30 oktober
Dagssoundtrack: Gratitude walks / American music club
Upp, kolla på alternative nation och slöa, till banken, städa rummet...
Jag vet inte riktigt hur jag känner mig just nu... Jag är lite besvärad av tanken på spelandet... Jag vet inte hur jag vill, jag vill ju att det ska bli nåt band av nåt slag, men jag vet också att allt hänger på mig, och det vet jag inte om jag orkar med riktigt. Jag känner ju inte Jonna... och hon hör inte till mitt "gäng", jag pratar aldrig med henne, jag vet inte hur mycket hon ser ner på mig. Men tydligen är hon ju intresserad ändå... Och sen är det Åsa då, en rätt udda person, går Jonna och Åsa ihop eller blir stämningen bara spänd? Vi är liksom alla tre lite tillbakadragna av oss, kan vi lyckas slappna av ihop då?
Och det hänger bara på mig, det är jag som måste va medlare, länk, drivkraft, fixare...
Jag BORDE kolla ut låtar. Men jag orkar inte riktigt. Jag är inte så framåttänkande av mig, och ändå verkar det ju vara jag som VILL mest. Men jag är osäker på de andra. Vore det två personer man kände utan och innan, då vore det hur lätt som helst att bara sitta och lira och ha kul, och sen kanske gå vidare. Nu känns det trögt och spänt, och jag är för seg för att orka få det framåt. Men vi får väl se hur det blir.
Att tänka på Paul känns fint. Längtar tills efter lovet.
MEN HUR FÅR JAG KLARHET i om hur pass medveten han är om att jag gillar honom?
Jag får nog vänta på det ett tag till. Jag tror i alla fall han är ganska medveten om det. Konstigt vore det annars. Men jag vet inte säkert. Tänk om han går omkring och inte vet ett dugg? Han kanske inte märker när jag ser på honom. Men det låter ologiskt. Jo, jag borde nästan utesluta att han inte märkt ett dugg.
Han vet nog.
Och OM han vet, då är nästa fråga, nästa sak att försöka analysera fram, vad han tycker om det. Antagligen bryr han sig inte alls, han kanske aktar sig lite för att se åt mitt håll, men han bryr sig inte alls.
Jag VILL såklart att han ska bry sig. Det är min skräck att han ska va totalt oberörd, näe, då får han hellre vara besvärad och småirriterad över att jag kollar på honom.
Visst har han verkat aningen generad några gånger, men blicken aktivt riktad åt "nåt annat håll". Men jag vågar såklart inte tro på att hans lite röda kinder skulle bero på att jag var i närheten. Jag SÖKER ju efter tecken på att han märkt mig, och sen förstorar jag allt som SKULLE kunna innebära det.
Undrar om han vet mitt namn. Hisnande tanke, men fullt möjlig faktiskt. Han har ju hört det nämnas några gånger så... Jag gillar tanken.
Jag gillar att han vet att jag finns. Jag får nog vara nöjd med det. Att han sen ska gå omkring och känna sig besvärad, smickrad, berörd eller road över att jag gillar honom, det är nog för mycket begärt. En oerhört skön tanke, men inget jag tror på.
söndag 30 oktober 2011
29 oktober
29 oktober
Dagssoundtrack: Little arithmetics / dEUS
Var barnvakt från ett, till Maria efter det, bakade morotskaka.
Dagssoundtrack: Little arithmetics / dEUS
Var barnvakt från ett, till Maria efter det, bakade morotskaka.
fredag 28 oktober 2011
om han verkligen inte sagt nåt
28 oktober
Dagssoundtrack: Feel / Motorpsycho
Hade slöig dag, mest musiklyssnat. Till Mamma/Maria på kvällen.
It feels so good to feel again
Äntligen lite gladare.
Äntligen lite nöjd med livet.
Och DÅ börjar jag längta tills på måndag.
Nu på fredag ska jag till brorsan, han fyller år. Då måste jag ju höra om han verkligen inte sagt nåt. Det är klart han inte sagt nåt, det är jag helt och fullt inställd på. Så OM han skulle säga "förlåt men jag kunde inte låta bli" då skulle jag flyga i luften i en explosion, för det skulle innebära att allt stämde som jag märkt av hela veckan. Jag skulle VETA att John knuffat till Paul just för att jag kommit. Och att Paul var fullt medveten om mig hela veckan. Och att när han rodnade lite var det kanske för mig. Och att han vid varje mikrosekunds ögonkontakt antagligen lagt märke till det lika mycket som mig. Att veta det vore onekligen trevligt.
Men Nils kommer att bli stött när jag frågar, och säga "VARFÖR skulle jag säga det utan tillåtelse från dig? Ge mig EN anledning!" Och så får jag gå till skolan och tänka att han kommit på det på annat vis än genom John. Det verkar ju faktiskt som det.
Dagssoundtrack: Feel / Motorpsycho
Hade slöig dag, mest musiklyssnat. Till Mamma/Maria på kvällen.
It feels so good to feel again
Äntligen lite gladare.
Äntligen lite nöjd med livet.
Och DÅ börjar jag längta tills på måndag.
Nu på fredag ska jag till brorsan, han fyller år. Då måste jag ju höra om han verkligen inte sagt nåt. Det är klart han inte sagt nåt, det är jag helt och fullt inställd på. Så OM han skulle säga "förlåt men jag kunde inte låta bli" då skulle jag flyga i luften i en explosion, för det skulle innebära att allt stämde som jag märkt av hela veckan. Jag skulle VETA att John knuffat till Paul just för att jag kommit. Och att Paul var fullt medveten om mig hela veckan. Och att när han rodnade lite var det kanske för mig. Och att han vid varje mikrosekunds ögonkontakt antagligen lagt märke till det lika mycket som mig. Att veta det vore onekligen trevligt.
Men Nils kommer att bli stött när jag frågar, och säga "VARFÖR skulle jag säga det utan tillåtelse från dig? Ge mig EN anledning!" Och så får jag gå till skolan och tänka att han kommit på det på annat vis än genom John. Det verkar ju faktiskt som det.
27 oktober
27 oktober
Anna kom, sen for vi till internet, hyfsat kul var det väl. Ej speciellt aktiv kväll.
Dagens klapp: Anna
Dagens rapp: -
Anna kom, sen for vi till internet, hyfsat kul var det väl. Ej speciellt aktiv kväll.
Dagens klapp: Anna
Dagens rapp: -
onsdag 26 oktober 2011
26 oktober
26 oktober
Dagssoundtrack: Freak scene / Dinosaur jr
Lugn dag, till Ingrid, hon fyllde ju år. Vräkte i oss tacos och sånt, och såg på filmer.
Dagens klapp: tacos
Dagens rapp: -
Dagssoundtrack: Freak scene / Dinosaur jr
Lugn dag, till Ingrid, hon fyllde ju år. Vräkte i oss tacos och sånt, och såg på filmer.
Dagens klapp: tacos
Dagens rapp: -
tisdag 25 oktober 2011
ett återfall av deppdagarna jag brukade ha
25 oktober
Dagssoundtrack: Stumbleine / Smashing pumpkins
Sett han en hel del, ändå total deppchock! Hela kvällen LÅG!! Bara hemma.
Dagens klapp: Paul
Dagens rapp: allt annat
Ligger och lyssnar på Smashing pumkins "Mellon collie and the infinite sadness". Finns inget mera passande just nu. Det får mig att må lite bättre faktiskt.
Det är inte för att det är lov. Det är för att jag fått ett återfall av deppdagarna jag brukade ha förra året. Det känns exakt likadant. Jag är en tönt. Jag orkar inte vara jag. Jag tror att jag aldrig kan bli glad igen. Ingenting känns kul, allt bara jobbigt. Jag vill bara försvinna från denna värld ett tag.
Skit!
Helvete!
Ändå har jag väl haft en ganska okej spandag, vilket man inte skulle kunna tro efter hur jag känner mig nu. Jag borde va glad. Är det inte. Jag hatar mig själv för mycket för att låta mig vara glad.
Dagen började sådär trevligt med att Paul kom till skåpet när jag stod där och pratade med Åsa. Han verkade kanske lite besvärad (Jodå, han var röd i ansiktet sa Ingrid som råkade gå förbi) Det var nåt fel på hans skåp, och när en gubbe skulle fixa det stod Paul bara och tittade ner på den där gubben som grejade. Medvetet eller omedvetet?
På lunchen satte han sig med ryggen mot mig, och det var så mycket folk i vägen att jag bara ungefär såg axeln på honom. Hamnade mot Paul sen i korridoren när han stack till musiksalen. Då tittade han rakt fram. Totalt rakt fram, ingenting annat. Lite trist...
Sen hände inte så mycket. Han och John gick in i cafeterian, och ut igen, och jag vände mig om och kollade när de gick förbi. Paul såg det inte, men det var klart att John såg mitt vända huvud och glodde lite konstigt på mig.
Slut på det roliga, dags för tyskalektion, och då vällde denna grymma deppchock över mig. Hur plötsligt som helst ramlade jag rakt ner i en grop, all livsglädje tog slut. När jag kom ner till skåpen igen sa jag argt till Ingrid "vad står du och flinar för, se inte sådär glad ut!" Jag var bara dödsled på livet, och är väl det än.
Vi fick i alla fall sluta tidigare, vilket borde kunna innebära att jag fick se Paul en sista gång... Rusade nerför trappan nästan, och han var kvar, höll på att ta på sig jackan när jag gick förbi, och jag fick en sån där normal kort ögonkontakt. Rätt så skönt, faktiskt.
Men vad jag är nere nu! Går omkring på botten av mig själv och hatar att jag känner så här nu igen, trodde nästan det var slut med det. Det är de här töntkänningarna igen. Jag känner att alla ser ner på mig, att jag inte är någon alls, den här identiteten som jag tyckte jag hade för inte så längesen är plötsligt som bortflugen.
Att jag inte får se Paul på nio dagar berör mig knappt. Men jag kan skjuta undan den där klumpen ett tag, med kraftansträngning hålla den ifrån mig, och tänka lite på Paul.
Han HAR fattat. Fått reda på det av nån, eller fattat av sig själv.
Vad tycker han då? Vad står han och tänker just i det lilla ögonblick vi har ögonkontakt? Det ser ut som om han tänker ett litet kyligt "mhm", det är det uttrycket han har i ögona. Han bryr sig nog inte så mycket egentligen.
Förut har jag tänkt att det inte lär dröja länge innan jag växlar ord med honom, men nu tror jag faktiskt att det aldrig blir av. HaN kommer aldrig att säga nåt till mig, även om det skulle komma ett läge där jag pratar om nåt han har mycket att säga om. Han kommer att hålla sig ifrån mig när han nu vet allt, och jag kommer inte att våga vara omkring honom så mycket jag heller. Det är baksidan av det här trevliga med att han vet att jag gillar honom.
Det är här och nu det tar stopp. Jag har ju frågat mig när min "närmarehonomkamp" skulle ta slut, och nu inser jag att det är JUST NU det tar stopp. I och med att han vet vad jag känner kommer jag inte att komma en millimeter närmare honom.
Imorse var jag glad över att jag skulle få spela trummor ikväll, nu när Maria flyttat hem. Nu är jag det inte längre, jag vill inte ens se åt det trumsetet, det påminner mig bara om vilken tönt jag är som tror jag kan spela trummor, och jag kommer aldrig att spela i nåt vettigt band, och Jonna tittar ner på mig och kommer känna sig som en tönt om hon ska va med Åsa och mig, och jag gillar inte att va med Åsa, och jag gillar inte att va med Ingrid och Selvina, och Maria är så jobbig, och pappa har inte köpt nåt godis till ikväll, och världen verkar inte som om den kommer att ljusna någon gång.
JAG ÄR EN REN TÖNT! ALLA SER NER PÅ MIG!
Och jag blir så besviken.
Jag trodde att jag aldrig skulle behöva känna så här mer.
Jag kanske har haft ett uppskov.
Det kanske rullar igång igen nu, detta deppande, denna bergochdalbana som är alltför ofta under jordytan.
Jag vill inte!
Jag vägrar gå med på det!
Jag har ju mått så fint hela hösten. Är det över nu?
Dagssoundtrack: Stumbleine / Smashing pumpkins
Sett han en hel del, ändå total deppchock! Hela kvällen LÅG!! Bara hemma.
Dagens klapp: Paul
Dagens rapp: allt annat
Ligger och lyssnar på Smashing pumkins "Mellon collie and the infinite sadness". Finns inget mera passande just nu. Det får mig att må lite bättre faktiskt.
Det är inte för att det är lov. Det är för att jag fått ett återfall av deppdagarna jag brukade ha förra året. Det känns exakt likadant. Jag är en tönt. Jag orkar inte vara jag. Jag tror att jag aldrig kan bli glad igen. Ingenting känns kul, allt bara jobbigt. Jag vill bara försvinna från denna värld ett tag.
Skit!
Helvete!
Ändå har jag väl haft en ganska okej spandag, vilket man inte skulle kunna tro efter hur jag känner mig nu. Jag borde va glad. Är det inte. Jag hatar mig själv för mycket för att låta mig vara glad.
Dagen började sådär trevligt med att Paul kom till skåpet när jag stod där och pratade med Åsa. Han verkade kanske lite besvärad (Jodå, han var röd i ansiktet sa Ingrid som råkade gå förbi) Det var nåt fel på hans skåp, och när en gubbe skulle fixa det stod Paul bara och tittade ner på den där gubben som grejade. Medvetet eller omedvetet?
På lunchen satte han sig med ryggen mot mig, och det var så mycket folk i vägen att jag bara ungefär såg axeln på honom. Hamnade mot Paul sen i korridoren när han stack till musiksalen. Då tittade han rakt fram. Totalt rakt fram, ingenting annat. Lite trist...
Sen hände inte så mycket. Han och John gick in i cafeterian, och ut igen, och jag vände mig om och kollade när de gick förbi. Paul såg det inte, men det var klart att John såg mitt vända huvud och glodde lite konstigt på mig.
Slut på det roliga, dags för tyskalektion, och då vällde denna grymma deppchock över mig. Hur plötsligt som helst ramlade jag rakt ner i en grop, all livsglädje tog slut. När jag kom ner till skåpen igen sa jag argt till Ingrid "vad står du och flinar för, se inte sådär glad ut!" Jag var bara dödsled på livet, och är väl det än.
Vi fick i alla fall sluta tidigare, vilket borde kunna innebära att jag fick se Paul en sista gång... Rusade nerför trappan nästan, och han var kvar, höll på att ta på sig jackan när jag gick förbi, och jag fick en sån där normal kort ögonkontakt. Rätt så skönt, faktiskt.
Men vad jag är nere nu! Går omkring på botten av mig själv och hatar att jag känner så här nu igen, trodde nästan det var slut med det. Det är de här töntkänningarna igen. Jag känner att alla ser ner på mig, att jag inte är någon alls, den här identiteten som jag tyckte jag hade för inte så längesen är plötsligt som bortflugen.
