kompistrassel åt rätt håll

4 oktober

Dagssoundtrack: Today / Smashing pumpkins

Ok teckenspråk. Mat, ryska, milslånga håltimmar, men okej. Hem och ta det lugnt. Har vi gitarrist?
Dagens klapp: Jonna
Dagens rapp: trassel

att bli vald
att bli bortvald
att välja
att välja bort

Det här med kompisar är hårt och tufft, det faller aldrig på rätt plats av sig själv, alltid trasslar det nånstans. För en gångs skull trasslar det åt det trevligaste hållet för mig. Men det är hårt ändå.
Att spela med Jonna vore helt suveränt. Hon har musiksmak, vill köra lite röjigt... och är nog väldigt bra.
Men går det ihop med Åsa, eller kommer hon att hamna vid sidan av? Åsa har inte samma musiksmak som mig, men vi har ju kul ändå med våra smått tramsiga enkla sånger. Jonna vill väl mer, och mer åt mitt håll, hon har himla sjysst musiksmak efter förutsättningarna (dvs hon har inte samma brorsa som mig) och hon och jag skulle nog kunna lira på, köra lite vad som helst. Men Åsa då? hänger hon med i såna fall? Får hon kul? Jag vet inte alls hur bas funkar, med trummor kan man ju spela till vad som helst utan att behöva vara bra, bas verkar svårare. Så hänger hon med? Jag vet inte. Jag vet inte hur det går ihop, ett band med Åsa och Jonna, och jag avskyr att vara i mitten, medelpunkten, länken... Jag måste ta hänsyn till Åsa, vi har trots allt planerat att spela ihop sen i våras, och hon är en av mina bästa kompisar. TRASSEL!
Och så har vi Ingrid då, som väl knappast kommer att le åt att jag och Jonna, spelkompisarna hennes, går och fixar ett band som inte hon kan va med i. TRASSEL!
Trassel åt rätt håll i alla fall. Just därför är det en så ovan situation att jag blir helt grubblande ställd. Vet inte hur jag ska göra, vad jag ska säga, vill inte heller att livet bara ska stå still. Det känns tufft inuti mig. Ändå saknar det den där tyngden som ligger på, när kompistrasslet är åt andra hållet. Det är skönt. Men samtidigt är det mer ansvarskrävande nu än när man bara behöver gå omkring och säga "ingen vill va med mig, ingen accepterar mig, jag är en ensam person, så är det".

Dessutom är jag väldigt kär.

Jag har vågat långavståndsspana på Paul några gånger. Det känns inte så farligt, bara lite. Ett par gånger har han stannat upp med blicken ett tag, åt min riktning, och jag har känt mig avslöjad, men jag vet ju inte. Jag vet bara att tanken på honom får mig väldigt välmående. Och jag vet att det blir en lång helg. Jag känner mig mer kär än någonsin förr, men det är nog bara för att jag glömt forna stunder av oresonliga känslor.
Idag hade jag faktiskt läge att fråga honom var Åsa var, när han var ensam vid skåpen. Jag funderade på saken. Inte en chans att jag skulle våga. Det skulle kräva hela min viljestyrka, allt mitt adrenalin, trots att det är en så ofarlig handling egentligen. Men jag skulle va så stolt över mig själv sen.
Visst. Någon gång. Med ett totalt kanonläge så... Ingen omöjlighet att jag skulle våga.
Tänk om han redan skulle ha råka märkt allt. Det skulle jag inte tro, men visst glodde jag rätt ohejdat på honom hela ettan. Men jag borde ha märkt om han märkt det.
Nej, han har inte märkt att jag kollar in honom. Hoppas jag verkligen, för det skulle va hyfsat pinsamt. Men ändå... det skulle nånstans inom mig vara trevligt också.

Jag ser dig
känner så väl igen dig
känner så väl igen
den här känslan jag får
när jag ser dig