vi är alla tre lite tillbakadragna

30 oktober

Dagssoundtrack: Gratitude walks / American music club

Upp, kolla på alternative nation och slöa, till banken, städa rummet...

Jag vet inte riktigt hur jag känner mig just nu... Jag är lite besvärad av tanken på spelandet... Jag vet inte hur jag vill, jag vill ju att det ska bli nåt band av nåt slag, men jag vet också att allt hänger på mig, och det vet jag inte om jag orkar med riktigt. Jag känner ju inte Jonna... och hon hör inte till mitt "gäng", jag pratar aldrig med henne, jag vet inte hur mycket hon ser ner på mig. Men tydligen är hon ju intresserad ändå... Och sen är det Åsa då, en rätt udda person, går Jonna och Åsa ihop eller blir stämningen bara spänd? Vi är liksom alla tre lite tillbakadragna av oss, kan vi lyckas slappna av ihop då?
Och det hänger bara på mig, det är jag som måste va medlare, länk, drivkraft, fixare...
Jag BORDE kolla ut låtar. Men jag orkar inte riktigt. Jag är inte så framåttänkande av mig, och ändå verkar det ju vara jag som VILL mest. Men jag är osäker på de andra. Vore det två personer man kände utan och innan, då vore det hur lätt som helst att bara sitta och lira och ha kul, och sen kanske gå vidare. Nu känns det trögt och spänt, och jag är för seg för att orka få det framåt. Men vi får väl se hur det blir.

Att tänka på Paul känns fint. Längtar tills efter lovet.
MEN HUR FÅR JAG KLARHET i om hur pass medveten han är om att jag gillar honom?
Jag får nog vänta på det ett tag till. Jag tror i alla fall han är ganska medveten om det. Konstigt vore det annars. Men jag vet inte säkert. Tänk om han går omkring och inte vet ett dugg? Han kanske inte märker när jag ser på honom. Men det låter ologiskt. Jo, jag borde nästan utesluta att han inte märkt ett dugg.
Han vet nog.
Och OM han vet, då är nästa fråga, nästa sak att försöka analysera fram, vad han tycker om det. Antagligen bryr han sig inte alls, han kanske aktar sig lite för att se åt mitt håll, men han bryr sig inte alls.
Jag VILL såklart att han ska bry sig. Det är min skräck att han ska va totalt oberörd, näe, då får han hellre vara besvärad och småirriterad över att jag kollar på honom.
Visst har han verkat aningen generad några gånger, men blicken aktivt riktad åt "nåt annat håll". Men jag vågar såklart inte tro på att hans lite röda kinder skulle bero på att jag var i närheten. Jag SÖKER ju efter tecken på att han märkt mig, och sen förstorar jag allt som SKULLE kunna innebära det.

Undrar om han vet mitt namn. Hisnande tanke, men fullt möjlig faktiskt. Han har ju hört det nämnas några gånger så... Jag gillar tanken.
Jag gillar att han vet att jag finns. Jag får nog vara nöjd med det. Att han sen ska gå omkring och känna sig besvärad, smickrad, berörd eller road över att jag gillar honom, det är nog för mycket begärt. En oerhört skön tanke, men inget jag tror på.