Att jag inte får se Paul på nio dagar berör mig knappt. Men jag kan skjuta undan den där klumpen ett tag, med kraftansträngning hålla den ifrån mig, och tänka lite på Paul.
Han HAR fattat. Fått reda på det av nån, eller fattat av sig själv.
Vad tycker han då? Vad står han och tänker just i det lilla ögonblick vi har ögonkontakt? Det ser ut som om han tänker ett litet kyligt "mhm", det är det uttrycket han har i ögona. Han bryr sig nog inte så mycket egentligen.
Förut har jag tänkt att det inte lär dröja länge innan jag växlar ord med honom, men nu tror jag faktiskt att det aldrig blir av. HaN kommer aldrig att säga nåt till mig, även om det skulle komma ett läge där jag pratar om nåt han har mycket att säga om. Han kommer att hålla sig ifrån mig när han nu vet allt, och jag kommer inte att våga vara omkring honom så mycket jag heller. Det är baksidan av det här trevliga med att han vet att jag gillar honom.
Det är här och nu det tar stopp. Jag har ju frågat mig när min "närmarehonomkamp" skulle ta slut, och nu inser jag att det är JUST NU det tar stopp. I och med att han vet vad jag känner kommer jag inte att komma en millimeter närmare honom.
Imorse var jag glad över att jag skulle få spela trummor ikväll, nu när Maria flyttat hem. Nu är jag det inte längre, jag vill inte ens se åt det trumsetet, det påminner mig bara om vilken tönt jag är som tror jag kan spela trummor, och jag kommer aldrig att spela i nåt vettigt band, och Jonna tittar ner på mig och kommer känna sig som en tönt om hon ska va med Åsa och mig, och jag gillar inte att va med Åsa, och jag gillar inte att va med Ingrid och Selvina, och Maria är så jobbig, och pappa har inte köpt nåt godis till ikväll, och världen verkar inte som om den kommer att ljusna någon gång.
JAG ÄR EN REN TÖNT! ALLA SER NER PÅ MIG!
Och jag blir så besviken.
Jag trodde att jag aldrig skulle behöva känna så här mer.
Jag kanske har haft ett uppskov.
Det kanske rullar igång igen nu, detta deppande, denna bergochdalbana som är alltför ofta under jordytan.
Jag vill inte!
Jag vägrar gå med på det!
Jag har ju mått så fint hela hösten. Är det över nu?
24 oktober
Dagssoundtrack: Min trampolin / bob hund
Tråkig dag, knappt sett Paul ju. Ingen gympa, hem två. Slökväll, inget speciellt alls.
Dagens klapp: Ingrid
Dagens rapp: Dålig sikt
Usch!
Jag känner mig så avslagen.
Här hade man hoppats på en trevlig spandag som torsdagar brukar vara, och så får jag inte se honom framifrån på hela dagen. Han bara gick förbi bakom skåpen några gånger.
Det är för långt tills imorgon! Och så börjar jag tvivla på det jag nästan var säker på igår. Det var nog tillfälligheter. Jag kör minnesbilden av Johns knuff i måndags i slow motion, försöker analysera ut hur stor sannolikheten kan vara att han skulle av vilken anledning som helst ta tag i honom så att han vände sig mot mig just när jag kommit upp från lunchen.
Imorgon ska jag ta hjälp av Ingrid och analysera både Paul och John. Ingrid är dock inte särskilt tillförlitlig, hon försöker få det till att Paul är intresserad av mig, och talat om det för John. Hon säger att Paul kollar på mig på ett speciellt sätt, att det märks på hans sätt att vara att jag inte är neutral för honom. Det känns i luften att han är lite nervös när han drar förbi mig, och att han alltid sneglar litegrann, säger hon. "Sånt där märker man. Jag menar allvar. Jag säger det inte för att va snäll. Tro mig!"
Jag tror henne naturligtvis inte. Det säger mitt förnuft ifrån.
Men jag kan hålla med om att han faktiskt alltid ser mig när jag är i närheten av honom. Så var det kanske inte alltid förut.
Jag blir på bättre humör ju närmare morgondagen jag kommer.
Dagssoundtrack: Min trampolin / bob hund
Tråkig dag, knappt sett Paul ju. Ingen gympa, hem två. Slökväll, inget speciellt alls.
Dagens klapp: Ingrid
Dagens rapp: Dålig sikt
Usch!
Jag känner mig så avslagen.
Här hade man hoppats på en trevlig spandag som torsdagar brukar vara, och så får jag inte se honom framifrån på hela dagen. Han bara gick förbi bakom skåpen några gånger.
Det är för långt tills imorgon! Och så börjar jag tvivla på det jag nästan var säker på igår. Det var nog tillfälligheter. Jag kör minnesbilden av Johns knuff i måndags i slow motion, försöker analysera ut hur stor sannolikheten kan vara att han skulle av vilken anledning som helst ta tag i honom så att han vände sig mot mig just när jag kommit upp från lunchen.
Imorgon ska jag ta hjälp av Ingrid och analysera både Paul och John. Ingrid är dock inte särskilt tillförlitlig, hon försöker få det till att Paul är intresserad av mig, och talat om det för John. Hon säger att Paul kollar på mig på ett speciellt sätt, att det märks på hans sätt att vara att jag inte är neutral för honom. Det känns i luften att han är lite nervös när han drar förbi mig, och att han alltid sneglar litegrann, säger hon. "Sånt där märker man. Jag menar allvar. Jag säger det inte för att va snäll. Tro mig!"
Jag tror henne naturligtvis inte. Det säger mitt förnuft ifrån.
Men jag kan hålla med om att han faktiskt alltid ser mig när jag är i närheten av honom. Så var det kanske inte alltid förut.
Jag blir på bättre humör ju närmare morgondagen jag kommer.
Röd om kinderna
23 oktober
Dagssoundtrack: Song for a blue guitar / Red house painters
En del Paulspaning. Han borde veta! Det är kul. Gjort om matteprov. Köpt present. Sett på tv. DÖKÄR!!
Dagens klapp: brorsan
Dagens rapp: bussen
Igår var jag ganska avlugnad, och det är jag definitivt INTE idag. Paul är så dödligt söt, och jag är så dödligt överhettad att jag exploderar snart.
Han MÅSTE helt enkelt veta att jag kollar in honom. Idag såg jag han knappt på hela dan, men sen så. Han hade nån slags rast, och jag stod lutad mot ett skåp. Han travade runt här och där som han brukade, jag kollade lite, och han ertappade mig nog när han ett par gånger drog förbi mitt synfält med sin blick. Små moment som fick mig att flinande titta åt ett annat håll. Sen gick han och satte sig på golvet i korridoren, och då var jag helt knäppt sanslös. Han måste ju ha fattat att det inte var en tillfällighet att jag gick förbi honom fyra gånger. Första gången såg han bara lite på mig när jag och Ingrid gick bort runt hörnet, men när jag sen gick tillbaka samma väg såg han upp på mig ordentligt. Försökte hitta på en ursäkt att gå förbi där igen sen men det enda jag kom på var en planlös promenad. Det fick bli så, men då var han inte kvar. Stod och funderade om vi skulle gå längre bort eller in genom dörren till vänster, och då skrattade Ingrid till, jag vände mig om och utbrast ett alltför högt oj för Paul satt några meter ifrån där vi stod och det hade jag inte sett. Vi gick hastigt in genom dörren. Uppför trappen, runt en vända, ner igen, då hade han gått, men stod vid skåpen. Ansiktet vänt åt rätt håll. Kort skön ögonkontakt. Sen så blev det inget mer den rasten, men han hade korridorlöptävling med några killar upp till lektionen så håret flög. Den charmiga barnsliga lilla typen. Jag var varm, och faktiskt nästan nöjd. Han hade ju faktiskt sett mig kort i ögona varje gång jag gick förbi honom.
I alla fall fick jag se honom efter spanskan också, oväntat. Jag skulle ner på stan med Maria, vi väntade på bussen, och satte oss i soffan med Åsa ett tag. Och plötsligt kom John och Paul och satte sig mittemot oss. Paul verkade nog undvika att se åt mitt håll, det tyckte Maria också. Han tjabblade på och dummade sig som vanligt, men var faktiskt röd om kinderna. (Alldeles röd, tyckte Maria). Och John satt enligt Maria och såg väldigt road ut, småflinande.
Jag vågade inte se på Paul, kikade bara lite. Men jag hade såklart kunnat sitta där hur länge som helst, det var så GRYMT att behöva gå till bussen när man ägde detta drömläge, en Paul sittande någon meter framför en.
Jag är kär. Och det borde han ha fattat. Det luktar det, det kan jag inte neka till, som John uppför sig. En idiot kan räkna ut hur läget är. En sak är säker, jag är INTE arg på Nils ifall han har sagt det. Det är så mycket mer spännande att kika på honom när jag misstänker att han registrerar det, tänker på det.
Vad tycker han då? Han verkar inte särskilt berörd, men visst visar han små tendenser till att se lite generad ut, åtminstone inför John. Han flinar inte som John, utan ser allvarlig ut, och han VAR röd om kinderna idag, utan tvekan.
VAD BETYDER DET HÄR?
Det betyder att jag längtar efter att möta morgondagens eventuella avslöjande synintryck. Så spännande! Och så grymt att det är lov snart. Jag lär inte hinna få klarhet tills dess.
Nåt musikgården imorrn blir det inte, men skit i det. Jag ser honom lika bra inne på skolan. Och jag tror han är väldigt medveten om att jag ser honom. Han är nog lite smickrad. Och lite besvärad. Så jag ska ta det lugnt, inget gloende.
Och vad underbart det vore om Åsa hade några upplysningar till mig, om hon hört nåt Paul-John snack som kan leda nånstans.
I SOFFAN MITTEMOT
Du sitter där
du ser inte på mig
är det medvetet?
Det känns i luften som om du vet
att jag kikar på dig
och att jag sitter här
och tycker om dig
fast jag inte känner dig
Jag tror du vet det
du kanske tänker på det just nu
kanske
Det värmer mig
Dagssoundtrack: Song for a blue guitar / Red house painters
En del Paulspaning. Han borde veta! Det är kul. Gjort om matteprov. Köpt present. Sett på tv. DÖKÄR!!
Dagens klapp: brorsan
Dagens rapp: bussen
Igår var jag ganska avlugnad, och det är jag definitivt INTE idag. Paul är så dödligt söt, och jag är så dödligt överhettad att jag exploderar snart.
Han MÅSTE helt enkelt veta att jag kollar in honom. Idag såg jag han knappt på hela dan, men sen så. Han hade nån slags rast, och jag stod lutad mot ett skåp. Han travade runt här och där som han brukade, jag kollade lite, och han ertappade mig nog när han ett par gånger drog förbi mitt synfält med sin blick. Små moment som fick mig att flinande titta åt ett annat håll. Sen gick han och satte sig på golvet i korridoren, och då var jag helt knäppt sanslös. Han måste ju ha fattat att det inte var en tillfällighet att jag gick förbi honom fyra gånger. Första gången såg han bara lite på mig när jag och Ingrid gick bort runt hörnet, men när jag sen gick tillbaka samma väg såg han upp på mig ordentligt. Försökte hitta på en ursäkt att gå förbi där igen sen men det enda jag kom på var en planlös promenad. Det fick bli så, men då var han inte kvar. Stod och funderade om vi skulle gå längre bort eller in genom dörren till vänster, och då skrattade Ingrid till, jag vände mig om och utbrast ett alltför högt oj för Paul satt några meter ifrån där vi stod och det hade jag inte sett. Vi gick hastigt in genom dörren. Uppför trappen, runt en vända, ner igen, då hade han gått, men stod vid skåpen. Ansiktet vänt åt rätt håll. Kort skön ögonkontakt. Sen så blev det inget mer den rasten, men han hade korridorlöptävling med några killar upp till lektionen så håret flög. Den charmiga barnsliga lilla typen. Jag var varm, och faktiskt nästan nöjd. Han hade ju faktiskt sett mig kort i ögona varje gång jag gick förbi honom.
I alla fall fick jag se honom efter spanskan också, oväntat. Jag skulle ner på stan med Maria, vi väntade på bussen, och satte oss i soffan med Åsa ett tag. Och plötsligt kom John och Paul och satte sig mittemot oss. Paul verkade nog undvika att se åt mitt håll, det tyckte Maria också. Han tjabblade på och dummade sig som vanligt, men var faktiskt röd om kinderna. (Alldeles röd, tyckte Maria). Och John satt enligt Maria och såg väldigt road ut, småflinande.
Jag vågade inte se på Paul, kikade bara lite. Men jag hade såklart kunnat sitta där hur länge som helst, det var så GRYMT att behöva gå till bussen när man ägde detta drömläge, en Paul sittande någon meter framför en.
Jag är kär. Och det borde han ha fattat. Det luktar det, det kan jag inte neka till, som John uppför sig. En idiot kan räkna ut hur läget är. En sak är säker, jag är INTE arg på Nils ifall han har sagt det. Det är så mycket mer spännande att kika på honom när jag misstänker att han registrerar det, tänker på det.
Vad tycker han då? Han verkar inte särskilt berörd, men visst visar han små tendenser till att se lite generad ut, åtminstone inför John. Han flinar inte som John, utan ser allvarlig ut, och han VAR röd om kinderna idag, utan tvekan.
VAD BETYDER DET HÄR?
Det betyder att jag längtar efter att möta morgondagens eventuella avslöjande synintryck. Så spännande! Och så grymt att det är lov snart. Jag lär inte hinna få klarhet tills dess.
Nåt musikgården imorrn blir det inte, men skit i det. Jag ser honom lika bra inne på skolan. Och jag tror han är väldigt medveten om att jag ser honom. Han är nog lite smickrad. Och lite besvärad. Så jag ska ta det lugnt, inget gloende.
Och vad underbart det vore om Åsa hade några upplysningar till mig, om hon hört nåt Paul-John snack som kan leda nånstans.
I SOFFAN MITTEMOT
Du sitter där
du ser inte på mig
är det medvetet?
Det känns i luften som om du vet
att jag kikar på dig
och att jag sitter här
och tycker om dig
fast jag inte känner dig
Jag tror du vet det
du kanske tänker på det just nu
kanske
Det värmer mig
22 oktober
Dagssoundtrack: She´s evil / Guv´ner
Tråkig tisdag, som vanligt rätt avsvalnad. Ej nåt roligt. På skutancafét nån timme. Hem två (friluftsdag). Tv-kväll.
Dagens klapp: Glass
Dagens rapp: ingen Paul
Dagssoundtrack: She´s evil / Guv´ner
Tråkig tisdag, som vanligt rätt avsvalnad. Ej nåt roligt. På skutancafét nån timme. Hem två (friluftsdag). Tv-kväll.
