÅSTE bara hålla kvar vid Martin ett tag till. Åtminstone tills jag sett nyaste videoinspelningen... och tills jag hört nya demon... och tills jag på något vis träffat honom igen, hur nu det ska gå till.
Ställer orimliga krav.
Jag är en idiot.

RASTLÖS!
Så förbannat otroligt enormt rastlös!
Vad är det med mig?
Det finns bara en sak jag tänker på just nu. Helt utan anledning känns det som jag är dökär! Jag har för helvete inte sett killen på en och halv månad! Då är det ju nåt fel. Är det bara helt enkelt så att jag är fruktansvärt omogen? Det borde inte vara nåt annat. Så olidligt rastlös, så fruktansvärt instängd, så karaktäristiska omogna förälskade känslor.
Jag står inte ut!

lik honom

10 september

Jag är kanske inte helt ensam i världen. En tjej i min klass gillar nån i Göteborg, som inte vet vem hon är. Det är ju nästan ännu värre.
Det finns en kille på skolan som är lik honom. Jag har sett honom två gånger, och båda gångerna hajade jag till rätt ordentligt.
Men "den riktiga" har jag ju inte sett på evigheter.
På video visserligen, men det är inte så värst kul längre.

för några sekunder fanns jag

2 september

Telefoncitat - brorsan-martin:
"Jo jag kollade på filmen från Härnösandspelningen idag... ja det var syrran som ville se Bear quartet som var innan på bandet, och sen blev det bara att jag fortsatte kolla".

För några sekunder, just i det ögonblicket, visste han att jag fanns. Jag var någon. Någons syrra som gillade Bear quartet.

Jag hatar när jag säger att enda gången jag finns är när han vet om mig. Så känns det, men i så fall skulle han vara det enda som betydde nåt. Så är det inte. Bara när jag är på det humöret. Jag är på det humöret för ofta, och det hatar jag. Känner mig så förbannat barnslig. Men alla behöver väl en gud att dyrka. Min gud vet inte om det, för han finns inte. Han är ett utseende, en röst.