Dagens klapp: Glass
Dagens rapp: ingen Paul
Vad var detta?
21 oktober
Dagssoundtrack: End of nicotine / A shrine
Har den skurken till brorsa sagt nåt? Paul fick en knuff. Intervju på stan på eftermiddan. Hem och bara slöa.
Dagens klapp: Paul
Dagens rapp: Brorsan?
Jag sitter oförmögen att koncentrera mig på spanskalektionen, längtar så enormt till rasten. Då kommer jag äntligen att få se honom. Men klart jag är lite nervös. Tänk om han fått reda på nåt... Inget är säkert.
Ser honom inte nere på maten. Så går vi upp, och han är det första jag ser vid skåpena, där han står och pratar med ryggen vänd mot mig. Jag pratar med Ingrid och kikar lite på honom, och det första som händer är att John ruskar tag i Paul och skrattar, Paul vänder sig halvt om, ser åt mitt håll, och vrider sen snabbt tillbaka huvet. John flinar väldigt åt Paul. Jag känner mig dödligt ertappad, tvingas försvinna bakom skåpen och flämta. Såg jag i syne? Jag får totalt känslouppror, och kan inte tänka överhuvudtaget. Vad var detta? Så småningom samlar man hjärnan och inser att det måste vara en ren tillfällighet att John skrattande knuffade till Paul så han vände sig om, just när jag kom. En ren tillfällighet. Värst vad livet gör små fina tillfälligheter ibland. Jag vet ju att Nils aldrig skulle säga nåt till John, även om det var min första tanke. Och John skulle nog uppföra sig diskretare också. Men det VAR en lustig tillfällighet.
Jag har varit rädd för Paul hela dagen, men spanat lite ändå. Kanske har han sett det, han har tittat till lite nån gång. Ingrid sa att han kollade på mig ordentligt när jag gick förbi han en gång, men hon överdrev nog. John däremot kollade lite konstigt på mig när han och Paul gick förbi mig (Paul såg rakt fram då).
Ingrid och jag brukar skoja om att vi ska "fixa" dom innan lovet så vi har nåt att göra då och slipper längta ihjäl oss.
Tänk om det verkligen fanns en liten teoretisk möjlighet att jag skulle kunna få ihop det med Paul. Jag brukar stöta bort tanken även om jag drömmer. Jag vet ju att jag är en nolla för honom, även om vissa uppmuntrande vänner påstår att jag borde ha chanser.
Nej då, ingen chans.
Han blir aldrig min.
Men man måste få drömma.
TILLFÄLLIGHET
Jag hann bara tänka "hjälp"
när situationen jag var rädd för plötsligt kom
knuffen John gav honom
var precis rätt sorts knuff
John skrattade
med precis det sorts skratt
man kunde tänka sig
och Paul vände sig om
på precis rätt sätt
såg mig knappast alls
vände sig snabbt om igen
och var inte lika road som John
allt var så rätt
så lätt att gissa vad det betydde
ändå är jag så säker på
att det bara var en ren tillfällighet
Dagssoundtrack: End of nicotine / A shrine
Har den skurken till brorsa sagt nåt? Paul fick en knuff. Intervju på stan på eftermiddan. Hem och bara slöa.
Dagens klapp: Paul
Dagens rapp: Brorsan?
Jag sitter oförmögen att koncentrera mig på spanskalektionen, längtar så enormt till rasten. Då kommer jag äntligen att få se honom. Men klart jag är lite nervös. Tänk om han fått reda på nåt... Inget är säkert.
Ser honom inte nere på maten. Så går vi upp, och han är det första jag ser vid skåpena, där han står och pratar med ryggen vänd mot mig. Jag pratar med Ingrid och kikar lite på honom, och det första som händer är att John ruskar tag i Paul och skrattar, Paul vänder sig halvt om, ser åt mitt håll, och vrider sen snabbt tillbaka huvet. John flinar väldigt åt Paul. Jag känner mig dödligt ertappad, tvingas försvinna bakom skåpen och flämta. Såg jag i syne? Jag får totalt känslouppror, och kan inte tänka överhuvudtaget. Vad var detta? Så småningom samlar man hjärnan och inser att det måste vara en ren tillfällighet att John skrattande knuffade till Paul så han vände sig om, just när jag kom. En ren tillfällighet. Värst vad livet gör små fina tillfälligheter ibland. Jag vet ju att Nils aldrig skulle säga nåt till John, även om det var min första tanke. Och John skulle nog uppföra sig diskretare också. Men det VAR en lustig tillfällighet.
Jag har varit rädd för Paul hela dagen, men spanat lite ändå. Kanske har han sett det, han har tittat till lite nån gång. Ingrid sa att han kollade på mig ordentligt när jag gick förbi han en gång, men hon överdrev nog. John däremot kollade lite konstigt på mig när han och Paul gick förbi mig (Paul såg rakt fram då).
Ingrid och jag brukar skoja om att vi ska "fixa" dom innan lovet så vi har nåt att göra då och slipper längta ihjäl oss.
Tänk om det verkligen fanns en liten teoretisk möjlighet att jag skulle kunna få ihop det med Paul. Jag brukar stöta bort tanken även om jag drömmer. Jag vet ju att jag är en nolla för honom, även om vissa uppmuntrande vänner påstår att jag borde ha chanser.
Nej då, ingen chans.
Han blir aldrig min.
Men man måste få drömma.
TILLFÄLLIGHET
Jag hann bara tänka "hjälp"
när situationen jag var rädd för plötsligt kom
knuffen John gav honom
var precis rätt sorts knuff
John skrattade
med precis det sorts skratt
man kunde tänka sig
och Paul vände sig om
på precis rätt sätt
såg mig knappast alls
vände sig snabbt om igen
och var inte lika road som John
allt var så rätt
så lätt att gissa vad det betydde
ändå är jag så säker på
att det bara var en ren tillfällighet
huvudvärk
20 oktober
Väldigt ont i skallen och tänderna. Slödag, sen så kom Maria hit. Spelat av musik och sådär.
Dagens klapp: Mamma
Dagens rapp: huvudvärk
Vad är det för fel, jag borde va glad nu, på topphumör, välmående, men jag har huvudvärk är le och saknar livslust.
Imorgon är det i alla fall måndag. Och då får man titta på Paul. Det ska väl få mig uppiggad.
HUR VET JAG OM DU VET
Kommer jag
att kunna se
något i dina ögon
som säger mig
att du fått reda på
vad jag tycker om dig
något som visar
att du iakttar mig lite
och flinar för dig själv
kommer jag att kunna se det
eller kommer jag att gå ovetande
eller är det du som inte vet?
Väldigt ont i skallen och tänderna. Slödag, sen så kom Maria hit. Spelat av musik och sådär.
Dagens klapp: Mamma
Dagens rapp: huvudvärk
Vad är det för fel, jag borde va glad nu, på topphumör, välmående, men jag har huvudvärk är le och saknar livslust.
Imorgon är det i alla fall måndag. Och då får man titta på Paul. Det ska väl få mig uppiggad.
HUR VET JAG OM DU VET
Kommer jag
att kunna se
något i dina ögon
som säger mig
att du fått reda på
vad jag tycker om dig
något som visar
att du iakttar mig lite
och flinar för dig själv
kommer jag att kunna se det
eller kommer jag att gå ovetande
eller är det du som inte vet?
Jag VILL att Paul ska veta
19 oktober
Slö morgon, köpte vinterjacka, spelade lite, jag är helt kass, såg på tv, lyssnade på skivor till tre.
Dagens klapp: Nils
Dagens rapp: Henrik
Gårdagen tar definitivt andan ur mig. Den var speciell på nåt vis, explosionsartad, svårt att säga exakt varför.
Jag är illa till mods. Knepig. Längtar inte till på måndag som jag borde göra. Igår mådde jag så enormt bra, och längtade bara efter att få se Paul. Idag skäms jag för den jag är på nåt vis. Inte bara för han, utan för alla. Hela världen. Det finns många som kan ha anledning att tycka att jag är en knepig tönt. Nu låter jag som jag gjorde under alla mina små depressionsperioder som jag hade hela vårterminen. Ändå känns det inte riktigt likadant längre, jag är inte riktigt samma person längre. Antagligen mår jag bättre om några dagar. Det är faktiskt slut med det där enorma humörpendlandet jag hade under våren. Numera är jag ju mestadels harmonisk, ibland lite sur, men aldrig sådär nere i botten.
Men idag är jag som sagt lite låg, på ett knepigt vis. Vad var det för speciellt med igår? Egentligen inte mycket alls.
Nu är det kväll och jag är lite gladare. Jag har kommit på en sak. Jag VILL att Paul ska veta. Faktiskt. Utan tvekan.
Tanken på att han, när jag går förbi honom, står och flinar inombords, och vet precis vad jag tycker om honom, känns så skön, närmast euforisk.
Hur kan jag tycka det verkar underbart att skämmas ihjäl och inte våga kolla på honom? Jag vet inte. Tyvärr lär jag inte få veta om han vet. Och tänk om han vetat för längesen då, han kanske stått och nästan blivit irriterad på mig.
Slö morgon, köpte vinterjacka, spelade lite, jag är helt kass, såg på tv, lyssnade på skivor till tre.
Dagens klapp: Nils
Dagens rapp: Henrik
Gårdagen tar definitivt andan ur mig. Den var speciell på nåt vis, explosionsartad, svårt att säga exakt varför.
Jag är illa till mods. Knepig. Längtar inte till på måndag som jag borde göra. Igår mådde jag så enormt bra, och längtade bara efter att få se Paul. Idag skäms jag för den jag är på nåt vis. Inte bara för han, utan för alla. Hela världen. Det finns många som kan ha anledning att tycka att jag är en knepig tönt. Nu låter jag som jag gjorde under alla mina små depressionsperioder som jag hade hela vårterminen. Ändå känns det inte riktigt likadant längre, jag är inte riktigt samma person längre. Antagligen mår jag bättre om några dagar. Det är faktiskt slut med det där enorma humörpendlandet jag hade under våren. Numera är jag ju mestadels harmonisk, ibland lite sur, men aldrig sådär nere i botten.
Men idag är jag som sagt lite låg, på ett knepigt vis. Vad var det för speciellt med igår? Egentligen inte mycket alls.
Nu är det kväll och jag är lite gladare. Jag har kommit på en sak. Jag VILL att Paul ska veta. Faktiskt. Utan tvekan.
Tanken på att han, när jag går förbi honom, står och flinar inombords, och vet precis vad jag tycker om honom, känns så skön, närmast euforisk.
Hur kan jag tycka det verkar underbart att skämmas ihjäl och inte våga kolla på honom? Jag vet inte. Tyvärr lär jag inte få veta om han vet. Och tänk om han vetat för längesen då, han kanske stått och nästan blivit irriterad på mig.
onsdag 19 oktober 2011
För många som vet
18 oktober
Oj-dag. Kär och glad. Spelade trummor så halva skolan hörde. Nils kom hem, han är vegetarian nu.
Dagens klapp: Paul
Dagens rapp: Ellen
Fredagar är verkligen veckans sista dag. Det är då jag laddar ur, är dökär och skrattande, rastlös, okoncentrerad och välmående.
Idag har jag varit pinsam. Dessutom tror jag att jag ligger risigt till när det gäller att hålla inne med vad jag känner för Paul. Alla vet ju om det! På nåt sätt kommer det fram till honom, om han inte själv märkt det redan. Tja, om vi tar det från början, jag satt bara i soffan vid våra skåp med några kompisar, och sen kom Malena Katz från Pauls klass (en tjej jag inte känner alls, men kompis med Linda i min klass), hon satte sig rätt nära mig, och så kommer Ellen också (en glad tjej ur klassen som inte hör till mitt gäng) och sen kom John förbi och hörde om Nils skulle komma hem. När han gått flinade Ellen och sa med inte låg röst "är det din flört det där?" (Ellen har alltså fattat åt vilket håll mitt spanintresse ligger). Jag fick panik. "NEJ!" "Jo men lite..." trugade Ellen. "NEJ, inte HAN", tvingades jag säga. "Är det hans kompis då? Paul? Paul Moberg?"
Vad kunde jag göra? Jag nickade. Det var klart att Malena hörde det där, för Ellen talade med helt normal stämma. Ibland blir man lite irriterad...
Hon är inte kompis med Paul tror jag, men hon går ju i hans klass, och inte håller hon hemligt det där skulle jag tro, det var ju bara nåt hon råkade höra.
Ja, det är för många som vet det nu. För många kompisar som har kompisar som ingår i nätet runt honom. På nåt sätt når det honom. Det kan ju hända att han vetat det för längesen. Jag är lite skraj. Han kanske märker inkollningen själv också. Han vänder ju alltid bort blicken, men märker han?
Jag har i alla fall varit helt desperat hela dagen, längtat efter att se honom och varit på ett superhumör.
Jag har lyckats med pinsamheter också. Spelade i det lilla rummet vid musiksalen med Ingrid. Först lärde jag henne lite, sen så tänkte jag ladda av mig lite, och körde på hårt och okontrollerat ett tag. Vi skulle gå ut sen, och upptäckte att halva skolan stod utanför. Bokstavligen! estet-treorna skulle hålla kulturkvart i salen, och det stod alla och väntade på. Hela korridoren var fullproppad därutanför, så det var bara att gå ut med trumpinnarna i handen, klämma sig genom hopen. Några killar sa nåt till oss som vi inte hörde, alla såg ut att flina, och när jag gick förbi Axel sa han nåt typ "Har ni spelat playback?" vad sjutton han nu kan ha menat med det. Jag stannade inte kvar och tog reda på det.
Nils är just nu hos John. När jag berättade om Paul föreslog han genast att han kunde tala om för John så kunde han säga det till Paul, för det är väl bara bra att han vet det? Jag fick min kära bror att inse att han skulle ta det lugnt. Så han skulle inte säga nåt sa han. Men hur mycket jag litar på honom vet jag inte. Det kan ju faktiskt hända att Nils just nu sitter och säger "du, det här fick jag inte säga egentligen, men..."
Men det är på nåt underligt vis en lockande tanke också. Ändå vet jag ju att den trevliga delen av Paulepisoden är över när jag får reda på att han vet. För han kommer såklart att hålla distans till mig då. Jag kommer inte kunna fortsätta utöva denna enmillimeternärmarekampen som jag för tillfället gillar så starkt. När jag inser hur chanslös jag är kommer jag att tvingas ge upp. Jag vet redan nu innerst inne att jag är det, men är rädd för att få veta det helt konkret.
Snälla Nils, håll dig i skinnet nu! Gör inget förhastat som du tror är bra för min skull!
Oj-dag. Kär och glad. Spelade trummor så halva skolan hörde. Nils kom hem, han är vegetarian nu.
Dagens klapp: Paul
Dagens rapp: Ellen
Fredagar är verkligen veckans sista dag. Det är då jag laddar ur, är dökär och skrattande, rastlös, okoncentrerad och välmående.
Idag har jag varit pinsam. Dessutom tror jag att jag ligger risigt till när det gäller att hålla inne med vad jag känner för Paul. Alla vet ju om det! På nåt sätt kommer det fram till honom, om han inte själv märkt det redan. Tja, om vi tar det från början, jag satt bara i soffan vid våra skåp med några kompisar, och sen kom Malena Katz från Pauls klass (en tjej jag inte känner alls, men kompis med Linda i min klass), hon satte sig rätt nära mig, och så kommer Ellen också (en glad tjej ur klassen som inte hör till mitt gäng) och sen kom John förbi och hörde om Nils skulle komma hem. När han gått flinade Ellen och sa med inte låg röst "är det din flört det där?" (Ellen har alltså fattat åt vilket håll mitt spanintresse ligger). Jag fick panik. "NEJ!" "Jo men lite..." trugade Ellen. "NEJ, inte HAN", tvingades jag säga. "Är det hans kompis då? Paul? Paul Moberg?"
Vad kunde jag göra? Jag nickade. Det var klart att Malena hörde det där, för Ellen talade med helt normal stämma. Ibland blir man lite irriterad...
Hon är inte kompis med Paul tror jag, men hon går ju i hans klass, och inte håller hon hemligt det där skulle jag tro, det var ju bara nåt hon råkade höra.
Ja, det är för många som vet det nu. För många kompisar som har kompisar som ingår i nätet runt honom. På nåt sätt når det honom. Det kan ju hända att han vetat det för längesen. Jag är lite skraj. Han kanske märker inkollningen själv också. Han vänder ju alltid bort blicken, men märker han?
Jag har i alla fall varit helt desperat hela dagen, längtat efter att se honom och varit på ett superhumör.
Jag har lyckats med pinsamheter också. Spelade i det lilla rummet vid musiksalen med Ingrid. Först lärde jag henne lite, sen så tänkte jag ladda av mig lite, och körde på hårt och okontrollerat ett tag. Vi skulle gå ut sen, och upptäckte att halva skolan stod utanför. Bokstavligen! estet-treorna skulle hålla kulturkvart i salen, och det stod alla och väntade på. Hela korridoren var fullproppad därutanför, så det var bara att gå ut med trumpinnarna i handen, klämma sig genom hopen. Några killar sa nåt till oss som vi inte hörde, alla såg ut att flina, och när jag gick förbi Axel sa han nåt typ "Har ni spelat playback?" vad sjutton han nu kan ha menat med det. Jag stannade inte kvar och tog reda på det.
Nils är just nu hos John. När jag berättade om Paul föreslog han genast att han kunde tala om för John så kunde han säga det till Paul, för det är väl bara bra att han vet det? Jag fick min kära bror att inse att han skulle ta det lugnt. Så han skulle inte säga nåt sa han. Men hur mycket jag litar på honom vet jag inte. Det kan ju faktiskt hända att Nils just nu sitter och säger "du, det här fick jag inte säga egentligen, men..."
Men det är på nåt underligt vis en lockande tanke också. Ändå vet jag ju att den trevliga delen av Paulepisoden är över när jag får reda på att han vet. För han kommer såklart att hålla distans till mig då. Jag kommer inte kunna fortsätta utöva denna enmillimeternärmarekampen som jag för tillfället gillar så starkt. När jag inser hur chanslös jag är kommer jag att tvingas ge upp. Jag vet redan nu innerst inne att jag är det, men är rädd för att få veta det helt konkret.
Snälla Nils, håll dig i skinnet nu! Gör inget förhastat som du tror är bra för min skull!
måndag 17 oktober 2011
Överkär
17 oktober
Sån där normal torsdag, sen så blev det lite musikgården, och strips med räksallad (av misstag), och hem och slöa.
Dagens klapp: Åsa
Dagens rapp: trummunge
Han är liksom allt. Allt annat är småtrist, grått och meningslöst. Inte ens att spela trummor eller lyssna på musik känns så intressant längre.
Imorrn är det fredag i alla fall, och fredagar är bra dagar. Han lär bli ordentligt inspanad.
Brorsan kommer hem i helgen. Det är kul. Men inte så överkul som det hade varit för några veckor sen.
Mitt volleyboll-lag kom sist på gympan, som tur är, för då fick vi duscha först, och jag slapp stressa till femöverhalvbussen ner på stan. Skyndade mot musikgården, ett par estet-treor gick bakom mig och skulle till samma ställe, det stressade mig lite. Paul var det första jag såg, han stod i dörren. Sen gick han in igen, men drog mjukt igen dörren så den stod öppen. Det är klart jag vill tro att det var för att jag skulle kunna komma in... men det var antagligen killarna bakom mig han tänkte på, det var väl dom han gick ut och kikade efter också. Fick sen sitta och lyssna på när Åsa blev instruerad av läraren. Dörren öppnades och jag kände instinktivt att det var Paul, och det var det, han tänkte hämta nån sladd. En stund efter kom han in en gång till och såg ännu sötare ut än gången före. Jag sörjde när han gick ut igen.
Det blev inte mycket lira av idag. Åsa måste träna på en ny låt på basen, och när vi sen just skulle köra igång kom det in en liten snorunge som skulle ha trumlektion. Det var bara att ge sig av. Missade ändå halvfyrabussen, typiskt. Men fick en trevlig stund med strips och cola på grillen, så timmen gick fort.
Jag är överkär. Jag längtar till imorgon. Och jag fattar bara inte hur jag hela ettan kunde stå ut med att endast ha en lunchrast i veckan att se fram emot, och annars bara gå omkring och tänka på hur han ser ut. Vilket enormt flyt att jag fått skåp där jag har det i år.
Vet du vad det står i min dagbok för exakt ett halvår sen?
"Paul är borta. Borta. Nu kan jag inte ens tänka mig att jag skulle kunna få han i skallen igen. Men man vet ju inte."
Sån där normal torsdag, sen så blev det lite musikgården, och strips med räksallad (av misstag), och hem och slöa.
Dagens klapp: Åsa
Dagens rapp: trummunge
Han är liksom allt. Allt annat är småtrist, grått och meningslöst. Inte ens att spela trummor eller lyssna på musik känns så intressant längre.
Imorrn är det fredag i alla fall, och fredagar är bra dagar. Han lär bli ordentligt inspanad.
Brorsan kommer hem i helgen. Det är kul. Men inte så överkul som det hade varit för några veckor sen.
Mitt volleyboll-lag kom sist på gympan, som tur är, för då fick vi duscha först, och jag slapp stressa till femöverhalvbussen ner på stan. Skyndade mot musikgården, ett par estet-treor gick bakom mig och skulle till samma ställe, det stressade mig lite. Paul var det första jag såg, han stod i dörren. Sen gick han in igen, men drog mjukt igen dörren så den stod öppen. Det är klart jag vill tro att det var för att jag skulle kunna komma in... men det var antagligen killarna bakom mig han tänkte på, det var väl dom han gick ut och kikade efter också. Fick sen sitta och lyssna på när Åsa blev instruerad av läraren. Dörren öppnades och jag kände instinktivt att det var Paul, och det var det, han tänkte hämta nån sladd. En stund efter kom han in en gång till och såg ännu sötare ut än gången före. Jag sörjde när han gick ut igen.
Det blev inte mycket lira av idag. Åsa måste träna på en ny låt på basen, och när vi sen just skulle köra igång kom det in en liten snorunge som skulle ha trumlektion. Det var bara att ge sig av. Missade ändå halvfyrabussen, typiskt. Men fick en trevlig stund med strips och cola på grillen, så timmen gick fort.
Jag är överkär. Jag längtar till imorgon. Och jag fattar bara inte hur jag hela ettan kunde stå ut med att endast ha en lunchrast i veckan att se fram emot, och annars bara gå omkring och tänka på hur han ser ut. Vilket enormt flyt att jag fått skåp där jag har det i år.
Vet du vad det står i min dagbok för exakt ett halvår sen?
"Paul är borta. Borta. Nu kan jag inte ens tänka mig att jag skulle kunna få han i skallen igen. Men man vet ju inte."
söndag 16 oktober 2011
Millimeter för millimeter
16 oktober
Dagssoundtrack: Freak scene / Dinosaur Jr
Paul är totalt allt! Lite trist dag på förmiddan, hem två, haft det lugnt.
Dagens klapp: Paul
Dagens rapp: fm-humör
Och så en millimeter närmare.
Jag och Åsa stod ensamma vid hennes skåp och pratade, när John och Paul kom. Jag blev darrbent. John frågade om Nils skulle komma hem nu. "Nja, han kanske skulle intervjua Jonas gardell..." sa jag.
"Ja just ja, han hade fått jobb nu ja, han hade intervjuat Kicki danielsson också va?"
"Ja..." flinade jag.
"Kicki danielsson är ju cool ju", sa Paul och sen började han babbla med John om att man ska gilla dom som kommer från Hälsingland, jag hörde/fattade inte riktigt. Började prata lite med Åsa. Sen inflikade jag till John att "Jo men han kanske kommer hem i alla fall. Är han efterlängtad?"
"Har ju inte träffat han sen han slutade skolan" sa John, sen så började de dra iväg, och jag stod kvar alldeles darrig och varm, så Åsa undrade varför jag såg så konstig ut.
"Den vanliga överdosen av känslor, lite överhettad" förklarade jag, och måste gå på lektion.
Jag har väl knappt slutat darra än.
Vad jag älskar denna kamp för att millimeter för millimeter ta mig närmare honom. Just nu känns det inte som att nånting annat spelar någon roll.
Dagssoundtrack: Freak scene / Dinosaur Jr
Paul är totalt allt! Lite trist dag på förmiddan, hem två, haft det lugnt.
Dagens klapp: Paul
Dagens rapp: fm-humör
Och så en millimeter närmare.
Jag och Åsa stod ensamma vid hennes skåp och pratade, när John och Paul kom. Jag blev darrbent. John frågade om Nils skulle komma hem nu. "Nja, han kanske skulle intervjua Jonas gardell..." sa jag.
"Ja just ja, han hade fått jobb nu ja, han hade intervjuat Kicki danielsson också va?"
"Ja..." flinade jag.
"Kicki danielsson är ju cool ju", sa Paul och sen började han babbla med John om att man ska gilla dom som kommer från Hälsingland, jag hörde/fattade inte riktigt. Började prata lite med Åsa. Sen inflikade jag till John att "Jo men han kanske kommer hem i alla fall. Är han efterlängtad?"
"Har ju inte träffat han sen han slutade skolan" sa John, sen så började de dra iväg, och jag stod kvar alldeles darrig och varm, så Åsa undrade varför jag såg så konstig ut.
"Den vanliga överdosen av känslor, lite överhettad" förklarade jag, och måste gå på lektion.
Jag har väl knappt slutat darra än.
Vad jag älskar denna kamp för att millimeter för millimeter ta mig närmare honom. Just nu känns det inte som att nånting annat spelar någon roll.
lördag 15 oktober 2011
paulfritt
15 oktober
Dagssoundtrack: Underwater explosions / Guided by voices
Trist, Paulfritt. Rätt dåligt humör. Provocerade mattelärarn lite. Red Leistur, mörkt och dimmigt.
Dagens klapp: Leistur
Dagens rapp: Maria Gavelin
Imorgon är det onsdag.
Totalt underbart.
Jag får se honom då.
Vad mogen jag är.
Dagssoundtrack: Underwater explosions / Guided by voices
Trist, Paulfritt. Rätt dåligt humör. Provocerade mattelärarn lite. Red Leistur, mörkt och dimmigt.
Dagens klapp: Leistur
Dagens rapp: Maria Gavelin
Imorgon är det onsdag.
Totalt underbart.
Jag får se honom då.
Vad mogen jag är.
fredag 14 oktober 2011
med en liten fot i hans värld
14 oktober
Dagssoundtrack: King bisquit / Puffin
Kär! Idag var han i högform, krälade på golvet. Annars ganska normal småtråkig skoldag. Började fixa ett blandband.
Dagens klapp: Paul
Dagens rapp: maria gavelin
Ytterligare en Paulinriktad dag. Glad och smådeppig om vartannat.
Endast lite småspan på förmiddagens raster, och sen på matten måste jag ju gå ner till skåpet och hämta nåt som inte fanns, eftersom han var vid sina skåp. När jag gick förbi honom på tillbakavägen blev det nån tiondels sekunds ögonkontakt så jag tappade andan och flinade mig genom mattelektionen, trots att Maria är så grym mot mig, frågar ALLTID just mig för att hon vet att jag sitter och drömmer och inte orkar fatta nåt. Sen stod han där när vi gick ner från matten också, vände sig lite om, ögonkontakt igen, hjälp. Jag kände mig död, brinnande. Men det var skönt.
Sen försvann han bara spårlöst, men senare gick jag förbi deras skåpgömma, och där var Åsa, Jennifer, och Paul, som låg raklång och blev kittlad av Jennifer. Så jag vågade mig dit och stod och pratade lite med Åsa på andra sidan Paul, jag vågade inte riktigt kliva över honom. Paul hade allt möjligt roligt för sig sen, stod på huvudet mot skåpväggen, krälade på golvet och jagade Jennifer, dansade vals med Erik Wendahl. Och jag kände mig totalt bortkommen där jag stod. Men killen är enormt charmig. Han ser väldigt söt ut liggandes på golvet med ett flin i ansiktet.
Typiskt att det skulle råka bli tyst när jag höll på och pratade med Åsa om att mattelärarn var jobbig och alltid frågade mig. Just då lyssnade Paul på vad jag sa, så det hade ju varit läge att ptata om nånting intressantare.
Jag ser annorlunda på Paul när jag är där vid skåpen med Åsa, och är uppi honom på ett annat vis än när jag spanar på avstånd. Det känns att han vet om min existens, och jag står med en liten fot i hans värld, samtidigt som jag känner mig lite bortkommet inkräktande... men det är skönt ändå. Paul känns overkligt verklig när han står och skrattar några decimeter från mig. Jag mår bra av tanken på att han vet att jag finns där. Men det känns tungt att veta att närmare honom än så här kommer jag aldrig.
AVSTÅNDSKÄR
När jag ser ditt huvud
ditt mörka hår och dina ögon
ovanför skåpen
blir jag lite desperat.
Att snegla på dig
njuta av ditt utseende
räcker snart inte
för att tillfredsställa mig
Jag följer dig med blicken
längtar efter en mikrosekunds ögonkontakt
Jag kommer aldrig att få dig.
Dagssoundtrack: King bisquit / Puffin
Kär! Idag var han i högform, krälade på golvet. Annars ganska normal småtråkig skoldag. Började fixa ett blandband.
Dagens klapp: Paul
Dagens rapp: maria gavelin
Ytterligare en Paulinriktad dag. Glad och smådeppig om vartannat.
Endast lite småspan på förmiddagens raster, och sen på matten måste jag ju gå ner till skåpet och hämta nåt som inte fanns, eftersom han var vid sina skåp. När jag gick förbi honom på tillbakavägen blev det nån tiondels sekunds ögonkontakt så jag tappade andan och flinade mig genom mattelektionen, trots att Maria är så grym mot mig, frågar ALLTID just mig för att hon vet att jag sitter och drömmer och inte orkar fatta nåt. Sen stod han där när vi gick ner från matten också, vände sig lite om, ögonkontakt igen, hjälp. Jag kände mig död, brinnande. Men det var skönt.
Sen försvann han bara spårlöst, men senare gick jag förbi deras skåpgömma, och där var Åsa, Jennifer, och Paul, som låg raklång och blev kittlad av Jennifer. Så jag vågade mig dit och stod och pratade lite med Åsa på andra sidan Paul, jag vågade inte riktigt kliva över honom. Paul hade allt möjligt roligt för sig sen, stod på huvudet mot skåpväggen, krälade på golvet och jagade Jennifer, dansade vals med Erik Wendahl. Och jag kände mig totalt bortkommen där jag stod. Men killen är enormt charmig. Han ser väldigt söt ut liggandes på golvet med ett flin i ansiktet.
Typiskt att det skulle råka bli tyst när jag höll på och pratade med Åsa om att mattelärarn var jobbig och alltid frågade mig. Just då lyssnade Paul på vad jag sa, så det hade ju varit läge att ptata om nånting intressantare.
Jag ser annorlunda på Paul när jag är där vid skåpen med Åsa, och är uppi honom på ett annat vis än när jag spanar på avstånd. Det känns att han vet om min existens, och jag står med en liten fot i hans värld, samtidigt som jag känner mig lite bortkommet inkräktande... men det är skönt ändå. Paul känns overkligt verklig när han står och skrattar några decimeter från mig. Jag mår bra av tanken på att han vet att jag finns där. Men det känns tungt att veta att närmare honom än så här kommer jag aldrig.
AVSTÅNDSKÄR
När jag ser ditt huvud
ditt mörka hår och dina ögon
ovanför skåpen
blir jag lite desperat.
Att snegla på dig
njuta av ditt utseende
räcker snart inte
för att tillfredsställa mig
Jag följer dig med blicken
längtar efter en mikrosekunds ögonkontakt
Jag kommer aldrig att få dig.
torsdag 13 oktober 2011
halvårstrummis
13 oktober
Dagssoundtrack: Take me down / Smashing pumpkins
Orolig morgon. Normal slö dag, slöat, spelat, läst, åkt till stugan en sväng.
Dagens klapp: mat
Dagens rapp: huvudvärk
Halvårsjubileum.
För ett halvår sen gick jag och satte mig vid trumsetet, fast besluten att åtminstone FÖRSÖKA lära mig litegrann.
Citering:
"Ha, kul. Sitter där nån minut, och vågar knappt börja spela. Eh, vad är det nu man ska slå på med vänsterhanden? Börjar testa lite, slutar. Hjälp vad högt det lät. Men jag ÄR ensam hemma. Provar igen. Jag måste slå på fel sak på nåt vis, så här ska det väl inte låta?"
Det går lite bättre nu än vad det gjorde då. Men jag har väl inte utvecklats så väldigt mycket direkt. Skulle jag egentligen bli bättre som gitarrist /basist än trummis?
Äh, jag ska inte fundera i de banorna. Jag trummar på nu, och sen får jag se hur det blir.
Imorrn är det måndag.
Och jag ska ta det lugnt.
Inte glo. Inte ställa mig på tå och kika över skåpraden. För jag har kommit på att det nog ser dumt ut. Och så har jag kommit på att det finns möjligheter att Paul märkt av att jag kollar på honom, och det vore pinsamt om det vore så.
Så imorrn får bli en dag av diskreta sneglingar. Men jag lär inte klara av att hålla mig undan alltför mycket, det blir nog som vanligt så att jag går och pratar med Åsa borta vid hennes skåp.
Men jag tror jag börjar bli lite deprimerad nu. Det är alltid samma mönster, dökär -> kär och deprimerad -> bara småkär... och sen börjar det om igen med en ny dökärperiod. Och aldrig händer det nåt speciellt under tiden. Jag vet ju innerst inne att det aldrig kommer att hända nåt med Paul. Ändå går man och drömmer. Men han kommer aldrig att se mig. Aldrig. Det känns tungt.
Nu är jag i alla fall glad att det är måndag imorgon, glad att jag får se honom då. Jag kommer nog att va nästan så kär som i fredags imorgon, kommer att va glad när det är dags för raster.
Bilden av honom i skallen får mig knappt att stå ut, jag vill ha honom.
HAN
Han är en vanlig kille
som vem som helst
jag känner honom inte
jag har aldrig pratat med honom
han har mörkt hår i page¨
svarta jeans
och t-shirt
och går i min kompis klass
han är musikintresserad
som många andra killar
han spelar gitarr, trummor och piano
och bor på Drottninggatan, vid vårdcentralen
han är en helt vanlig kille
så vad är det
som får mig att tappa andan?
Dagssoundtrack: Take me down / Smashing pumpkins
Orolig morgon. Normal slö dag, slöat, spelat, läst, åkt till stugan en sväng.
Dagens klapp: mat
Dagens rapp: huvudvärk
Halvårsjubileum.
För ett halvår sen gick jag och satte mig vid trumsetet, fast besluten att åtminstone FÖRSÖKA lära mig litegrann.
Citering:
"Ha, kul. Sitter där nån minut, och vågar knappt börja spela. Eh, vad är det nu man ska slå på med vänsterhanden? Börjar testa lite, slutar. Hjälp vad högt det lät. Men jag ÄR ensam hemma. Provar igen. Jag måste slå på fel sak på nåt vis, så här ska det väl inte låta?"
Det går lite bättre nu än vad det gjorde då. Men jag har väl inte utvecklats så väldigt mycket direkt. Skulle jag egentligen bli bättre som gitarrist /basist än trummis?
Äh, jag ska inte fundera i de banorna. Jag trummar på nu, och sen får jag se hur det blir.
Imorrn är det måndag.
Och jag ska ta det lugnt.
Inte glo. Inte ställa mig på tå och kika över skåpraden. För jag har kommit på att det nog ser dumt ut. Och så har jag kommit på att det finns möjligheter att Paul märkt av att jag kollar på honom, och det vore pinsamt om det vore så.
Så imorrn får bli en dag av diskreta sneglingar. Men jag lär inte klara av att hålla mig undan alltför mycket, det blir nog som vanligt så att jag går och pratar med Åsa borta vid hennes skåp.
Men jag tror jag börjar bli lite deprimerad nu. Det är alltid samma mönster, dökär -> kär och deprimerad -> bara småkär... och sen börjar det om igen med en ny dökärperiod. Och aldrig händer det nåt speciellt under tiden. Jag vet ju innerst inne att det aldrig kommer att hända nåt med Paul. Ändå går man och drömmer. Men han kommer aldrig att se mig. Aldrig. Det känns tungt.
Nu är jag i alla fall glad att det är måndag imorgon, glad att jag får se honom då. Jag kommer nog att va nästan så kär som i fredags imorgon, kommer att va glad när det är dags för raster.
Bilden av honom i skallen får mig knappt att stå ut, jag vill ha honom.
HAN
Han är en vanlig kille
som vem som helst
jag känner honom inte
jag har aldrig pratat med honom
han har mörkt hår i page¨
svarta jeans
och t-shirt
och går i min kompis klass
han är musikintresserad
som många andra killar
han spelar gitarr, trummor och piano
och bor på Drottninggatan, vid vårdcentralen
han är en helt vanlig kille
så vad är det
som får mig att tappa andan?
onsdag 12 oktober 2011
varför blev jag inte kär i nån lite fulare?
12 oktober
Dagssoundtrack: Number A shrine
Dåligt sovet på morron, men gick upp sent. Till mormor, Charlotte där. Sen kom Mamma och Henrik, sen musicerande. Kul med bas.
Dagens klapp: Charlotte
Dagens rapp: trött
Att vakna klockan åtta, dötrött, och med spända tankar, och inte kunna somna om igen, det är väl det pris man får betala för att såna där oemotståndliga typer som Paul ska få finnas.
Ja, jag var enormt spänd i morse, kunde inte slappna av en sekund, och hade bara bilder av honom i skallen. Eftersom jag somnade två borde jag ha sovit skönt i morse, men nej då.
Men det gör inte så mycket.
Detta tillstånd av väldigt spänd nervositet och längtan är ganska trevligt på nåt vis. Det kommer en måndag någon gång i framtiden, då får jag se honom igen. MEN: Jag vill inte att han ska vara så snygg! Varför kunde jag inte ha blivit kär i nån lite fulare? Det måste finnas en massa som kollar på Paul, och det gör mig så svartsjuk så det är löjligt.
På måndag ska jag snacka med Jonna. Tänk om vi kunde bli ett riktigt band. Vad enormt kul. Man kunde kanske köra lite Smashing pumpkins-covers till att börja med. Det finns ju enormt med bra grupper med låtar jag skulle vilja köra.
Jag borde ha låtskrivandet i blodet, men jag kan ju inte spela nåt, så än så länge går det inte.
Jag vill lära mig gitarr. Och bas. Visst, när jag funderar på saken, visst kan det hända att jag i slutänden blir nåt annat än trummis. Jag har kanske lite mer drivkraft och vilja än vad en bakgrundstrummis behöver. Ändå är det ju så kul med just trummor... Jag vill va trummis, men jag vill också va fronttjej, nån som syns. Knepigt. Men det där är senare funderingar. Just nu är jag bara en tjej som börjat lära sig lite trummor.
TIDNINGSLEDIG
Äntligen
jag får sova
imorgon
Nästan för bra
för att vara sant
Dagssoundtrack: Number A shrine
Dåligt sovet på morron, men gick upp sent. Till mormor, Charlotte där. Sen kom Mamma och Henrik, sen musicerande. Kul med bas.
Dagens klapp: Charlotte
Dagens rapp: trött
Att vakna klockan åtta, dötrött, och med spända tankar, och inte kunna somna om igen, det är väl det pris man får betala för att såna där oemotståndliga typer som Paul ska få finnas.
Ja, jag var enormt spänd i morse, kunde inte slappna av en sekund, och hade bara bilder av honom i skallen. Eftersom jag somnade två borde jag ha sovit skönt i morse, men nej då.
Men det gör inte så mycket.
Detta tillstånd av väldigt spänd nervositet och längtan är ganska trevligt på nåt vis. Det kommer en måndag någon gång i framtiden, då får jag se honom igen. MEN: Jag vill inte att han ska vara så snygg! Varför kunde jag inte ha blivit kär i nån lite fulare? Det måste finnas en massa som kollar på Paul, och det gör mig så svartsjuk så det är löjligt.
På måndag ska jag snacka med Jonna. Tänk om vi kunde bli ett riktigt band. Vad enormt kul. Man kunde kanske köra lite Smashing pumpkins-covers till att börja med. Det finns ju enormt med bra grupper med låtar jag skulle vilja köra.
Jag borde ha låtskrivandet i blodet, men jag kan ju inte spela nåt, så än så länge går det inte.
Jag vill lära mig gitarr. Och bas. Visst, när jag funderar på saken, visst kan det hända att jag i slutänden blir nåt annat än trummis. Jag har kanske lite mer drivkraft och vilja än vad en bakgrundstrummis behöver. Ändå är det ju så kul med just trummor... Jag vill va trummis, men jag vill också va fronttjej, nån som syns. Knepigt. Men det där är senare funderingar. Just nu är jag bara en tjej som börjat lära sig lite trummor.
TIDNINGSLEDIG
Äntligen
jag får sova
imorgon
Nästan för bra
för att vara sant
tisdag 11 oktober 2011
PAULstämplad dag
11 oktober
Dagssoundtrack: Bob / the Bear Quartet
Kär, så kär, så dödligt kär, så enormt kär, så fruktansvärt kär. Tyskaprovet gick okej. Vanlig hemmakväll.
Dagens klapp: PAUL
Dagens rapp: helger
Vilken påfrestande men ändå rätt trevlig dag. Den har endast en stor stämpel. Där står det PAUL med stora bokstäver. Sen jag vaknade har bara han funnits i min skalle. Jag känner som jag brukar känna ibland, att jag inte vet om jag orkar med denna långa helg.
Dökär igen.
Har sett han rätt mycket idag. Först på morgonen som vanligt, han stående bakom sitt skåp. Sen, efter individuella valet blev det span igen, jag stod och pratade med Ingrid, lutad mot skåpen, och han var där i närheten, jag kikade på honom, han stod och pratade med John, sen sa John "men där är ju hon!" och kom och frågade mig om Nils kommer hem i helgen.
John och Paul är bästa kompisar nu. Tänk om John pratat med Paul om mig, sagt nåt att "ja den där är verkligen en konstig människa" eller "kolla hon där, hon har precis samma slags kläder som sin brorsa, apar efter honom i allt".
Men för John är jag nog bara en ganska osynlig person han inte har så mycket åsikter om, så det där är inte speciellt stor risk. Men att John var intresserad av att träffa brorsan är jag nöjd över. Ser gärna att de är goda vänner. För tänk om John skulle få för sig att komma hem hit och ta med sig sin kompis från stan... Ja, sen vet jag ju att min bror bara har goda saker att säga om mig så han skulle aldrig SKADA Johns bild av mig, och om den sen på ett eller annat sätt lirkar sig fram till Paul är det ju trevligt.
Hursomhelst, sen gick deras klass på lektion, och jag satte mig i cafeterian och var dökär och längtade bara efter att se honom igen. Hans kom in efter ett tag, och jag brydde mig inte alls. Nu finns det bara en.
Maria och Nicole kom så småningom, och Nicole berättade att hon sett Paul cykla omkull på stan igår när han var på väg ner till musikgården. Han hade sett ut att skämmas väldigt, så hon hade tyckt synd om honom. Han var i alla fall snabbt upp och iväg. Tänk om man hade sett det... Vad kul det varit!
Äntligen dags att gå ner på maten. Jag var totalt darrig. Att man kan bli sådär överkär helt plötsligt. Han var inte där, och var väldigt seg, så jag satt där och kunde knappt få i mig nånting. Men vilket fruktansvärt bra humör jag hade. Totalt borta.
Sen så kom han, och satte sig ganska bra, så att jag kunde snegla på honom. Varenda sekund jag får njuta av att se honom känns plötsligt förbannat dyrbar. Jag hade i alla fall ätit färdigt ungefär, inte ätit mycket men det ville inte ner nåt heller. Men att gå och hämta ett glas vatten kunde jag ju göra. Gick förbi tätt bakom hans rygg. Hällde med darriga händer upp ett glas vatten och gick samma väg tillbaka med skyhög puls. Denna gång vände han på huvet när jag kom, men han såg inte upp på mig. Lyckades han registrera vem som kom förbi utan att se ansiktet på mig eftersom han genast vände tillbaka huvet och fortsatte äta?
Sen så gick han i alla fall upp till musiksalen, hade väl pianolektion tror jag. Jag hade det nervigt och småtråkigt fram till ryskan. På ryskan var jag på sanslöst humör, skrattade ihjäl mig trots total anledningsbrist... Gång på gång. Lätt pinsamt. Vilket himla flummhumör. Efter det kom dagens incident. Jag och Ingrid skulle ringa till en gubbe och boka historiaintervju. Det var stor kö, så vi stod och väntade mycket länge. Jag brukar aldrig rita på väggarna, men just idag råkade jag rita ett hoppande får och en söt kanin när en arg röst sa "Vad håller du på med? Varför ritar du på väggen?" och bredvid mig stod en städerska med ilskna ögon. "Jag hade inte så mycket att göra..." sa jag tvekande. Och så höll tanten världens utläggning. Jag bara stod och nickade. Det pinsamma var att det satt en massa folk alldeles tysta och glodde, medan de väntade på telefonen. Tanten avslutade med att säga "och hemma ritar du nog inte på väggarna". Jag svarade enormt töntigt "Jo, ibland." "Det tror jag inte på", sa hon och gick. Jag skrattade, Ingrid skrattade mer. Så typiskt! Och självklart var inte gubben hemma när vi ringde heller.
Inget spanläge i cafeterian, endast okoncentrerat tyskaprovsplugg. Jobbigt.
Och sen, innan vi började, slutade hans klass. Kort ögonkontakt som får mig att bli skraj att han upptäckt mitt inkollande av honom. Nåt i hans ögon såg liksom ut som om han avslöjat mig. Men det satt fint ändå. Sen tog han på sig jackan och gick iväg med John.
Provet gick bra. Engelskan flöt. Ner på stan, sitta och tråka... men så ser man en välbekant gestalt uppe i backen med en gitarr på ryggen, och, som vanligt en John bredvid sig. John säger tjena, jag säger hallå, och Paul tittar inte ens till. Lätt underligt, det gjorde han i alla fall förut. Men han har väl vant sig vid mig nu, han känner igen mig, vet att jag existerar, jag är ingen ny person för honom, alltså behöver han inte se på mig. Han vet att jag finns, men han bryr sig inte ett dugg om det, det är dagens slutsats.
Men jag är kär.
så kär.
DU, PAUL!
Du försvinner inte
ur mitt huvud
jag ser bara dig
när jag blundar
jag njuter väl
av tanken på att du finns
men jag sörjer
att dina ögon
inte ser mig
Dagssoundtrack: Bob / the Bear Quartet
Kär, så kär, så dödligt kär, så enormt kär, så fruktansvärt kär. Tyskaprovet gick okej. Vanlig hemmakväll.
Dagens klapp: PAUL
Dagens rapp: helger
Vilken påfrestande men ändå rätt trevlig dag. Den har endast en stor stämpel. Där står det PAUL med stora bokstäver. Sen jag vaknade har bara han funnits i min skalle. Jag känner som jag brukar känna ibland, att jag inte vet om jag orkar med denna långa helg.
Dökär igen.
Har sett han rätt mycket idag. Först på morgonen som vanligt, han stående bakom sitt skåp. Sen, efter individuella valet blev det span igen, jag stod och pratade med Ingrid, lutad mot skåpen, och han var där i närheten, jag kikade på honom, han stod och pratade med John, sen sa John "men där är ju hon!" och kom och frågade mig om Nils kommer hem i helgen.
John och Paul är bästa kompisar nu. Tänk om John pratat med Paul om mig, sagt nåt att "ja den där är verkligen en konstig människa" eller "kolla hon där, hon har precis samma slags kläder som sin brorsa, apar efter honom i allt".
Men för John är jag nog bara en ganska osynlig person han inte har så mycket åsikter om, så det där är inte speciellt stor risk. Men att John var intresserad av att träffa brorsan är jag nöjd över. Ser gärna att de är goda vänner. För tänk om John skulle få för sig att komma hem hit och ta med sig sin kompis från stan... Ja, sen vet jag ju att min bror bara har goda saker att säga om mig så han skulle aldrig SKADA Johns bild av mig, och om den sen på ett eller annat sätt lirkar sig fram till Paul är det ju trevligt.
Hursomhelst, sen gick deras klass på lektion, och jag satte mig i cafeterian och var dökär och längtade bara efter att se honom igen. Hans kom in efter ett tag, och jag brydde mig inte alls. Nu finns det bara en.
Maria och Nicole kom så småningom, och Nicole berättade att hon sett Paul cykla omkull på stan igår när han var på väg ner till musikgården. Han hade sett ut att skämmas väldigt, så hon hade tyckt synd om honom. Han var i alla fall snabbt upp och iväg. Tänk om man hade sett det... Vad kul det varit!
Äntligen dags att gå ner på maten. Jag var totalt darrig. Att man kan bli sådär överkär helt plötsligt. Han var inte där, och var väldigt seg, så jag satt där och kunde knappt få i mig nånting. Men vilket fruktansvärt bra humör jag hade. Totalt borta.
Sen så kom han, och satte sig ganska bra, så att jag kunde snegla på honom. Varenda sekund jag får njuta av att se honom känns plötsligt förbannat dyrbar. Jag hade i alla fall ätit färdigt ungefär, inte ätit mycket men det ville inte ner nåt heller. Men att gå och hämta ett glas vatten kunde jag ju göra. Gick förbi tätt bakom hans rygg. Hällde med darriga händer upp ett glas vatten och gick samma väg tillbaka med skyhög puls. Denna gång vände han på huvet när jag kom, men han såg inte upp på mig. Lyckades han registrera vem som kom förbi utan att se ansiktet på mig eftersom han genast vände tillbaka huvet och fortsatte äta?
Sen så gick han i alla fall upp till musiksalen, hade väl pianolektion tror jag. Jag hade det nervigt och småtråkigt fram till ryskan. På ryskan var jag på sanslöst humör, skrattade ihjäl mig trots total anledningsbrist... Gång på gång. Lätt pinsamt. Vilket himla flummhumör. Efter det kom dagens incident. Jag och Ingrid skulle ringa till en gubbe och boka historiaintervju. Det var stor kö, så vi stod och väntade mycket länge. Jag brukar aldrig rita på väggarna, men just idag råkade jag rita ett hoppande får och en söt kanin när en arg röst sa "Vad håller du på med? Varför ritar du på väggen?" och bredvid mig stod en städerska med ilskna ögon. "Jag hade inte så mycket att göra..." sa jag tvekande. Och så höll tanten världens utläggning. Jag bara stod och nickade. Det pinsamma var att det satt en massa folk alldeles tysta och glodde, medan de väntade på telefonen. Tanten avslutade med att säga "och hemma ritar du nog inte på väggarna". Jag svarade enormt töntigt "Jo, ibland." "Det tror jag inte på", sa hon och gick. Jag skrattade, Ingrid skrattade mer. Så typiskt! Och självklart var inte gubben hemma när vi ringde heller.
Inget spanläge i cafeterian, endast okoncentrerat tyskaprovsplugg. Jobbigt.
Och sen, innan vi började, slutade hans klass. Kort ögonkontakt som får mig att bli skraj att han upptäckt mitt inkollande av honom. Nåt i hans ögon såg liksom ut som om han avslöjat mig. Men det satt fint ändå. Sen tog han på sig jackan och gick iväg med John.
Provet gick bra. Engelskan flöt. Ner på stan, sitta och tråka... men så ser man en välbekant gestalt uppe i backen med en gitarr på ryggen, och, som vanligt en John bredvid sig. John säger tjena, jag säger hallå, och Paul tittar inte ens till. Lätt underligt, det gjorde han i alla fall förut. Men han har väl vant sig vid mig nu, han känner igen mig, vet att jag existerar, jag är ingen ny person för honom, alltså behöver han inte se på mig. Han vet att jag finns, men han bryr sig inte ett dugg om det, det är dagens slutsats.
Men jag är kär.
så kär.
DU, PAUL!
Du försvinner inte
ur mitt huvud
jag ser bara dig
när jag blundar
jag njuter väl
av tanken på att du finns
men jag sörjer
att dina ögon
inte ser mig
måndag 10 oktober 2011
såg inte skymten av honom
10 oktober
Dagssoundtrack: Silent / A shrine
Idag var en helt dö skoldag, började kvart över tolv men var i skolan från kvart över nio. Såg inte ens Paul nere på musikgården.
Dagens klapp: Selvina och Ingrid
Dagens rapp: Osynlig Paul
Va trist. Det blev spela idag, men jag såg inte skymten av honom. Han var i andra rummet hela tiden. När han gick förbi fönstret sen såg jag han inte heller.
Va trist. Jag var ju så dönervös innan.
Dagssoundtrack: Silent / A shrine
Idag var en helt dö skoldag, började kvart över tolv men var i skolan från kvart över nio. Såg inte ens Paul nere på musikgården.
Dagens klapp: Selvina och Ingrid
Dagens rapp: Osynlig Paul
Va trist. Det blev spela idag, men jag såg inte skymten av honom. Han var i andra rummet hela tiden. När han gick förbi fönstret sen såg jag han inte heller.
Va trist. Jag var ju så dönervös innan.
söndag 9 oktober 2011
Inget skulle hända.
9 oktober
Dagssoundtrack: Faded / Afghan whigs
På irriterat humör! Sur och less och trött. Men lugna lektioner. Slöig skön eftermiddag. Jag är rätt kär.
Dagens klapp: Henrik
Dagens rapp: alla
Så dåligt humör! Hela dagen har jag gått och blivit irriterad på allt och alla för alla småsaker... I denna värld finns visst bara jobbiga människor. Nu har jag ont i skallen och är dötrött, fruktansvärt less och ser inga glädjeämnen. Det blir säkert inte ens nåt musikgården imorgon, verkar som Åsa är sjuk. Ja just det, DET också. Idag hade jag världens chans till ett djupt och intelligent samtal med Paul. Jag gick förbi skåpen, där han stod ensam vänd åt mitt håll. Hur lätt som helst hade jag kunnat stanna till och säga "Vet du om Åsa är sjuk eller nåt?" Men så snabba reaktioner har jag inte. Jag bara kikade lite på honom och gick förbi. Sen försvann han upp till nån lektion.
Äh, det där är ju inget att gräma sig över. Inget skulle förändras. Inget skulle hända. Men för mig skulle det ändå betyda nåt, och jag grämer mig mycket.
Men det går kanske fler tåg..?
Det kan inte dröja länge innan jag växlar ord med Paul. Det tror jag faktiskt inte nu. Den betydligt större frågan är om jag någonsin kommer att prata med honom riktigt. Det tror jag inte. Vid vilket tillfälle skulle det vara? Vad skulle han ha för intresse att prata med mig? Näe, det kommer att ta stopp där. På sikt är det ju ändå ett stort framsteg, det här att han vet att jag finns i alla fall.
HISTORIEN ÄNDRAR SIG
För 10 månader sen var jag deprimerad över att jag inte tillhörde samma värld som honom.
Nu har jag flyttat min värld lite närmare hans.
För 9 månader sen levde jag för att få se in i hans ögon en kort stund, så att han skulle veta att jag fanns för en tiondels sekund.
Numera finns jag i hans register av ansikten han känner igen.
För 8 månader sen trodde jag att jag inte var kär längre.
Nu känns det som om han aldrig kommer att blekna för mig.
För 7 månader sen står det i min dagbok "Hur ser han ut inuti då? Det får jag aldrig veta."
Nu vet jag i alla fall hur han VERKAR vara som person även om det bara är på ytan.
För 6 månader sen trodde jag att Paul var ute ur min hjärna för gott.
Nu har jag insett att han kommer att komma tillbaka in i min skalle gång på gång.
För 5 månader sen trodde jag nästan att han såg på mig ibland.
Nu tror jag att jag trodde fel då.
För 4 månader sen tänkte jag att han var en fin andraplatsare, ett nödfallsspan, och att han skulle så förbli.
Nu är han mer än så.
För 3 månader sen trodde jag att jag skulle fortsätta kolla på samma killar som förr, efter sommarlovet.
Då hade jag för en gångs skull rätt.
För 2 månader sen var jag förväntansfull utan att det hade med honom att göra.
När jag numera är förväntansfull är han alltid inblandad.
För 1 månad sen var jag glad över att ha gått förbi honom med trumpinnar i handen.
Nu kommer jag inom kort att bli nervös över att han ser mig spela trummor.
Sakta går allt framåt.
Och om en månad till
är det kanske annorlunda.
Om tiden stod still
vore världen förutsägbart tråkig.
Dagssoundtrack: Faded / Afghan whigs
På irriterat humör! Sur och less och trött. Men lugna lektioner. Slöig skön eftermiddag. Jag är rätt kär.
Dagens klapp: Henrik
Dagens rapp: alla
Så dåligt humör! Hela dagen har jag gått och blivit irriterad på allt och alla för alla småsaker... I denna värld finns visst bara jobbiga människor. Nu har jag ont i skallen och är dötrött, fruktansvärt less och ser inga glädjeämnen. Det blir säkert inte ens nåt musikgården imorgon, verkar som Åsa är sjuk. Ja just det, DET också. Idag hade jag världens chans till ett djupt och intelligent samtal med Paul. Jag gick förbi skåpen, där han stod ensam vänd åt mitt håll. Hur lätt som helst hade jag kunnat stanna till och säga "Vet du om Åsa är sjuk eller nåt?" Men så snabba reaktioner har jag inte. Jag bara kikade lite på honom och gick förbi. Sen försvann han upp till nån lektion.
Äh, det där är ju inget att gräma sig över. Inget skulle förändras. Inget skulle hända. Men för mig skulle det ändå betyda nåt, och jag grämer mig mycket.
Men det går kanske fler tåg..?
Det kan inte dröja länge innan jag växlar ord med Paul. Det tror jag faktiskt inte nu. Den betydligt större frågan är om jag någonsin kommer att prata med honom riktigt. Det tror jag inte. Vid vilket tillfälle skulle det vara? Vad skulle han ha för intresse att prata med mig? Näe, det kommer att ta stopp där. På sikt är det ju ändå ett stort framsteg, det här att han vet att jag finns i alla fall.
HISTORIEN ÄNDRAR SIG
För 10 månader sen var jag deprimerad över att jag inte tillhörde samma värld som honom.
Nu har jag flyttat min värld lite närmare hans.
För 9 månader sen levde jag för att få se in i hans ögon en kort stund, så att han skulle veta att jag fanns för en tiondels sekund.
Numera finns jag i hans register av ansikten han känner igen.
För 8 månader sen trodde jag att jag inte var kär längre.
Nu känns det som om han aldrig kommer att blekna för mig.
För 7 månader sen står det i min dagbok "Hur ser han ut inuti då? Det får jag aldrig veta."
Nu vet jag i alla fall hur han VERKAR vara som person även om det bara är på ytan.
För 6 månader sen trodde jag att Paul var ute ur min hjärna för gott.
Nu har jag insett att han kommer att komma tillbaka in i min skalle gång på gång.
För 5 månader sen trodde jag nästan att han såg på mig ibland.
Nu tror jag att jag trodde fel då.
För 4 månader sen tänkte jag att han var en fin andraplatsare, ett nödfallsspan, och att han skulle så förbli.
Nu är han mer än så.
För 3 månader sen trodde jag att jag skulle fortsätta kolla på samma killar som förr, efter sommarlovet.
Då hade jag för en gångs skull rätt.
För 2 månader sen var jag förväntansfull utan att det hade med honom att göra.
När jag numera är förväntansfull är han alltid inblandad.
För 1 månad sen var jag glad över att ha gått förbi honom med trumpinnar i handen.
Nu kommer jag inom kort att bli nervös över att han ser mig spela trummor.
Sakta går allt framåt.
Och om en månad till
är det kanske annorlunda.
Om tiden stod still
vore världen förutsägbart tråkig.
lördag 8 oktober 2011
inget speciellt
8 oktober
Dagssoundtrack: Culture club / Puffin
Okej dag, inget speciellt. Red Leistur sen och mockade. Hem och åt spaghetti, ganska så gott.
Dagens klapp: Stjarni
Dagens rapp: Marias sjuka
Imorrn ska jag nog fråga Jonna om hon hänger med och spelar på torsdag. Undrar hur det där blir... Jag är i alla fall spelsugen nu.
Och jag är sugen på att se Paul.
Lugn dag
som bara tuffar på
ändå är det väl tänkt
att den ska leda
någonstans
åtminstone
Framtiden får visa
om dagen
blev en ny dag
ny och händelserik
man vet ju aldrig.
Dagssoundtrack: Culture club / Puffin
Okej dag, inget speciellt. Red Leistur sen och mockade. Hem och åt spaghetti, ganska så gott.
Dagens klapp: Stjarni
Dagens rapp: Marias sjuka
Imorrn ska jag nog fråga Jonna om hon hänger med och spelar på torsdag. Undrar hur det där blir... Jag är i alla fall spelsugen nu.
Och jag är sugen på att se Paul.
Lugn dag
som bara tuffar på
ändå är det väl tänkt
att den ska leda
någonstans
åtminstone
Framtiden får visa
om dagen
blev en ny dag
ny och händelserik
man vet ju aldrig.
fredag 7 oktober 2011
Denna oemotståndliga Paul
7 september
Dagssoundtrack: Blame etc / Afghan whigs
Superhumör på morron, bottenhumör på eftermiddan. Ingen speciell anledning. Teckenspråket gick okej. Kär.
Dagens klapp: Selvina
Dagens rapp: lehumör
Varför är jag ofta så glad på måndagsförmiddan och så låg på eftermiddan? Nu känns det lite bättre, men tidigare ikväll hade jag totalt tappat livsglädjen, inget var roligt.
Idag har jag som vanligt sett Paul en hel del, och han har som vanligt inte sett mig. Imorrn har jag sovmorron i alla fall... Det känns ju skönt. Då blir tisdagen lite kortare.
En viss Hans Rodin känns helt meningslös för tillfället. Vad ger det att tänka på han? Det enda som händer är ju att han sitter och kollar åt ett annat håll medan jag sitter och glor och ser dum ut. Visst är han väldigt söt och har fina ögon. Men vadå? Jag får inga oj-känningar.
Det är Paul som gäller. Denna oemotståndliga Paul. Vad är det med honom? Varför har jag gått och kollat in honom i snart ett år?
HUMÖRSVÄNGNING
Orkar inte tänka
orkar inte gräva in i mig själv
för att hitta
det som skaver
vill inte hitta anledningen
till tyngden inuti mig
önskar bara
att det är en oförklarlig
sänkning av mitt humör
och att det har gått över
tills imorgon
Dagssoundtrack: Blame etc / Afghan whigs
Superhumör på morron, bottenhumör på eftermiddan. Ingen speciell anledning. Teckenspråket gick okej. Kär.
Dagens klapp: Selvina
Dagens rapp: lehumör
Varför är jag ofta så glad på måndagsförmiddan och så låg på eftermiddan? Nu känns det lite bättre, men tidigare ikväll hade jag totalt tappat livsglädjen, inget var roligt.
Idag har jag som vanligt sett Paul en hel del, och han har som vanligt inte sett mig. Imorrn har jag sovmorron i alla fall... Det känns ju skönt. Då blir tisdagen lite kortare.
En viss Hans Rodin känns helt meningslös för tillfället. Vad ger det att tänka på han? Det enda som händer är ju att han sitter och kollar åt ett annat håll medan jag sitter och glor och ser dum ut. Visst är han väldigt söt och har fina ögon. Men vadå? Jag får inga oj-känningar.
Det är Paul som gäller. Denna oemotståndliga Paul. Vad är det med honom? Varför har jag gått och kollat in honom i snart ett år?
HUMÖRSVÄNGNING
Orkar inte tänka
orkar inte gräva in i mig själv
för att hitta
det som skaver
vill inte hitta anledningen
till tyngden inuti mig
önskar bara
att det är en oförklarlig
sänkning av mitt humör
och att det har gått över
tills imorgon
6 september
6 september
Dagssoundtrack: 1979 / Smashing Pumpkins
Körde tidningen med Anna. Lyssnade på Radiohead och försökte att inte somna. Till mamma, ätit pizza, gått på höstpromenad.
Dagens klapp: Mamma
Dagens rapp: trött
Dagssoundtrack: 1979 / Smashing Pumpkins
Körde tidningen med Anna. Lyssnade på Radiohead och försökte att inte somna. Till mamma, ätit pizza, gått på höstpromenad.
Dagens klapp: Mamma
Dagens rapp: trött
onsdag 5 oktober 2011
vill gå i tvåan i gymnasiet i hela mitt liv
5 oktober
Dagssoundtrack: Time has told me / Nick Drake
Till Klavsberget, det blåste bra. Hem och ha slökväll. Kerstin var här som vanligt.
Dagens klapp: klantpappa
Dagens rapp: surhenrik
Ja hm.
Det BORDE ju gå ihop på nåt vis, det där spelkompistrasslet. Hoppas man.
Vilket problem då... för ett halvår sen hade jag inte trott att såna problem fanns överhuvudtaget. Men livet är rätt skönt nu. Önskar man kunde stanna det så här, i det här läget, och bara rulla på, vecka efter vecka... Jag vill gå i tvåan i gymnasiet i hela mitt liv. Så känns det nu, i glädjen över att må bra, vara accepterad, känna mig okej.
Jag känner mig aldrig i botten nuförtiden. Jag behöver aldrig kämpa för att få vara med. Jag får alltmer sällan den där känslan av att "nu måste jag säga något, vad alla sitter och tycker att jag är en konstig tyst tönt nu."
Jag accepterar att jag är tyst. Jag pratar när jag är med människor jag trivs ihop med, det finns ingen anledning att jag ska försöka tvinga fram kommentarer när de inte kommer av sig själv.
Jag behöver inte längre spänt klamra mig fast vid folk för att slippa vara ensam, och inte heller stå i utkanten och grubbla över om jag ska försöka hänga på eller gå min egen väg. Jag vet var jag hör hemma. Och allt blir så mycket mer avslappnat när jag inte behöver tänka på hur jag ska vara hela tiden. Jag vet ju att jag duger. Jag vet att jag är accepterad. Så jag bara är. Säger det jag säger, är tyst när jag är tyst, går dit jag har lust att gå, och spänner av.
Jag kan till och med tycka om mig själv ibland. När kunde jag det senast? För minst ett år sen skulle jag tro. Jag är mer harmonisk än jag varit på länge, länge.
Paul är också ett glädjeämne. Så länge det går framåt. Det gör det ju, sakta, sakta, löjligt att säga så, men jag talar i smådetaljer. Var tar det stopp? Tar det stopp här, när jag är Åsas musikintresserade kompis? Eller kommer det att ta stopp senare? Kommer jag nån gång att prata med Paul utöver ett "hur mycket är klockan"-samtal? Hur mycket kan jag bli för honom? Kan det gå så långt att vi hejar på varann?
Jag tror inte på det. Jag bara drömmer. Drömmer och väntar på stoppet. Det borde komma snart. Jag tror aldrig att Paul kommer att se mig mer än han gör nu. Han kommer aldrig att ha nåt intresse av att lära känna mig. Och när jag inser det på riktigt är det nog inte längre roligt att vara kär.
BILDEN
I korridoren mot musiksalen
hänger ett foto från konserten förra året
jag stannar till ibland och ser på det
På nedersta raden
står en gullig kille och flinar
den killen blev jag kär i
då, för elva månader sen
Han är sig inte lik
ser så barnslig ut
han ser äldre ut nu
och har längre hår
men han är lika söt
och jag är lika kär
Dagssoundtrack: Time has told me / Nick Drake
Till Klavsberget, det blåste bra. Hem och ha slökväll. Kerstin var här som vanligt.
Dagens klapp: klantpappa
Dagens rapp: surhenrik
Ja hm.
Det BORDE ju gå ihop på nåt vis, det där spelkompistrasslet. Hoppas man.
Vilket problem då... för ett halvår sen hade jag inte trott att såna problem fanns överhuvudtaget. Men livet är rätt skönt nu. Önskar man kunde stanna det så här, i det här läget, och bara rulla på, vecka efter vecka... Jag vill gå i tvåan i gymnasiet i hela mitt liv. Så känns det nu, i glädjen över att må bra, vara accepterad, känna mig okej.
Jag känner mig aldrig i botten nuförtiden. Jag behöver aldrig kämpa för att få vara med. Jag får alltmer sällan den där känslan av att "nu måste jag säga något, vad alla sitter och tycker att jag är en konstig tyst tönt nu."
Jag accepterar att jag är tyst. Jag pratar när jag är med människor jag trivs ihop med, det finns ingen anledning att jag ska försöka tvinga fram kommentarer när de inte kommer av sig själv.
Jag behöver inte längre spänt klamra mig fast vid folk för att slippa vara ensam, och inte heller stå i utkanten och grubbla över om jag ska försöka hänga på eller gå min egen väg. Jag vet var jag hör hemma. Och allt blir så mycket mer avslappnat när jag inte behöver tänka på hur jag ska vara hela tiden. Jag vet ju att jag duger. Jag vet att jag är accepterad. Så jag bara är. Säger det jag säger, är tyst när jag är tyst, går dit jag har lust att gå, och spänner av.
Jag kan till och med tycka om mig själv ibland. När kunde jag det senast? För minst ett år sen skulle jag tro. Jag är mer harmonisk än jag varit på länge, länge.
Paul är också ett glädjeämne. Så länge det går framåt. Det gör det ju, sakta, sakta, löjligt att säga så, men jag talar i smådetaljer. Var tar det stopp? Tar det stopp här, när jag är Åsas musikintresserade kompis? Eller kommer det att ta stopp senare? Kommer jag nån gång att prata med Paul utöver ett "hur mycket är klockan"-samtal? Hur mycket kan jag bli för honom? Kan det gå så långt att vi hejar på varann?
Jag tror inte på det. Jag bara drömmer. Drömmer och väntar på stoppet. Det borde komma snart. Jag tror aldrig att Paul kommer att se mig mer än han gör nu. Han kommer aldrig att ha nåt intresse av att lära känna mig. Och när jag inser det på riktigt är det nog inte längre roligt att vara kär.
BILDEN
I korridoren mot musiksalen
hänger ett foto från konserten förra året
jag stannar till ibland och ser på det
På nedersta raden
står en gullig kille och flinar
den killen blev jag kär i
då, för elva månader sen
Han är sig inte lik
ser så barnslig ut
han ser äldre ut nu
och har längre hår
men han är lika söt
och jag är lika kär
tisdag 4 oktober 2011
kompistrassel åt rätt håll
4 oktober
Dagssoundtrack: Today / Smashing pumpkins
Ok teckenspråk. Mat, ryska, milslånga håltimmar, men okej. Hem och ta det lugnt. Har vi gitarrist?
Dagens klapp: Jonna
Dagens rapp: trassel
att bli vald
att bli bortvald
att välja
att välja bort
Det här med kompisar är hårt och tufft, det faller aldrig på rätt plats av sig själv, alltid trasslar det nånstans. För en gångs skull trasslar det åt det trevligaste hållet för mig. Men det är hårt ändå.
Att spela med Jonna vore helt suveränt. Hon har musiksmak, vill köra lite röjigt... och är nog väldigt bra.
Men går det ihop med Åsa, eller kommer hon att hamna vid sidan av? Åsa har inte samma musiksmak som mig, men vi har ju kul ändå med våra smått tramsiga enkla sånger. Jonna vill väl mer, och mer åt mitt håll, hon har himla sjysst musiksmak efter förutsättningarna (dvs hon har inte samma brorsa som mig) och hon och jag skulle nog kunna lira på, köra lite vad som helst. Men Åsa då? hänger hon med i såna fall? Får hon kul? Jag vet inte alls hur bas funkar, med trummor kan man ju spela till vad som helst utan att behöva vara bra, bas verkar svårare. Så hänger hon med? Jag vet inte. Jag vet inte hur det går ihop, ett band med Åsa och Jonna, och jag avskyr att vara i mitten, medelpunkten, länken... Jag måste ta hänsyn till Åsa, vi har trots allt planerat att spela ihop sen i våras, och hon är en av mina bästa kompisar. TRASSEL!
Och så har vi Ingrid då, som väl knappast kommer att le åt att jag och Jonna, spelkompisarna hennes, går och fixar ett band som inte hon kan va med i. TRASSEL!
Trassel åt rätt håll i alla fall. Just därför är det en så ovan situation att jag blir helt grubblande ställd. Vet inte hur jag ska göra, vad jag ska säga, vill inte heller att livet bara ska stå still. Det känns tufft inuti mig. Ändå saknar det den där tyngden som ligger på, när kompistrasslet är åt andra hållet. Det är skönt. Men samtidigt är det mer ansvarskrävande nu än när man bara behöver gå omkring och säga "ingen vill va med mig, ingen accepterar mig, jag är en ensam person, så är det".
Dessutom är jag väldigt kär.
Jag har vågat långavståndsspana på Paul några gånger. Det känns inte så farligt, bara lite. Ett par gånger har han stannat upp med blicken ett tag, åt min riktning, och jag har känt mig avslöjad, men jag vet ju inte. Jag vet bara att tanken på honom får mig väldigt välmående. Och jag vet att det blir en lång helg. Jag känner mig mer kär än någonsin förr, men det är nog bara för att jag glömt forna stunder av oresonliga känslor.
Idag hade jag faktiskt läge att fråga honom var Åsa var, när han var ensam vid skåpen. Jag funderade på saken. Inte en chans att jag skulle våga. Det skulle kräva hela min viljestyrka, allt mitt adrenalin, trots att det är en så ofarlig handling egentligen. Men jag skulle va så stolt över mig själv sen.
Visst. Någon gång. Med ett totalt kanonläge så... Ingen omöjlighet att jag skulle våga.
Tänk om han redan skulle ha råka märkt allt. Det skulle jag inte tro, men visst glodde jag rätt ohejdat på honom hela ettan. Men jag borde ha märkt om han märkt det.
Nej, han har inte märkt att jag kollar in honom. Hoppas jag verkligen, för det skulle va hyfsat pinsamt. Men ändå... det skulle nånstans inom mig vara trevligt också.
Jag ser dig
känner så väl igen dig
känner så väl igen
den här känslan jag får
när jag ser dig
Dagssoundtrack: Today / Smashing pumpkins
Ok teckenspråk. Mat, ryska, milslånga håltimmar, men okej. Hem och ta det lugnt. Har vi gitarrist?
Dagens klapp: Jonna
Dagens rapp: trassel
att bli vald
att bli bortvald
att välja
att välja bort
Det här med kompisar är hårt och tufft, det faller aldrig på rätt plats av sig själv, alltid trasslar det nånstans. För en gångs skull trasslar det åt det trevligaste hållet för mig. Men det är hårt ändå.
Att spela med Jonna vore helt suveränt. Hon har musiksmak, vill köra lite röjigt... och är nog väldigt bra.
Men går det ihop med Åsa, eller kommer hon att hamna vid sidan av? Åsa har inte samma musiksmak som mig, men vi har ju kul ändå med våra smått tramsiga enkla sånger. Jonna vill väl mer, och mer åt mitt håll, hon har himla sjysst musiksmak efter förutsättningarna (dvs hon har inte samma brorsa som mig) och hon och jag skulle nog kunna lira på, köra lite vad som helst. Men Åsa då? hänger hon med i såna fall? Får hon kul? Jag vet inte alls hur bas funkar, med trummor kan man ju spela till vad som helst utan att behöva vara bra, bas verkar svårare. Så hänger hon med? Jag vet inte. Jag vet inte hur det går ihop, ett band med Åsa och Jonna, och jag avskyr att vara i mitten, medelpunkten, länken... Jag måste ta hänsyn till Åsa, vi har trots allt planerat att spela ihop sen i våras, och hon är en av mina bästa kompisar. TRASSEL!
Och så har vi Ingrid då, som väl knappast kommer att le åt att jag och Jonna, spelkompisarna hennes, går och fixar ett band som inte hon kan va med i. TRASSEL!
Trassel åt rätt håll i alla fall. Just därför är det en så ovan situation att jag blir helt grubblande ställd. Vet inte hur jag ska göra, vad jag ska säga, vill inte heller att livet bara ska stå still. Det känns tufft inuti mig. Ändå saknar det den där tyngden som ligger på, när kompistrasslet är åt andra hållet. Det är skönt. Men samtidigt är det mer ansvarskrävande nu än när man bara behöver gå omkring och säga "ingen vill va med mig, ingen accepterar mig, jag är en ensam person, så är det".
Dessutom är jag väldigt kär.
Jag har vågat långavståndsspana på Paul några gånger. Det känns inte så farligt, bara lite. Ett par gånger har han stannat upp med blicken ett tag, åt min riktning, och jag har känt mig avslöjad, men jag vet ju inte. Jag vet bara att tanken på honom får mig väldigt välmående. Och jag vet att det blir en lång helg. Jag känner mig mer kär än någonsin förr, men det är nog bara för att jag glömt forna stunder av oresonliga känslor.
Idag hade jag faktiskt läge att fråga honom var Åsa var, när han var ensam vid skåpen. Jag funderade på saken. Inte en chans att jag skulle våga. Det skulle kräva hela min viljestyrka, allt mitt adrenalin, trots att det är en så ofarlig handling egentligen. Men jag skulle va så stolt över mig själv sen.
Visst. Någon gång. Med ett totalt kanonläge så... Ingen omöjlighet att jag skulle våga.
Tänk om han redan skulle ha råka märkt allt. Det skulle jag inte tro, men visst glodde jag rätt ohejdat på honom hela ettan. Men jag borde ha märkt om han märkt det.
Nej, han har inte märkt att jag kollar in honom. Hoppas jag verkligen, för det skulle va hyfsat pinsamt. Men ändå... det skulle nånstans inom mig vara trevligt också.
Jag ser dig
känner så väl igen dig
känner så väl igen
den här känslan jag får
när jag ser dig
måndag 3 oktober 2011
Åsas polare
3 oktober
Dagssoundtrack: True love ways
Normal skoldag, volleyboll gick dåligt. Ner på musikgården. Paul känner igen mig, nu vet jag det, härligt. Spelade med Åsa och Oliver. Gick halvbra.
Dagens klapp: Paul
Dagens rapp: volleyboll
Att man kan bli så glad för ett sånt litet framsteg. Nu VET jag att Paul vet att jag finns. Jag ÄR inte totalt osynlig. För när jag gick utanför musikgården såg han mig genom ett fönster och ropade "Du Åsa! Din polare är här!"
Klart jag har tänkt att han måste ha uppmärksammat att jag är Åsas kompis, men det är först idag jag har fått det bekräftar. Och det känns enormt bra. jag är enormt kär!
Oliver hängde på och spelade piano, det funkade väl hyfsat, förutom att jag är så inställd på hemmatrumsetet att pinnarna hamnar fel. Och när jag skulle lägga till lite eget avbröt han mig. "Du, fortsätt med det vanliga fyrtaktskompet i stället." Då kände jag mig dålig och nybörjaraktig. Sen flöt det i alla fall på rätt bra när jag och Åsa var ensamma. Testade lite bas också, och just då gick Paul förbi fönstret och glodde in. Men han såg väl mest på Åsa, för hon brukar aldrig nånsin sitta vid ett trumset.
Det var kul idag. Och det lär bli torsdagseftermiddadar på musikgården nu framöver. Det tar ridningen stryk av... men det bara är så. Ridningen ligger på andra plats just nu helt enkelt. Sorgligt eller inte? Jag vet inte... synd i alla fall att det är NU man ska börja tappa känslan, nu när jag faktiskt HAR en häst att rida, kursa och tävla...
Väldigt synd.
ÄNTLIGEN
Äntligen
vet jag
att du faktiskt lagt märke till mig
att du känner igen mig
Äntligen
vet du att jag finns
Dagssoundtrack: True love ways
Normal skoldag, volleyboll gick dåligt. Ner på musikgården. Paul känner igen mig, nu vet jag det, härligt. Spelade med Åsa och Oliver. Gick halvbra.
Dagens klapp: Paul
Dagens rapp: volleyboll
Att man kan bli så glad för ett sånt litet framsteg. Nu VET jag att Paul vet att jag finns. Jag ÄR inte totalt osynlig. För när jag gick utanför musikgården såg han mig genom ett fönster och ropade "Du Åsa! Din polare är här!"
Klart jag har tänkt att han måste ha uppmärksammat att jag är Åsas kompis, men det är först idag jag har fått det bekräftar. Och det känns enormt bra. jag är enormt kär!
Oliver hängde på och spelade piano, det funkade väl hyfsat, förutom att jag är så inställd på hemmatrumsetet att pinnarna hamnar fel. Och när jag skulle lägga till lite eget avbröt han mig. "Du, fortsätt med det vanliga fyrtaktskompet i stället." Då kände jag mig dålig och nybörjaraktig. Sen flöt det i alla fall på rätt bra när jag och Åsa var ensamma. Testade lite bas också, och just då gick Paul förbi fönstret och glodde in. Men han såg väl mest på Åsa, för hon brukar aldrig nånsin sitta vid ett trumset.
Det var kul idag. Och det lär bli torsdagseftermiddadar på musikgården nu framöver. Det tar ridningen stryk av... men det bara är så. Ridningen ligger på andra plats just nu helt enkelt. Sorgligt eller inte? Jag vet inte... synd i alla fall att det är NU man ska börja tappa känslan, nu när jag faktiskt HAR en häst att rida, kursa och tävla...
Väldigt synd.
ÄNTLIGEN
Äntligen
vet jag
att du faktiskt lagt märke till mig
att du känner igen mig
Äntligen
vet du att jag finns
söndag 2 oktober 2011
Torsdag var nära på ett magiskt heligt ord
2 oktober
Dagssoundtrack: End of nicotine / A shrine
Skitmatteprov!! Inte mycket spanande idag heller. Sen köpte jag trumstockar och haft TV-kväll hemma.
Dagens klapp: Trumstockar
Dagens rapp: matten
Är det torsdag som är DAGEN nu igen? Förra året var det ju alltid torsdagen som var veckans höjdpunkt, för att Paul alltid hade samma lunch som jag då. Torsdag var närapå ett magiskt heligt ord. Blir det samma sak nu igen? Kommer jag att va förväntansfull, hoppas, hoppas Paul är nere på musikgården, tänk OM han kunde kommentera mitt trummande, tänk OM han kunde rekognicera mig...
Blir torsdagen ett förväntansfullt hopp som mynnar i besvikna torsdagskvällar? Det är möjligt.
Jag är förväntansfull idag. Men antagligen kommer han väl inte ens att va kvar när jag kommer. Precis som han för det mesta satte sig vid fel bord på torsdagens luncher förr i tiden...
Det ska bli kul att spela imorgon i alla fall, förhoppningsvis. Ska lära Åsa lite trummor, låta henne lära mig lite bas, och så ska vi väl försöka spela lite ihop. Men det behövs ju en gitarr. Vad gör man? Det skulle va så himla kul med ett riktigt band, men... Ja ja, får se hur livet fortgår.
Idag har inte mycket hänt alls.
Paul sparkade iväg en macka på skåpen så en bit studsade på mig... Betydelsefullt. Jag får aldrig ens en tiondels sekunds ögonkontakt med Paul. Det är sorgligt. Jag är kär. Jag har varit stadigt kär ganska länge nu, nära på 4 veckor
I know you don´t know me
I nervous wordless face
brings shade to your light
but I want so bad
to walk beside you
but fall back into a world
where I believe
I embrace the moment
I´m in love with a dream
and toy with ideas
that burn deep inside me
cause a picture is all you are to me
a picture is all
you´ll ever be
(Bubble/RedHousePainters)
Dagssoundtrack: End of nicotine / A shrine
Skitmatteprov!! Inte mycket spanande idag heller. Sen köpte jag trumstockar och haft TV-kväll hemma.
Dagens klapp: Trumstockar
Dagens rapp: matten
Är det torsdag som är DAGEN nu igen? Förra året var det ju alltid torsdagen som var veckans höjdpunkt, för att Paul alltid hade samma lunch som jag då. Torsdag var närapå ett magiskt heligt ord. Blir det samma sak nu igen? Kommer jag att va förväntansfull, hoppas, hoppas Paul är nere på musikgården, tänk OM han kunde kommentera mitt trummande, tänk OM han kunde rekognicera mig...
Blir torsdagen ett förväntansfullt hopp som mynnar i besvikna torsdagskvällar? Det är möjligt.
Jag är förväntansfull idag. Men antagligen kommer han väl inte ens att va kvar när jag kommer. Precis som han för det mesta satte sig vid fel bord på torsdagens luncher förr i tiden...
Det ska bli kul att spela imorgon i alla fall, förhoppningsvis. Ska lära Åsa lite trummor, låta henne lära mig lite bas, och så ska vi väl försöka spela lite ihop. Men det behövs ju en gitarr. Vad gör man? Det skulle va så himla kul med ett riktigt band, men... Ja ja, får se hur livet fortgår.
Idag har inte mycket hänt alls.
Paul sparkade iväg en macka på skåpen så en bit studsade på mig... Betydelsefullt. Jag får aldrig ens en tiondels sekunds ögonkontakt med Paul. Det är sorgligt. Jag är kär. Jag har varit stadigt kär ganska länge nu, nära på 4 veckor
I know you don´t know me
I nervous wordless face
brings shade to your light
but I want so bad
to walk beside you
but fall back into a world
where I believe
I embrace the moment
I´m in love with a dream
and toy with ideas
that burn deep inside me
cause a picture is all you are to me
a picture is all
you´ll ever be
(Bubble/RedHousePainters)
tjejer som spelar trummor
1 oktober
Dagssoundtrack: San geronimo / Red house painters
Trist Paulfri dag, jag blir så desperat då. Inte mycket Hansspan heller. På kommun och biblioteket. Red. Leistur var slö.
Dagens klapp: brorsan
Dagens rapp: slöhästen
Tjejer som spelar trummor är det coolaste och charmigaste som finns, säger min söta uppmuntrande bror. Så det är bara att träna på då.
Jag längtar till på torsdag. Tänk OM Paul kunde va kvar då...
Tisdagar är hemska, i alla fall idag. Jag har varit på helt döhumör. Kollade 5 minuter på Hans. Han har verkligen fruktansvärt fina ögon. Men ingen Paul att kolla efter på tisdagar. Grymt. Vad har man att leva för? Imorgon är det tack och lov onsdag.
LÄNGTAN
Du finns där
i min skalle
ständigt
ser dig framför mig
och står inte ut med
att du bara finns här
i mina tankar
just nu
Vill ha dig här
i verkligheten
vill att du ska stå framför mig
med gitarren i famnen
flina
se på mig
och fråga om vi ska lira några låtar
Jag drömmer alltid
alltid för mycket
Dagssoundtrack: San geronimo / Red house painters
Trist Paulfri dag, jag blir så desperat då. Inte mycket Hansspan heller. På kommun och biblioteket. Red. Leistur var slö.
Dagens klapp: brorsan
Dagens rapp: slöhästen
Tjejer som spelar trummor är det coolaste och charmigaste som finns, säger min söta uppmuntrande bror. Så det är bara att träna på då.
Jag längtar till på torsdag. Tänk OM Paul kunde va kvar då...
Tisdagar är hemska, i alla fall idag. Jag har varit på helt döhumör. Kollade 5 minuter på Hans. Han har verkligen fruktansvärt fina ögon. Men ingen Paul att kolla efter på tisdagar. Grymt. Vad har man att leva för? Imorgon är det tack och lov onsdag.
LÄNGTAN
Du finns där
i min skalle
ständigt
ser dig framför mig
och står inte ut med
att du bara finns här
i mina tankar
just nu
Vill ha dig här
i verkligheten
vill att du ska stå framför mig
med gitarren i famnen
flina
se på mig
och fråga om vi ska lira några låtar
Jag drömmer alltid
alltid för mycket
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)